Användbar tatuering

Bildutdrag från tweeten ovan:

Foto: Sky Stevens (foto från tweeten)

Jag har aldrig känt mig lockad att skaffa en tatuering. Förutom möjligen denna. Att tatuera en linjal på handen vore faktiskt riktigt praktiskt…

Antagen

Den här gången anmälde jag mig i tid, och kom då in utan problem. Så från och med i höst ska jag plugga arkeologi på distans, vid sidan av jobbet.

Innan universitetskursen börjar planerar jag att ”tjuvstarta” med ägna en semestervecka åt att delta i en arkeologisk utgrävning av den medeltida borgen Styresholm i Ångermanland. Hoppas bara att pandemin inte ställer till det så att folkhögskolekursen där blir inställd, igen.

Ännu en valborg utan majbrasa

Majbrasan i byn är så klart inställd denna valborgsmässoafton. Och något körsjungande har det inte blivit för mig på drygt ett år nu. Så jag ”firar” valborg med att rapportera in (bristen på) blommande vårtecken där jag bor till Vårkollen som är en del av Naturens kalender.

Såg förresten årets första tranor i förrgår. Och jag tror att jag skymtade några björktrastar för någon dag sedan. Så även om växterna inte har kommit igång än håller åtminstone flyttfåglarna på att återvända.

För övrigt så både snöar och haglar det idag.

I väntan på vårfåglarnas ankomst hit

Vårfåglarna har anlänt till Hornborgasjön. Dit går det för närvarande inte att åka i verkligheten men man kan alltid följa dem på avstånd via webbkamera.

Här hemma har jag hört någon enstaka svan men ännu inga tranor och jag har inte heller sett några vårfåglar ännu. Mest antagligen för att jag knappt stuckit näsan utanför den lilla byn Sikfors där jag bor under de senaste veckorna i ett försök att undvika att bli smittad med covid-19. Smittspridningen har varit omfattande både i fyrkantsområdet i allmänhet och i Älvsbyn i synnerhet de senaste veckorna.

Arga biologen ryter till


Nu är det adventstider igen. Jag blev nyligen påmind om Mirja Hagströms vid det här laget ganska många år gamla men ännu oöverträffade filmklipp på temat arga biologen ryter till (eller biogeovetaren för att vara mer exakt i just det här fallet). Jag tänkte att vi kan ta den en gång till. Det där vitgråa som många sätter i adventsljusstaken är alltså en lav, inte vitmossa. Fortfarande. Oavsett vad det står på påsen i affären.

Och om du tänker förbinda ett sår på gammaldags vis, som de försöker göra i den gamla Ronja Röverdotter-filmen, är det vitmossa du ska använda, inte laven. Särskilt inte torr lav! Kom ihåg att förklara det för barnen. Annars kan du råka ut för något synnerligen obehagligt om de försöker hjälpa dig när du gjort dig illa.

Den där vitaktiga laven som fyller adventsljusstaken kallas fönsterlav och tillhör gruppen renlavar. Tidigare lade många den mellan fönsterrutorna för att suga upp fukt. Jag tror att de nog skulle ha fått ännu bättre resultat om de hade använt vitmossa där också.

Fågelskådning på distans

Någon gång skulle jag vilja besöka Hornborgasjön under trandansen. I år blir det naturligtvis inte av, de har i år av smittskyddsskäl så stängt för besökare som det går att göra en utomhusattraktion, men någon gång ska det väl bli av. Tills dess går det att fågelskåda trandansen på distans:

Jag har inte sett till några tranor här uppe än, men i går hörde jag svanar. Och tofsvipan såg jag spatsera på en åker utanför Piteå förra veckan. Så vårfåglarna har börjat komma hit också.

Att få andra att göra som man vill är förbaskat svårt


Att förändra andra människors beteende genom information och kommunikation låter lätt. Men när man faktiskt sätter igång och ska göra det i verkligheten visar det sig vara förbaskat svårt.

Många jag arbetar med i miljöbranschen är och förblir helt övertygade om att om vi bara berättar för folk om fakta så kommer sagda folk att omedelbart få en uppenbarelse, ändra sina värderingar och börja bete sig på rätt sätt, det vill säga som vi vill. Med andra ord mer miljövänligt.

Det spelar tydligen ingen som helst roll hur många gånger denna idé motbevisas av verkligheten. Och för den delen av vetenskapen, som ju de flesta i miljöbranschen säger sig tro på och närmast dyrka. Miljönördar kan vara minst lika oemottagliga för fakta som den envisaste klimatförnekare, bara inom andra vetenskapsområden.

Jag har inte kunnat hitta en enda person vars beteende orsakas av att hen inte känner till att det finns ett globalt klimatproblem. Inte en enda. Att informera om fakta är naturligtvis bra. Men det kommer inte i sig att lösa problemet.

Hur ska vi göra det då? Tja, hade vi svaret på den gåtan skulle vi inte ha det nuvarande klimatproblemet till att börja med. Men det är bara att fortsätta försöka hitta nya och åter nya vägar. Man kan inte ge upp bara för att något är svårt.

 

Varför måste spanjorskor se mörka och exotiska ut?

I brist på något bättre att göra började jag titta på ännu en engelsk dokumentär om Henrik VIII:s sex fruar, dessutom en repris som jag har sett tidigare. De fruar som på engelska sammanfattas i barnramsan divorced, beheaded, died, divorced, beheaded, survived (på svenska: skild, halshuggen, dog, skild, halshuggen, överlevde).

Som vanligt började dokumentären med att presentera fru nummer ett – den högst formidabla spanjorskan Katarina av Aragonien. Och i vanlig ordning spelades Katarina av en mörkhårig ung kvinna med bruna ögon och ganska mörk medelhavshy, en perfekt illustration av den mer eller mindre moderna schablonbilden av en exotisk spanjorska.

Det är bara det att Katarina i själva verket var ljushyad med blont eller rödblont hår. Fast hon var spanjorska. Alla historiska avbildningar och beskrivningar av henne som jag har kunnat hitta är överens om den saken.

Så varför måste hon då jämt göras om för att framstå som mer exotisk och främmande än hon verkligen var? Det behövs inte. Berättelsen om den maktgalna kungens allt mer desperata och galna jakt efter en son som kan ärva hans tron och hans sex fruars olyckliga öden har ju bevisligen varit tillräckligt spännande, märklig och delvis rent bisarr för att kunna fånga allmänhetens intresse i århundraden utan sådana billiga trix.