Fel håll

Alla skyltar i kommunhuset har bytts ut idag. De nya skyltarna är mycket bättre än de gamla, om inte annat för att det nu faktiskt går att hitta de olika mötesrummen.

Men det finns alltid ett undantag. I detta fall är undantaget den nya skylten som ska guida folk från hissen till vår avdelning. Pilen vid ”Miljö och bygg” på den nya skylten pekar nämligen åt rakt motsatt håll, bort från korridoren där vi har våra kontor.

Universiteten – inte studenterna – är ansvariga för nivån på kurserna

Att det är frestande för universiteten att sänka kraven när universiteten får betalt per student som går kursen och per student som klarar kursen är ingen nyhet.

Ett annat problem som bidrar till frestelsen att sänka kraven är att man vid svenska universitet inte kan få underkänt på universitetskurser, vilket så vitt jag vet är rätt unikt för Sverige. Man kan bara misslyckas med att få godkänt. Ett underkänt betyg innebär alltså inte att kursen registreras som underkänd utan bara att kursen står som oavslutad i registret. Tanken är alltså att studenten ska fortsätta försöka om och om igen tills hen äntligen blir godkänd på kursen. Det är därför vanligt att studenter återkommer både två och tre gånger – i vissa fall väldigt många gånger – innan de blir godkända, ofta flera år efter att de faktiskt gick kursen. Det gör att universitetslärare ibland tvingas examinera studenter i kurser som inte ens längre ges av universitetet.

Jag har läst många universitetskurser i olika ämnen på olika universitet, både i Sverige och i Storbritannien, och kan intyga att nivån varierar väldigt mycket mellan olika kurser. Examinationen är annorlunda utomlands, men annorlunda innebär inte nödvändigtvis bättre. Jag har också som doktorand undervisat på ett antal olika universitetskurser vid Uppsala universitet.

Ofta skylls det på att det egentliga problemet skulle vara att studenterna har blivit sämre på senare år. I en debattartikel i dagens SvD hävdar Christopher Lagerqvist, University of Oxford, och Josefin Holmström, University of Cambridge, att kraven på studenterna i ämnena historia och litteraturvetenskap har sänkts vid universiteten i Uppsala och Lund under de senaste två decennierna men att det inte alls är studenternas fel. När de testar att höja kraven på studenterna i samma ämne på samma universitet så gör det nämligen ingen skillnad för studenternas resultat. Studenterna presterar lika bra oavsett om tentafrågorna nivåmässigt ligger på grundskole- och gymnasienivå eller på universitetsnivå.

Det resultatet stämmer med min egen erfarenhet. Studenterna anpassar sig till de krav som ställs på dem. Om universitetet ställer låga krav presterar de därefter. Om universitetet ställer höga krav presterar de också därefter – men då brukar de vara mer nöjda med sin utbildning.

Universiteten borde sluta skylla på studenterna. Men vill de ställa högre krav på studenterna måste de också undervisa därefter så att studenterna får de verktyg de behöver för att klara kraven. På naturvetenskapliga kurser blandas vanligen teoretisk och praktisk undervisning, vilket tvingar lärarna att vara på plats och faktiskt undervisa så gott som varje dag. Det gör att nivån på kursen per automatik kommer att uppnå åtminstone någon sorts hyfsad miniminivå.

Vissa humaniorakurser som jag gått har däremot nästan helt och hållet bestått av självstudier. Grundkursen i egyptologi som var tänkt att motsvara en termins heltidsstudier är ett bra exempel (varför jag överhuvudtaget gick den kursen är en lång historia som vi tar en annan gång). På varje delkurs på fem veckor fick vi en litteraturlista på en eller några få böcker att läsa och undervisningen bestod av ett par föreläsningar i veckan som mest gick ut på att gå igenom fakta från böckerna utan någon egentlig kritisk diskussion av materialet. En hemuppgift i form av en uppsats eller några faktabaserade instuderingsfrågor per delkurs ingick också, där de inlämnade svaren betygsattes men ingen feedback gavs om varför de olika svaren var rätt eller fel. När en institution väljer att utforma undervisningen på det sättet är det mycket svårt för studenterna att veta vad det är meningen att de ska lära sig och att överhuvudtaget lära sig något om kritiskt tänkande. På en sådan kurs kan man bara ställa de mest basala kraven, och knappt ens det, vid examinationen.

