Grothsmederna dök först upp på Melderstein

Som jag tidigare skrivit om är de hittills tidigaste spåren som jag har kunnat bekräfta av mina förfäder i den rakt manliga linjen smederna Johan Johansson Groth och hans son som också hette Johan Johansson Groth som dök upp i ett husförhör när Meldersteins bruk höll på att byggas 1740. Var de kom ifrån har jag ännu inte kunnat bekräfta, men troligen kom de från något av bruken nere i mellansverige. Deras ättlingar fortsatte att arbeta på de olika bruken här i norr ända in på 1900-talet. De första generationerna manliga ättlingar var smeder men därefter verkar de yrkesmässigt ha sjunkit något i status. Mina mer sentida förfäder verkar nämligen inte ha varit smeder utan verkar mestadels ha varit arbetare utan formell yrkesutbildning. Sedan verkar det ha dröjt till en bit in på 1900-talet innan åtminstone vissa män och även kvinnor i Grothsläkten åter började skaffa sig en kvalificerad yrkesutbildning. Men då inte som smeder utan inom andra yrken.

Eftersom det var någon sorts loppisevenemang längs hela Råneälvdal igår hade Meldersteins herrgård öppet för lunchgäster trots att det var söndag. Så jag passade på att göra lunchpaus i Melderstein och titta lite på den gamla herrgården och bruksruinerna när jag ändå var i farten. Den stora, gula herrgårdsbyggnaden är från brukets tidiga år på 1740-talet så mina förfäder lär ha sett den även om de knappast bodde i själva herrgårdsbyggnaden. Ett par av Groth-smederna, hammarsmed Johan Groth och mästersmed Pehr Groth, finns faktiskt omnämnda i den informationsbroschyr för besökare som man kan bläddra i på herrgården, men det omnämnandet gäller smeder som var aktiva några generationer senare under tidigt 1800-tal. Vid det laget hade mina direkta förfäder hunnit flytta till andra bruk.

Lunchmaten var för övrigt god. Rekommenderas.

Besök i Petter och Verners hemort Töre

Jag har tidigare skrivit om Petter och Verner Groths dramatiska historia (se här och här). Igår, när jag ändå var på väg hem från Kalix, passade jag på att besöka resterna av Törefors bruk. Bruket blev aldrig någon större framgång som järnbruk men levde vidare som sågverk ända in på 1960-talet. Sågverket flyttades med tiden från platsen för gamla Törefors bruk, som ligger inne i dagens Töre, till den plats lite utanför tätorten som idag kallas Törefors, men det är resterna av själva bruket som är öppna för besökare.

Numera finns främst några av husen och ruinen av den gamla masugnen bevarade av det gamla Törefors bruk. Bland annat finns några bostadshus, en gammal skolbyggnad och en gammal kvarnbyggnad kvar. Inga av husen var öppna när jag var där men det gick att promenera runt på området. Som alla gamla bruk i Norrbotten låg Törefors vid ett forsande vattendrag eftersom det rinnande vattnet användes som energikälla vid järnhanteringen.

Rinnande vatten har använts i århundraden för att utföra allt möjligt som människor har velat slippa behöva göra enbart med muskelkraft, enligt samma princip som vi idag använder el för att driva alla möjliga mer eller (oftast) mindre arbetsbesparande maskiner och apparater som ersätter manuellt arbete. Vi använder för övrigt fortfarande rinnande vatten till att generera ungefär 40 procent av den el som används i Sverige (lika stor andel som kärnkraften). Numera gör vattendragen att gamla bruksområden mycket ofta är mycket natursköna områden att besöka.

Petter Groth d.y. gifte sig aldrig och begravdes i broderns familjegrav på kyrkogården i Töre. Där ligger även Petters bror Vilhelm, Vilhelms fru Regina och även Hildur, Vilhelms och Reginas äldsta dotter som dog ogift, begravna. Vilhelm och Regina Groth, som officiellt hette Anders Vilhelm Groth och Regina Rönnbäck, var min farfars farfar och min farfars farmor.

Vad hände med Petter och Verner efter skottet?

