Funktionell dumhet – inte min starkaste sida


Funktionell dumhet innebär att man är kompetent och gör sitt jobb som man ska, men utan att kritiskt reflektera över om det är meningsfullt eller samhällsnyttigt.

Funktionell dumhet är jag hopplös på. Jag ifrågasätter tvångsmässigt allt. Och ser bristfälliga strukturer överallt.
-Varför gör vi egentligen så här? Det här är ju vansinne!

En av de psykologer jag hamnade hos när jag blev sjuk kom fram till att allt detta ifrågasättande är intelligent men inte särskilt hälsosamt. Särskilt inte eftersom jag har en tendens att försöka lösa de problem jag ser, vilka i verklighetens vansinnigt ologiska strukturer ofta är olösliga.

Intelligent eller inte, hälsosamt eller inte, oavsett vilket kan jag lova att det inte är ett bra sätt att passa in. Betyder detta att jag är för dum? Eller för smart? Eller både och på samma gång? Vet inte. Kanske kan man skylla på min forskarutbildning som definitivt förstärkte den sidan av mig. Men sanningen är att jag var sådan redan som barn, även om jag då var mindre tuff och frispråkig, så det är knappast rimligt att förvänta sig några större förändringar på den punkten. Och som allt annat har det haft både positiva och negativa effekter på mitt liv.

Min brist på funktionell dumhet får nog både jag och alla andra helt enkelt lära sig leva med. Man kan ju inte vara bra på allt.

Tänk om du aldrig mer fick använda en toalett!


Toaletter. Så oerhört viktiga. Och ändå så tabubelagda, pinsamma och skamfyllda att prata om.

I dag är FN:s internationella toalettdag. Den är till för att uppmärksamma att alldeles för många människor i världen fortfarande inte tillgång till någon toalett alls,  varken i hemmet eller på jobbet eller någon annanstans. Och alldeles för många skolor har inga toaletter för eleverna. Och där skoltoaletter finns är de långt ifrån alltid utformade på ett sätt som gör att barnen vågar använda dem. Kan man inte gå på toaletten när man behöver det blir hälsan lidande, och inte presterar man särskilt bra heller. Tänk dig själv hur du skulle må om du från och med nu aldrig någonsin mer får använda en toalett. Aldrig. Någonsin.

Jag kan verkligen önska att världen hade kommit längre. Varför är det här fortfarande ett problem?

När jag för några år sedan började jobba med miljö- och hälsoskyddsfrågor fick jag upp ögonen för att saker och ting fortfarande inte alltid är som de ska på toalett- och avloppsfronten ens här i Sverige. Och ännu mindre så i många fattigare länder. Sedan dess skänker jag varje månad en slant till WaterAid, en av de välgörenhetsorganisationer som arbetar med den här frågan.

Vem var den förste Molnberg?

Jag har alltid tyckt att mammas flicknamn Molnberg är vackert. Poetiskt på något sätt. Så jag ville gärna spåra namnet. Hur länge har det funnits i släkten och vem var den första att bära det namnet? Det har också fascinerat mig att Molnberg från början var mormors efternamn och inte morfars, trots att mormor för det första var en gift kvinna på 1900-talet och för det andra kom från en finsktalande del av Finland. Mormor och morfar var faktiskt tvungna att ansöka om dispens för att få ta mormors efternamn istället för morfars när de gifte sig.

Enligt den svenska giftermålsbalken mellan år 1920 och 1963 var kvinnor som gifte sig tvungna att byta till makens efternamn. Folk som gifte sig på 1800-talet och ännu tidigare skulle aldrig ha förstått en så konstig idé. Namn var personliga. Att gifta sig innebar för en kvinna att hon bytte titel, men hon var ju fortfarande sig själv med sin egen familjehistoria så hennes eget namn förblev oförändrat. Från 1963 blev det igen tillåtet för kvinnan att behålla sitt gamla efternamn när hon gifte sig men det dröjde ända till 1982 innan det blev tillåtet att göra som min mormor och morfar gjorde, alltså att mannen byter till kvinnans efternamn vid giftermål istället för tvärtom, eller att tillsammans helt enkelt hitta på ett helt nytt gemensamt efternamn. Alla avvikelser från reglerna krävde dispens som man var tvungen att ansöka om. Regeln att kvinnan skulle ta mannens efternamn vid giftermål varade egentligen bara i några decennier men den fick enormt stort genomslag i den svenska kulturen, kanske för att det är vanligt i många närliggande kulturer som svenskar inspireras av, och det överlägset vanligaste är fortfarande att kvinnor byter till makens efternamn när de gifter sig.

