Asparna i juni

Sommaren har kommit till Sikfors och vattnet flödar åter fram i Piteälven. Det var en varm dag när jag tog med kameran för mitt månatliga besök hos asparna så jag förlängde promenaden med en omväg över kraftverksdammen för att njuta av det fina vädret. Men trots det fina sommarvädret är det här en ledsam tid för mig eftersom min pappa nyligen gått bort.

Summer has arrived at Sikfors village and the water is once again flowing in Pite river. It was a warm day when I brought my camera along for my monthly visit to the aspens so I extended the walk by taking a detour over the hydroelectric dam to enjoy the nice weather. But despite the nice summer weather this is a sad time for me since my father recently passed away.

Asparna hade äntligen fått sina darrande asplöv, men de verkade inte må så bra. Löven var bleka och höstfärgade. Aspar på andra ställen i byn såg också rätt risiga ut. Vet inte riktigt varför.

Det hade dykt upp en liten nybyggd (ombyggd?) gångbro bredvid vägen nära asparna. Med en mötesskylt.

The aspens finally had their trembling aspen leaves, but they didn’t seem to be feeling so good. The leaves were pale and had autumn colours. Other aspens in the village also seemed unhealthy. Not sure why.

A newly built (rebuilt?) small footbridge had appeared beside the road close to the aspens. With a meeting sign.

Avslutade denna lilla trädexkursion med att sitta ute i solen och äta palt till lunch på campingrestaurangen.

Palt är en traditionell lokal delikatess i Norrbotten och särskilt i Piteområdet. För de som inte vet vad palt är (har upptäckt att det finns sådana människor): palt är en sorts kokta degbollar gjorda av riven rå potatis, mjöl och salt med en fyllning av salt fläsk. Palt liknar sörländska kroppkakor men har mer smak och betydligt fastare konsistens. Blodpalt gjort på nöt- eller renblod är också populärt men jag föredrar den klassiska vita palten. Palt äts alltid med lingonsylt och smör. Just smakkombinationen sött och salt är väldigt typisk för svensk mat. Få andra skulle exempelvis komma på idén att salta godis! För stora delar av lokalbefolkningen i Piteåområdet är palt en helig maträtt – säg aldrig något negativt om palt när du i närheten av Piteå!

Finished this little tree excursion with an outdoor lunch sitting in the sunshine at the camping restaurant eating palt.

Palt is a traditional local delicacy in Norrbotten county and especially in the Piteå region. For those who don’t know what palt is (I have discovered that such people exist): Palt is essentially boiled dumplings made from grated raw potatos, flour and salt with a filling consisting of salted pork. Palt is similar but not identical to kroppkakor, which is a common dish in southern Sweden. Blodpalt (blood palt) made with beef blood or reindeer blood is also popular but I prefer the classic white version. Palt is always eaten with lingonberry jam and butter. The sweet and salty combination of flavours is typically Swedish – that is why candy is often heavily salted in Sweden to the horror of many foreign tourists. Palt is a holy dish for most locals in the Piteå region – never say anything bad about palt if you ever happen to be around here!

Fotona är tagna den 5 juni 2019.

Im following a treeKolla även in andra trädföljare på The Squirrelbasket (internationellt).

En tidsresa och ett litet kunskapstest

Det var 1700-talsmarknad i Linnéträdgården idag. Förutom att handla och lära sig tillverka gammaldags leksaker kunde man titta på människor klädda i tidstypiska kläder, lyssna på lutmusik och lära sig om 1700-talets mat. Och så kunde man så klart titta på växterna i trädgården.

Vi kan ha en liten frågesport. Kan du identifiera dessa nyttoväxter (rätt svar finns under kommentarer)?