I 1890-års folkräkning av Sveriges befolkning registrerades att både Petter, eller Petrus som han egentligen hette, född 1874 och Werner född 1879 bodde hemma hos pappa Per Groth, mamma Fredrika Elisabeth Bäck och flera ytterligare syskon på Törefors bruk i Nederkalix. Pappan Per kallades också Petter och var alltså i den här familjen Petter den äldre. I nästa folkräkning ett decennium senare, år 1900, bodde både Petter d.y. och Verner fortfarande hemma hos föräldrarna fast båda två vid det här laget var vuxna män.

Verner satt alltså inte fängslad när folkräkningen gjordes år 1900. Det kan finnas olika förklaringar till det, men vi måste ändå fråga oss om han verkligen avtjänade det straff han blev dömd till? Han finns nämligen inte med i Riksarkivets databas över frigivna straffarbetsfångar.

Och någonting verkade ha hänt med Petter d.y. som vid det laget var 25-26 år. Nu registrerades han plötsligt som en ”(idiot) mindre vetande”, trots att det inte stod någonting i kolumnen för lyten i folkräkningen 1890 när han var tonåring eller i den från 1880 när han som barn räknades för första gången. Inte heller i kyrkoböckerna från husförhören, som för den här församlingen finns tillgängliga digitalt till och med år 1890, finns några noteringar om att Petter skulle ha haft några lyten eller inlärningssvårigheter.

Vid 1910-års folkräkning bodde Petter fortfarande hemma med mamman som nu var änka. Petter d.ä. dog i början av 1910 enligt dödsannonsen i Norrskensflamman så mamma Fredrika var nybliven änka när folkräkningen gjordes. Nu var Petter d.y. en medelålders ogift man på 35-36 år som inte längre verkade klara av att arbeta och försörja sig själv utan bodde hemma hos föräldrarna. I 1910-års folkräkning står det att Petter d.y. var ”sinnessjuk”. Nu spekulerar jag naturligtvis, men kan Petter även ha blivit psykiskt skadad av att ha blivit skjuten av sin egen bror? Det är så klart omöjligt att mer än ett sekel senare veta vad som egentligen orsakade hans problem, exakt när de egentligen uppstod och vad han hade fått för diagnos om han hade levt idag. Men det är ändå anmärkningsvärt att han innan skottet verkar ha varit en helt vanlig arbetare på sågverket men efter skottet sågs han som en efterbliven eller sinnessjuk man som behövde tas omhand och försörjas av föräldrarna.

Verner Groth finns det inget spår av i 1910-års folkräkning, varken i föräldrahemmet eller någon annanstans. Men en Verner Groth från N. Kalix anlände med skeppet Cedric till Ellis Island år 1904. På passagerarmanifestet står det att han var på väg till sin bror E. A. Groth i Fargo. Det finns en stad i North Dakota som heter Fargo så antagligen är det den som avses.

Och på den amerikanska webbsidan ”Find A Grave” hittade jag en gravsten för en Werner Groth i Lakewood, Pierce County, Washington, USA som ska ha varit född 1879 som son till Peter Groth. Enligt den sidan gifte sig Verner år 1907 med Julia Tullgren och fick (minst) tre barn innan han dog 1939.

Ett rejält urspårat midsommarfirande

I ett försök att ge folk något att göra så här i coronatider har Kungliga Biblioteket släppt hela sin digitala samling av inskannade svenska tidningar fri under april månad. Man kan alltså under en kort period fritt och gratis läsa och söka i alla tidningar som är inskannade från 1800-talet och fram till (nästan) nutid. Vanligen är det bara de allra äldsta tidningarna som är fritt tillgängliga i databasen. Detta är en guldgruva för släktforskare för plötsligt kan man hitta mer information om sina släktingar än bara de gamla vanliga folkbokföringsuppgifterna. Lite mer livfulla och om man har tur till och med smaskiga detaljer från deras liv.

Lite letande efter omnämnanden av mina gamla släktingar i tidningarna avslöjade bland annat att midsommarfirandet i Töre år 1898 spårade ur rejält. De unga bröderna och sågverksarbetarna 18-årige Verner Groth och 24-årige Petter Groth d.y. (som i tidningen påstås vara 22 år) firade midsommarafton tillsammans det året. Men någonting gick snett. Verner och Petter började bråka. Efter att de hade ha grälat med varandra en stund ryckte plötsligt Verner ner ett remingtongevär från väggen och sköt sin storebror. Kulan träffade Petter i höften.