Hur länge har familjenamnet Molnberg funnits i mormors släkt? Jag visste att min mormors föräldrar när de dog hette Aarne och Miila Molnberg. Tack vare information från avlägsna släktingar som jag fått kontakt med på nätet lyckades jag ta reda på att min mormors farfar hette Emil Molnberg och att hans föräldrar hette Olof Molnberg och Eva Caisa Kiviniemi. I kyrkböckerna från Övertorneå (Ylitornio) församling kunde jag bekräfta de uppgifterna. Emil föddes 1855 i Uleåborg och var son till garvargesällen Olof Molnberg, född 12 december 1820, och hans hustru Eva Caisa. Familjen flyttade när Emil var barn från Uleåborg till Övertorneå församling. Bonden Emil Olofsson Molnberg gifte sig sedan med bonddottern Hilda Karolina Johansdotter Kentämaa (osäker stavning av det sista namnet i vigselboken) i juni 1879 och i vigselboken står det ”från Lohijärvi by” om både Emil och Hilda. Det är samma by som min mormor kom ifrån och där ligger mormors föräldrar och farföräldrar begravda.

Men var kom Olof ifrån och vilka var hans föräldrar? Det visade sig vara en svår nöt att knäcka. Garvargesällen Olof Molnberg gifte sig med pigan Eva Caisa Isaaksdotter Kiviniemi den 1 december 1850 i Torneå stad. Platsen för giftemålet tydde på att Olof och Eva Caisa ändå kunde vara från Tornedalen trots att paret fick barn i Uleåborg men någon Olof som stämde med de uppgifter jag hade fanns inte i någon födelse- och dopbok någonstans.

Men till slut fick jag ett tips som lönade sig. Och där, längst ner på en förteckning över pigor i Övertorneå församling år 1815 till 1824, dök han till sist upp. Eller snarare hon. Där, hoptryckt längst ner på en sida där det egentligen inte fanns plats för dem, fanns Magdalena Martinsdotter Kjerki (namnet är svårt att uttyda på bilden, se nedan) född 1787 med hennes tre oäkta söner, Isac född 1816, Olof född 12/12 1820 och så Johan som både föddes och dog 1822. Någon pappa anges inte och jag har inte kunnat hitta någon av pojkarna registrerade i någon födelse- och dopbok någonstans. Magdalena dog 1823 och även brodern Isac dog innan 1824, troligen under 1821. Så innan han hann fylla två år förlorade alltså lille Olof hela sin familj. Att en tvååring skulle överleva på egen hand är omöjligt, men någon måste uppenbarligen ha tagit hand om pojken för några år senare dyker Olof Magdalenasson Kjeringivaara född 12/12 1820 upp på förteckningen över drängar i Övertorneå församling. Olofs mamma Magdalena var så vitt jag kan avgöra troligen identisk med den Magdalena (senare oftast Malin) som föddes den 11 september 1785 i Sodankylä i Kemi lappmark som dotter till Mårten Hansson Kierik och Malin Mattsdotter. Jag har inte kunnat hitta några dokumenterade bevis på att Olof någonsin bodde i Sodankylä men den kyrkliga folkbokföringen i Sodankylä verkar ha varit rätt sporadisk så det går inte att utesluta.

Som 16-åring flyttade garvarlärlingen Olof Kieringivaara född 1820 i Övertorneå till Uleåborg (Oulu). När han sedan flyttade tillbaka till Övertorneå församling hade han i sitt inflyttningsbetyg som utfärdades i Uleåborg den 23 november 1841 utökat sitt namn. Nu kallade han sig garvarlärlingen Olof Kieringivaara eller Molnberg, född 12 december 1820 i Övertorneå. Här dyker alltså namnet Molnberg upp för första gången när den 20-årige Olof flyttade tillbaka till sin hemförsamling efter att under några år ha utbildat sig till garvare. Från och med denna stund, när han började sin karriär som sockengarvare i Alkkula i Övertorneå församling, går han enbart under namnet Olof Molnberg i all dokumentation. Alla spår av modern var och förblev raderade från hans namn. Det är lätt att tänka sig att namnbytet var ett försök att utradera den skam som på den tiden var förknippad med att vara en oäkting, men det är så klart omöjligt att veta varför han valde att byta efternamn. Och jag vet fortfarande inte var Olof fick namnet Molnberg ifrån. Hittade han på det själv eller plockade han upp namnet från någon annan? Och visste Olof vem hans pappa var? Troligen får vi aldrig veta.

