Som litet barn hade jag inget drömyrke. I brist på bättre svarade jag då helt enkelt vad någon av de vuxna i min familj jobbade med när någon frågade vad jag vill bli när jag blev stor. Men som tonåring ville jag bli arkeolog.
Varför jag fastnade för just arkeologi är något oklart. Möjligen berodde det på att min skolklass på 90-talet besökte den dåvarande utställningen ”Vuollerim 6000 år” som handlade om då ganska nyupptäckta stenåldersboplatser i Norrbottens inland. För mig var tanken att det hade funnits en norrbottnisk förhistoria en uppenbarelse. Det stämde inte alls med vad jag hade sett på TV eller lärt mig i skolan om Sveriges förhistoria, som ju uteslutande handlade om södra Sverige (något som tyvärr inte har förändrats nämnvärt sedan dess).
Jag blev inte arkeolog utan naturvetare. Men nu, när coronapandemin har ställt in många av mina fritidsaktiviteter, har jag passat på att ta mina första universitetspoäng i arkeologi (egyptologin som jag läste för att delvis finansiera slutet av min doktorandtid räknas inte). Tyvärr anmälde jag mig för sent för att komma in på distanskursen i nordeuropeisk arkeologi (Arkeologi A) vid Umeå universitet, men jag kom istället in på en kortare distanskurs i musikarkeologi vid Linnéuniversitet. Och dessutom mer eller mindre av misstag samtidigt också på en distanskurs i museologi vid Uppsala universitet, men den är inte avslutad ännu.
Kursen i musikarkeologi är nu avslutad och jag är härmed stolt innehavare av mina första 7,5 hp universitetspoäng i arkeologi. Dessutom med en stor dos musikvetenskap på köpet, vilket är extra trevligt eftersom just utövandet av musik är något som jag saknar särskilt mycket under pandemin. Och jag tycker fortfarande att arkeologi är fascinerande.