A)ErikaGroth201308_speltveteB) ErikaGroth201308_svarthavreC) ErikaGroth201308_linD) ErikaGroth201308_rågE) ErikaGroth201308_kornMedan du funderar kan du titta på några bilder från 1700-talsmarknaden och från resten av trädgården. Modet på 1700-talet var i mitt tycke riktigt snyggt, både för kvinnor och för män. Tyvärr var kläderna inte särskilt praktiska, speciellt inte kvinnornas klänningar.ErikaGroth201308_1700talsmarknadErikaGroth201308_1700talsmåltidErikaGroth201308_färgglatt

Dubbla hot mot gott kaffe

När man bor så långt norrut som vi gör här i Sverige är ett varmare klimat i princip goda nyheter, men nu har det visat sig att de pågående klimatförändringarna kan utgöra ett hot mot något som de flesta svenskar verkligen bryr sig om – gott kaffe. Aaron Davies jobbar på den berömda botaniska trädgården Kew Gardens i London. Han har tillsammans med Susana Baena, Justin Moat och Tadesse Woldemariam Gole publicerat en mycket uppmärksammad vetenskaplig studie i PLOS ONE med titlen The Impact of Climate Change on Indigenous Arabica Coffee (Coffea arabica): Predicting Future Trends and Identifying Priorities. Vad de har gjort är att använda klimatmodeller för att förutsäga framtidens klimat i arabicakaffets naturliga utbredningsområde, vilket huvudsakligen ligger i Etiopien. Utifrån detta försöker de förutsäga hur de kommande klimatförändringarna kommer att påverka kaffet. Deras prognos är dyster för arabicakaffets framtid. (Länk till radioprogram på P1 om detta.)

Även om det finns många vilda kaffearter så står endast två arter tillsammans för nästan all världens kaffeproduktion: Coffea arabica (arabiskt kaffe eller arabicakaffe) och Coffea canephora (robustakaffe). Arabicakaffe anses smaka bättre än robustakaffe, men smaken påverkas av temperaturen och det räcker med en liten temperaturökning för att smaken ska försämras. Dessutom växer inte arabicakaffe alls vid höga temperaturer. Aaron Davies och hans kollegor varnar för att ett varmare klimat kan leda till sämre kaffesmak och i värsta fall helt utrota arabicakaffet. Nu ska man komma ihåg att varningarna bygger på förutsägelser om framtiden, vilka per definition alltid är osäkra, men det innebär inte att man kan strunta i hotet om man vill säkra tillgången på gott kaffe i framtiden.

Kaffe är världens näst största (lagliga) handelsvara, efter olja, så ett hot mot kaffet är inte bara ett irritation för alla världens kaffeälskare. Problem med kaffeproduktionen påverkar även den globala ekonomin. Och problem finns här och nu, inte bara i framtiden. Ett stort utbrott av svampsjukdomen kaffebladsrost orsakar i dagsläget enorma problem för Centralamerikas kaffeplantager. Kaffebladsrost orsakas av svampen Hemileia vastatrix. Detta är samma sjukdom som på 1800-talet slog ut kaffeproduktionen på Ceylon (dagens Sri Lanka), vilket förvandlade England från ett kaffedrickande land till ett tedrickande land.

Enligt den internationella kaffeorganisationen är detta den värsta epidemin av denna sjukdom som någonsin drabbat Centralamerika. Mer än hälften av odlingsarean är påverkad, vilket har lett till minskad skörd och försämrad kvalitet på det centralamerikanska kaffet. Nu har skördarna i framför allt Brasilien varit tillräckligt stora för att kompensera för förlusterna i Centralamerika, så råvarupriset på kaffe har inte påverkats särskilt mycket av svampangreppen, men förlusterna för odlarna i Centralamerika är stora. Denna svamp finns idag i princip överallt där kaffe odlas och den verkar inte försvinna när den väl fått fotfäste, så mer problem är att vänta i framtiden. Speciellt eftersom den tänkta långtidslösningen på problemet är att fara till Etiopien och välja ut nya, vilda kaffesorter som är motståndskraftiga mot svampen – vilket är precis den resurs som är hotad om Kewforskarna har rätt i sina prognoser.

Årets första hemodlade jordgubbe

Årets första hemodlade jordgubbe
Årets första hemodlade jordgubbar

I veckan har jag ätit årets första hemodlade jordgubbe. Mums!

