Grothsmederna dök först upp på Melderstein

Som jag tidigare skrivit om är de hittills tidigaste spåren som jag har kunnat bekräfta av mina förfäder i den rakt manliga linjen smederna Johan Johansson Groth och hans son som också hette Johan Johansson Groth som dök upp i ett husförhör när Meldersteins bruk höll på att byggas 1740. Var de kom ifrån har jag ännu inte kunnat bekräfta, men troligen kom de från något av bruken nere i mellansverige. Deras ättlingar fortsatte att arbeta på de olika bruken här i norr ända in på 1900-talet. De första generationerna manliga ättlingar var smeder men därefter verkar de yrkesmässigt ha sjunkit något i status. Mina mer sentida förfäder verkar nämligen inte ha varit smeder utan verkar mestadels ha varit arbetare utan formell yrkesutbildning. Sedan verkar det ha dröjt till en bit in på 1900-talet innan åtminstone vissa män och även kvinnor i Grothsläkten åter började skaffa sig en kvalificerad yrkesutbildning. Men då inte som smeder utan inom andra yrken.

Eftersom det var någon sorts loppisevenemang längs hela Råneälvdal igår hade Meldersteins herrgård öppet för lunchgäster trots att det var söndag. Så jag passade på att göra lunchpaus i Melderstein och titta lite på den gamla herrgården och bruksruinerna när jag ändå var i farten. Den stora, gula herrgårdsbyggnaden är från brukets tidiga år på 1740-talet så mina förfäder lär ha sett den även om de knappast bodde i själva herrgårdsbyggnaden. Ett par av Groth-smederna, hammarsmed Johan Groth och mästersmed Pehr Groth, finns faktiskt omnämnda i den informationsbroschyr för besökare som man kan bläddra i på herrgården, men det omnämnandet gäller smeder som var aktiva några generationer senare under tidigt 1800-tal. Vid det laget hade mina direkta förfäder hunnit flytta till andra bruk.

Lunchmaten var för övrigt god. Rekommenderas.

Besök i Petter och Verners hemort Töre

Jag har tidigare skrivit om Petter och Verner Groths dramatiska historia (se här och här). Igår, när jag ändå var på väg hem från Kalix, passade jag på att besöka resterna av Törefors bruk. Bruket blev aldrig någon större framgång som järnbruk men levde vidare som sågverk ända in på 1960-talet. Sågverket flyttades med tiden från platsen för gamla Törefors bruk, som ligger inne i dagens Töre, till den plats lite utanför tätorten som idag kallas Törefors, men det är resterna av själva bruket som är öppna för besökare.

Numera finns främst några av husen och ruinen av den gamla masugnen bevarade av det gamla Törefors bruk. Bland annat finns några bostadshus, en gammal skolbyggnad och en gammal kvarnbyggnad kvar. Inga av husen var öppna när jag var där men det gick att promenera runt på området. Som alla gamla bruk i Norrbotten låg Törefors vid ett forsande vattendrag eftersom det rinnande vattnet användes som energikälla vid järnhanteringen.

Rinnande vatten har använts i århundraden för att utföra allt möjligt som människor har velat slippa behöva göra enbart med muskelkraft, enligt samma princip som vi idag använder el för att driva alla möjliga mer eller (oftast) mindre arbetsbesparande maskiner och apparater som ersätter manuellt arbete. Vi använder för övrigt fortfarande rinnande vatten till att generera ungefär 40 procent av den el som används i Sverige (lika stor andel som kärnkraften). Numera gör vattendragen att gamla bruksområden mycket ofta är mycket natursköna områden att besöka.

Petter Groth d.y. gifte sig aldrig och begravdes i broderns familjegrav på kyrkogården i Töre. Där ligger även Petters bror Vilhelm, Vilhelms fru Regina och även Hildur, Vilhelms och Reginas äldsta dotter som dog ogift, begravna. Vilhelm och Regina Groth, som officiellt hette Anders Vilhelm Groth och Regina Rönnbäck, var min farfars farfar och min farfars farmor.

Vad hände med Petter och Verner efter skottet?

I 1890-års folkräkning av Sveriges befolkning registrerades att både Petter, eller Petrus som han egentligen hette, född 1874 och Werner född 1879 bodde hemma hos pappa Per Groth, mamma Fredrika Elisabeth Bäck och flera ytterligare syskon på Törefors bruk i Nederkalix. Pappan Per kallades också Petter och var alltså i den här familjen Petter den äldre. I nästa folkräkning ett decennium senare, år 1900, bodde både Petter d.y. och Verner fortfarande hemma hos föräldrarna fast båda två vid det här laget var vuxna män.

Verner satt alltså inte fängslad när folkräkningen gjordes år 1900. Det kan finnas olika förklaringar till det, men vi måste ändå fråga oss om han verkligen avtjänade det straff han blev dömd till? Han finns nämligen inte med i Riksarkivets databas över frigivna straffarbetsfångar.