Den svårt skadade Petter transporterades till Neder-Kalix lasarett och Verner häktades. Eftersom sjukvårdspersonalen inte kunde hitta kulan i såret övervägde de några dagar senare enligt tidningen att skicka Petter till något lasarett söderut där han kunde röntgas. Petter överlevde men blev svårt låghalt. Han blev alltså aldrig helt återställd efter skottet.

Neder-Kalix tingslags häradsrätt dömde Verner Groth till straffarbete i 1 år och 8 månader för våldet. Verner överklagade men Svea Hovrätt fastställde domen. Och Kunglig Majestät avslog Verners nådeansökan om befrielse från vidare straff så Verner fick inte heller någon strafflindring.

Petter och Verner var yngre bröder till min farfars farfar Anders Wilhelm Groth som när allt det här hände redan hade gift sig och startat en egen familj.

Denna spännande historia kan man följa genom artiklarna ”Röwfarelif i Töre” i Norrbottens-Posten den 7 juli 1898, ”Dramat i Töre” i Norrbottens-Posten den 11 juli 1898 och ”Ingen nåd” i Luleposten den 21 februari 1899.

Samebyn vann mot staten i HD

Idag kom högsta domstolens dom i Girjasmålet. Och Girjas sameby vann mot staten.

Samebyn har i drygt ett decennium stridit för åsikten att den har ensamrätt att bestämma vem som får jaga och fiska på samebyns område medan staten har hävdat att det är staten som äger marken och därmed staten som ensam avgör vem som får jaga och fiska där.

Högsta domstolen beslutade att samebyn ensam har rätt att upplåta rätt till småviltsjakt och fiske på grund av det som i domen kallas urminnes hävd. Staten får överhuvudtaget inte lägga sig i vem som får och inte får jaga och fiska i området.

I domen har högsta domstolen en lång utläggning om vad som egentligen menas med urminnes hävd, inklusive en utförlig redogörelse för vad som är känt om både samernas och svenska statens historia i området sedan vad som för det här området är förhistorisk tid. Det är enligt högsta domstolen tydligt att renskötande samer under mycket lång tid hade upparbetat en allmänt erkänd ensamrätt att bestämma över jakt- och fiskerättigheterna i sina lappskatteland i det område som idag används av Girjas sameby och det finns inga belägg för att samerna frivilligt överlät den rätten till svenska staten. Staten har visserligen med tiden, särskilt sedan slutet av 1800-talet, ifrågasatt många av samernas gamla rättigheter men inte, enligt högsta domstolen, på ett sätt som juridiskt sett upphäver dessa rättigheter. I alla fall inte när det gäller just rätten att råda över jakten och fisket i de renskötande samernas område. Och eftersom renskötande samer numera enligt lag måste vara organiserade i samebyar, som är en särskild företagsform för just renskötsel, är det samebyn som äger rättigheterna.

Högsta domstolen var enhällig när det gäller själva domen, det vill säga att samebyn har ensamrätt i förhållande till staten när det gäller att bestämma vem som får och inte får utöva småviltsjakt och fiske i samebyns område, men hade olika åsikter när det gäller motiveringen. Enligt själva domen baseras denna rätt på urminnes hävd men kan däremot inte baseras på rennäringslagen. Men två av justitieråden höll inte med om det utan ansåg att den rätten visst också kan motiveras även baserat på rennäringslagen, hur den lagen har kommit till och hur staten historiskt sett har tillämpat den.

Domen är ett prejudikat vilket betyder att den ska användas som vägledning för att förstå vad lagstiftningen egentligen betyder i praktiken. Men vad det faktiskt betyder är ännu oklart när det gäller den här domen. Själva grundfrågan om vem som egentligen äger marken togs inte upp i målet och frågan om vad det egentligen innebär att vara markägare i dessa områden berördes bara delvis. Vad kommer domen att få för konsekvenser för Sveriges övriga samebyar, för alla de samer som inte är medlemmar i någon sameby alls och för den övriga befolkningen i norra Sverige? Kommer staten helt enkelt att skriva om lagstiftningen för att undvika domens konsekvenser? Och hur kommer domen att påverka det redan ganska ansträngda förhållandet mellan de renskötande samerna och resten av befolkningen i norra Sverige?

