Ner i underjorden

Svara

Jag tenderar inte bara att få svindel utan även fullskalig panik av höga höjder. Att då frivilligt välja att gå nedför en brant stupande, blöt och hal trätrappa rakt ner i ett 80 meter djupt, kolsvart och iskallt hål är fullständigt vansinne. Ändå var det precis vad jag gjorde igår. Visserligen slutade det med att jag var tvungen att gå baklänges nedför trappan för att överhuvudtaget ta mig ner, men ner kom jag till slut. På darrande ben.

På 85 meters djup ligger vattenytan. Här nere håller grottdykarna till.

På 85 meters djup ligger vattenytan. Här nere håller grottdykarna till.

Hålet i fråga var ingången till Tuna-Hästbergs gruva som ligger nära Borlänge i Dalarna. Gruvan är nedlagd, men används sedan en tid tillbaka som ”äventyrsgruva”, mest av grottdykare men även för olika publika arrangemang. Trots detta är det ingen anpassad turistgruva.

Förutom de faciliteter som dykarna har ordnat har gruvan har i princip varit orörd sedan den en gång lämnades av gruvarbetarna. Det gör gruvan intressant, men också farlig. Det finns inga säkerhetsanordningar och (förutom hos dykarna) ingen belysning. Inga staket eller rep skyddar dig från branta stup och i det närmaste bottenlösa hål, så snubblar eller halkar du kan det bli det sista du gör. Egentligen helt fel plats för mig, som inte alls är någon äventyrlig person. Ibland är jag faktiskt för nyfiken för mitt eget bästa…

Anledning till att jag begav mig ner i denna f.d. järnmalmsgruva var att Upplands Geologiska Sällskap och Tunabygdens Geologiska Förening tillsammans hade anordnat en geologisk exkursion hit med kunnig och entusiastisk guidning av Jan Lindsten och Peter Harström. Malm, för den som inte vet det, är den del av berggrunden som innehåller så höga halter av en brytbar metall eller något annat värdefullt ämne att det inte bara är praktiskt möjligt utan också ekonomiskt lönsamt att bryta den. Den malmrika berggrunden i Bergslagen bildades huvudsakligen vid en plattkollision för ca 1,9 miljarder år sedan. Aska från vulkaner bildade tjocka lager, som förstelnades och bildade leptit. I vissa fall ligger flera asklager och kalkstenslager omvartannat, vilket visar att askan avsattes i grunt vatten där det levde djur.

Detta är inte gammal skrift utan små, vackert deformerade asklager i kalkstenen.

Detta är inte gammal skrift utan tunna, vackert deformerade asklager i kalkstenen.

Det ser ut som asklager som förstelnats och sedan deformerats av plattkollisionen, men vår guide hade en annan förklaring till detta fenomen. Detta kan ha uppkommit genom att askan förflyttades när den var nybildad. Vi inväntar bekräftelse från expert i ämnet...

Det ser ut som asklager som förstelnats och sedan deformerats av plattkollisionen, men vår guide hade en annan förklaring till detta fenomen.
Detta kan ha uppkommit genom att askan förflyttades när den var nybildad. Vi inväntar bekräftelse från expert i ämnet…
Notera isen på golvet, vilket visar hur kallt det var i gruvan.

De enorma krafterna från plattkollisionen, som pågick i ca 30 miljoner år, tippade de förstelnade asklagren så att de kom att stupa snett nedåt, snarare än att ligga vågrätt. Dessutom trycktes de ihop och veckades i mjukt böljande veck. Att de veckades, snarare än att brytas av, visar att de var väldigt varma.

Skarn bildad när en yngre bergart trängt in i en äldre kalksten. Kanten mellan dem är inte skarp, utan där har graniter växt ut.

Skarn bildad när en yngre bergart trängt in i en äldre kalksten. Det röda är graniter som bildats i kontaktzonen mellan de två bergarterna.