Och någonting verkade ha hänt med Petter d.y. som vid det laget var 25-26 år. Nu registrerades han plötsligt som en ”(idiot) mindre vetande”, trots att det inte stod någonting i kolumnen för lyten i folkräkningen 1890 när han var tonåring eller i den från 1880 när han som barn räknades för första gången. Inte heller i kyrkoböckerna från husförhören, som för den här församlingen finns tillgängliga digitalt till och med år 1890, finns några noteringar om att Petter skulle ha haft några lyten eller inlärningssvårigheter.

Vid 1910-års folkräkning bodde Petter fortfarande hemma med mamman som nu var änka. Petter d.ä. dog i början av 1910 enligt dödsannonsen i Norrskensflamman så mamma Fredrika var nybliven änka när folkräkningen gjordes. Nu var Petter d.y. en medelålders ogift man på 35-36 år som inte längre verkade klara av att arbeta och försörja sig själv utan bodde hemma hos föräldrarna. I 1910-års folkräkning står det att Petter d.y. var ”sinnessjuk”. Nu spekulerar jag naturligtvis, men kan Petter även ha blivit psykiskt skadad av att ha blivit skjuten av sin egen bror? Det är så klart omöjligt att mer än ett sekel senare veta vad som egentligen orsakade hans problem, exakt när de egentligen uppstod och vad han hade fått för diagnos om han hade levt idag. Men det är ändå anmärkningsvärt att han innan skottet verkar ha varit en helt vanlig arbetare på sågverket men efter skottet sågs han som en efterbliven eller sinnessjuk man som behövde tas omhand och försörjas av föräldrarna.

Verner Groth finns det inget spår av i 1910-års folkräkning, varken i föräldrahemmet eller någon annanstans. Men en Verner Groth från N. Kalix anlände med skeppet Cedric till Ellis Island år 1904. På passagerarmanifestet står det att han var på väg till sin bror E. A. Groth i Fargo. Det finns en stad i North Dakota som heter Fargo så antagligen är det den som avses.

Och på den amerikanska webbsidan ”Find A Grave” hittade jag en gravsten för en Werner Groth i Lakewood, Pierce County, Washington, USA som ska ha varit född 1879 som son till Peter Groth. Enligt den sidan gifte sig Verner år 1907 med Julia Tullgren och fick (minst) tre barn innan han dog 1939.

Ett rejält urspårat midsommarfirande

I ett försök att ge folk något att göra så här i coronatider har Kungliga Biblioteket släppt hela sin digitala samling av inskannade svenska tidningar fri under april månad. Man kan alltså under en kort period fritt och gratis läsa och söka i alla tidningar som är inskannade från 1800-talet och fram till (nästan) nutid. Vanligen är det bara de allra äldsta tidningarna som är fritt tillgängliga i databasen. Detta är en guldgruva för släktforskare för plötsligt kan man hitta mer information om sina släktingar än bara de gamla vanliga folkbokföringsuppgifterna. Lite mer livfulla och om man har tur till och med smaskiga detaljer från deras liv.

Lite letande efter omnämnanden av mina gamla släktingar i tidningarna avslöjade bland annat att midsommarfirandet i Töre år 1898 spårade ur rejält. De unga bröderna och sågverksarbetarna 18-årige Verner Groth och 24-årige Petter Groth d.y. (som i tidningen påstås vara 22 år) firade midsommarafton tillsammans det året. Men någonting gick snett. Verner och Petter började bråka. Efter att de hade ha grälat med varandra en stund ryckte plötsligt Verner ner ett remingtongevär från väggen och sköt sin storebror. Kulan träffade Petter i höften.

Den svårt skadade Petter transporterades till Neder-Kalix lasarett och Verner häktades. Eftersom sjukvårdspersonalen inte kunde hitta kulan i såret övervägde de några dagar senare enligt tidningen att skicka Petter till något lasarett söderut där han kunde röntgas. Petter överlevde men blev svårt låghalt. Han blev alltså aldrig helt återställd efter skottet.

Neder-Kalix tingslags häradsrätt dömde Verner Groth till straffarbete i 1 år och 8 månader för våldet. Verner överklagade men Svea Hovrätt fastställde domen. Och Kunglig Majestät avslog Verners nådeansökan om befrielse från vidare straff så Verner fick inte heller någon strafflindring.

Petter och Verner var yngre bröder till min farfars farfar Anders Wilhelm Groth som när allt det här hände redan hade gift sig och startat en egen familj.

Denna spännande historia kan man följa genom artiklarna ”Röwfarelif i Töre” i Norrbottens-Posten den 7 juli 1898, ”Dramat i Töre” i Norrbottens-Posten den 11 juli 1898 och ”Ingen nåd” i Luleposten den 21 februari 1899.

