Funktionell dumhet – inte min starkaste sida


Funktionell dumhet innebär att man är kompetent och gör sitt jobb som man ska, men utan att kritiskt reflektera över om det är meningsfullt eller samhällsnyttigt.

Funktionell dumhet är jag hopplös på. Jag ifrågasätter tvångsmässigt allt. Och ser bristfälliga strukturer överallt.
-Varför gör vi egentligen så här? Det här är ju vansinne!

En av de psykologer jag hamnade hos när jag blev sjuk kom fram till att allt detta ifrågasättande är intelligent men inte särskilt hälsosamt. Särskilt inte eftersom jag har en tendens att försöka lösa de problem jag ser, vilka i verklighetens vansinnigt ologiska strukturer ofta är olösliga.

Intelligent eller inte, hälsosamt eller inte, oavsett vilket kan jag lova att det inte är ett bra sätt att passa in. Betyder detta att jag är för dum? Eller för smart? Eller både och på samma gång? Vet inte. Kanske kan man skylla på min forskarutbildning som definitivt förstärkte den sidan av mig. Men sanningen är att jag var sådan redan som barn, även om jag då var mindre tuff och frispråkig, så det är knappast rimligt att förvänta sig några större förändringar på den punkten. Och som allt annat har det haft både positiva och negativa effekter på mitt liv.

Min brist på funktionell dumhet får nog både jag och alla andra helt enkelt lära sig leva med. Man kan ju inte vara bra på allt.

Häggen i december + Presentation av nästa års träd

När vi nu säger vi hej då till häggen i Älvsbyn har snön på nytt börjat falla efter en till största delen mörk och snöfri november.

When we now say goodbye to the bird cherry in Älvsbyn the snow has once again started to fall after a mostly dark and snow free November.

Säg hej till nästa års träd / Say hello to next year’s tree(s):

Nästa år kommer jag att följa en aspdunge i Sikfors. Aspdungen har några björkar inblandade bland asparna men de struntar vi i. Asp (Populus tremula) sprider sig vegetativt med rotskott. Flera aspar som står tillsammans i en klunga brukar därför egentligen vara ett och samma träd. Asp tillhör videfamiljen (Salicaceae) och är släkt med sälg och viden. Vår asp, Populus tremula, är den eurasiska aspen. Den är släkt med amerikanska Populus-arter som sin amerikanska aspmotsvarighet (Populus tremoloides), som också har darrande löv, och så jättepoppeln (Populus trichocarpa), som var det första träd som fick sin arvsmassa sekvenserad.

Next year I’ll follow a stand of aspens in Sikfors. There are some birches growing among the aspens but we’ll ignore those. Aspen (Populus tremula) spread vegetatively by root sprouts. Multiple aspens growing side by side in a group are therefore usually really one single tree. Aspen belongs to the willow family (Salicaceae) and is related to willows. The aspen that grows in Sweden, Populus tremula, is the Eurasian aspen. It is related to American Populus species like the similar quaking aspen (Populus tremoloides), which also has trembling leaves, and black cottonwood (Populus trichocarpa), which was the first tree to have its genome sequenced.

Fotona är tagna den 8 december 2018.

Im following a treeKolla även in andra trädföljare på The Squirrelbasket (internationellt).

Tänk om du aldrig mer fick använda en toalett!


Toaletter. Så oerhört viktiga. Och ändå så tabubelagda, pinsamma och skamfyllda att prata om.

I dag är FN:s internationella toalettdag. Den är till för att uppmärksamma att alldeles för många människor i världen fortfarande inte tillgång till någon toalett alls,  varken i hemmet eller på jobbet eller någon annanstans. Och alldeles för många skolor har inga toaletter för eleverna. Och där skoltoaletter finns är de långt ifrån alltid utformade på ett sätt som gör att barnen vågar använda dem. Kan man inte gå på toaletten när man behöver det blir hälsan lidande, och inte presterar man särskilt bra heller. Tänk dig själv hur du skulle må om du från och med nu aldrig någonsin mer får använda en toalett. Aldrig. Någonsin.

Jag kan verkligen önska att världen hade kommit längre. Varför är det här fortfarande ett problem?