År 1849 flyttade sockengarvaren Olof Molnberg från Övertorneå församling till Torneå där han året därpå gifte sig med Eva Caisa. Efter några år i Torneå tog sedan garvargesällen Olof Molnberg med sig hustrun Eva Caisa Isaksdotter och sonen Carl Robert tillbaka ner till Uleåborg år 1854. Och där nere föddes Emil året därpå.

Efternamn i modern bemärkelse, som ett familjebeteckning som konsekvent ärvs inom en familj, är ett ganska sent påfund. Tidigare förekom familjenamn bara i enstaka familjer, och användes ofta inte konsekvent ens i de familjerna. Ens namn bestod egentligen bara av det vi idag kallar förnamn plus någon sorts informativt tillägg. Grundsystemet i text har varit att använda patronymikon, alltså pappans förnamn med tillägget son eller dotter, eller (mer ovanligt) metronymikon, alltså mammans förnamn med tillägget son eller dotter. I Tornedalen användes dessutom gårdsnamn som efternamn vilket kan vara riktigt förvirrande eftersom personer då ”bytte efternamn” när de flyttade. Riktigt långt tillbaka har jag dessutom hittat flera exempel på att namnet på den by personen bodde i, eller möjligen var med och grundade, användes som efternamn. I finskspråkiga områden användes ibland alla dessa system samtidigt vilket gör att personer i arkiven kan ha långa och krångliga namn som troligen inte motsvarar vad de själva kallade sig.

I kyrkböckerna i Finland skrev man dessutom hela tiden, även långt efter att dagens Finland 1809 upphörde att vara en del av Sverige och istället blev en del av Ryssland, människornas namn på svenska. Det gällde även om personerna själva inte pratade svenska. Det är därför ofta svårt eller omöjligt att med säkerhet veta vad människorna verkligen kallade sig. Idag översätter ofta finnar namnen till finska i de släktträd som de publicerar på nätet. Isak Olofsson blir Iisak Ollinpoika och Eva Johansdotter blir Eeva Juhontytär. Uttalades Molnberg från början Pilvivuori eller något i den stilen? Det verkar inte så men det går inte att vara säker.

Certifierat faktabaserad världsbild

Som en stor anhängare av den framlidne folkbildaren Hans Rosling är jag mycket stolt över att ha svarat rätt på alla frågor i Gapmindertestet 2018. Och jag varken googlade eller slog upp svaren.

För de som är intresserade kan jag avslöja att nyckeln till att gissa rätt på de frågor man inte redan kan utantill är att följa de tips som Ola Rosling ger i slutet av TED-föredraget ”How not to be ignorant about the world” av Hans och Ola från 2014:

Trädsnack i radio


I det senaste avsnittet av SR:s Naturmorgon var Annelie Carlsbecker med och pratade om hur träd hanterar torka. Annelie jobbade på samma avdelning som mig på Uppsala universitet när jag en gång i tiden var doktorand. Riktigt kul att träd för en gångs skull får lite uppmärksamhet i radio. Det måste jag ju uppmärksamma. Inslagen med Annelie kommer utspritt vid flera tillfällen under programmet som du kan lyssna på i länken ovan.

Det känns också märkligt att inse att det har gått 8 år sedan jag disputerade. På en avhandling som mest handlade om just träd. Kan det verkligen vara så länge sedan? Men det är det. Och mitt liv ser helt annorlunda ut idag än det gjorde då.

Mina koldioxidutsläpp som bilpendlare

I början av förra året använde jag klimatkontot.se för att uppskatta mina koldioxidutsläpp, och svarade då både på de allmänna och de extra frågorna. Resultatet är just en uppskattning eftersom frågorna i mitt tycke inte är optimalt utformade, men en uppskattning är bättre än ingenting. Sedan jag gjorde det testet har jag flyttat ut på landet lite drygt ett par mil från min arbetsplats i centrala Älvsbyn vilket gör att jag numera använder bilen för att pendla till och från jobbet. Det går visserligen länsbussar mellan min nya hemby och Älvsbyn men bussarna går bara några gånger per dag på tider som inte passar mitt nuvarande jobb. Att busspendla till och från jobbet varje dag skulle dessutom enligt prisuppgifterna på länstrafikens hemsida kosta mig ungefär 3 gånger mer per månad än att bilpendla om jag räknar på att dieseln kostar 17 kr/liter (min bil drar 0,4 liter/mil).