Pröva på mina förfäders liv i en smedja (hett, hett, hett)

På pappas sida av familjen härstammar jag från en smedssläkt, Groth-släkten, som troligen kom till Sverige från någonstans i dagens Tyskland för (gissningsvis) cirka 500 år sedan. Den släkthistorien inspirerade mig till att för några dagar prova på mina förfäders liv som smed. Och vi kan nog konstatera att någon mästersmed lär jag aldrig bli. Men varför låta sig hindras av sådana detaljer?

Det finns många myter om den Groth-släktens ursprung i både mer och mindre seriösa släktforskarsammanhang, men tyvärr är det skralt med pålitliga källor där det verkligen går att följa familjen tillbaka längre än tidigt 1700-tal. Det går utan problem att följa den raka manslinjen tillbaka i kyrkböckerna till Johan Johansson Groth som dog 1779 på Meldersteins bruk och vidare till den man som sannolikt var hans far, som också hette Johan Johansson Groth. Fadern dog 1764 vid Strömsunds masugn (bruk). Han verkar ha varit född i Avesta 1701. Den yngre Johan Johansson Groth var enligt Råneås kyrkböcker (där både Meldersteins och Strömsunds bruk finns) född 1720, men det står inte var han föddes. En Jean Groth deltar med sonen Johan i husförhör på Meldersteins bruk 1740, precis när bruket först höll på att anläggas. De står listade direkt under dir. Abraham Steinholz i husförhörslängden. Det är rimligt att anta att dessa två är samma personer som de båda Johan Johansson Groth ovan.

I det släktträd som Björn Pilström publicerade i Rötter 1998, som verkar vara den källa som alla andra internetpublicerade släktträd hänvisar till, står det att den yngre Johan Johansson Groth troligen var född i Åmots bruk i Ockelbo, och att han var son till en Johan Johansson Groth som föddes 1701 i Avesta och dog 1764 på Strömsunds bruk, men som källa anges endast att uppgifterna kommer från Stefan Sundbäck i Kalix och Nils Joëlsson i Malmö samt en oidentifierad ”RE”. Någon skriftlig originalkälla från den tid då dessa personer levde anges inte vilket tyvärr gör att uppgifterna måste tas med en nypa salt.

Tyvärr har kyrkböckerna från 1700-talet i Ockelbo brunnit upp, och jag har inte tillgång till några kyrkböcker eller andra källor från Avesta från innan år 1746. En Johan Groth var mantalskriven i Valbo socken 1721, och Valbo ligger precis som Ockelbo i Gästrikland så det är åtminstone i ungefär rätt del av landet, men jag har inte kunnat fastställa att han är samma person som Johan Johansson Groth den äldre ovan.

Det både fanns och finns fler än en Groth-släkt i Sverige så det räcker inte med att hitta någon som hette Groth i ett dokument eller på en gravsten någonstans för att kunna säga att den personen tillhörde denna släkt. Det är en detalj som överdrivet entusiastiska släktforskare tyvärr har en tendens att glömma bort, vilket gör att det fortfarande finns många publicerade, men felaktiga, släktträd ute på nätet för den här släkten.

Intressant nog har jag fått en del träffar på personer som enligt sina släktträd är släkt med en annan Groth-släkt i DNA-testet som jag gjorde hos Family Tree DNA, men det är ännu så länge oklart om släktskapet har något med de två Groth-släkterna att göra eller om länken eller länkarna finns någon annanstans i släktträden. DNA-testet visar att någon form av biologiskt släktskap finns och anger ungefär hur nära släkt man är med de olika personer som dyker upp i träfflistan men säger inget om hur man är släkt. Det måste man reda ut själv genom att jämföra sina respektive släktträd.

Hur som helst, eftersom jag härstammar från järnsmeder så tyckte jag att det skulle vara kul att prova på järnsmide och i somras fick jag möjlighet att tillbringa några dagar i en järnsmedja. Sammanfattningsvis kan jag konstatera att det var kreativt och kul att ”leka järnsmed” men också fysiskt jobbigt, smutsigt och riktigt djävulskt varmt. Temperaturen inne i smedjan låg på cirka 45-50°C, och ännu varmare vid själva eldarna. Och utomhus låg temperaturen stadigt över 30°C. Jag, som inte alls tål värme särskilt bra, fick migrän och mådde illa av värmen, men envisades ändå med att kämpa på. Och jag är riktigt stolt över att jag trots allt lyckades åstadkomma några hyfsat lyckade saker. Ett par väggkrokar, en ring och ett ”G” (för Groth) blev det. Med tanke på att det var mitt första försök att smida någonting alls, och jag dessutom inte mådde särskilt bra, blev resultatet inte så tokigt ändå.

På vägen mot smedjan tog jag den här bilden. En påminnelse om vackra sommarkvällar nu när världen ännu en gång är inbäddad i snö, is och slask.