Asparna i december

Det är midvinter men till skillnad från i Rydbergs tomtedikt från slutet av 1800-talet är kölden inte hård och stjärnorna varken gnistrar eller glimmar. Inte heller lyser snön vit på varken fur eller gran, eller på asparna. Det är milt och molnigt och snön på träden har smält. Välkommen till vårt nya klimat! Det enda som känns särskilt vintrigt och juligt är mörkret, och det blåaktiga ljuset den korta stund vi har dagsljus den här tiden på året.

It’s midwinter but unlike in Rydberg’s famous poem from the late 19th century the cold isn’t harsh and the stars neither twinkle nor shimmer. Neither does the snow shine white on fires and pines, nor on the aspens. It’s mild and cloudy and the snow on the trees have melted. Welcome to our new climate! The only thing that feels like winter and Christmas is the darkness, and the bluish light of the very short daylight hours at this time of year.


Tomten av Viktor Rydberg finns att läsa på Projekt Runeberg: runeberg.org/rydbdikt/tomten.html

A translation into English of Victor Rydberg’s poem Tomten (”House Goblin”) written by Charles Wharton Stork can be found at page 114 of his book Anthology of Swedish lyrics from 1917: archive.org/details/anthologyofswedi00stor/page/114.

The tomte was a kind of supernatural house god in rural pre-modern society. Worship of ”tompta gudhi” (tomte gods) was first documented in the 14th century but is probably a much older Scandinavian tradition. During the 20th century the old Swedish tomte merged with the American Santa Claus and became ”jultomten”, a symbol of Christmas that gives presents to children on Christmas Eve. According to old folk lore it is very important that you please your tomte by putting a bowl of Christmas porridge, with a generous amount of butter or maybe honey, outside for him to eat on Christmas Eve, which many people still do to this day. Unlike the Christian God the tomte is not the kind of god that loves everyone unconditionally and forgives everyone no matter what. Instead you get what you deserve…

This old American TV-version of Tomten is not actually a translation of the original poem by Rydberg but a translation of a much later version for children by Astrid Lindgren, but it’s still rather sweet:

Fotona är tagna den 14 december 2019.

Im following a treeKolla även in andra trädföljare på The Squirrelbasket (internationellt).

Naturen skapade högarna. Men hur?

På årets arkeologidag förra söndagen berättade arkeologen Frida Palmbo tillsammans med en geofysiker från GeoVista om de undersökningar som gjorts av högarna på ön Selholmen under sommaren. Ämnet var populärt och drog en stor publik. De olika geofysiska undersökningar som gjordes tidigare under sommaren verkade till att börja med lovande, kanske var högarna skapade av människor, men när de väl började gräva i högarna förra veckan blev det besvikna miner hos arkeologerna. De kunde inte hitta några tecken på att de högar de grävde i hade skottats upp av människor. De verkar i stället vara naturligt bildade. Grävningarna är inte avslutade än, men oavsett om någon är begravd i högarna eller inte är storhögarna i alla fall inga människoskapade konstruktioner à la pyramider.

Men för mig som naturvetare är det rätt frustrerande när bildningen av högarna bara konstateras vara ”naturlig”. Det förklarar ju ingenting. Exakt hur har högarna egentligen bildats? Formen på högarna är i mitt tycke udda för isälvsformationer och utseendet på lagren inne i den av de stora högarna som de har grävt i (hittills bara ett hål i utkanten av högen) är inte helt lättförståeligt. Jag hade hoppats få klarare svar på den frågan eftersom arkeologerna den här gången samarbetade i fält med kvartärgeologer och geofysiker, vilket är ovanligt i Norrbotten, men syftet med den pågående undersökningen är bara att svara på den arkeologiska frågeställningen, inte den kvartärgeologiska.

