Asparna i oktober

Hösten håller på att övergå i vinter. Sommardäcken på min bil är utbytta mot nya dubbdäck. De nya vinterdäcken har fler dubbar än de gamla vilket jag hoppas betyder att de är mindre halkiga än de gamla på blankslipad snö och is. Vi får väl se…

Svanarnas rop hörs åter i skyn när de nu flyger söderut för vintern. Första snön har fallit. Och (mestadels) tinat bort igen. De flesta löven har gulnat och fallit av. Men ännu klamrar sig några asplöv fast vid grenarna där nästa års knoppar redan väntar på att slå ut.

Autumn is turning into winter. The summer tires on my car have been replaced by new studded winter tires. These new winter tires have more studs than the old ones which I hope means that they are less slippery on our icy and snowy winter roads. We’ll see…

The swan calls sound from the sky as the swans fly back south for the winter. The first snow has fallen. And (mostly) thawed again. Most leaves have turned yellow and fallen off. But some aspen leaves still cling to the branches, where next year’s buds are already waiting to burst.

Fotona är tagna den 12 oktober 2019.

Im following a treeKolla även in andra trädföljare på The Squirrelbasket (internationellt).

Asparna i september

Sensommaren börjar övergå i höst, men asplöven är till största delen fortfarande gröna. Nya aspar har börjat växa upp, och kommer (om de inte huggs ner) att ersätta de som fälldes i våras.

Late summer is turning into autumn, but the aspen leaves are still mostly green. New aspens are emerging, and will (unless they are cut down) replace those that were cut down last spring.

Resterna av en storm?

Remains of a storm?

Stubbarna efter de aspar som höggs ner i våras är så täckta av mossa att de ser ut att vara pälsklädda.

The stumps of the aspens that were cut down last spring are so completely moss-covered that they look furred.

De flesta blommorna har för länge sedan blommat över och omvandlats till frukter och frön, men ännu är det några som blommar.

Most flowers have long since disappeared and changed into fruits and seeds, but a few are still in bloom.

Barnvantar på en pinne. Alla hänger upphittade kläder på pinnar, staket eller liknade med avsikten att ägaren ska hitta och hämta dem, men är det någonsin någon som gör det?

Child size mittens on a stick. Everyone hangs pieces of clothing that they find outdoors on sticks, fences etc. with the intention that the owner will find and collect them, but does anyone ever collect any of these lost clothes?

Fotona är tagna den 7 september 2019.

Im following a treeKolla även in andra trädföljare på The Squirrelbasket (internationellt).

Naturen skapade högarna. Men hur?

På årets arkeologidag förra söndagen berättade arkeologen Frida Palmbo tillsammans med en geofysiker från GeoVista om de undersökningar som gjorts av högarna på ön Selholmen under sommaren. Ämnet var populärt och drog en stor publik. De olika geofysiska undersökningar som gjordes tidigare under sommaren verkade till att börja med lovande, kanske var högarna skapade av människor, men när de väl började gräva i högarna förra veckan blev det besvikna miner hos arkeologerna. De kunde inte hitta några tecken på att de högar de grävde i hade skottats upp av människor. De verkar i stället vara naturligt bildade. Grävningarna är inte avslutade än, men oavsett om någon är begravd i högarna eller inte är storhögarna i alla fall inga människoskapade konstruktioner à la pyramider.

Men för mig som naturvetare är det rätt frustrerande när bildningen av högarna bara konstateras vara ”naturlig”. Det förklarar ju ingenting. Exakt hur har högarna egentligen bildats? Formen på högarna är i mitt tycke udda för isälvsformationer och utseendet på lagren inne i den av de stora högarna som de har grävt i (hittills bara ett hål i utkanten av högen) är inte helt lättförståeligt. Jag hade hoppats få klarare svar på den frågan eftersom arkeologerna den här gången samarbetade i fält med kvartärgeologer och geofysiker, vilket är ovanligt i Norrbotten, men syftet med den pågående undersökningen är bara att svara på den arkeologiska frågeställningen, inte den kvartärgeologiska.

