Rönnen i januari

I år har jag bestämt mig för att följa rönnen som står vid vår parkering, granne med förskolans lekplats. Eftersom jag tillbringar den mesta delen av min tid hemma så länge pandemin fortsätter att plåga samhället är det praktiskt att följa ett träd som växer där jag bor. Trots att rönnen är en favorit hos fåglarna finns det fortfarande några hopskrumpnade, frysta rönnbär kvar på trädet. Det har snöat på sistone så nu är träden täckta med snö. Nu under januari har plötsligt blivit kallare så att det känns faktiskt som vinter, även om den nuvarande temperaturen på -16°C fortfarande är sisådär 15 grader varmare än jag skulle förvänta mig i den här regionen i januari. Nu har vi bara några timmar dagsljus mitt på dagen. Och det ljuset är blått, inte vitt.

Personligen föredrar jag de varmare vinterväder som vi hittills har haft även om det är onaturligt. Jag är inget stort fan av kalla och isiga vintrar men eftersom jag jobbar här uppe får jag stå ut med dem. Den här vintern har vädret hittills varit cirka 10-20 grader varmare än vad jag skulle förvänta mig givet det ”normala” klimat jag växte upp med. Naturligtvis är ett i snabb takt allt varmare klimat generellt sett väldigt dåliga nyheter för människor som bor där inte är svinkallt till att börja med, och det inkluderar större delen av världens befolkning. Det inkluderar särskilt producenterna av mycket av den mat jag gillar. Även om jag skulle uppskatta att bli av med iskalla vintrar vill jag inte behöva offra mina möjligheter att äta god mat för att åstadkomma det. Så min önskan för det nya året är att vi bränner (och deponerar) åtminstone lite mindre jox av allehanda slag i år än vi gjorde förra året.

******************************************************
IN ENGLISH:

This year I’ve decided to follow the rowan that grows in our parking lot, next door to the kindergarden playground. Since I spend most of my time at home while the pandemic continues to plague our society it’s convenient to follow a tree that grows where I live. Even though the rowan is a bird favourite there are still some shriveled, frozen berries left on the tree. Lately it’s been snowing so now the trees are covered in snow. Now in January it has suddenly become colder so it actually feels like winter, although the current temperature of -16°C is still about 15 degrees warmer than I would expect in January this far north. At this time of year we only have a few hours of daylight in the middle of the day. And that light is blue, not white.

Personally I prefer the warm winter weather that we’ve had so far this winter even though it’s unnatural. I’m not a big fan of cold and icy winters but since my current work keeps me here I have to endure them. The weather this winter has so far been about 10-20 degrees warmer than I would expect here given the ”normal” climate that I grew up with. Of course a rapidly warming climate is generally really bad news for people that live where it’s not freezing cold to begin with, and that’s the majority of the world’s population. That especially includes the producers of much of the food that I enjoy. Although I would enjoy getting rid of freezing cold winters I don’t want to have to sacrifice the availability of good food to accomplish it. So my wish for the new year is that we burn (and deposit in landfills) at least a little less stuff this year than we did last year.

******************************************************

Fotona är tagna den 6 januari 2021.

Im following a treeKolla även in andra trädföljare på The Squirrelbasket (internationellt).

Trädet i december (klotpil) + Trädkandidater till nästa år

Älvsbyn, där pilträdet står och där mitt kontor är beläget, hade förra veckan den högsta uppmätta coronaincidensen i landet. Under våren och sommaren var Älvsbyn nästan helt förskonad från covid-19 men nu har smittspridningen tagit fart på allvar. Drygt 1 på 100 invånare i Älvsbyn testade positivt för covid-19 förra veckan (v.48). Jag har jobbat mestadels hemifrån sedan i våras och under de senaste veckorna har det blivit nästan 100 procent hemarbete. De gånger jag behöver lämna den lilla by där jag bor för att besöka Älvsbyn har på sistone utvecklats till en sorts komplicerad dans för att undvika att komma alltför nära andra människor. Att åka in till den större staden Piteå försöker jag numera undvika helt trots att det innebär att jag får avstå från en del matvaror som jag saknar. Årets avslutande bild på pilträdet tog jag i går. Jag var ledig då så jag kunde köra dit på förmiddagen när det var mindre människor ute på byn. Nu har vi snö, men det regnar och snöar om vartannat. Jag hoppas att snön kommer att vara kvar till jul, men med det här vädret är det inte säkert. Byn Sikfors där jag bor lyses i alla fall upp av alla julljus.