Jordgubben är en hybrid mellan olika sorters smultron. Själva jordgubbarna är, trots sin kulinariska klassificering, inga bär. När jordgubbsblomman befruktas bildas ett hormon, auxin, som får blombotten att svälla upp och bilda själva jordgubben. Frukterna är istället de små gula prickarna på jordgubben.

Auxin är ett av de viktigaste växthormonerna, och det är inblandat i alla möjliga processer i växter. Auxin är inblandat i så mycket att uttrycket ”auxin gör allt” har blivit närmast en klyscha inom växtfysiologin.

Vad är ”naturlig mat” för en människa?

Vilken färg har en naturlig morot? Vad är egentligen broccoli för någonting? Varför finns det inga frön i bananer? När började människor äta spannmål? Är människan egentligen ett rovdjur? Hur mycket sockerrör måste man äta för att få i sig lika mycket socker som en flaska läsk innehåller, och varför är denna kunskap viktig? Vad vet forskarna egentligen om vad verklighetens stenåldersmänniskor åt, och vad kan man lära sig av denna kunskap?

I den här videon förklarar Christina Warinner tålmodigt och engagerat det som otaliga arkeologer, antropologer, evolutionsbiologer och växtbiologer gång på gång försökt påpeka, med varierande framgång. Stenåldersmänniskor åt visst också spannmål långt innan jordbruket uppfanns (vilket jag skrivit om tidigare). Människan har visst också evolverat under de senaste 10 000 åren, vilket inkluderar anpassningar till en neolitisk (jordbruksbaserad) diet. Och så, kanske viktigast av allt  nej, det finns ingen ”naturlig mat” i matvarubutiken, inte heller i frukt- och grönsakshyllan. Och det gäller oavsett hur växterna odlats.

Högsta prioritet: mat, frukt, vin och choklad

När det bestäms vilka växter som ska få sina arvsmassor sekvenserade så befinner sig den vetenskapliga nyttan av resultaten rätt långt ner på prioriteringslistan. Det blir uppenbart om man studerar listan på sekvenserade arter i Phytozome. Visserligen finns några vetenskapliga modellorganismer med, men de flesta är industrins favoritarter snarare än forskarnas.

Här hittar vi bland annat några av världens viktigaste grödor som ris, majs, potatis, sojaböna, cassava, durra, vanlig böna, tomat och gurka. Här finns också frukter som persika, äpple, papaya, apelsin och clementin. Sekvenserade växtarter som används inom andra industrier än matindustrin är lin, bomull och eukalyptus. Och så finns så klart vinranka och nu senast kakao med. De får väl anses representera njutningsindustrin.

Publikationen av kakaogenomet släpptes den 3 juni i Genome Biology. Jag är inte säker på att det verkligen räknas som ett stort framsteg för mänskligheten att vi numera har detaljerad information om vinets och chokladens arvsmassor, men å andra sidan är ju båda onekligen väldigt populära.

P.S. Grangenomet finns inte med i Phytozome. Den forskargruppen envisas istället med att köra en gammaldags stil med en egenhändigt tillverkad databas på en egen hemsida som inte är synkroniserad med något annat. Mycket irriterande!

Afrikas jord har kartlagts

Från och med slutet på maj i år släpper Europeiska kommissionen en karta över Afrikas jordar – Soil Atlas of Africa. Den har producerats av europeiska och afrikanska forskare tillsammans och har redan funnits tillgänglig via nätet i några veckor, men nu kommer den även i tryck. En karta över vilken sorts jord som finns på marken kanske inte låter så spännande, men att förstå sin jord är en mycket viktig förutsättning för att jordbruk och skogsbruk ska fungera. I Afrika, där många av länderna i stor utsträckning själva producerar sin mat, blir det alltför ofta hungerkatastrof när jordarna inte levererar som förväntat.

