Storspoven är här

Såg några storspovar vid vägen när jag körde hem bilen från verkstaden idag efter en service som drog ut på tiden irriterande länge. Ända sedan barndomen när storspovar häckade på lindan framför mina farföräldrars sommarstuga har storspovens rop varit mer eller mindre synonymt med vår och försommar för mig.

Vad hände med Petter och Verner efter skottet?

I 1890-års folkräkning av Sveriges befolkning registrerades att både Petter, eller Petrus som han egentligen hette, född 1874 och Werner född 1879 bodde hemma hos pappa Per Groth, mamma Fredrika Elisabeth Bäck och flera ytterligare syskon på Törefors bruk i Nederkalix. Pappan Per kallades också Petter och var alltså i den här familjen Petter den äldre. I nästa folkräkning ett decennium senare, år 1900, bodde både Petter d.y. och Verner fortfarande hemma hos föräldrarna fast båda två vid det här laget var vuxna män.

Verner satt alltså inte fängslad när folkräkningen gjordes år 1900. Det kan finnas olika förklaringar till det, men vi måste ändå fråga oss om han verkligen avtjänade det straff han blev dömd till? Han finns nämligen inte med i Riksarkivets databas över frigivna straffarbetsfångar.

Och någonting verkade ha hänt med Petter d.y. som vid det laget var 25-26 år. Nu registrerades han plötsligt som en ”(idiot) mindre vetande”, trots att det inte stod någonting i kolumnen för lyten i folkräkningen 1890 när han var tonåring eller i den från 1880 när han som barn räknades för första gången. Inte heller i kyrkoböckerna från husförhören, som för den här församlingen finns tillgängliga digitalt till och med år 1890, finns några noteringar om att Petter skulle ha haft några lyten eller inlärningssvårigheter.

Vid 1910-års folkräkning bodde Petter fortfarande hemma med mamman som nu var änka. Petter d.ä. dog i början av 1910 enligt dödsannonsen i Norrskensflamman så mamma Fredrika var nybliven änka när folkräkningen gjordes. Nu var Petter d.y. en medelålders ogift man på 35-36 år som inte längre verkade klara av att arbeta och försörja sig själv utan bodde hemma hos föräldrarna. I 1910-års folkräkning står det att Petter d.y. var ”sinnessjuk”. Nu spekulerar jag naturligtvis, men kan Petter även ha blivit psykiskt skadad av att ha blivit skjuten av sin egen bror? Det är så klart omöjligt att mer än ett sekel senare veta vad som egentligen orsakade hans problem, exakt när de egentligen uppstod och vad han hade fått för diagnos om han hade levt idag. Men det är ändå anmärkningsvärt att han innan skottet verkar ha varit en helt vanlig arbetare på sågverket men efter skottet sågs han som en efterbliven eller sinnessjuk man som behövde tas omhand och försörjas av föräldrarna.

Verner Groth finns det inget spår av i 1910-års folkräkning, varken i föräldrahemmet eller någon annanstans. Men en Verner Groth från N. Kalix anlände med skeppet Cedric till Ellis Island år 1904. På passagerarmanifestet står det att han var på väg till sin bror E. A. Groth i Fargo. Det finns en stad i North Dakota som heter Fargo så antagligen är det den som avses.

Och på den amerikanska webbsidan ”Find A Grave” hittade jag en gravsten för en Werner Groth i Lakewood, Pierce County, Washington, USA som ska ha varit född 1879 som son till Peter Groth. Enligt den sidan gifte sig Verner år 1907 med Julia Tullgren och fick (minst) tre barn innan han dog 1939.

Ett rejält urspårat midsommarfirande

I ett försök att ge folk något att göra så här i coronatider har Kungliga Biblioteket släppt hela sin digitala samling av inskannade svenska tidningar fri under april månad. Man kan alltså under en kort period fritt och gratis läsa och söka i alla tidningar som är inskannade från 1800-talet och fram till (nästan) nutid. Vanligen är det bara de allra äldsta tidningarna som är fritt tillgängliga i databasen. Detta är en guldgruva för släktforskare för plötsligt kan man hitta mer information om sina släktingar än bara de gamla vanliga folkbokföringsuppgifterna. Lite mer livfulla och om man har tur till och med smaskiga detaljer från deras liv.

Lite letande efter omnämnanden av mina gamla släktingar i tidningarna avslöjade bland annat att midsommarfirandet i Töre år 1898 spårade ur rejält. De unga bröderna och sågverksarbetarna 18-årige Verner Groth och 24-årige Petter Groth d.y. (som i tidningen påstås vara 22 år) firade midsommarafton tillsammans det året. Men någonting gick snett. Verner och Petter började bråka. Efter att de hade ha grälat med varandra en stund ryckte plötsligt Verner ner ett remingtongevär från väggen och sköt sin storebror. Kulan träffade Petter i höften.

