Smaksinnet har ballat ur

Under de senaste dagarna har mitt smaksinne helt spårat ur. Plötsligt smakar allt jag äter och dricker bittert, syrligt och vagt metalliskt. Allt. Även vatten. Faktum är att det smakar bittert och syrligt i munnen hela tiden. Oerhört irriterande.

Som alla moderna människor har jag försökt hitta felkällan genom intensivt letande på nätet. Det finns massor av sjukdomar och mediciner som kan påverka smak- och luktsinnet men ingen av de vanliga misstänkta är aktuell för mig just nu. Så det mest sannolika är nog att problemet beror på något jag har ätit.

Den enda misstänkta jag har hittat hittills som möjligen skulle kunna vara boven i dramat är pinjenötter. Det förekommer tydligen att människor världen över lite då och då får en tillfällig störning av smaksinnet som vanligen varar i upp till ett par veckor efter att ha ätit pinjenötter. Det brukar beskrivas som att allt man äter och dricker smakar bittert, beskt och metalliskt. På svenska kallas det pinjemun och i de relativt få vetenskapliga artiklar jag hittade i ämnet kallas det pine-nut associated dysgeusia och mer informellt pine nut syndrome eller pine mouth syndrome.

Pinjemun var tydligen en stor grej i mer eller mindre seriös svensk media för ungefär ett decennium sedan. Vad som orsakar problemet verkar ingen veta med säkerhet. Jag har hittat några år gamla vetenskapliga rapporter där forskare hade upptäckt att ätliga pinjenötter helt eller delvis hade olagligt ersatts med för människor oätliga frön av tallarten Pinus armandii i påsar med pinjenötter som hade sålts i livsmedelsbutiker i U.S.A. och i Danmark och att pinjenötter från just dessa påsar hade orsakat pinjemun hos både kunder och testpersoner på laboratoriet, men det framgick inte från de undersökningarna hur eller varför sådana frön skulle kunna påverka smaksinnet. Pinjenötter är för övrigt kulinariskt fikonspråk för vad som på vanlig vardagssvenska heter tallfrön.

Men även om problemet inte är medicinskt allvarligt så är det inte desto mindre oerhört irriterande när smaksinnet inte fungerar som det ska, och kanske inte heller luktsinnet eftersom de två hänger så tätt ihop. Innehållet i den ganska nyöppnade pestoburken och i den påse med pinjenötter som jag på senare tid har satsat på att lite i taget äta upp efter att den har legat i mitt skafferi ett bra tag har i alla fall båda för säkerhets skull hamnat i soporna. Jag hittade foton på pinjenötter från P. armandii på nätet och de pinjenötter som fanns i min påse var faktiskt misstänkt lika de fröna. Annars är det inte så mycket jag kan göra åt det hela annat än att hoppas att problemet går över av sig själv. Om det faktiskt är pinjenötterna som är skyldiga eller inte lär jag aldrig få veta för det går varken att bevisa eller motbevisa.

 

Tyst nytt år

Jag älskar fyrverkerier. I alla fall den storslagna offentliga varianten av fyrverkerier. Älvsbyn har till exempel ett fint fyrverkeri på skyltsöndagen varje år som jag tror anordnas av den lokala köpmannaföreningen och när jag bodde i Uppsala anordnade lokaltidningen UNT ett stort musikfyrverkeri varje första advent i Botaniska trädgården.

Men diverse mer eller mindre nyktra privatpersoners fanatiska raketskjutande i flera dagar och ibland veckor kring nyår har jag alltid avskytt. Raketerna träffar allt och alla, de skräpar ner och dessutom gör de ofta att jag inte kan sova utan obekväma öronproppar.

Så jag välkomnade årets nya regler som kräver att den som vill skjuta raketer måste skaffa utbildning och söka tillstånd i förväg eftersom få privatpersoner lär idas göra det. Fast jag var skeptisk till att regeländringen skulle få någon större effekt.

Men nyårsafton var faktiskt nästan helt tyst. Bara några korta fyrverkerier vid själva tolvslaget, vilket är ok för mig. Och resten av nyårshelgen har hittills också varit nästan helt fyrverkerifri. Jag är förvånad. Och lättad.

Tranorna har anlänt

Såg årets första trana idag på vägen hem från jobbet.

