Trädet i februari

Gick förbi trädet i parken på lunchrasten tidigare i veckan. Jag hade inte med mig systemkameran så jag tog några bilder med en mobilkamera istället. Jag vet ännu inte vad det är för sorts träd men gissar på någon sorts trädgårdsvariant av Salix, alltså sälg- och videsläktet. De Salix som växer naturligt här uppe blir bara buskar, aldrig stora träd, men trädgårdsvarianter följer inte alltid reglerna.

Walked past the tree in the park during my lunch break earlier this week. I didn’t bring my DSLR camera so I took some photos with a mobile phone camera instead. I still don’t know which species the tree is but my guess is some kind of garden variety of Salix, the willow genus. The Salix that grow naturally this far north only become shrubs, never big trees, but garden varieties don’t always follow the rules.

Fotona är tagna den 6 februari 2020.

Im following a treeKolla även in andra trädföljare på The Squirrelbasket (internationellt).

Samebyn vann mot staten i HD

Idag kom högsta domstolens dom i Girjasmålet. Och Girjas sameby vann mot staten.

Samebyn har i drygt ett decennium stridit för åsikten att den har ensamrätt att bestämma vem som får jaga och fiska på samebyns område medan staten har hävdat att det är staten som äger marken och därmed staten som ensam avgör vem som får jaga och fiska där.

Högsta domstolen beslutade att samebyn ensam har rätt att upplåta rätt till småviltsjakt och fiske på grund av det som i domen kallas urminnes hävd. Staten får överhuvudtaget inte lägga sig i vem som får och inte får jaga och fiska i området.

I domen har högsta domstolen en lång utläggning om vad som egentligen menas med urminnes hävd, inklusive en utförlig redogörelse för vad som är känt om både samernas och svenska statens historia i området sedan vad som för det här området är förhistorisk tid. Det är enligt högsta domstolen tydligt att renskötande samer under mycket lång tid hade upparbetat en allmänt erkänd ensamrätt att bestämma över jakt- och fiskerättigheterna i sina lappskatteland i det område som idag används av Girjas sameby och det finns inga belägg för att samerna frivilligt överlät den rätten till svenska staten. Staten har visserligen med tiden, särskilt sedan slutet av 1800-talet, ifrågasatt många av samernas gamla rättigheter men inte, enligt högsta domstolen, på ett sätt som juridiskt sett upphäver dessa rättigheter. I alla fall inte när det gäller just rätten att råda över jakten och fisket i de renskötande samernas område. Och eftersom renskötande samer numera enligt lag måste vara organiserade i samebyar, som är en särskild företagsform för just renskötsel, är det samebyn som äger rättigheterna.

Högsta domstolen var enhällig när det gäller själva domen, det vill säga att samebyn har ensamrätt i förhållande till staten när det gäller att bestämma vem som får och inte får utöva småviltsjakt och fiske i samebyns område, men hade olika åsikter när det gäller motiveringen. Enligt själva domen baseras denna rätt på urminnes hävd men kan däremot inte baseras på rennäringslagen. Men två av justitieråden höll inte med om det utan ansåg att den rätten visst också kan motiveras även baserat på rennäringslagen, hur den lagen har kommit till och hur staten historiskt sett har tillämpat den.

Domen är ett prejudikat vilket betyder att den ska användas som vägledning för att förstå vad lagstiftningen egentligen betyder i praktiken. Men vad det faktiskt betyder är ännu oklart när det gäller den här domen. Själva grundfrågan om vem som egentligen äger marken togs inte upp i målet och frågan om vad det egentligen innebär att vara markägare i dessa områden berördes bara delvis. Vad kommer domen att få för konsekvenser för Sveriges övriga samebyar, för alla de samer som inte är medlemmar i någon sameby alls och för den övriga befolkningen i norra Sverige? Kommer staten helt enkelt att skriva om lagstiftningen för att undvika domens konsekvenser? Och hur kommer domen att påverka det redan ganska ansträngda förhållandet mellan de renskötande samerna och resten av befolkningen i norra Sverige?