Vem var den förste Molnberg?

Jag har alltid tyckt att mammas flicknamn Molnberg är vackert. Poetiskt på något sätt. Så jag ville gärna spåra namnet. Hur länge har det funnits i släkten och vem var den första att bära det namnet? Det har också fascinerat mig att Molnberg från början var mormors efternamn och inte morfars, trots att mormor för det första var en gift kvinna på 1900-talet och för det andra kom från en finsktalande del av Finland. Mormor och morfar var faktiskt tvungna att ansöka om dispens för att få ta mormors efternamn istället för morfars när de gifte sig.

Enligt den svenska giftermålsbalken mellan år 1920 och 1963 var kvinnor som gifte sig tvungna att byta till makens efternamn. Folk som gifte sig på 1800-talet och ännu tidigare skulle aldrig ha förstått en så konstig idé. Namn var personliga. Att gifta sig innebar för en kvinna att hon bytte titel, men hon var ju fortfarande sig själv med sin egen familjehistoria så hennes eget namn förblev oförändrat. Från 1963 blev det igen tillåtet för kvinnan att behålla sitt gamla efternamn när hon gifte sig men det dröjde ända till 1982 innan det blev tillåtet att göra som min mormor och morfar gjorde, alltså att mannen byter till kvinnans efternamn vid giftermål istället för tvärtom, eller att tillsammans helt enkelt hitta på ett helt nytt gemensamt efternamn. Alla avvikelser från reglerna krävde dispens som man var tvungen att ansöka om. Regeln att kvinnan skulle ta mannens efternamn vid giftermål varade egentligen bara i några decennier men den fick enormt stort genomslag i den svenska kulturen, kanske för att det är vanligt i många närliggande kulturer som svenskar inspireras av, och det överlägset vanligaste är fortfarande att kvinnor byter till makens efternamn när de gifter sig.

Hur länge har familjenamnet Molnberg funnits i mormors släkt? Jag visste att min mormors föräldrar när de dog hette Aarne och Miila Molnberg. Tack vare information från avlägsna släktingar som jag fått kontakt med på nätet lyckades jag ta reda på att min mormors farfar hette Emil Molnberg och att hans föräldrar hette Olof Molnberg och Eva Caisa Kiviniemi. I kyrkböckerna från Övertorneå (Ylitornio) församling kunde jag bekräfta de uppgifterna. Emil föddes 1855 i Uleåborg och var son till garvargesällen Olof Molnberg, född 12 december 1820, och hans hustru Eva Caisa. Familjen flyttade när Emil var barn från Uleåborg till Övertorneå församling. Bonden Emil Olofsson Molnberg gifte sig sedan med bonddottern Hilda Karolina Johansdotter Kentämaa (osäker stavning av det sista namnet i vigselboken) i juni 1879 och i vigselboken står det ”från Lohijärvi by” om både Emil och Hilda. Det är samma by som min mormor kom ifrån och där ligger mormors föräldrar och farföräldrar begravda.

Men var kom Olof ifrån och vilka var hans föräldrar? Det visade sig vara en svår nöt att knäcka. Garvargesällen Olof Molnberg gifte sig med pigan Eva Caisa Isaaksdotter Kiviniemi den 1 december 1850 i Torneå stad. Platsen för giftemålet tydde på att Olof och Eva Caisa ändå kunde vara från Tornedalen trots att paret fick barn i Uleåborg men någon Olof som stämde med de uppgifter jag hade fanns inte i någon födelse- och dopbok någonstans.

Men till slut fick jag ett tips som lönade sig. Och där, längst ner på en förteckning över pigor i Övertorneå församling år 1815 till 1824, dök han till sist upp. Eller snarare hon. Där, hoptryckt längst ner på en sida där det egentligen inte fanns plats för dem, fanns Magdalena Martinsdotter Kjerki (namnet är svårt att uttyda på bilden, se nedan) född 1787 med hennes tre oäkta söner, Isac född 1816, Olof född 12/12 1820 och så Johan som både föddes och dog 1822. Någon pappa anges inte och jag har inte kunnat hitta någon av pojkarna registrerade i någon födelse- och dopbok någonstans. Magdalena dog 1823 och även brodern Isac dog innan 1824, troligen under 1821. Så innan han hann fylla två år förlorade alltså lille Olof hela sin familj. Att en tvååring skulle överleva på egen hand är omöjligt, men någon måste uppenbarligen ha tagit hand om pojken för några år senare dyker Olof Magdalenasson Kjeringivaara född 12/12 1820 upp på förteckningen över drängar i Övertorneå församling. Olofs mamma Magdalena var så vitt jag kan avgöra troligen identisk med den Magdalena (senare oftast Malin) som föddes den 11 september 1785 i Sodankylä i Kemi lappmark som dotter till Mårten Hansson Kierik och Malin Mattsdotter. Jag har inte kunnat hitta några dokumenterade bevis på att Olof någonsin bodde i Sodankylä men den kyrkliga folkbokföringen i Sodankylä verkar ha varit rätt sporadisk så det går inte att utesluta.