Björken i november

För några dagar sedan lade sig årets första snö över Älvsbyn. Snön lyser upp november månad som annars kan vara en väldigt mörk väntan på att julens ljus ska tändas.

Den här helgen är allhelgonahelgen med alla helgons dag lördagen den 5 november. På alla helgons dag brinner ljusen på gravarna och inne i kyrkan är det fullsatt – och många tårar rinner – när prästen läser upp namnen på alla kyrkomedlemmar som dött under året vid den årliga minnesgudstjänsten.

Allhelgonafirandet är en populär, men rätt förvirrad, högtid i Sverige. Alla helgons dag infördes som en helgdag 1953 och infaller på den lördag som ligger mellan 31 oktober och 6 november varje år. Allhelgonahelgen är en sorts ny variant av den gamla katolska allhelgonadagen den 1 november, när man firade alla helgon som inte hade en egen dag, och den efterföljande alla själars dag den 2 november, när man firade döda familjemedlemmar. Hela den här traditionen avskaffades egentligen när Sverige blev protestantiskt men har under århundradenas lopp visat sig vara svår att bli av med. Efter andra världskriget blev det populärt att tända ljus på gravarna på allhelgona. Allhelgonadagen den 1 november anges i moderna kalendrar, men har alltså varit officiellt avskaffad i århundraden. Även helgonen är sedan länge avskaffade, och den nya allhelgonatraditionen har i praktiken inneburit att den nya alla helgons dag snarare motsvarar den gamla alla själars dag. Kyrkan envisas dock med att fira alla själars dag söndagen efter alla helgons dag även om den populära minnesgudstjänsten för de döda hålls på alla helgons dag.

Traditionellt har allhelgonadagen ansetts vara starten på vintern i många delar av Sverige. Till skillnad från alla andra högtider (som jul, nyår, påsk, valborg och midsommar) när svenskar av tradition firar på aftonen istället för på dagen, verkar det inte ha funnits någon tradition att fira allhelgonaaftonen den 31 oktober. På senare år har en variant av den amerikanska Halloweentraditionen slagit igenom i hela Sverige, men det verkar fortfarande råda viss förvirring om vilket datum Halloween egentligen ska firas här, även om den 31 oktober mer och mer verkar vinna över övriga alternativ. Eftersom 31 oktober råkar vara min födelsedag är jag inte särskilt förtjust i den utvecklingen.

A few days ago we got the first snow of this winter. Snow brightens up the month of November, which otherwise can be a very dark period when everyone eagerly waits for the colourful Christmas lights.

This weekend is All Saints’ Weekend in Sweden. On All Saints’ Day people light candles on the graves of their loved ones and the usually rather empty churches fill with teary-eyed people as the priests read the names of all church members that have died during the year in the annual memorial service.

The All Saints’ tradition is a popular, but rather confused, Swedish tradition.  All Saints’ Day became a holiday in 1953 and is the Saturday between October 31st and November 6th each year. This year All Saints’ Day was yesterday, November 5th. All Saints’ Weekend is a new version of the old catholic tradition when all saints without a day of their own were celebrated on All Saints’ Day on November 1st and people celebrated their dead family members on the following All Souls’ Day on November 2nd. This tradition was supposed to end when Sweden became a protestant country in the 16th century, but the tradition has proven difficult to get rid of. After the second world war it became popular to light candles on the graves on the old All Saints’ Day. The old All Saints’ Day (Allhelgonadagen) on November 1st is noted in modern Swedish calenders although officially it hasn’t existed for centuries. The saints of course also haven’t existed in Sweden for centuries, so the new All Saints’ Day (Alla helgons dag) is in practise rather the old All Souls’ Day than the old All Saints’ Day. The church however insist on celebrating All Souls’ Day the Sunday after All Saints’ Day, although the very popular annual memorial service for the dead takes place on All Saints’ Day and not on All Souls’ Day.

