En bit in i skogen vid en av de stigar där jag brukar promenera står en alldeles ensam gran bland de höga furorna. Den syns på långt håll med sina mörka barr mot den ljusa bakgrunden och känns som en sorts symbol för det udda och annorlunda. För att vara sig själv fast det inte passar in i mängden.
Det är inte ofta det blir så där då tall å gran normalt sett inte vill ha samma typ av mark att växa på.
Det finns alltid nån som ska gå mot strömmen, även ute i skogen.
Jepp, alltid.