Som 16-åring flyttade garvarlärlingen Olof Kieringivaara född 1820 i Övertorneå till Uleåborg (Oulu). När han sedan flyttade tillbaka till Övertorneå församling hade han i sitt inflyttningsbetyg som utfärdades i Uleåborg den 23 november 1841 utökat sitt namn. Nu kallade han sig garvarlärlingen Olof Kieringivaara eller Molnberg, född 12 december 1820 i Övertorneå. Här dyker alltså namnet Molnberg upp för första gången när den 20-årige Olof flyttade tillbaka till sin hemförsamling efter att under några år ha utbildat sig till garvare. Från och med denna stund, när han började sin karriär som sockengarvare i Alkkula i Övertorneå församling, går han enbart under namnet Olof Molnberg i all dokumentation. Alla spår av modern var och förblev raderade från hans namn. Det är lätt att tänka sig att namnbytet var ett försök att utradera den skam som på den tiden var förknippad med att vara en oäkting, men det är så klart omöjligt att veta varför han valde att byta efternamn. Och jag vet fortfarande inte var Olof fick namnet Molnberg ifrån. Hittade han på det själv eller plockade han upp namnet från någon annan? Och visste Olof vem hans pappa var? Troligen får vi aldrig veta.

År 1849 flyttade sockengarvaren Olof Molnberg från Övertorneå församling till Torneå där han året därpå gifte sig med Eva Caisa. Efter några år i Torneå tog sedan garvargesällen Olof Molnberg med sig hustrun Eva Caisa Isaksdotter och sonen Carl Robert tillbaka ner till Uleåborg år 1854. Och där nere föddes Emil året därpå.

Efternamn i modern bemärkelse, som ett familjebeteckning som konsekvent ärvs inom en familj, är ett ganska sent påfund. Tidigare förekom familjenamn bara i enstaka familjer, och användes ofta inte konsekvent ens i de familjerna. Ens namn bestod egentligen bara av det vi idag kallar förnamn plus någon sorts informativt tillägg. Grundsystemet i text har varit att använda patronymikon, alltså pappans förnamn med tillägget son eller dotter, eller (mer ovanligt) metronymikon, alltså mammans förnamn med tillägget son eller dotter. I Tornedalen användes dessutom gårdsnamn som efternamn vilket kan vara riktigt förvirrande eftersom personer då ”bytte efternamn” när de flyttade. Riktigt långt tillbaka har jag dessutom hittat flera exempel på att namnet på den by personen bodde i, eller möjligen var med och grundade, användes som efternamn. I finskspråkiga områden användes ibland alla dessa system samtidigt vilket gör att personer i arkiven kan ha långa och krångliga namn som troligen inte motsvarar vad de själva kallade sig.

I kyrkböckerna i Finland skrev man dessutom hela tiden, även långt efter att dagens Finland 1809 upphörde att vara en del av Sverige och istället blev en del av Ryssland, människornas namn på svenska. Det gällde även om personerna själva inte pratade svenska. Det är därför ofta svårt eller omöjligt att med säkerhet veta vad människorna verkligen kallade sig. Idag översätter ofta finnar namnen till finska i de släktträd som de publicerar på nätet. Isak Olofsson blir Iisak Ollinpoika och Eva Johansdotter blir Eeva Juhontytär. Uttalades Molnberg från början Pilvivuori eller något i den stilen? Det verkar inte så men det går inte att vara säker.

Uppföljning: DNA-analys bekräftar det jag redan vet

Som uppföljning av resultatet av företaget Family Tree DNA:s analys myOrigins som jag tidigare skrivit om testade jag att göra liknande analyser med några av de olika beräkningsmetoder och referenspopulationer som finns att välja på hos Gedmatch. Enligt myOrigins är jag, som ni kanske kommer ihåg, 46 procent skandinav och 46 procent finländare och resten av min ”etnicitet” är öst- och sydösteuropé (5 respektive 4 procent).

Jag valde analysmetoder hos Gedmatch som jämför mitt DNA med DNA från nutida referenspopulationer i Europa och andra delar av världen. Den här gången valde jag bort analysmetoder som jämför mitt DNA med arkeologiska prover. Jag valde även bort analysmetoder som främst eller endast jämför mitt DNA med nutida människor från andra världsdelar än Europa samt metoder som endast fokuserar på att analysera judiska befolkningsgrupper. Allt tyder nämligen på att mina förfäder och förmödrar under det senaste årtusendet var européer, möjligen med viss asiatisk inblandning, och det finns inget som tyder på att jag har något judiskt påbrå. Analysmetoder som är specifikt designade för icke-européer eller för judar är därför opålitliga för analys av mitt DNA och troligen skulle ge resultat som är helt orelevant och inte stämmer.