Traditionally All Saints’ Day on November 1st was considered to be the first day of winter in many parts of Sweden. Unlike for all other major holidays, when Swedes celebrate on the Eve and not on the Day (like Christmas, New Year, Easter, Walpurgis and Midsommer), there never seems to have been any tradition of celebrating All Hallows’ Eve on October 31st in Sweden. In the last few years a version of the American Halloween tradition has become popular all over Sweden. However, there still seems to be some confusion about which date Halloween should be celebrated in Sweden, although little by little October 31st seems to be winning over the alternative dates. Since October 31st happens to be my birthday I’m not particularly happy about this.

P.S. Swedes gained the legal right to religious freedom in 1951, automatic membership in the church of Sweden for all newborn Swedish citizens ended in 1996 and the former state church of Sweden separated from the state in 2000. The majority of Swedes are atheist when it comes to religious beliefs, but despite having strong negative feelings of being forced into christianity most are still more or less evangelical lutheran christians when it comes to religious practise. The effects of roughly a millennia of living with a state church with mandatory membership where not being an active christian of the right kind was a crime that you could and did get punished for are slowly diminishing over time but they don’t disappear completely in just a few decades.

erikagroth-6792erikagroth-6793erikagroth-6794erikagroth-6795Fotona ovan är tagna på alla helgons dag 2016-11-05 i Älvsbyn.

Im following a treeKolla även in andra trädföljare på The Squirrelbasket (internationellt).

Doftöverkänslighet är en mardröm

För några år sedan började jag plötsligt reagera starkt på parfymlukt och doftande växter inomhus. Ögonen kliar, det rinner ur näsan och jag får problem med luftvägar och lungor. Det känns som att jag inte kan andas in luft i lungorna, vilket är riktigt obehagligt och otäckt. Dofter gick plötsligt från att vara ett angenämt inslag i livet till att bli en mardröm.

Först hoppades jag att det skulle vara ett tillfälligt problem, kanske något stressrelaterat. Men det gick inte över. Det blev snarare värre. Att vistas i samma rum eller samma fordon med någon som har på sig parfym blev plötsligt ett jätteproblem. Och butiker med mycket parfymerade produkter klarar jag överhuvudtaget inte av gå in i.

På medicinskt fackspråk kallas doftöverkänslighet även för sensorisk hyperreaktivitet. Doftöverkänslighet är ingen allergi i strikt bemärkelse eftersom det inte involverar specifika antikroppar utan symptomen orsakas istället av överkänsliga nerver i luftvägarnas slemhinna. Ingen forskare verkar så vitt jag vet hittills ha lyckats ta reda på exakt hur problemet uppstår. Det är naturligtvis även möjligt att ha allergi mot luftburna ämnen, men allergi är alltså fysiologiskt sett inte samma sak som sensorisk hyperreaktivitet.

Tyvärr verkar det inte gå att göra något åt eländet när man väl har utvecklat doftöverkänslighet. Av vården har jag fått utskrivet astmamediciner eftersom de har kommit fram till att jag har för trånga luftvägar, vilket kan vara ett tecken på astma, men medicinerna har hittills inte haft någon effekt överhuvudtaget. Varken på luftvägarna eller på doftöverkänsligheten. Så jag ber ödmjukt alla människor att visa hänsyn och inte ta på er parfym, aftershave eller starkt parfymerade hygienprodukter när ni ska träffa människor ni inte känner mycket väl. Ni vill väl ändå inte oavsiktligt förvandla en annars trevlig upplevelse till en plågsam mardröm för den ni möter?

Jag vet att det är mitt ansvar att säga ifrån, men det är inte särskilt kul att alltid vara tvungen att vara den där jobbiga personen som ständigt klagar på att du luktar för starkt av parfym. För många är lukt en känslig fråga och de kan ta väldigt illa upp när man säger till.

Visst är det bra att lindra, men det är bättre att bota

Läkare är hyfsat bra på att behandla och lindra symptom, men tyvärr är de ofta hopplöst oförmögna att begripa och göra något åt orsaken till symptomen. Alltför många misslyckanden på den punkten är den viktigaste anledningen till att jag inte har så höga tankar om läkare. Visst har jag träffat på enstaka undantag som är förmögna att tänka längre än näsan räcker, men de har varit just det – undantag. Om alla läkare kunde tänka som den här killen skulle väldigt många människor slippa väldigt mycket onödigt lidande.

