Förra veckan hittade jag den här söta lilla paddan strax intill Aborrtjärnen i Lustgårdens naturreservat. Här uppe finns en sorts padda, vanlig padda (Bufo bufo), och två sorters grodor, vanlig groda (Rana temporaria) och åkergroda (Rana arvalis). Jag trodde först att detta var en groda. Generellt har paddor som vuxna robust kroppsform med torr, grov och vårtig hud och föredrar att ta sig fram genom att krypa medan grodor är slankare, har slät och fuktig hud och hoppar fram. Den här lilla krabaten hade inte direkt särskilt paddlik hud och den hoppade så snart jag rörde vid den. Men på marken kröp den snarare. På bilderna syns det att den har fläckig hud men ute i skogen såg den snarare helsvart ut. Det är en liten padda, vilket jag fick bekräftat på Artportalen.
Tyvärr är bilderna lite suddiga för jag hade bara mobilen att fota med. Den är inte lika bra på närbilder som systemkameran.
Däremot lyckades jag inte hitta det jag egentligen hade åkt till naturreservatet för att hitta, nämligen doftticka. Det får väl bli nästa gång.




















Jag har börjat leta efter nästa års träd att följa. Det är nödvändigt att göra det medan träden fortfarande har löv, och ofta även frukter, och därmed kan identifieras. En kandidat är en asp (Populus tremula) som står för sig själv på ett kalhygge nära vägen in till Sikfors. Hygget ligger mycket vackert ovanför en fiskesjö. Att aspen står för sig själv gör att det går att fotografera den utan att den försvinner i grönskan från intilliggande träd. Och asp är en art som jag ännu inte har följt. Ett problem med det här trädet är dock att det inte är möjligt att gå fram till det på vintern utan snöskor, fast trädet står i alla fall tillräckligt nära vägen för att det borde gå att ta bilder på avstånd. Dessutom står aspen i en djup sänka som gör det mycket svårt att överhuvudtaget nå den för att kunna ta närbilder. Så den här aspen är inte ett självklart val. Jag får nog leta vidare.



En bit in i skogen vid en av de stigar där jag brukar promenera står en alldeles ensam gran bland de höga furorna. Den syns på långt håll med sina mörka barr mot den ljusa bakgrunden och känns som en sorts symbol för det udda och annorlunda. För att vara sig själv fast det inte passar in i mängden.