Den svårt skadade Petter transporterades till Neder-Kalix lasarett och Verner häktades. Eftersom sjukvårdspersonalen inte kunde hitta kulan i såret övervägde de några dagar senare enligt tidningen att skicka Petter till något lasarett söderut där han kunde röntgas. Petter överlevde men blev svårt låghalt. Han blev alltså aldrig helt återställd efter skottet.

Neder-Kalix tingslags häradsrätt dömde Verner Groth till straffarbete i 1 år och 8 månader för våldet. Verner överklagade men Svea Hovrätt fastställde domen. Och Kunglig Majestät avslog Verners nådeansökan om befrielse från vidare straff så Verner fick inte heller någon strafflindring.

Petter och Verner var yngre bröder till min farfars farfar Anders Wilhelm Groth som när allt det här hände redan hade gift sig och startat en egen familj.

Denna spännande historia kan man följa genom artiklarna ”Röwfarelif i Töre” i Norrbottens-Posten den 7 juli 1898, ”Dramat i Töre” i Norrbottens-Posten den 11 juli 1898 och ”Ingen nåd” i Luleposten den 21 februari 1899.

Smaksinnet har ballat ur

Under de senaste dagarna har mitt smaksinne helt spårat ur. Plötsligt smakar allt jag äter och dricker bittert, syrligt och vagt metalliskt. Allt. Även vatten. Faktum är att det smakar bittert och syrligt i munnen hela tiden. Oerhört irriterande.

Som alla moderna människor har jag försökt hitta felkällan genom intensivt letande på nätet. Det finns massor av sjukdomar och mediciner som kan påverka smak- och luktsinnet men ingen av de vanliga misstänkta är aktuell för mig just nu. Så det mest sannolika är nog att problemet beror på något jag har ätit.

Den enda misstänkta jag har hittat hittills som möjligen skulle kunna vara boven i dramat är pinjenötter. Det förekommer tydligen att människor världen över lite då och då får en tillfällig störning av smaksinnet som vanligen varar i upp till ett par veckor efter att ha ätit pinjenötter. Det brukar beskrivas som att allt man äter och dricker smakar bittert, beskt och metalliskt. På svenska kallas det pinjemun och i de relativt få vetenskapliga artiklar jag hittade i ämnet kallas det pine-nut associated dysgeusia och mer informellt pine nut syndrome eller pine mouth syndrome.

Pinjemun var tydligen en stor grej i mer eller mindre seriös svensk media för ungefär ett decennium sedan. Vad som orsakar problemet verkar ingen veta med säkerhet. Jag har hittat några år gamla vetenskapliga rapporter där forskare hade upptäckt att ätliga pinjenötter helt eller delvis hade olagligt ersatts med för människor oätliga frön av tallarten Pinus armandii i påsar med pinjenötter som hade sålts i livsmedelsbutiker i U.S.A. och i Danmark och att pinjenötter från just dessa påsar hade orsakat pinjemun hos både kunder och testpersoner på laboratoriet, men det framgick inte från de undersökningarna hur eller varför sådana frön skulle kunna påverka smaksinnet. Pinjenötter är för övrigt kulinariskt fikonspråk för vad som på vanlig vardagssvenska heter tallfrön.

Men även om problemet inte är medicinskt allvarligt så är det inte desto mindre oerhört irriterande när smaksinnet inte fungerar som det ska, och kanske inte heller luktsinnet eftersom de två hänger så tätt ihop. Innehållet i den ganska nyöppnade pestoburken och i den påse med pinjenötter som jag på senare tid har satsat på att lite i taget äta upp efter att den har legat i mitt skafferi ett bra tag har i alla fall båda för säkerhets skull hamnat i soporna. Jag hittade foton på pinjenötter från P. armandii på nätet och de pinjenötter som fanns i min påse var faktiskt misstänkt lika de fröna. Annars är det inte så mycket jag kan göra åt det hela annat än att hoppas att problemet går över av sig själv. Om det faktiskt är pinjenötterna som är skyldiga eller inte lär jag aldrig få veta för det går varken att bevisa eller motbevisa.

 

Samebyn vann mot staten i HD

Idag kom högsta domstolens dom i Girjasmålet. Och Girjas sameby vann mot staten.

Samebyn har i drygt ett decennium stridit för åsikten att den har ensamrätt att bestämma vem som får jaga och fiska på samebyns område medan staten har hävdat att det är staten som äger marken och därmed staten som ensam avgör vem som får jaga och fiska där.

Högsta domstolen beslutade att samebyn ensam har rätt att upplåta rätt till småviltsjakt och fiske på grund av det som i domen kallas urminnes hävd. Staten får överhuvudtaget inte lägga sig i vem som får och inte får jaga och fiska i området.