Last week the small town Älvsbyn, where the willow tree stands and where my office is located, had the highest measured infection rate of covid-19 in the country. During spring and summer Älvsbyn had almost no confirmed covid-19 cases, but now the virus is spreading fast. Just over 1 in every 100 people living in Älvsbyn municipality tested positive for covid-19 last week (week 48). I’ve mostly worked from home since spring and during the last few weeks I’ve worked almost exclusively from home. When I need to leave the little village I live in to visit Älvsbyn it has turned into a kind of complicated dance to avoid getting too close to other people. I try to completely avoid going into the larger town Piteå even though that means going without some food stuff that I really miss. I took this year’s final photo of the willow tree yesterday. I had the day off from work so I could drive there a couple of hours before lunch time when there are less people out in the town centre. Now we have snow, but rain and snow alternates. I hope that the snow will last until christmas, but with this weather that is uncertain. The village Sikfors, where I live, is at least now lit up by plenty of christmas lights.

Eftersom det verkar som att covid-19 kommer att fortsätta att vara ett problem en bra bit in på nästa år, trots utlovad tillgång på vaccin, funderar jag på att välja att följa ett träd som jag kan fotografera från min lägenhet under nästa år. Jag har två kandidater som jag funderar på. En rönn som står vid vår bilparkering och ett äppelträd som står innanför förskolans staket. Jag har idag testat att fotografera båda uppifrån genom fönstret från min lägenhet, men jag har inte bestämt mig för vilken jag ska välja.

Since it seems that covid-19 will continue to be a problem during much of next year, despite promises of available vaccin, I think I might choose a tree that I can photograph from my flat to follow next year. I have picked out two candidates. A rowan that stands next to our parking lot and an apple tree that stands inside the kindergarden fence. Today I tried to photograph both from above through the window of my flat, but I haven’t decided which to choose.

Fotona är tagna den 4-5 december 2020.

Im following a treeKolla även in andra trädföljare på The Squirrelbasket (internationellt).

Trädet i november (klotpil)

Nästan alla löv har nu fallit. Efter en snöstorm i mitten av oktober levde vi i ett vintrigt vitt sagolandskap ett tag. Men snön har smält bort och det är åter igen en mörk och regnig höst. Den dag jag tog bilderna var ganska kall så det hade bildats lite is på dammen.

Nearly all leaves have fallen now. After a snowstorm in mid-October we were living in a white winter wonderland for a while. But the snow has melted away and it’s once again a dark and rainy autumn. The day that I took the photos was relatively cold so the pond had started to freeze.


Den här tiden på året brukar jag normalt öva julsånger med kören inför den årliga julkonserten. Eftersom spridningen av covid-19 i Norrbotten har vänt uppåt igen med besked under de senaste veckorna lär det inte bli några körövningar eller någon julkonsert i år. Som ersättning lade jag in en video av körarrangemanget av Koppången med en sydsvensk kör. Koppången är en av de jullåtar som vår kör brukar sjunga till jul.


This time of year I normally practice christmas songs with our choir for the annual christmas consert. Since the spread of covid-19 in our region has risen rapidly again from very low levels during the last few weeks, the hope of resuming choir practices or having a christmas consert this year has been ruined once and for all. As replacement I posted a video of the choir version of the Swedish christmas song Koppången sung by a choir in southern Sweden, and an English version sung by classical opera singer Anne Sofie von Otter. Koppången is one of the songs that our choir usually sings every christmas.

Fotona är tagna den 9 november 2020.

Im following a treeKolla även in andra trädföljare på The Squirrelbasket (internationellt).

Trädet i oktober (klotpil)

Nu känner pilträdet att det är höst. Bladen har gulnat. Pilträdets blad har troligen något sorts vaxlager på utsidan för de känns plastiga när jag rör vid dem. Många av bladen har redan fallit av så att det går att se igenom kronan. Där uppe finns ett par fågelbon. Det har varit en väldigt varm höst i år. Fortfarande finns det blommande blommor vilket känns något bisarrt i mitten av oktober i Norrbotten.

The willow tree has finally noticed that it is autumn. The leaves have turned yellow. The leaves of the willow tree seem to be covered by a wax layer or something similar because they feel like plastic when I touch them. Many of the leaves have already fallen so now one can see through the tree crown. Up in the crown there are a couple of bird nests. Autumn has been very warm this year. There are still flowers in bloom which feels rather bizarre in the middle of October this close to the Arctic.

Fotona är tagna den 10 oktober 2020.

Im following a treeKolla även in andra trädföljare på The Squirrelbasket (internationellt).

Trädet i september (klotpil)

Hösten har kommit. Dagarna är fortfarande milda men kvällar, nätter och mornar är det bara några grader över nollpunkten. Idag när solljuset bröts genom fontänen i dammen blev resultatet ett vackert, pulserande och närmast hypnotiserande ljusspel som projicerades på pilträdet. Tyvärr gick det inte att fånga showen på bild med min kamera.