Jag var nyfiken på vilken effekt det ökade bilkörandet egentligen har på mina uppskattade koldioxidutsläpp så jag gjorde om samma test igen. Det visade sig att mina beräknade koldioxidutsläpp har gått upp från 4,7 ton koldioxidekvivalenter per år till 7,1 ton koldioxidekvivalenter per år. Mer specifikt har utsläppen från just transporter fördubblats från 2 till 4 koldioxidekvivalenter per år, och transportutsläppen utgör nu mer än hälften av mina totala beräknade koldioxidutsläpp per år. En stor ökning, även om jag fortfarande ligger under snittet för svenskar. Men både klimatet och min ekonomi skulle gynnas av bra kollektivtrafik till rimligt pris även här i glesbefolkade Norrbotten (ett tips till politiker så här i valtider!).

Resultatet i januari 2017 (hade egen bil men promenerade till och från jobbet):Resultatet idag (som bilpendlare):

***
Tillägg i efterhand: Använde dagen efter även WWF och SEI:s klimatkalkylator för att räkna ut mina koldioxidutsläpp och fick samma totala utsläppsresultat som med klimatkontot (observera vid jämförelse mellan testen att de i genomsnitt ca 2 ton koldioxidutsläpp per person som samhället/offentlig konsumtion orsakar räknas med i dina personliga utsläpp i klimatkalkylatorn men inte i klimatkontot). Fördelningen mellan olika kategorier blev något annorlunda med det testet men även där var transporter den största utsläppskällan.

Om försoning


Åh vad jag önskar att jag kunde banka in det här i huvudet på alla som jobbar med människor och särskilt alla som jobbar med, eller på annat sätt ansvarar för, barn. Föreläsningen Att försonas med sin barndom av Görel Fred, som även finns på UR Play, handlar om försoning.

Att försonas är inte synonymt med att förlåta. Jag tycker att vi pratar alldeles för lite om försoning och alldeles för mycket om att straffa och att förlåta i vårt samhälle. Och jag tror att det orsakar onödigt mycket lidande. Att försonas betyder att acceptera och hantera något man inte kan förändra. Försoning är vad den populära sinnesrobönen handlar om: Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden. Att försonas är bokstavligen att lägga ner striden. Och varken förekomst av kärlek eller brist på kärlek har ett skvatt med saken att göra. Görel Freds föreläsning handlar om att försonas med att ens egna föräldrar inte klarade av att ta sitt ansvar som föräldrar, men behovet av försoning är inte begränsat till just det problemet utan kan gälla många olika saker.

Jag håller med Görel Fred om att barn som har en dålig barndom inte kan försonas med sin barndom medan de själva är små. Men de vuxna de möter som barn kan göra mycket för att barnen många år senare som vuxna lättare ska kunna försonas med sin barndom. Och därmed minska sitt eget (och troligen också andras) lidande och kunna gå vidare i livet som fungerande vuxna människor.

DNA-analys bekräftar det jag redan vet

Förresten gör företaget Family Tree DNA förutom analysen Ancient European Origins även något som de kallar för en analys av min etniska sammansättning. Den analysen kallar de för myOrigins. Det innebär i praktiken att de jämför mitt autosomala DNA med 24 nutida referenspopulationer från olika delar av världen. Den här analysen är den som ska tas med störst nypa salt av alla. För det första redovisas inte beräkningarna för den här analysen heller. Jag har gjort liknande vetenskapliga analyser när jag jobbade som forskare i evolutionsbiologi och vet därför att vilken beräkningsmodell man använder kan ha stor påverkan på resultatet. För det andra har referenspopulationernas sammansättning också mycket stor påverkan på resultatet och det här företagets referenspopulationer är kända för att vara för små och inte tillräckligt representativa. För det tredje är det dumt av företaget att blanda in begreppet etnicitet i sammanhanget för etnicitet refererar till en gemensam kultur vilket inte alls per automatik innebär biologiskt släktskap. Dessutom motsvarar deras 24 referenspopulationer (se bilden ovan) ju inte ens faktiska etniska grupper.