Långt efter själva plattkollisionen deformerades berget igen. För ca 1,4 miljarder år sedan trängde diabasgångar in i kalkstenen. I gränsskiktet mellan olika sorters bergarter kan det ske kemiska reaktioner. Av kalcium från kalksten och kisel från en närliggande bergart bildas s.k. skarn. Skarn finns ofta tillsammans med malm, som exempelvis järnmalmen i Tuna-Hästberg. Dessa senare deformationer skedde generellt vid en längre temperatur. Berget bröts därför sönder istället för att böjas, vilket resulterade i förkastningar snarare än mjukt böljande vågor.

Snyggt litet exempel på en deformation.

Kilen som ligger lite lägre än resten är ett snyggt litet exempel på en deformation.

Tydligt exempel på förkastning. Två lager av berg har förskjutits relativt varandra.

Tydligt exempel på förkastning. Två lager av berg har förskjutits relativt varandra.

Det har funnits en gruva i Tuna-Hästberg åtminstone sedan mitten på 1300-talet. En bit in i gruvan upphör det berg som innehåller malm då granit tvärt skär av leptiten. Först trodde man att det innebar att malmen i gruvan var slut, men senare borrningar visade att så inte var fallet. Man hade bara letat på fel ställe. Hittills har man plockat upp 6 miljoner ton järnmalm ur gruvan. Som mest innehåller malmen 57% järn. Efter lite överslagsräkning kom vi (eller, mer specifikt, UGS ordförande Arne Sundberg) fram till att denna gruva hittills borde ha gett järn för ca 3 miljarder kronor. Det är betydligt mer än många mer kända gruvor. Och fortfarande finns det kvar malm, även om ingen bryter idag.

Efter att vi kommit upp ur gruvan och värmt oss en stund i solen åkte delar av gruppen vidare till Geologiska museet i Borlänge. Utöver välförtjänt fika och mycket diskussioner hann vi även med att ta en titt på själva utställningarna. Förutom vackra stenar visade museet också fossiler, inklusive ett flertal växtfossiler. Vilket ger ett stort plus i min bok.

Fossila växter i museet

Fossila växter i museet

Kommer morgondagens bilar att drivas av träd istället för fossil?

Svara

Enligt en rapport från Kungl. Vetenskapsakademiens energiutskott skulle Sverige kunna använda skogen för att bli självförsörjande på drivmedel. Vi behöver inte använda fossila bränslen alls. Det förutsätter dock att skogsbruket effektiviseras och att vi ersätter bensin och diesel med metanol (träsprit) och DME (dimetyleter). Båda dessa har tidigare använts som drivmedel i motorer. De är kanske inte jordens mest hälsosamma ämnen, men är sannerligen inte bensin och diesel heller, och de ger i alla fall betydligt renare avgaser. Metanol kan dessutom tillverkas från koldioxid, och koldioxidöverskott är ju för tillfället något vi gärna vill bli av med för klimatets skull. Dessutom kan metanol användas för att lagra energi från t.ex. vindkraftverk. Detta låter ju bra. Varför har vi då fortfarande bensin och diesel i bilarna?

Den mest grundläggande anledningen är naturligtvis att fossila bränslen fortfarande är alltför billiga för att biobränslen ska kunna konkurrera på allvar. Det finns trots allt fortfarande en hel del lättillgänglig olja i världen. Dessutom finns det konkurrerande idéer om vad träden i skogen ska användas till. En effektivisering av skogsbruket skulle i och för sig ge mer råmaterial, men det är inte självklart att ens detta överskott ska användas till att tillverka just drivmedel. Av träd gör man även t.ex. byggmaterial, papper och olika kemiska och biokemiska produkter.