Global Handwashing Day

Bästa förebyggande behandlingen mot skadliga virus och bakterier:
Tvätta händerna med tvål och vatten och torka dem sedan torra.

Idag är Global Handwashing Day. En dag som ägnas åt att påminna alla om hur viktigt handtvätt är för hälsan.

Ett rikt land som Sverige borde vara ett föregångsland när det gäller handhygien. Tillgång till tvål och vatten för handtvätt samt tillgång till rena handdukar, pappershanddukar eller fungerande blåstorkar borde vara en självklarhet på alla platser där handhygien är viktigt. Tyvärr är avsaknad av ett lämpligt placerat handfat med både varmt och kallt vatten, tvål och något att torka händerna med bland de vanligaste felen man hittar när man som hälsoskydds- eller livsmedelsinspektör är ute och inspekterar svenska verksamheter. Så borde det inte vara. Sverige borde ha kommit längre än så.

UNICEF: Wake Up Suecos

wakeupsuecos_ha%cc%88lsning_fr_barn_i_costa_ricaSverige ses ofta som ett föregångsland när det gäller barns rättig­heter. Men trots att vi var bland de första att skriva under barn­konven­tionen har barn i Sverige inte full­ständiga rättig­­heter. Barn i Sverige har idag ingen möjlighet att få upprättelse om deras rättig­heter kränks – ett viktigt tillägg till barn­konven­tionen som Sverige valt att inte anta.

Nu tar UNICEF hjälp av barn i Costa Rica och uppmanar svenska folket: #WakeUpSuecos! Barn i Sverige har rätt till en fullständig barnkonvention, precis som barnen i Costa Rica.



***
Inlägget är från UNICEF Sverige.
Denna blogg ingår i UNICEF:s bloggnätverk ”Bloggare för varje unge”.

bloggare-varenda-unge-200-150-flicka

Körerna kommer och går, men körsången består

Jag har under mitt liv ägnat oerhört många timmar (och en hel del pengar) åt att spela, dansa och sjunga.

På tal om sång satt jag just och försökte komma ihåg alla körer jag har sjungit i. Det har blivit några stycken under årens lopp.

Jag tror att jag sjöng i en skolkör i mellanstadiet. Jag har i alla fall suddiga minnen av att ha sjungit i vad som verkar vara körkonserter i min låg- och mellanstadieskola, och bland mina mängder av notpapper har jag kvar noter på enkla visor och en liten barnmusikal som troligen är från den kören. Så det var – antagligen – kör nummer 1.

Sedan sjöng jag i skolkören på högstadiet. Det var kör nummer 2.

På gymnasiet fick jag inte sjunga i skolkören för den var bara öppen för elever på musikprogrammet och jag gick det naturvetenskapliga programmet. Då sjöng jag istället i Pingstkyrkans gospelkör. Det var kör nummer 3. Men det varade inte särskilt länge. Pingstkyrkan var lite väl kyrklig för min smak.

Efter gymnasiet flyttade jag till Uppsala. Där sjöng jag ett tag i en gospelkör för studenter. Det var kör nummer 4. Gospelkören drevs av studentprästerna.

Sedan startade Philochoros, en av alla de dansföreningar jag dansade i, en folkmusikkör som jag sjöng i under några år. Det var kör nummer 5. I den kören sjöng vi folkmusik i stämmor efter noter.

Efter att Philochoros kör upphörde var jag med från början i en nystartad folkmusikkör i Uppsala som sjöng folkmusik i stämmor på gehör. Den kören, som från början hette Uppsala Folkmusikkör, var kör nummer 6. Folkmusikkören flyttade efter ett par år från Uppsala till Stockholm, men jag pendlade till Stockholm och fortsatte sjunga i den kören i många år. Folkmusikkören hade flera namn under tiden jag var med eftersom kören bytte namn varje gång den flyttade, även inom Stockholm, men på sistone har den helt enkelt hetat Stockholms Folkmusikkör.