När jag för några år sedan började jobba med miljö- och hälsoskyddsfrågor fick jag upp ögonen för att saker och ting fortfarande inte alltid är som de ska på toalett- och avloppsfronten ens här i Sverige. Och ännu mindre så i många fattigare länder. Sedan dess skänker jag varje månad en slant till WaterAid, en av de välgörenhetsorganisationer som arbetar med den här frågan.

Pröva på mina förfäders liv i en smedja (hett, hett, hett)

På pappas sida av familjen härstammar jag från en smedssläkt, Groth-släkten, som troligen kom till Sverige från någonstans i dagens Tyskland för (gissningsvis) cirka 500 år sedan. Den släkthistorien inspirerade mig till att för några dagar prova på mina förfäders liv som smed. Och vi kan nog konstatera att någon mästersmed lär jag aldrig bli. Men varför låta sig hindras av sådana detaljer?

Det finns många myter om den Groth-släktens ursprung i både mer och mindre seriösa släktforskarsammanhang, men tyvärr är det skralt med pålitliga källor där det verkligen går att följa familjen tillbaka längre än tidigt 1700-tal. Det går utan problem att följa den raka manslinjen tillbaka i kyrkböckerna till Johan Johansson Groth som dog 1779 på Meldersteins bruk och vidare till den man som sannolikt var hans far, som också hette Johan Johansson Groth. Fadern dog 1764 vid Strömsunds masugn (bruk). Han verkar ha varit född i Avesta 1701. Den yngre Johan Johansson Groth var enligt Råneås kyrkböcker (där både Meldersteins och Strömsunds bruk finns) född 1720, men det står inte var han föddes. En Jean Groth deltar med sonen Johan i husförhör på Meldersteins bruk 1740, precis när bruket först höll på att anläggas. De står listade direkt under dir. Abraham Steinholz i husförhörslängden. Det är rimligt att anta att dessa två är samma personer som de båda Johan Johansson Groth ovan.

I det släktträd som Björn Pilström publicerade i Rötter 1998, som verkar vara den källa som alla andra internetpublicerade släktträd hänvisar till, står det att den yngre Johan Johansson Groth troligen var född i Åmots bruk i Ockelbo, och att han var son till en Johan Johansson Groth som föddes 1701 i Avesta och dog 1764 på Strömsunds bruk, men som källa anges endast att uppgifterna kommer från Stefan Sundbäck i Kalix och Nils Joëlsson i Malmö samt en oidentifierad ”RE”. Någon skriftlig originalkälla från den tid då dessa personer levde anges inte vilket tyvärr gör att uppgifterna måste tas med en nypa salt.

Tyvärr har kyrkböckerna från 1700-talet i Ockelbo brunnit upp, och jag har inte tillgång till några kyrkböcker eller andra källor från Avesta från innan år 1746. En Johan Groth var mantalskriven i Valbo socken 1721, och Valbo ligger precis som Ockelbo i Gästrikland så det är åtminstone i ungefär rätt del av landet, men jag har inte kunnat fastställa att han är samma person som Johan Johansson Groth den äldre ovan.

Det både fanns och finns fler än en Groth-släkt i Sverige så det räcker inte med att hitta någon som hette Groth i ett dokument eller på en gravsten någonstans för att kunna säga att den personen tillhörde denna släkt. Det är en detalj som överdrivet entusiastiska släktforskare tyvärr har en tendens att glömma bort, vilket gör att det fortfarande finns många publicerade, men felaktiga, släktträd ute på nätet för den här släkten.

Intressant nog har jag fått en del träffar på personer som enligt sina släktträd är släkt med en annan Groth-släkt i DNA-testet som jag gjorde hos Family Tree DNA, men det är ännu så länge oklart om släktskapet har något med de två Groth-släkterna att göra eller om länken eller länkarna finns någon annanstans i släktträden. DNA-testet visar att någon form av biologiskt släktskap finns och anger ungefär hur nära släkt man är med de olika personer som dyker upp i träfflistan men säger inget om hur man är släkt. Det måste man reda ut själv genom att jämföra sina respektive släktträd.