Hur som helst stämmer resultatet i det här fallet huvudsakligen med vad jag redan vet från min släktforskning, nämligen att jag till största delen härstammar från människor i dagens Sverige och Finland. Enligt myOrigins är jag nämligen 46 procent skandinav och 46 procent finländare och resten av min ”etnicitet” är öst- och sydösteuropé. Någon öst- eller sydösteuropé har jag inte hittat bland mina förfäder och förmödrar i min släktforskning men att sådana borde har funnits är rimligt utifrån vad som är känt om hur olika grupper av människor har invandrat in i Europa under årtusendenas gång (och för den delen hur européer har farit runt och både krigat och handlat med varandra under historisk tid).

Däremot vet jag från min släktforskning att jag också har förfäder som för några hundra år sedan kom till nordeuropa från väst- och centraleuropa. De verkar inte vara representerade i resultatet från myOrigins. I och för sig är det inte nödvändigtvis ett helt orimligt resultat. Kom ihåg att hälften av det genetiska materialet går förlorat i överföringen från varje enskild förälder till varje barn så det tar inte så många generationer innan man är nere på bara några få procent av den ursprungliga arvsmassan från någon invandrande förfader eller förmoder. Och man ska inte heller glömma att även om den uppgivna fadern i kyrkböcker och andra dokument vanligen också var pappa till barnet så är dokumenterat faderskap inte i sig bevis på biologiskt faderskap.

Slutligen är det värt att påpeka att det faktiskt är omöjligt att ha 0 procent afrikanskt påbrå eftersom alla mänskliga släktlinjer börjar i Afrika om man går tillräckligt långt tillbaka. Vår art Homo sapiens uppstod nämligen i Afrika. Det vet vi redan från många års omfattande genetisk forskning. Visserligen har människan faktiskt förändrats (oavsett vad vissa oseriösa eller bara dåligt pålästa debattörer påstår) sedan vi lämnade Afrika men inte tillräckligt för att skapa någon ny människoart från Homo sapiens.

P.S. Till råga på allt verkar företaget inte kunna räkna för 46+46+5+4=101 procent. Avrundningsfel?

Mer än hälften jägare-samlare?

Jag har tidigare nämnt (se här och här) att jag förra året beställde en analys av både mitt autosomala DNA, för att identifiera släktingar, och mitt mitokondrieDNA, för att undersöka min raka mödralinjes ursprung, från företaget Family Tree DNA i USA som ett komplement till min släktforskning.

Ett kul resultat som företaget presenterar från sin analys av det autosomala DNA:t, utöver listan på andra personer som testat sig på samma företag och som baserat på likheter i DNA-sekvensen bedöms vara släktingar, är något som de kallar för Ancient European Origins. De har alltså räknat ut hur stor andel av DNA:t på mina kromosomer som kommer från den ursprungliga jägare-samlar-befolkningen i Europa under istiden och den tidiga stenåldern, hur stor andel som kommer från de första bönderna som invandrade till Europa från Mellanöstern på stenåldern, hur stor andel som kommer från den invandrarvåg som kom österifrån under bronsåldern och som ofta förknippas med införandet av de indoeuropeiska språken till Europa och så hur stor andel som kommer från icke-européer (den delen gissar jag ska betraktas som ”övrigt”).

Nu ska det sägas att dessa resultat ska tas med en stor nypa salt för det framgår ingenstans hur de räknat ut det här och vad de egentligen jämför med som referens för de olika grupperna. Och även om beräkningarna är bra gjorda med representativt referensdata så är det inte säkert att ens en nära släkting skulle få samma resultat på grund av rent slumpmässiga skillnader som beror på att varje person bara ärver hälften av det autosomala DNA:t från vardera förälder. Dessutom är det rätt konstigt att ett amerikanskt företag endast inkluderar en analys av de viktigaste ursprungliga invandrargrupperna i Europa och ingen annan del av världen, inte ens någon av de tidiga invandrargrupperna på deras egen kontinent är inkluderad. Men det är ändå en kul grej.

Enligt Family Tree DNA härstammar mina kromosomer till drygt hälften från jägare-samlare, till knappt en tredjedel från de tidiga bönderna, till 15 procent från bronsåldersinvandrarna och bara till ynkliga 3 procent från icke-européer. Jag är alltså tydligen en riktig ureuropé.