Jorden är en av de viktigaste naturresurserna, och den är inte förnyelsebar. Åtminstone inte på tillräckligt kort sikt för att det ska vara användbart i dessa sammanhang. Det är viktigt att komma ihåg att Afrika är en gigantisk kontinent, och här finns många olika sorters jord representerade. Afrika tillhör också de delar av världen som förväntas få problem i framtiden på grund av ett varmare klimat, vilket gör det ännu viktigare att den fertila jord som finns används på ett så bra sätt som möjligt. För att ett rationellt användande av jorden ska vara möjligt så behövs kunskap om vilka sorters jordar som finns, och var de finns. Speciellt i tropikerna är jordarna ofta mycket tunna och näringsfattiga, och olämplig användning av marken kan göra den oanvändbar i många generationer framåt.

Denna jordatlas är ett mycket viktigt vetenskapligt framsteg. Det gäller bara att se till att den också kommer till användning, och att kunskaperna når ut till lokalbefolkningen. Det är ingen lätt uppgift, men det är egentligen först då som dessa kunskaper kan göra någon verklig nytta. Den här atlasen är därför tänkt att kunna läsas och förstås av t.ex. politiker och jordbrukare. Men naturligtvis krävs det också utbildning för att kunskaperna ska kunna tillämpas i praktiken inom t.ex. jordbruket.

Soil Atlas of Africa
Översikt över Afrikas jordar. Källa: Soil Atlas of Africa

Jorden och de som bor i den

Det första många tänker på när de hör ordet jord är smuts. Ja, man blir smutsig av att hantera jord, men det är en smuts vi borde vara tacksamma för, för utan denna bruna smuts får vi gå hungriga. Sedan många tusen år tillbaka hänger vårt samhälles överlevnad på vår tillgång till bra odlingsjord. Men vad är egentligen jord för någonting?

Håkan Wallander har skrivit en hel bok om ämnet: Jord – Funderingar kring grunden för vår tillvaro. Här diskuterar han bland annat vad jord är för någonting och hur den bildas, och vad skillnaden egentligen är mellan bra och dålig odlingsjord. Håkan tar också upp  varför salt är så giftigt när det hamnar i jorden, vilket vore nyttig läsning för de tokdårar som vill salta skidspår i skogen. Fakta blandas med anekdoter, vilket gör att boken känns lättläst trots att den innehåller en hel del vetenskap.

Men boken handlar inte bara om själva jorden, utan minst lika mycket om de organismer som lever i den. Speciellt om mykorrhiza – det livsviktiga samarbetet mellan svampar och växter som är Håkans specialitet. Han förklarar i boken bland annat varför artrikedomen nog inte alls är större i en tropisk regnskog än i en svensk skog, tvärtemot vad som brukar påstås. I alla fall inte om man räknar med de varelser som lever under jorden och inte bara de som lever ovan jord.

Visserligen påstår han att landlevande växter uppstod för ungefär 400 miljoner år sedan, men den lilla missen får man nog förlåta honom. Landlevande växter fanns troligen redan under ordovicium och definitivt under silur, vilket är bra mycket tidigare än 400 miljoner år sedan. Tidigaste direkta fossila bevisen för mykorrhiza däremot är ungefär 400 miljoner år gamla, även om symbiosen troligen är ännu äldre.

Boken tar upp en hel del information som är bra att känna till för de som i olika sammanhang försöker odla växter. Bland annat påpekar han det hejdlösa lurendrejeri som pågår i blomsterhandlarna när det gäller de välfyllda hyllorna med allehanda specialgödningsmedel som påstås vara anpassade för olika växters unika näringsbehov. Vilket då unika näringsbehov? Alla sorters växter behöver i grunden samma näringsämnen för att överleva. Vilka näringsämnen det handlar om kan man slå upp i första bästa lärobok i växtfysiologi.

I och för sig kan proportionerna mellan näringsämnena i marken variera, liksom hur lättillgängliga de är, och växter är olika bra på att kunna hantera detta. De är därför olika bra på att konkurrera om utrymmet i naturen, men odlare tenderar att glömma att detta inte spelar någon roll i rabatten eller i blomkrukan. Där är nämligen den tjänstvilliga människan alltid beredd att kavla upp ärmarna och hugga i med hacka och spade för att hänsynslöst utrota alla tänkbara konkurrenter.