Hur som helst, eftersom jag härstammar från järnsmeder så tyckte jag att det skulle vara kul att prova på järnsmide och i somras fick jag möjlighet att tillbringa några dagar i en järnsmedja. Sammanfattningsvis kan jag konstatera att det var kreativt och kul att ”leka järnsmed” men också fysiskt jobbigt, smutsigt och riktigt djävulskt varmt. Temperaturen inne i smedjan låg på cirka 45-50°C, och ännu varmare vid själva eldarna. Och utomhus låg temperaturen stadigt över 30°C. Jag, som inte alls tål värme särskilt bra, fick migrän och mådde illa av värmen, men envisades ändå med att kämpa på. Och jag är riktigt stolt över att jag trots allt lyckades åstadkomma några hyfsat lyckade saker. Ett par väggkrokar, en ring och ett ”G” (för Groth) blev det. Med tanke på att det var mitt första försök att smida någonting alls, och jag dessutom inte mådde särskilt bra, blev resultatet inte så tokigt ändå.

På vägen mot smedjan tog jag den här bilden. En påminnelse om vackra sommarkvällar nu när världen ännu en gång är inbäddad i snö, is och slask.

Vem var den förste Molnberg?

Jag har alltid tyckt att mammas flicknamn Molnberg är vackert. Poetiskt på något sätt. Så jag ville gärna spåra namnet. Hur länge har det funnits i släkten och vem var den första att bära det namnet? Det har också fascinerat mig att Molnberg från början var mormors efternamn och inte morfars, trots att mormor för det första var en gift kvinna på 1900-talet och för det andra kom från en finsktalande del av Finland. Mormor och morfar var faktiskt tvungna att ansöka om dispens för att få ta mormors efternamn istället för morfars när de gifte sig.

Enligt den svenska giftermålsbalken mellan år 1920 och 1963 var kvinnor som gifte sig tvungna att byta till makens efternamn. Folk som gifte sig på 1800-talet och ännu tidigare skulle aldrig ha förstått en så konstig idé. Namn var personliga. Att gifta sig innebar för en kvinna att hon bytte titel, men hon var ju fortfarande sig själv med sin egen familjehistoria så hennes eget namn förblev oförändrat. Från 1963 blev det igen tillåtet för kvinnan att behålla sitt gamla efternamn när hon gifte sig men det dröjde ända till 1982 innan det blev tillåtet att göra som min mormor och morfar gjorde, alltså att mannen byter till kvinnans efternamn vid giftermål istället för tvärtom, eller att tillsammans helt enkelt hitta på ett helt nytt gemensamt efternamn. Alla avvikelser från reglerna krävde dispens som man var tvungen att ansöka om. Regeln att kvinnan skulle ta mannens efternamn vid giftermål varade egentligen bara i några decennier men den fick enormt stort genomslag i den svenska kulturen, kanske för att det är vanligt i många närliggande kulturer som svenskar inspireras av, och det överlägset vanligaste är fortfarande att kvinnor byter till makens efternamn när de gifter sig.

Hur länge har familjenamnet Molnberg funnits i mormors släkt? Jag visste att min mormors föräldrar när de dog hette Aarne och Miila Molnberg. Tack vare information från avlägsna släktingar som jag fått kontakt med på nätet lyckades jag ta reda på att min mormors farfar hette Emil Molnberg och att hans föräldrar hette Olof Molnberg och Eva Caisa Kiviniemi. I kyrkböckerna från Övertorneå (Ylitornio) församling kunde jag bekräfta de uppgifterna. Emil föddes 1855 i Uleåborg och var son till garvargesällen Olof Molnberg, född 12 december 1820, och hans hustru Eva Caisa. Familjen flyttade när Emil var barn från Uleåborg till Övertorneå församling. Bonden Emil Olofsson Molnberg gifte sig sedan med bonddottern Hilda Karolina Johansdotter Kentämaa (osäker stavning av det sista namnet i vigselboken) i juni 1879 och i vigselboken står det ”från Lohijärvi by” om både Emil och Hilda. Det är samma by som min mormor kom ifrån och där ligger mormors föräldrar och farföräldrar begravda.

Men var kom Olof ifrån och vilka var hans föräldrar? Det visade sig vara en svår nöt att knäcka. Garvargesällen Olof Molnberg gifte sig med pigan Eva Caisa Isaaksdotter Kiviniemi den 1 december 1850 i Torneå stad. Platsen för giftemålet tydde på att Olof och Eva Caisa ändå kunde vara från Tornedalen trots att paret fick barn i Uleåborg men någon Olof som stämde med de uppgifter jag hade fanns inte i någon födelse- och dopbok någonstans.