I domen har högsta domstolen en lång utläggning om vad som egentligen menas med urminnes hävd, inklusive en utförlig redogörelse för vad som är känt om både samernas och svenska statens historia i området sedan vad som för det här området är förhistorisk tid. Det är enligt högsta domstolen tydligt att renskötande samer under mycket lång tid hade upparbetat en allmänt erkänd ensamrätt att bestämma över jakt- och fiskerättigheterna i sina lappskatteland i det område som idag används av Girjas sameby och det finns inga belägg för att samerna frivilligt överlät den rätten till svenska staten. Staten har visserligen med tiden, särskilt sedan slutet av 1800-talet, ifrågasatt många av samernas gamla rättigheter men inte, enligt högsta domstolen, på ett sätt som juridiskt sett upphäver dessa rättigheter. I alla fall inte när det gäller just rätten att råda över jakten och fisket i de renskötande samernas område. Och eftersom renskötande samer numera enligt lag måste vara organiserade i samebyar, som är en särskild företagsform för just renskötsel, är det samebyn som äger rättigheterna.

Högsta domstolen var enhällig när det gäller själva domen, det vill säga att samebyn har ensamrätt i förhållande till staten när det gäller att bestämma vem som får och inte får utöva småviltsjakt och fiske i samebyns område, men hade olika åsikter när det gäller motiveringen. Enligt själva domen baseras denna rätt på urminnes hävd men kan däremot inte baseras på rennäringslagen. Men två av justitieråden höll inte med om det utan ansåg att den rätten visst också kan motiveras även baserat på rennäringslagen, hur den lagen har kommit till och hur staten historiskt sett har tillämpat den.

Domen är ett prejudikat vilket betyder att den ska användas som vägledning för att förstå vad lagstiftningen egentligen betyder i praktiken. Men vad det faktiskt betyder är ännu oklart när det gäller den här domen. Själva grundfrågan om vem som egentligen äger marken togs inte upp i målet och frågan om vad det egentligen innebär att vara markägare i dessa områden berördes bara delvis. Vad kommer domen att få för konsekvenser för Sveriges övriga samebyar, för alla de samer som inte är medlemmar i någon sameby alls och för den övriga befolkningen i norra Sverige? Kommer staten helt enkelt att skriva om lagstiftningen för att undvika domens konsekvenser? Och hur kommer domen att påverka det redan ganska ansträngda förhållandet mellan de renskötande samerna och resten av befolkningen i norra Sverige?

Tyst nytt år

Jag älskar fyrverkerier. I alla fall den storslagna offentliga varianten av fyrverkerier. Älvsbyn har till exempel ett fint fyrverkeri på skyltsöndagen varje år som jag tror anordnas av den lokala köpmannaföreningen och när jag bodde i Uppsala anordnade lokaltidningen UNT ett stort musikfyrverkeri varje första advent i Botaniska trädgården.

Men diverse mer eller mindre nyktra privatpersoners fanatiska raketskjutande i flera dagar och ibland veckor kring nyår har jag alltid avskytt. Raketerna träffar allt och alla, de skräpar ner och dessutom gör de ofta att jag inte kan sova utan obekväma öronproppar.

Så jag välkomnade årets nya regler som kräver att den som vill skjuta raketer måste skaffa utbildning och söka tillstånd i förväg eftersom få privatpersoner lär idas göra det. Fast jag var skeptisk till att regeländringen skulle få någon större effekt.

Men nyårsafton var faktiskt nästan helt tyst. Bara några korta fyrverkerier vid själva tolvslaget, vilket är ok för mig. Och resten av nyårshelgen har hittills också varit nästan helt fyrverkerifri. Jag är förvånad. Och lättad.

Naturen skapade högarna. Men hur?

På årets arkeologidag förra söndagen berättade arkeologen Frida Palmbo tillsammans med en geofysiker från GeoVista om de undersökningar som gjorts av högarna på ön Selholmen under sommaren. Ämnet var populärt och drog en stor publik. De olika geofysiska undersökningar som gjordes tidigare under sommaren verkade till att börja med lovande, kanske var högarna skapade av människor, men när de väl började gräva i högarna förra veckan blev det besvikna miner hos arkeologerna. De kunde inte hitta några tecken på att de högar de grävde i hade skottats upp av människor. De verkar i stället vara naturligt bildade. Grävningarna är inte avslutade än, men oavsett om någon är begravd i högarna eller inte är storhögarna i alla fall inga människoskapade konstruktioner à la pyramider.

Men för mig som naturvetare är det rätt frustrerande när bildningen av högarna bara konstateras vara ”naturlig”. Det förklarar ju ingenting. Exakt hur har högarna egentligen bildats? Formen på högarna är i mitt tycke udda för isälvsformationer och utseendet på lagren inne i den av de stora högarna som de har grävt i (hittills bara ett hål i utkanten av högen) är inte helt lättförståeligt. Jag hade hoppats få klarare svar på den frågan eftersom arkeologerna den här gången samarbetade i fält med kvartärgeologer och geofysiker, vilket är ovanligt i Norrbotten, men syftet med den pågående undersökningen är bara att svara på den arkeologiska frågeställningen, inte den kvartärgeologiska.