Till slut tröttnade jag på kvällspendlingen mellan Stockholm och Uppsala. Då började jag istället sjunga i Eriksbergskören som är en av Uppsalas många kyrkokörer. Det var kör nummer 7. Efter att ha sjungit enbart på gehör i många år blev det en liten utmaning att ställa om till att sjunga efter noter igen, men det gick bra.

Jag trivdes bra i Eriksbergskören, men våren 2015 fick jag ett vikariat i Sandviken. Det innebar att jag var tvungen att flytta från Uppsala. I Sandviken sjöng jag först i damkören Opalen. Det var kör nummer 8. Opalen var en liten kör. Vi var bara 4-5 altar i altstämman. Den vikarierande körledaren för Opalen slutade dock utan att det fanns någon ersättare vilket gjorde att den kören tog en paus. Jag började då istället sjunga i Sandvikens kyrkokör. Det var kör nummer 9.

Mindre än ett år efter att jag hade flyttat till Sandviken var det åter dags att flytta till ett nytt jobb, denna gång i Älvsbyn. Här i Älvsbyn sjunger jag både i Älvsby kyrkokör och i den blandade kören Nya Toner. De är alltså kör nummer 10 och 11.

Att sjunga i kyrkokörer har väckt mitt intresse för att sjunga klassisk musik i kör, så på senare tid har jag börjat fundera på om det inte vore kul att sjunga i en kammarkör. Kanske blir det min nästa körutmaning…

Nästa konsert med Nya Toner är den 30 oktober kl 18 i Älvsby kyrka.

Den 18 december blir det en stor julkonsert med både Nya Toner och Älvsby kyrkokör kl. 18 i Älvsby kyrka.

Björken i oktober

Oktober – och hösten – har anlänt. Nu är det minusgrader och frost på morgnarna och morgonpromenaden till jobbet börjar bli allt mörkare. Sommardäck byts ut mot vinterdäck på bilarna. Vinterjackor, mössor och vantar plockas fram ur garderoben. Och har man tänkt vara ute hela dagen gör man bäst i att ta på sig långkalsonger.

Björklöven är nu gula och håller på att falla av och mängder med svampar har poppat upp ur marken kring björken på kyrkogården. Men längs vägarna blommar fortfarande sommarblommor som blåklockor, vilket jag tycker ser konstigt ut i oktober i Norrbotten. De flesta gravägare följer i alla fall traditionen och har bytt ut sommarblommorna på gravarna mot köldtåliga växter som ljung och silverek. Och grankvistar.

Kyrkan i Älvsbyn är en liten, vit träkyrka. Till skillnad från många andra kyrkor har den inte målade kyrkfönster. Istället har den små, runda fönster i alla riktningar så att kyrkobesökarna kan titta ut på björkarna på kyrkogården utanför. I Älvsbyns kyrka består treenigheten av fadern, sonen och den heliga björken.

October – and autumn – has arrived. Now the morning temperatures drop below freezing, there is frost outside when I wake up and my walk to work in the mornings gets darker and darker. Winter tyres replace summer tyres on the cars. Winter coats, winter hats and mittens are dug out from wardrobes. And if you plan to spend the entire day outdoors you had better put on long underwear.

The birch leaves are now yellow and falling off the branches and plenty of fungi are popping up around the birch in the cemetery. But along the roads summer flowers like bluebells are still in bloom, which looks odd to me in October in Norrbotten. Most grave owners at least follow tradition and has replaced the summer flowers on the graves with cold-hardy plants like heather and silver ragwort. And spruce twigs.

The church in Älvsbyn is a small, white wooden church. Unlike many other churches it doesn’t have painted church windows. Instead it has small, round windows in all directions so that the visitors can look out on the birches in the cemetery outside. In the church of Älvsbyn the trinity consists of the father, the son and the holy birch.

erikagroth-6612erikagroth-6619erikagroth-6614erikagroth-6615erikagroth-6623erikagroth-6624

erikagroth-6626

Kyrkfönstret ovanför altaret. / The church window above the altar.

Fotona ovan är tagna 2016-10-01 i Älvsbyn.

Im following a treeKolla även in andra trädföljare på The Squirrelbasket (internationellt).