Ett nytt träd att följa (kanske)

Funderar på att välja det här trädet att följa under 2020. Det står väldigt fint vid dammen i Lomtjärnsparken i Älvsbyn. På sommaren brukar änder, mest bläsänder, föda upp sina söta, små ungar i dammen. Vet inte vilken art trädet är. Det verkar inte vara en inhemsk art.

I’m thinking of choosing this tree to follow during 2020. It’s growing very nicely next to a pond in the Lomtjärn park in Älvsbyn. During summer ducks, mostly Eurasian wigeons, raise their cute little ducklings in the pond. Don’t know what species the tree is. It doesn’t seem to be a native species.

Fotona är tagna den 9 januari 2020.

Im following a treeKolla även in andra trädföljare på The Squirrelbasket (internationellt).

Tyst nytt år

Jag älskar fyrverkerier. I alla fall den storslagna offentliga varianten av fyrverkerier. Älvsbyn har till exempel ett fint fyrverkeri på skyltsöndagen varje år som jag tror anordnas av den lokala köpmannaföreningen och när jag bodde i Uppsala anordnade lokaltidningen UNT ett stort musikfyrverkeri varje första advent i Botaniska trädgården.

Men diverse mer eller mindre nyktra privatpersoners fanatiska raketskjutande i flera dagar och ibland veckor kring nyår har jag alltid avskytt. Raketerna träffar allt och alla, de skräpar ner och dessutom gör de ofta att jag inte kan sova utan obekväma öronproppar.

Så jag välkomnade årets nya regler som kräver att den som vill skjuta raketer måste skaffa utbildning och söka tillstånd i förväg eftersom få privatpersoner lär idas göra det. Fast jag var skeptisk till att regeländringen skulle få någon större effekt.

Men nyårsafton var faktiskt nästan helt tyst. Bara några korta fyrverkerier vid själva tolvslaget, vilket är ok för mig. Och resten av nyårshelgen har hittills också varit nästan helt fyrverkerifri. Jag är förvånad. Och lättad.

Asparna i december

Det är midvinter men till skillnad från i Rydbergs tomtedikt från slutet av 1800-talet är kölden inte hård och stjärnorna varken gnistrar eller glimmar. Inte heller lyser snön vit på varken fur eller gran, eller på asparna. Det är milt och molnigt och snön på träden har smält. Välkommen till vårt nya klimat! Det enda som känns särskilt vintrigt och juligt är mörkret, och det blåaktiga ljuset den korta stund vi har dagsljus den här tiden på året.

It’s midwinter but unlike in Rydberg’s famous poem from the late 19th century the cold isn’t harsh and the stars neither twinkle nor shimmer. Neither does the snow shine white on fires and pines, nor on the aspens. It’s mild and cloudy and the snow on the trees have melted. Welcome to our new climate! The only thing that feels like winter and Christmas is the darkness, and the bluish light of the very short daylight hours at this time of year.


Tomten av Viktor Rydberg finns att läsa på Projekt Runeberg: runeberg.org/rydbdikt/tomten.html

A translation into English of Victor Rydberg’s poem Tomten (”House Goblin”) written by Charles Wharton Stork can be found at page 114 of his book Anthology of Swedish lyrics from 1917: archive.org/details/anthologyofswedi00stor/page/114.

The tomte was a kind of supernatural house god in rural pre-modern society. Worship of ”tompta gudhi” (tomte gods) was first documented in the 14th century but is probably a much older Scandinavian tradition. During the 20th century the old Swedish tomte merged with the American Santa Claus and became ”jultomten”, a symbol of Christmas that gives presents to children on Christmas Eve. According to old folk lore it is very important that you please your tomte by putting a bowl of Christmas porridge, with a generous amount of butter or maybe honey, outside for him to eat on Christmas Eve, which many people still do to this day. Unlike the Christian God the tomte is not the kind of god that loves everyone unconditionally and forgives everyone no matter what. Instead you get what you deserve…

This old American TV-version of Tomten is not actually a translation of the original poem by Rydberg but a translation of a much later version for children by Astrid Lindgren, but it’s still rather sweet:

Fotona är tagna den 14 december 2019.