Fungerande testanläggningar finns för att tillverka  biodrivmedel från träd, men ännu finns inga fullskaliga industriella anläggningar. Skogsindustrin behöver i och för sig hitta nya användningsområden för skogen, men det är en långdragen och dyr process att ställa om industriell produktion. Dessutom måste både fordon och infrastruktur anpassas. Kort sagt behövs det en hel del pengar och politisk beslutsamhet om det ska bli något av med det hela. Men visst skulle det vara ett stort steg på vägen mot målet att bli oberoende av fossila bränslen…

Fascinerande växters dag

2

Allting har numera sin egen speciella dag. På lördag, den 18 maj, är det dags för fascinerande växters dag. Idén kommer från the European Plant Science Organisation som för andra året i rad koordinerar den internationella Fascination of Plants Day. Målet med det hela är att få så många som möjligt att inse hur fascinerande och användbara växter är. I Sverige firas det med aktiviteter för allmänheten i Lund, Göteborg, Stockholm, Uppsala och Umeå. Trevligt initiativ tycker jag!

2 månaders isbrytning på 5 minuter

Svara

Två månader på en isbrytare i vattnet utanför Antarktis komprimerade till knappt fem minuter. Cassandra Brooks monterade en kamera i fören på isbrytaren Nathaniel B. Palmer och skapade denna helt underbara video. Vackra bilder av is av allehanda slag med Cassandra som kommentatorröst. Det är häftigt att se hur isbrytaren tar sats ordentligt för att knuffa sig fram när den kört fast. Och pingviner är supersöta i ultrarapid. Tack till Deep Sea News, en av mina absoluta favoritbloggar, för tipset.

Äter du normalt?

Svara

Vad är egentligen normalt att äta och dricka? Här finns en samling fotografier av en veckas matkonsumtion hos 20 familjer från olika länder. En familj per land ger naturligtvis en väldigt skev bild av det landets matvanor, och familjerna verkar vara utvalda för att uppfylla nationella stereotyper (Afrika = flyktingläger?!), men det är ändå en kul jämförelse. Vilken familjs matinköp liknar mest dina egna (var ärligt nu och glöm inte chokladkakorna på vägen hem från jobbet)? Om inte annat kan man alltid få lite middagsidéer av att studera andras mathållning.

Vem vill betala räkningen för forskningen?

Svara

Att söka pengar för sin forskning från de officiella forskningsfinansiärerna är en arbetsam, krånglig och framför allt vansinnigt ekonomiskt ineffektiv process. Finns det något mer vettigt sätt att få ihop de pengar som behövs? Och då menar jag inte den metod som Amy i The Big Bang Theory använde när hon finansierade sitt lab genom att förlova sig med en rik saudiarabisk prins.

Faktum är att det finns ett annat alternativ. Huvuddelen av forskningen är skattefinansierad, och skatterna i sin tur kommer ju (på ett eller annat sätt) från folket. Så varför inte skippa mellansteget, som slukar så mycket av pengarna, och gå direkt till källan? Detta, som kallas crowdfounding eller gräsrotsfinansiering, har blivit allt mer populärt bland forskare utomlands, men har ännu inte fått fotfäste i Sverige.

För att finansiera din forskning med gräsrotsfinansiering behöver du en hemsida med någon form av betalningsfunktion, som är upplagd så att du kommer åt att använda pengarna till forskningen. Och så behöver du på ett lättbegripligt, intresseväckande och framför allt engagerade sätt tala om (på sagda hemsida) varför folk ska skänka pengar till just dig och din forskning. Om folk tycker att din presentation är tillräckligt spännande kommer pengarna att börja flöda in. Om du upplevs som tråkig eller orelevant får du inga pengar.

Men en tillräckligt engagerade video kan man bevisligen få in stora summor pengar på det sättet. Det kan också fungera att erbjuda något spännande eller roligt i utbyte mot pengarna, som dessa forskare som erbjuder växter som lyser i mörkret till alla som skänker minst $40 till deras forskning. De har hittills, till och med idag, fått in $288000. Tyvärr får du inte ta emot dessa växter inom EU, så vill du ha självlysande växter hemma måste du flytta utanför EU.

När Suorvadammen brister

Svara

Vad händer om Suorvadammen brister? De flesta svenskar har nog inte funderat så mycket på det. I alla fall de flesta som inte bott vid Luleälven. De som bor där brukar å andra sidan var desto mer medvetna om att hotet finns, även om man vanligen ignorerar det. Sannolikheten att Suorva skulle brista är ju, trots allt, mycket liten. Suorvadammen är kronjuvelen bland de många kraftverksdammarna i Luleälven. Den dämmer upp 6 miljarder (!) kubikmeter vatten.