Resultatet bekräftar i princip det jag redan känner till, nämligen att jag huvudsakligen härstammar från nordeuropéer. Analyserna är inte särskilt detaljerade, huvudsakligen för att det är mycket svårt att få ihop tillräckligt många och tillräckligt representativa prover från varje grupp om man försöker dela upp mänskligheten i för små populationer. Definitionen av en population är egentligen alla individer av en viss art som befinner sig inom ett visst område vid ett visst tillfälle, men människor har av någon anledning mycket svårt att tillämpa det biologiska populationsbegreppet på sin egen art. När olika mänskliga populationer i praktiken ska provtas och analyseras tenderar därför ordet population snarare att betyda alla personer som bor i, eller möjligen härstammar från, ett visst område eller kanske alla personer som är medborgare i ett visst land eller möjligen alla personer som är erkända medlemmar av en specifik befolkningsgrupp. Det kan därför vara ganska svårt att definiera vem som egentligen tillhör respektive inte tillhör en viss mänsklig population. Så mycket mer än att jag är nordeuropé, vilket jag ju redan visste, går därför egentligen inte att säga utifrån resultaten. Inga stora överraskningar med andra ord.

Den enda av analysmetoderna nedan som gör en mer detaljerad uppdelning som för min del kan direkt jämföras med resultatet från myOrigins är Eurogenes K36, som dock anger en betydligt längre andel (44 procent) för Fennoskandia (som inkluderar Norge, Sverige, Finland, Kolahalvön och Karelen) än vad myOrigins angav för Skandinavien+Finland tillsammans (92 procent). Sammantaget är dessa resultat en påminnelse om att DNA-analyser av ”etnisk sammansättning” ska tas med en rejäl nypa salt. Och ju mer detaljerade svar analysen påstår sig ge desto större nypa salt bör resultatet betraktas med.

Eurogenes K13 (13 referenspopulationer):
Baltic: 41,21%
North Atlantic: 39,97%
Western Mediterranean: 7,73%
Sibirian: 3,24%
Eastern Mediterranean: 2,15%
West Asian: 1,86%
Oceanian: 1,38%
South Asian: 1,04%

Eurogenes EUtest V2 K15 (15 referenspopulationer):
North Sea: 34,27%
Baltic: 20,76%
Atlantic: 19,52%
East European: 15,47%
Western Mediterranean: 4,80%
Siberian: 2,47%
Oceanian: 1,13%

Eurogenes K12 (12 referenspopulationer):
North Sea: 33,33%
South Baltic: 22,26%
West European: 19,99%
Volga-Ural: 14,59%
Mediterranean: 5,32%
Siberian: 2,74%

Eurogenes K36 (36 referenspopulationer):
Fennoscandian: 44,09%
North Atlantic: 11,29%
North Sea: 10,69%
East Central European: 9,68%
Eastern European: 9,59%
Italian: 7,67%
Central European: 3,09%
French: 1,86%

MDLP World (12 referenspopulationer):
North and East European: 51,49%
South and West European: 37,19%
Caucaus Parsia: 4,71%
North Asian: 3,63%
Middle East: 1,30%

Dodecad World9 (9 referenspopulationer):
Atlantic Baltic: 76,64%
Caucasus Gedrosia: 11,70%
Southern: 5,04%
Siberian: 4,56%

Resultat för populationer som är mindre än 1% visas inte.

Uppföljning: Mer än hälften jägare-samlare?

Som uppföljning av resultatet av företaget Family Tree DNA:s analys Ancient European Origins som jag tidigare skrivit om testade jag att göra liknande analyser med de analysmetoder och referenspopulationer som finns att välja på hos Gedmatch. Jag valde analysmetoder som jämför mitt DNA med arkeologiska prover (ancient DNA) från olika delar av världen istället för de som använder DNA från moderna människor i olika delar av världen som referenspopulationer.

Resultatet att mitt DNA är mer likt de tidiga jägare-samlarna (hunter-gatherer) än stenåldersbönderna (neolithic farmer) verkar hålla. Faktum är att dessa beräkningsmetoder konsekvent anger att jag till ännu högre andel härstammar från populationer som uttryckligen klassificeras som jägare-samlare (omkring 70 procent) än Ancient European Origins-analysen gjorde (51 procent).

När man jämför resultaten av de olika analysmetoderna märks betydelsen både av vad den som skapat metoden har använt för referensmaterial och hur den har klassificerat referensmaterialet och betydelsen av hur själva beräkningen utförs. Detta är anledningen till att ingen av analyserna ger ett exakt identiskt resultat trots att alla utgår från samma data, nämligen mitt autosomala DNA. Det är därför inte helt lätt att jämföra resultatet av analyserna.