Norrländsk stenålderskonst

På väg hem från en intensiv musikvecka i Värmland körde jag en omväg in i landet för att besöka Nämforsens hällristningar i Näsåker i Ångermanland. Det finns ett hällristningsmuseum i byn men det var stängt och jag fick leta ett tag innan jag begrep hur man tog sig ner till själva hällristningsområdet som ligger nere vid kraftverket i Ångermanälven. Men jag är glad att jag inte gav upp för det var värt besväret. Där finns massor av fascinerande hällristningar. Eftersom de flesta är målade i klarröd färg syns de bra från spångarna. Jag hade inte med mig min vanliga kamera på den här resan, men hällristningarna var så fascinerande att jag bara var tvungen att fota av dem ändå med mobilen.

Hällristningarna har olika motiv, och möjligen också olika ålder, men älgar verkar ha varit det överlägset populäraste att knacka in i stenarna. Man får närmast intrycket att dessa människor måste ha varit fullständigt besatta av älgar. Det är underhållande att fundera på vad bilderna egentligen ska föreställa, särskilt de mänskliga figurerna. Gubben (?) i den översta bilden ser i mitt tycke mest ut som en något klumpig golfspelare, men sådana fanns antagligen inte på den tiden.

Varför måste spanjorskor se mörka och exotiska ut?

I brist på något bättre att göra började jag titta på ännu en engelsk dokumentär om Henrik VIII:s sex fruar, dessutom en repris som jag har sett tidigare. De fruar som på engelska sammanfattas i barnramsan divorced, beheaded, died, divorced, beheaded, survived (på svenska: skild, halshuggen, dog, skild, halshuggen, överlevde).

Som vanligt började dokumentären med att presentera fru nummer ett – den högst formidabla spanjorskan Katarina av Aragonien. Och i vanlig ordning spelades Katarina av en mörkhårig ung kvinna med bruna ögon och ganska mörk medelhavshy, en perfekt illustration av den mer eller mindre moderna schablonbilden av en exotisk spanjorska.

Det är bara det att Katarina i själva verket var ljushyad med blont eller rödblont hår. Fast hon var spanjorska. Alla historiska avbildningar och beskrivningar av henne som jag har kunnat hitta är överens om den saken.

Så varför måste hon då jämt göras om för att framstå som mer exotisk och främmande än hon verkligen var? Det behövs inte. Berättelsen om den maktgalna kungens allt mer desperata och galna jakt efter en son som kan ärva hans tron och hans sex fruars olyckliga öden har ju bevisligen varit tillräckligt spännande, märklig och delvis rent bisarr för att kunna fånga allmänhetens intresse i århundraden utan sådana billiga trix.

Finns det stora gravhögar på ön Selholmen i Piteälven?

Att det finns stora högar på ön Selholmen som ligger i Piteälven i Älvsbyn upptäckte jag redan första sommaren i Älvsbyn. Jag har till och med klättrat upp på en av högarna där för att kolla utsikten. Men jag har aldrig funderat närmare på hur de högarna har bildats eller att de skulle kunna vara forntida gravhögar, trots att jag har bott så länge i Uppsala och har både sett och klättrat upp på flera stora högar som definitivt är gamla gravhögar. Antagligen för att det inte är meningen att det ska finnas stora gravhögar så här långt norrut.

Men förra året besökte arkeologerna på Norrbottens museum ön Selholmen för att titta närmare på högarna och den första tanke som slog dem var just gravhögar. Stora gravhögar. Lite letande i arkiven visade att upptäckten inte var ny utan att flera generationer arkeologer ända sedan åtminstone 1920-talet har tagit sig en titt på högarna på ön Selholmen och kommit fram till att de måste vara gravhögar, men av någon anledning har ingen hittills kommit sig för att kontrollera saken genom att faktiskt sätta spaden i marken och se efter vad som finns inne i högarna.

Men den här gången verkar det som att arkeologerna har tänkt ta itu med att faktiskt försöka ta reda på om Selholmenhögarna verkligen är gravhögar eller om de är någonting annat. Jag ser fram emot att följa vad de kommer fram till på deras Kulturmiljöblogg (https://kulturmiljonorrbotten.com/). Det vore jättekul om de lyckas visa att det faktiskt finns stora, forntida gravhögar även här uppe i Norrbotten.