Nyligen kom myndigheterna i Luleå och Boden på att det nog är på tiden att fundera på hur man egentligen ska gå till väga för att utrymma befolkningen om det värsta skulle inträffa. Speciellt eftersom att man, om katastrofen inträffar, bara har ungefär ett dygn på sig innan städerna i praktiken utplånas. Suorvadammen började byggas 1919, och har byggts ut ett antal gånger sedan dess, så man kan ju tycka att dessa städer borde ha kommit på lite tidigare att dammen finns där. Men som sagt, sannolikheten för en katastrof är ju pytteliten. Det hela får mig ofrånkomligen att tänka på Tage Danielssons klassiska monolog…

Informationsbroschyrer i all ära, men ofta tar det bättre skruv när populärkulturen tar sig an ett ämne. Det är precis vad Mikael Niemi har gjort i boken Fallvatten. Jag gillar vanligen inte Niemis böcker, men en bok som uttryckligen handlar om ett av min barndoms stora skräckscenarier kan jag bara inte motstå. Boken handlar om vad som händer när Suorvadammen brister. Den gigantiska vågen av forsande vatten krossar allt som finns längs älvdalen på sin väg mot havet, och dödar skoningslöst de människor som kommer i vägen för den. Dessutom växer vattenmassan för varje ytterligare damm den passerar.

Boken följer ett antal personer som påverkas av katastrofen. Den är en ganska realistisk skildring av hur vansinnigt irrationellt människor beter sig när deras eget liv och deras anhörigas liv verkligen är i fara. Många förstår inte vad som händer, och vägarna korkas naturligtvis igen av trafikstockningar. Vissa blir motvilligt hjältar och räddar till och med människor de avskyr. Hos andra kommer istället den värsta sortens känslor och beteenden fram, och de begår riktigt vidriga handlingar. Många vägrar inse faran, och vägrar att fly. Vissa lyckas mot all sannolikhet hålla sig vid liv genom att uppbåda en uppfinningsrikedom och uthållighet de aldrig skulle ha trott att de ägde. Men väldigt många dödas av de framforsande vattenmassorna. Inte ens alla huvudpersoner i berättelsen överlever.

Boken är en spännande thriller, och man vill verkligen veta hur det går för de olika personerna. Tyvärr är Niemi lite väl förtjust i stereotyper i allmänhet och norrländska stereotyper i synnerhet, vilket är väldigt irriterande. Fast det är ju trevligt att någon överhuvudtaget skriver böcker som utspelar sig i Norrbotten. Det är ju inte direkt något man är bortskämd med. Och jag har fortfarande inga som helst problem med att vistas vid Luleälven utan att vara rädd för att en damm ska brista. Det finns trots allt väldigt många mycket mer sannolika faror att oroa sig för, om man nu ska oroa sig.

My beloved Brontosaurus

Svara

Brian Switek är en äkta dinosaurienörd. Hans passion för dinosaurier märks tydligt i hans skrivande, både på hans blogg Laelaps och i boken My beloved Brontosaurus, och gör att ett ämne som skulle kunna vara rätt torrt och tråkigt blir underhållande och spännande. Jag är har onekligen ett stort intresse för det mesta som är gammalt, ju äldre desto bättre, men har aldrig haft samma brinnande intresse som Brian för just dinosaurier. Trots det gillar jag den här boken, och jag håller med Brian om att det kanske viktigaste resultatet av de senaste decenniernas dinosaurieforskning är att dinosaurier nu framstår som betydligt mycket mer intressanta och spännande varelser än de gjort tidigare.