MDLP K11 Modern:
West European Hunter-Gatherer (WHG): 43,77%
Eastern Hunter-Gatherer (EHG): 25,30%
Neolithic: 25,02%
Sibirian: 4,42%

Eurogenes Hunter_Gatherer vs. Farmer:
Baltic Hunter-Gatherer: 71,90%
Mediterranian Farmer: 19,10%
Anatolian Farmer: 3,44%
North Eurasian Hunter-Gatherer: 3,12%
Oceanian Hunter-Gatherer: 1,11%

Eurogenes_ANE K7:
Western Hunter-Gatherer/Unknown Hunter-Gatherer (WHG-UHG): 68,47%
Ancient North Eurasian (ANE): 17,97%
Early Neolithic Farmer (ENF): 6,73%
East Eurasian: 3,44%
Ancient/Ancestral South Eurasian (ASE): 2,21%

puntDNAL K10 Ancient:
West European Hunter-Gatherer (WHG): 49,90%
Caucasus Hunter-Gatherer (CHG): 22,21%
Early Neolithic Farmer (ENF): 19,51%
Ancient/Ancestral South Indian (ASI): 3,77%
Beringian: 1,79%
Siberian: 1,69%
Oceanian: 1,13%

puntDNAL K12 Ancient:
European Hunter-Gatherer: 47,11%
Anatolian Neolithic Farmer : 28,08%
Caucasus Hunter-Gatherer (CHG): 18,50%
Siberian: 1,98%
South Asian: 1,81%
Beringian: 1,46%
Oceanian: 1,06%

Ancient Eurasia K6:
West European Hunter-Gatherer: 45,35%
Natufian: 31,43%
Ancient North Eurasian (ANE): 18,69%
East Asian: 4,28%

Hur man gör
För att använda Gedmatch måste du först och främst ha beställt ett DNA-test för släktforskning som analyserar autosomalt DNA (Y-kromosom eller mtDNA kan inte användas) hos något av alla de företag som erbjuder detta och som tillåter att du laddar ner din DNA-sekvens som en fil till din egen dator (obs! låt bli att öppna eller packa upp filen utan låt den vara som den är när du laddar ner den). Skapa ett konto hos Gedmatch och ladda upp resultatfilen som du laddat ner från företaget. Följ instruktionerna på Gedmatch om vilken variant av de olika typerna av nedladdningsfiler du ska välja om företaget erbjuder flera olika. Du kommer ett tag efter att du laddat upp din DNA-fil att få ett Kit Number hos Gedmatch (som inte är samma kitnummer som du har hos företaget som sekvenserade ditt DNA) och kan då börja använda verktygen hos Gedmatch. Hos Gedmatch kan du först och främst jämföra ditt DNA med resultatet hos de som valt andra företag för sin DNA-analys än du själv gjorde vilket kan vara givande för din släktforskning. Det finns även möjlighet att ladda upp sitt släktträd så att andra kan se det om man vill. Dessutom finns där alla möjliga, mer eller mindre vetenskapliga, analyser man kan göra. Man kan bland annat se hur likt ens eget DNA är olika arkeologiska DNA-prover, räkna ut om dina föräldrar var släkt med varandra eller inte och räkna ut vilken ögonfärg du själv borde ha. De analysmetoder jag har använt här hittar du under Admixture (Heritage) där du först väljer metodtillverkare (=projekt) och kryssar för defaultalternativet Admixture Proportions (With link to Oracle). På nästa sida anger du ditt Gedmatch kit nummer och vilken av den tillverkarens beräkningsmodeller du vill använda för analysen. Strunta i rutan där det står att man kan ange sin etnicitet, tryck på continue och vänta sedan på resultatet. För vissa av analyserna ges en sammanfattning av vad resultatet betyder på resultatsidan, men inte för alla. Enbart andelar som överskrider 1% redovisas i graferna, och i mitt resultat ovan. En sammanfattning av skillnaderna mellan de olika metoderna och vad förkortningarna betyder finns här: http://genealogical-musings.blogspot.com/2017/04/finally-gedmatch-admixture-guide.html. I mitt resultat ovan har jag för tydlighetens skull skrivit ut vad förkortningarna står för. K i namnen på metoderna verkar normalt ange många referenspopulationer som används vid beräkningen.

DNA-analys bekräftar det jag redan vet

Förresten gör företaget Family Tree DNA förutom analysen Ancient European Origins även något som de kallar för en analys av min etniska sammansättning. Den analysen kallar de för myOrigins. Det innebär i praktiken att de jämför mitt autosomala DNA med 24 nutida referenspopulationer från olika delar av världen. Den här analysen är den som ska tas med störst nypa salt av alla. För det första redovisas inte beräkningarna för den här analysen heller. Jag har gjort liknande vetenskapliga analyser när jag jobbade som forskare i evolutionsbiologi och vet därför att vilken beräkningsmodell man använder kan ha stor påverkan på resultatet. För det andra har referenspopulationernas sammansättning också mycket stor påverkan på resultatet och det här företagets referenspopulationer är kända för att vara för små och inte tillräckligt representativa. För det tredje är det dumt av företaget att blanda in begreppet etnicitet i sammanhanget för etnicitet refererar till en gemensam kultur vilket inte alls per automatik innebär biologiskt släktskap. Dessutom motsvarar deras 24 referenspopulationer (se bilden ovan) ju inte ens faktiska etniska grupper.