Im following a treeKolla även in andra trädföljare på The Squirrelbasket (internationellt).

Asparna i oktober

Hösten håller på att övergå i vinter. Sommardäcken på min bil är utbytta mot nya dubbdäck. De nya vinterdäcken har fler dubbar än de gamla vilket jag hoppas betyder att de är mindre halkiga än de gamla på blankslipad snö och is. Vi får väl se…

Svanarnas rop hörs åter i skyn när de nu flyger söderut för vintern. Första snön har fallit. Och (mestadels) tinat bort igen. De flesta löven har gulnat och fallit av. Men ännu klamrar sig några asplöv fast vid grenarna där nästa års knoppar redan väntar på att slå ut.

Autumn is turning into winter. The summer tires on my car have been replaced by new studded winter tires. These new winter tires have more studs than the old ones which I hope means that they are less slippery on our icy and snowy winter roads. We’ll see…

The swan calls sound from the sky as the swans fly back south for the winter. The first snow has fallen. And (mostly) thawed again. Most leaves have turned yellow and fallen off. But some aspen leaves still cling to the branches, where next year’s buds are already waiting to burst.

Fotona är tagna den 12 oktober 2019.

Im following a treeKolla även in andra trädföljare på The Squirrelbasket (internationellt).

Asparna i september

Sensommaren börjar övergå i höst, men asplöven är till största delen fortfarande gröna. Nya aspar har börjat växa upp, och kommer (om de inte huggs ner) att ersätta de som fälldes i våras.

Late summer is turning into autumn, but the aspen leaves are still mostly green. New aspens are emerging, and will (unless they are cut down) replace those that were cut down last spring.

Resterna av en storm?

Remains of a storm?

Stubbarna efter de aspar som höggs ner i våras är så täckta av mossa att de ser ut att vara pälsklädda.

The stumps of the aspens that were cut down last spring are so completely moss-covered that they look furred.

De flesta blommorna har för länge sedan blommat över och omvandlats till frukter och frön, men ännu är det några som blommar.

Most flowers have long since disappeared and changed into fruits and seeds, but a few are still in bloom.

Barnvantar på en pinne. Alla hänger upphittade kläder på pinnar, staket eller liknade med avsikten att ägaren ska hitta och hämta dem, men är det någonsin någon som gör det?

Child size mittens on a stick. Everyone hangs pieces of clothing that they find outdoors on sticks, fences etc. with the intention that the owner will find and collect them, but does anyone ever collect any of these lost clothes?

Fotona är tagna den 7 september 2019.

Im following a treeKolla även in andra trädföljare på The Squirrelbasket (internationellt).

Naturen skapade högarna. Men hur?

På årets arkeologidag förra söndagen berättade arkeologen Frida Palmbo tillsammans med en geofysiker från GeoVista om de undersökningar som gjorts av högarna på ön Selholmen under sommaren. Ämnet var populärt och drog en stor publik. De olika geofysiska undersökningar som gjordes tidigare under sommaren verkade till att börja med lovande, kanske var högarna skapade av människor, men när de väl började gräva i högarna förra veckan blev det besvikna miner hos arkeologerna. De kunde inte hitta några tecken på att de högar de grävde i hade skottats upp av människor. De verkar i stället vara naturligt bildade. Grävningarna är inte avslutade än, men oavsett om någon är begravd i högarna eller inte är storhögarna i alla fall inga människoskapade konstruktioner à la pyramider.

Men för mig som naturvetare är det rätt frustrerande när bildningen av högarna bara konstateras vara ”naturlig”. Det förklarar ju ingenting. Exakt hur har högarna egentligen bildats? Formen på högarna är i mitt tycke udda för isälvsformationer och utseendet på lagren inne i den av de stora högarna som de har grävt i (hittills bara ett hål i utkanten av högen) är inte helt lättförståeligt. Jag hade hoppats få klarare svar på den frågan eftersom arkeologerna den här gången samarbetade i fält med kvartärgeologer och geofysiker, vilket är ovanligt i Norrbotten, men syftet med den pågående undersökningen är bara att svara på den arkeologiska frågeställningen, inte den kvartärgeologiska.