Men till slut fick jag ett tips som lönade sig. Och där, längst ner på en förteckning över pigor i Övertorneå församling år 1815 till 1824, dök han till sist upp. Eller snarare hon. Där, hoptryckt längst ner på en sida där det egentligen inte fanns plats för dem, fanns Magdalena Martinsdotter Kjerki (namnet är svårt att uttyda på bilden, se nedan) född 1787 med hennes tre oäkta söner, Isac född 1816, Olof född 12/12 1820 och så Johan som både föddes och dog 1822. Någon pappa anges inte och jag har inte kunnat hitta någon av pojkarna registrerade i någon födelse- och dopbok någonstans. Magdalena dog 1823 och även brodern Isac dog innan 1824, troligen under 1821. Så innan han hann fylla två år förlorade alltså lille Olof hela sin familj. Att en tvååring skulle överleva på egen hand är omöjligt, men någon måste uppenbarligen ha tagit hand om pojken för några år senare dyker Olof Magdalenasson Kjeringivaara född 12/12 1820 upp på förteckningen över drängar i Övertorneå församling. Olofs mamma Magdalena var så vitt jag kan avgöra troligen identisk med den Magdalena (senare oftast Malin) som föddes den 11 september 1785 i Sodankylä i Kemi lappmark som dotter till Mårten Hansson Kierik och Malin Mattsdotter. Jag har inte kunnat hitta några dokumenterade bevis på att Olof någonsin bodde i Sodankylä men den kyrkliga folkbokföringen i Sodankylä verkar ha varit rätt sporadisk så det går inte att utesluta.

Som 16-åring flyttade garvarlärlingen Olof Kieringivaara född 1820 i Övertorneå till Uleåborg (Oulu). När han sedan flyttade tillbaka till Övertorneå församling hade han i sitt inflyttningsbetyg som utfärdades i Uleåborg den 23 november 1841 utökat sitt namn. Nu kallade han sig garvarlärlingen Olof Kieringivaara eller Molnberg, född 12 december 1820 i Övertorneå. Här dyker alltså namnet Molnberg upp för första gången när den 20-årige Olof flyttade tillbaka till sin hemförsamling efter att under några år ha utbildat sig till garvare. Från och med denna stund, när han började sin karriär som sockengarvare i Alkkula i Övertorneå församling, går han enbart under namnet Olof Molnberg i all dokumentation. Alla spår av modern var och förblev raderade från hans namn. Det är lätt att tänka sig att namnbytet var ett försök att utradera den skam som på den tiden var förknippad med att vara en oäkting, men det är så klart omöjligt att veta varför han valde att byta efternamn. Och jag vet fortfarande inte var Olof fick namnet Molnberg ifrån. Hittade han på det själv eller plockade han upp namnet från någon annan? Och visste Olof vem hans pappa var? Troligen får vi aldrig veta.

År 1849 flyttade sockengarvaren Olof Molnberg från Övertorneå församling till Torneå där han året därpå gifte sig med Eva Caisa. Efter några år i Torneå tog sedan garvargesällen Olof Molnberg med sig hustrun Eva Caisa Isaksdotter och sonen Carl Robert tillbaka ner till Uleåborg år 1854. Och där nere föddes Emil året därpå.

Efternamn i modern bemärkelse, som ett familjebeteckning som konsekvent ärvs inom en familj, är ett ganska sent påfund. Tidigare förekom familjenamn bara i enstaka familjer, och användes ofta inte konsekvent ens i de familjerna. Ens namn bestod egentligen bara av det vi idag kallar förnamn plus någon sorts informativt tillägg. Grundsystemet i text har varit att använda patronymikon, alltså pappans förnamn med tillägget son eller dotter, eller (mer ovanligt) metronymikon, alltså mammans förnamn med tillägget son eller dotter. I Tornedalen användes dessutom gårdsnamn som efternamn vilket kan vara riktigt förvirrande eftersom personer då ”bytte efternamn” när de flyttade. Riktigt långt tillbaka har jag dessutom hittat flera exempel på att namnet på den by personen bodde i, eller möjligen var med och grundade, användes som efternamn. I finskspråkiga områden användes ibland alla dessa system samtidigt vilket gör att personer i arkiven kan ha långa och krångliga namn som troligen inte motsvarar vad de själva kallade sig.