Att få andra att göra som man vill är förbaskat svårt


Att förändra andra människors beteende genom information och kommunikation låter lätt. Men när man faktiskt sätter igång och ska göra det i verkligheten visar det sig vara förbaskat svårt.

Många jag arbetar med i miljöbranschen är och förblir helt övertygade om att om vi bara berättar för folk om fakta så kommer sagda folk att omedelbart få en uppenbarelse, ändra sina värderingar och börja bete sig på rätt sätt, det vill säga som vi vill. Med andra ord mer miljövänligt.

Det spelar tydligen ingen som helst roll hur många gånger denna idé motbevisas av verkligheten. Och för den delen av vetenskapen, som ju de flesta i miljöbranschen säger sig tro på och närmast dyrka. Miljönördar kan vara minst lika oemottagliga för fakta som den envisaste klimatförnekare, bara inom andra vetenskapsområden.

Jag har inte kunnat hitta en enda person vars beteende orsakas av att hen inte känner till att det finns ett globalt klimatproblem. Inte en enda. Att informera om fakta är naturligtvis bra. Men det kommer inte i sig att lösa problemet.

Hur ska vi göra det då? Tja, hade vi svaret på den gåtan skulle vi inte ha det nuvarande klimatproblemet till att börja med. Men det är bara att fortsätta försöka hitta nya och åter nya vägar. Man kan inte ge upp bara för att något är svårt.

 

Asparna i augusti

En molnig sensommardag. Sommarblommorna håller på att blomma över. Asplöven darrar lite i den svaga vinden. Myror kryper upp och ner längs stammarna. Och på åkern bredvid asparna mognar kornen.

A cloudy late summer day. Summerflowers are withering. Aspen leaves tremble slightly in the light wind. Ants crawl up and down the tree trunks. And in the field next to the aspens barley is ripening.

Fotona är tagna den 7 augusti 2019.

Im following a treeKolla även in andra trädföljare på The Squirrelbasket (internationellt).

Norrländsk stenålderskonst

På väg hem från en intensiv musikvecka i Värmland körde jag en omväg in i landet för att besöka Nämforsens hällristningar i Näsåker i Ångermanland. Det finns ett hällristningsmuseum i byn men det var stängt och jag fick leta ett tag innan jag begrep hur man tog sig ner till själva hällristningsområdet som ligger nere vid kraftverket i Ångermanälven. Men jag är glad att jag inte gav upp för det var värt besväret. Där finns massor av fascinerande hällristningar. Eftersom de flesta är målade i klarröd färg syns de bra från spångarna. Jag hade inte med mig min vanliga kamera på den här resan, men hällristningarna var så fascinerande att jag bara var tvungen att fota av dem ändå med mobilen.

Hällristningarna har olika motiv, och möjligen också olika ålder, men älgar verkar ha varit det överlägset populäraste att knacka in i stenarna. Man får närmast intrycket att dessa människor måste ha varit fullständigt besatta av älgar. Det är underhållande att fundera på vad bilderna egentligen ska föreställa, särskilt de mänskliga figurerna. Gubben (?) i den översta bilden ser i mitt tycke mest ut som en något klumpig golfspelare, men sådana fanns antagligen inte på den tiden.

Varför måste spanjorskor se mörka och exotiska ut?

I brist på något bättre att göra började jag titta på ännu en engelsk dokumentär om Henrik VIII:s sex fruar, dessutom en repris som jag har sett tidigare. De fruar som på engelska sammanfattas i barnramsan divorced, beheaded, died, divorced, beheaded, survived (på svenska: skild, halshuggen, dog, skild, halshuggen, överlevde).

Som vanligt började dokumentären med att presentera fru nummer ett – den högst formidabla spanjorskan Katarina av Aragonien. Och i vanlig ordning spelades Katarina av en mörkhårig ung kvinna med bruna ögon och ganska mörk medelhavshy, en perfekt illustration av den mer eller mindre moderna schablonbilden av en exotisk spanjorska.

Det är bara det att Katarina i själva verket var ljushyad med blont eller rödblont hår. Fast hon var spanjorska. Alla historiska avbildningar och beskrivningar av henne som jag har kunnat hitta är överens om den saken.

