I brist på något bättre att göra började jag titta på ännu en engelsk dokumentär om Henrik VIII:s sex fruar, dessutom en repris som jag har sett tidigare. De fruar som på engelska sammanfattas i barnramsan divorced, beheaded, died, divorced, beheaded, survived (på svenska: skild, halshuggen, dog, skild, halshuggen, överlevde).
Som vanligt började dokumentären med att presentera fru nummer ett – den högst formidabla spanjorskan Katarina av Aragonien. Och i vanlig ordning spelades Katarina av en mörkhårig ung kvinna med bruna ögon och ganska mörk medelhavshy, en perfekt illustration av den mer eller mindre moderna schablonbilden av en exotisk spanjorska.
Det är bara det att Katarina i själva verket var ljushyad med blont eller rödblont hår. Fast hon var spanjorska. Alla historiska avbildningar och beskrivningar av henne som jag har kunnat hitta är överens om den saken.
Så varför måste hon då jämt göras om för att framstå som mer exotisk och främmande än hon verkligen var? Det behövs inte. Berättelsen om den maktgalna kungens allt mer desperata och galna jakt efter en son som kan ärva hans tron och hans sex fruars olyckliga öden har ju bevisligen varit tillräckligt spännande, märklig och delvis rent bisarr för att kunna fånga allmänhetens intresse i århundraden utan sådana billiga trix.