I kyrkböckerna i Finland skrev man dessutom hela tiden, även långt efter att dagens Finland 1809 upphörde att vara en del av Sverige och istället blev en del av Ryssland, människornas namn på svenska. Det gällde även om personerna själva inte pratade svenska. Det är därför ofta svårt eller omöjligt att med säkerhet veta vad människorna verkligen kallade sig. Idag översätter ofta finnar namnen till finska i de släktträd som de publicerar på nätet. Isak Olofsson blir Iisak Ollinpoika och Eva Johansdotter blir Eeva Juhontytär. Uttalades Molnberg från början Pilvivuori eller något i den stilen? Det verkar inte så men det går inte att vara säker.

Häggen i november

Oktober i år har täckt in alla årstider på en månad. Det började med typiskt kyligt höstväder vilket avbröts av ett nytt höstligt värmerekord med 21,6°C i Älvsbyn i mitten av oktober. Brittsommaren följdes av minusgrader och gnistrande nysnö och som avslut på månaden fick vi aprilväder med regn, slask och is ovanpå snön. Häggen har nu tappat (nästan) alla sina löv och gått in i vintervila.

October this year has included all seasons in one month. It started with typical chilly autumn weather which was interrupted by a new autumn heat record of 21,6°C in Älvsbyn in the middle of October. This temporary return of summer was followed by temperatures below freezing and sparking white snow and finally the month ended with typical April weather (i.e. spring weather) with rain, slush and ice on top of the snow. The bird cherry has dropped (almost) all its leaves and is now dormant until spring.

Fotona är tagna den 1 november 2018.

Im following a treeKolla även in andra trädföljare på The Squirrelbasket (internationellt).

Häggen i oktober

Här kan man säga att det nu är vinter på morgnarna och höst på dagarna. Årets första snö föll för fyra dagar sedan men den låg bara kvar i några timmar. Och när jag idag på eftermiddagen besökte häggen var vattenpölarna på vägen frusna. Löven faller nu av och gör marken under trädet färgglad. Inga häggbär verkade finns kvar i trädkronan. Jag antar att hungriga fåglar har ätit upp allihop. Redan när jag besökte trädet förra månaden misstänkte jag att låga grenar på häggen hade försvunnit och nu är jag övertygad om det. Oklart dock om de ramlat av på egen hand eller har sågats ner.

Here you might say that it is now winter in the mornings and autumn in daytime. The first snow of the year fell four days ago but it only remained a few hours. And this afternoon when I visited the bird cherry the puddles on the road were frozen. The leaves now fall off the tree and make the ground below colourful. No berries seemed to remain in the tree crown. I guess hungry birds have eaten all the berries. Already last month when I visited the bird cherry I suspected that low branches had disappeared and now I’m sure of it. But it’s unclear if they have fallen off on their own or if they have been cut down.

Häggen står alldeles intill Älvsbyns kyrkstugor. Till skillnad från de mer kända kyrkstugorna i närbelägna Gammelstads kyrkstad i Luleå är kyrkbyn i Älvsbyn inget UNESCO-världsarv. Själva kyrkstugorna i Älvsbyn är byggda i ungefär samma stil som de i Luleå, fast generellt något större.

I dessa små röda stugor med vita knutar bodde människor från omgivningen som på grund av de långa avstånden och de bristfälliga kommunikationerna här uppe i norr inte kunde bo hemma när de besökte kyrkan. Sådana här kyrkstugor behövde byggas kring många kyrkor i den här delen av landet eftersom kyrkbesöken under århundraden var obligatoriska och att inte dyka upp var ett brott som bestraffades. Men naturligtvis passade folk på att handla och festa också i kyrkbyarna när nu allihop ändå måste palla sig dit.

The bird cherry stands close to Älvsby church cottages. Unlike the more famous church cottages in nearby Gammelstad Church Town in Luleå the church village in Älvsbyn is not a UNESCO World Heritage. The church cottages in Älvsbyn are similar in style to those in Luleå, but generally bigger.

In these little red cottages with white trim people from the surrounding area lived during church visits since the long distances and lack of communications in the northern region meant that they couldn’t return home overnight. Church cottages like these had to be built around many northern churches since church visits (to the Swedish state church, no alternative churches were allowed) were mandatory by law for centuries and not attending church was a crime that was punished. But of course people also did some trading and partying in the church villages since everyone had to drag themselves there anyway.

Fotona är tagna den 7 oktober 2018.

Im following a treeKolla även in andra trädföljare på The Squirrelbasket (internationellt).