Så varför måste hon då jämt göras om för att framstå som mer exotisk och främmande än hon verkligen var? Det behövs inte. Berättelsen om den maktgalna kungens allt mer desperata och galna jakt efter en son som kan ärva hans tron och hans sex fruars olyckliga öden har ju bevisligen varit tillräckligt spännande, märklig och delvis rent bisarr för att kunna fånga allmänhetens intresse i århundraden utan sådana billiga trix.

Asparna i juli

Nu är det högsommar. Luften är fylld av fågelsång och blomdoft. Och av både trevliga och mindre trevliga småkryp av alla slag. Asparna har hämtat sig sedan sist och de gröna asplöven darrar i vinden.

Now it’s high summer. The air is full of bird song and floral scents. And of all kinds of both nice and not so nice small animals. The aspens have recovered since the last visit and the green aspen leaves tremble in the wind.

Fotona är tagna den 9 juli 2019.

Im following a treeKolla även in andra trädföljare på The Squirrelbasket (internationellt).

Asparna i juni

Sommaren har kommit till Sikfors och vattnet flödar åter fram i Piteälven. Det var en varm dag när jag tog med kameran för mitt månatliga besök hos asparna så jag förlängde promenaden med en omväg över kraftverksdammen för att njuta av det fina vädret. Men trots det fina sommarvädret är det här en ledsam tid för mig eftersom min pappa nyligen gått bort.

Summer has arrived at Sikfors village and the water is once again flowing in Pite river. It was a warm day when I brought my camera along for my monthly visit to the aspens so I extended the walk by taking a detour over the hydroelectric dam to enjoy the nice weather. But despite the nice summer weather this is a sad time for me since my father recently passed away.

Asparna hade äntligen fått sina darrande asplöv, men de verkade inte må så bra. Löven var bleka och höstfärgade. Aspar på andra ställen i byn såg också rätt risiga ut. Vet inte riktigt varför.

Det hade dykt upp en liten nybyggd (ombyggd?) gångbro bredvid vägen nära asparna. Med en mötesskylt.

The aspens finally had their trembling aspen leaves, but they didn’t seem to be feeling so good. The leaves were pale and had autumn colours. Other aspens in the village also seemed unhealthy. Not sure why.

A newly built (rebuilt?) small footbridge had appeared beside the road close to the aspens. With a meeting sign.

Avslutade denna lilla trädexkursion med att sitta ute i solen och äta palt till lunch på campingrestaurangen.

Palt är en traditionell lokal delikatess i Norrbotten och särskilt i Piteområdet. För de som inte vet vad palt är (har upptäckt att det finns sådana människor): palt är en sorts kokta degbollar gjorda av riven rå potatis, mjöl och salt med en fyllning av salt fläsk. Palt liknar sörländska kroppkakor men har mer smak och betydligt fastare konsistens. Blodpalt gjort på nöt- eller renblod är också populärt men jag föredrar den klassiska vita palten. Palt äts alltid med lingonsylt och smör. Just smakkombinationen sött och salt är väldigt typisk för svensk mat. Få andra skulle exempelvis komma på idén att salta godis! För stora delar av lokalbefolkningen i Piteåområdet är palt en helig maträtt – säg aldrig något negativt om palt när du i närheten av Piteå!

Finished this little tree excursion with an outdoor lunch sitting in the sunshine at the camping restaurant eating palt.

Palt is a traditional local delicacy in Norrbotten county and especially in the Piteå region. For those who don’t know what palt is (I have discovered that such people exist): Palt is essentially boiled dumplings made from grated raw potatos, flour and salt with a filling consisting of salted pork. Palt is similar but not identical to kroppkakor, which is a common dish in southern Sweden. Blodpalt (blood palt) made with beef blood or reindeer blood is also popular but I prefer the classic white version. Palt is always eaten with lingonberry jam and butter. The sweet and salty combination of flavours is typically Swedish – that is why candy is often heavily salted in Sweden to the horror of many foreign tourists. Palt is a holy dish for most locals in the Piteå region – never say anything bad about palt if you ever happen to be around here!

Fotona är tagna den 5 juni 2019.

Im following a treeKolla även in andra trädföljare på The Squirrelbasket (internationellt).