Hur som helst stämmer resultatet i det här fallet huvudsakligen med vad jag redan vet från min släktforskning, nämligen att jag till största delen härstammar från människor i dagens Sverige och Finland. Enligt myOrigins är jag nämligen 46 procent skandinav och 46 procent finländare och resten av min ”etnicitet” är öst- och sydösteuropé. Någon öst- eller sydösteuropé har jag inte hittat bland mina förfäder och förmödrar i min släktforskning men att sådana borde har funnits är rimligt utifrån vad som är känt om hur olika grupper av människor har invandrat in i Europa under årtusendenas gång (och för den delen hur européer har farit runt och både krigat och handlat med varandra under historisk tid).

Däremot vet jag från min släktforskning att jag också har förfäder som för några hundra år sedan kom till nordeuropa från väst- och centraleuropa. De verkar inte vara representerade i resultatet från myOrigins. I och för sig är det inte nödvändigtvis ett helt orimligt resultat. Kom ihåg att hälften av det genetiska materialet går förlorat i överföringen från varje enskild förälder till varje barn så det tar inte så många generationer innan man är nere på bara några få procent av den ursprungliga arvsmassan från någon invandrande förfader eller förmoder. Och man ska inte heller glömma att även om den uppgivna fadern i kyrkböcker och andra dokument vanligen också var pappa till barnet så är dokumenterat faderskap inte i sig bevis på biologiskt faderskap.

Slutligen är det värt att påpeka att det faktiskt är omöjligt att ha 0 procent afrikanskt påbrå eftersom alla mänskliga släktlinjer börjar i Afrika om man går tillräckligt långt tillbaka. Vår art Homo sapiens uppstod nämligen i Afrika. Det vet vi redan från många års omfattande genetisk forskning. Visserligen har människan faktiskt förändrats (oavsett vad vissa oseriösa eller bara dåligt pålästa debattörer påstår) sedan vi lämnade Afrika men inte tillräckligt för att skapa någon ny människoart från Homo sapiens.

P.S. Till råga på allt verkar företaget inte kunna räkna för 46+46+5+4=101 procent. Avrundningsfel?

Mer än hälften jägare-samlare?

Jag har tidigare nämnt (se här och här) att jag förra året beställde en analys av både mitt autosomala DNA, för att identifiera släktingar, och mitt mitokondrieDNA, för att undersöka min raka mödralinjes ursprung, från företaget Family Tree DNA i USA som ett komplement till min släktforskning.

Ett kul resultat som företaget presenterar från sin analys av det autosomala DNA:t, utöver listan på andra personer som testat sig på samma företag och som baserat på likheter i DNA-sekvensen bedöms vara släktingar, är något som de kallar för Ancient European Origins. De har alltså räknat ut hur stor andel av DNA:t på mina kromosomer som kommer från den ursprungliga jägare-samlar-befolkningen i Europa under istiden och den tidiga stenåldern, hur stor andel som kommer från de första bönderna som invandrade till Europa från Mellanöstern på stenåldern, hur stor andel som kommer från den invandrarvåg som kom österifrån under bronsåldern och som ofta förknippas med införandet av de indoeuropeiska språken till Europa och så hur stor andel som kommer från icke-européer (den delen gissar jag ska betraktas som ”övrigt”).

Nu ska det sägas att dessa resultat ska tas med en stor nypa salt för det framgår ingenstans hur de räknat ut det här och vad de egentligen jämför med som referens för de olika grupperna. Och även om beräkningarna är bra gjorda med representativt referensdata så är det inte säkert att ens en nära släkting skulle få samma resultat på grund av rent slumpmässiga skillnader som beror på att varje person bara ärver hälften av det autosomala DNA:t från vardera förälder. Dessutom är det rätt konstigt att ett amerikanskt företag endast inkluderar en analys av de viktigaste ursprungliga invandrargrupperna i Europa och ingen annan del av världen, inte ens någon av de tidiga invandrargrupperna på deras egen kontinent är inkluderad. Men det är ändå en kul grej.

Enligt Family Tree DNA härstammar mina kromosomer till drygt hälften från jägare-samlare, till knappt en tredjedel från de tidiga bönderna, till 15 procent från bronsåldersinvandrarna och bara till ynkliga 3 procent från icke-européer. Jag är alltså tydligen en riktig ureuropé.