En sorgens dag

Jag blev ledsen när jag i morse vaknade till nyheten att Putin beordrat sina trupper att invadera Ukraina med syfte att utradera staten Ukraina och i praktiken göra området och befolkningen till en del av Ryssland och att fullskaligt krig redan brutit ut. Ledsen som i att jag faktiskt började gråta. Inte för att jag blev förvånad. Det blev jag egentligen inte, även om jag som många andra trodde att Putin skulle gå stegvis fram och börja med att ockupera de östra delarna av Ukraina innan han gav sig på resten av landet. Utan för att jag mot allt sunt förnuft hoppades att detta trots allt inte skulle hända, eller att Ukraina skulle få hjälp att försvara sig om det trots allt händer.

Hjälp att försvara sig kommer Ukraina knappast att få, hur mycket världens ledande politiker än fördömer vad Putin och hans Ryssland har gjort. Även om det ryska folket också kommer att få lida för det som skett idag, trots att det inte alls är säkert att majoriteten av ryssarna verkligen stödjer det här kriget.

Vi har haft krig i Europa under min livstid. Men inte i form av en stat som invaderar en annan stat för att utöka sina territorier. Senast det hände i vår världsdel var när mina farföräldrar var barn och mina morföräldrar var unga vuxna. Det är en del av Europas historia som inte borde ha återuppväckts. Det här gynnar i längden ingen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.