Var rätt trött eftersom jag tidigare på dagen hade kört de 18 milen mellan Arjeplog, där jag jobbade i går eftermiddag och kväll, och mitt kontor i Älvsbyn. Men jag piggnade till lite när jag såg en trana stå och beta på den fortfarande ganska snötäckta åkern i Norra byn i utkanten av Älvsbyn.

Det är i sig rätt ironiskt att mitt jobb, som syftar till att minska miljöproblemen och motverka klimatuppvärmningen, involverar en rejäl dos resande. Men verkligheten är ofta väldigt långt från att vara rationell och logisk.

Och i Vistträsk har jag sett svanar varje gång jag har kört förbi den här veckan. Så flyttfåglarna håller definitivt på att anlända här uppe nu. Våren är äntligen på väg.

Brexit – på avstånd är komplett vansinne fascinerande att observera

För ett tag sedan började jag följa vad som händer med Brexit, och jag liksom fastnade. Särskilt i brittisk media som är mycket mer hänsynslös och rättfram mot politiker jämfört med svensk media. Av någon märklig anledning är det enormt fängslande att följa i realtid hur britterna, i slowmotion och mer eller mindre av misstag, fullständigt demolerar sitt eget politiska system. Brittiska politiker säger bara nej till allt som ens vagt påminner om ett konkret förslag. De säger till och med nej till att säga nej.

Men mitt i fascinationen tycker jag också synd om dem. Särskilt de britter som aldrig velat lämna EU, och det var nästan hälften av de som röstade i folkomröstningen för tre år sedan. I Skottland, där jag en gång för länge sedan bodde en period, var det mer än hälften som röstade nej till att lämna EU.

För britternas skull hoppas jag att de lyckas ta sitt förstånd till fånga och få stopp på eländet. Om inte annat för att de mest bara lyckas med att splittra sitt eget land. Men att EU bara beviljar britterna den ena förlängningen efter den andra kommer knappast att åstadkomma mer än att dra ut på plågan för alla inblandade.

Efter vintersolståndet

Nu går vi mot ljusare tider. Sägs det.
Kan inte säga att det känns så.
Världen känns mest dunkel.

Ja, ja, jag vet. Det mesta går upp och ner. Som en rullande våg.
Får alltid samma råd: Släpp taget och gunga med.
Är det tänkt att vågen ska gunga mig till sömns?
Att låta sig sövas ger kanske sinnesro. Men sen då?

Elementen lever sitt eget liv

Värmeelementen i min lägenhet lever sitt eget liv. Eftersom det blev lite väl varmt i lägenheten när uppvärmningen drog igång i början av vintern har jag slagit av alla element i den sammanhängande köket-vardagsrummet-hallen. De flesta av elementen där fungerade hur som helst inte. Men de två element som fungerade väl i bemärkelsen att de var väldigt varma bryr sig inte det minsta om att jag har skruvat av värmen helt och hållet på termostaterna. De förblir stekheta.

Funktionell dumhet – inte min starkaste sida


Funktionell dumhet innebär att man är kompetent och gör sitt jobb som man ska, men utan att kritiskt reflektera över om det är meningsfullt eller samhällsnyttigt.

Funktionell dumhet är jag hopplös på. Jag ifrågasätter tvångsmässigt allt. Och ser bristfälliga strukturer överallt.
-Varför gör vi egentligen så här? Det här är ju vansinne!

En av de psykologer jag hamnade hos när jag blev sjuk kom fram till att allt detta ifrågasättande är intelligent men inte särskilt hälsosamt. Särskilt inte eftersom jag har en tendens att försöka lösa de problem jag ser, vilka i verklighetens vansinnigt ologiska strukturer ofta är olösliga.

Intelligent eller inte, hälsosamt eller inte, oavsett vilket kan jag lova att det inte är ett bra sätt att passa in. Betyder detta att jag är för dum? Eller för smart? Eller både och på samma gång? Vet inte. Kanske kan man skylla på min forskarutbildning som definitivt förstärkte den sidan av mig. Men sanningen är att jag var sådan redan som barn, även om jag då var mindre tuff och frispråkig, så det är knappast rimligt att förvänta sig några större förändringar på den punkten. Och som allt annat har det haft både positiva och negativa effekter på mitt liv.

Min brist på funktionell dumhet får nog både jag och alla andra helt enkelt lära sig leva med. Man kan ju inte vara bra på allt.