Brians bok handlar både om de dinosaurier som en gång existerade i verkligheten och om de som har blivit ikoner inom populärkulturen. Dessa två grupper är båda fascinerande på sitt sätt, men de har inte så mycket gemensamt. Det är här Brontosaurus kommer in i bilden. Denna stora, klumpiga, dumma, träsklevande best har länge varit en av dinosaurievärldens stora kändisar, och var Brians stora favorit som barn. Han blev därför oerhört besviken när han insåg att Brontosaurus aldrig funnits i verkligheten utan skapades av en felaktig ihopmontering av skelettdelar från olika dinosaurier. Brontosaurus används i boken som en symbol för vår bild av dinosaurier, så som vi ser dem på TV, i museer, som leksaker och i reklamen. Så som vi gärna vill att de ska ha varit också i verkligheten.

Vetenskapens syn på dinosaurier stämmer rätt dåligt med populärkulturens bild av dem. För det första så var långt ifrån alla stora reptiler som levde under trias, jura och krita dinosaurier. Dessutom levde inte alla dinosaurier samtidigt. De dök upp under trias, men i början, under 30 miljoner år eller så, hade de en ganska tillbakadragen roll. Först därefter kom deras storhetstid. Denna varade dubbelt så länge (!) som hela den tid som förflutit sedan det berömda massutdöendet i slutet av krita. Och de var varken dumma eller tröga djur.

Det som finns kvar av dinosaurierna är inte mycket. Fossiliserade ben, fjädrar, fotspår, dynga och, om man har riktigt mycket tur, bon och ägg. Skeletten är sällan hela, utan snarare enstaka ben här och där, vilket gör att det ofta är svårt att veta vilka ben som tillhör vilken sorts dinosaurie (därav Brontosaurus-fiaskot). Trots det lite taskiga utgångsläget har forskarna ändå under de senaste decennierna lyckats lära sig rätt mycket om bland annat dinosauriernas sociala liv, deras fysiologi och till och med deras sjukdomar. Förutom skador så plågades de stackars djuren bland annat av parasiter och cancer, vilket man kan se spår av i skeletten.

Det finns däremot mycket man inte kan utläsa ur dinosaurieskelett. Om dinosaurierna hade läten, och hur de i sådana fall lät, är en sådan sak, vilket naturligtvis inte på något sätt hindrat folk från att försöka (åter)skapa dinosaurieläten. En annan sak som Brian påpekar att man inte kan avgöra från dinosaurieskelett är kön. Enda undantaget är om dinosaurien i fråga var gravid när den dog. Åtminstone vissa dinosaurier tog hand om sina ungar, och det brukar förutsättas att det var honornas uppgift, men det är alltså bara en gissning.

Naturligtvis tar Brian också upp det här med fjädrarna. Alla fakta tyder på att de flesta dinosaurier var fluffiga. Fluffet bestod inte av päls utan av fjädrar. Även allas favoritrovdjur T. rex var fluffig. Detta är ett faktum som tagits emot med stor irritation bland de traditionalister som föredrar de klassiska fjälliga dinosaurierna, som exempelvis Steven Spielberg i hans Jurassic Park-filmer. Till och med Brian erkänner att han har lite svårt för vissa rekonstruktioner av fluffiga dinosaurier. Vetenskapen har till och med kommit på en metod för att avgöra vilken färg dinosauriefjädrar hade, vilket jag tycker är jättehäftigt! Fjädrarna finns naturligtvis kvar hos den enda grupp av dinosaurier som överlevde massutdöendet vid slutet av krita, nämligen fåglarna, fast deras fjädrar är specialanpassade för flygning.

Som traditionen bjuder i amerikansk populärvetenskap har författaren en tendens att upprepa sig, men boken är ändå av hanterbar längd. Inbunden, i lite större pocketstorlek, är texten drygt 200 sidor. Och omslaget, som är en utvikningsbar dubbelsidig affisch, är helt underbart kitschigt och gulligt. Det enda jag egentligen har svårt för i denna bok är Brians besatthet av att i rätt stor detalj beskriva hur han kör till olika museer och utgrävningar. Vad har dessa upprepade utläggningar om bilar och vägar med saken att göra?