Autumn has arrived. At daytime the temperatures are still mild but during evenings, nights and mornings it’s only a few degrees above freezing. Today when the sunlight passed through the fountain in the pond it resulted in a beautiful, pulsating and almost hypnotising light show that projected onto the willow tree. Unfortunately it proved impossible to capture the light show with my camera.

Fotona är tagna den 12 september 2020.

Im following a treeKolla även in andra trädföljare på The Squirrelbasket (internationellt).

Brödticka är naturens falukorv

Om man smörsteker brödticka ser resultatet i stekpannan ut precis som stekt falukorv. Rätt märkligt faktiskt. Kryddad med lite salt, svartpeppar och lökpulver smakar den faktiskt också rätt likt falukorv även om svampen har något fastare konsistens. Om man använde samma kryddor som i falukorv skulle nog stekt brödticka smaka precis som stekt falukorv. Måste testa det någon gång. Jag hittade en hel hög med brödtickor på en skogsstig här i byn igår.

Jag har nyligen börjat plocka svamp så jag håller mig huvudsakligen till säkra kort som soppar och tickor. Bland dem finns det i alla fall inga giftiga arter härikring. Däremot finns det några som anses oätliga på grund av äcklig smak, obehaglig konsistens eller att de är för vediga. Har också testat att äta någon enstaka kremla, men generellt undviker jag att plocka skivlingar. De kan vara farliga så de är inget för nybörjare i svampskogen.

Trädet i augusti (klotpil)

Juni var het och torr. Juli var kall och regnig. Men idag var det varmt och soligt igen så det var ganska mycket folk i Lomtjärnsparken när jag besökte trädet. Att mata änderna genom att kasta brödbitar till dem är rätt populärt bland både stora och små. Nu i slutet av högsommaren är pilträdet som mest storslaget.

June was hot and dry. July was cold and rainy. But today it was warm and sunny again so there were quite a lot of people in Lomtjärn park when I visited the willow tree. Both children and adults seem to enjoy feeding the wigeons by throwing bread pieces. Now at the end of high summer the willow tree is at its most magnificent stage.

Fotona är tagna den 8 augusti 2020.

Im following a treeKolla även in andra trädföljare på The Squirrelbasket (internationellt).

Flera månaders egenhändigt plockad frukost på väg in i frysen

Idag var första gången på många år som jag plockade blåbär för att ta hem. Jag brukar äta blåbär när jag är ute i skogen, men sällan plocka hem dem. Men på sistone har jag börjat äta blåbärsgröt, vilket till vardags oftast helt enkelt betyder havregrynsgröt kokat med några blåbär i kastrullen, till frukost och det känns fånigt att köpa blåbären den här tiden på året när det går snabbt att gratis plocka ihop nästan 600 g (rensat) inom en kilometer från min lägenhet. Det är ungefär 1 liter blåbär och motsvarar ca 2,5 förpackningar med frysta svenska blåbär i affären. Så jag är riktigt stolt över mig själv för att jag äntligen har kommit mig för att ta med mig hinken ut i skogen och plocka bär. Nu håller jag på att, en bricka i taget, styckfrysa bären för att kunna slänga ner några åt gången i grötkastrullen.

En solig dag på arkeologstigen

Eftersom väderleksrapporten för en gångs skull lovade soligt väder och uppehåll hela dagen idag passade jag på att ge mig ut och vandra längs arkeologstigen. Jag har tänkt gå den ett bra tag, men har inte haft tillfälle till det tidigare.

Stigen börjar vid en skyltad avfart från E4:an (södergående) strax söder om Jävre. Avfarten är av typen vändplats eller halvcirkel för att kunna göra en säker vänstersväng, men istället för att köra över E4:an kör man genom grinden och fortsätter en bit in i skogen till en parkering där det finns torrdass (men toapapper måste man ta med själv). Stigen är väl skyltad och utmärkt med färgmarkeringar med några meters mellanrum längs hela vägen så det är svårt att gå vilse. Observera att även Solanderleden kan nås från samma parkering så se till att du hittar arkeologstigens informationsskylt för att hamna på rätt stig.

Jag gick 2-kilometersrundan över Sandholmsberget, där de flesta av de intressantaste fornlämningarna finns, plus en avstickare upp på Högberget för att se labyrinten som finns på toppen av det berget. Totalt blir det ungefär 3-4 kilometer, det vill säga, ungefär halva den totala arkeologstigen. Labyrinten tros vara från 1200-talet. Ingen vet vad syftet med dessa labyrinter var men det har inte hindrat folk från att komma med alla möjliga mer eller mindre seriösa förslag.

Jag vet inte om det är en effekt av corona-hemester-trenden eller om detta brukar vara en väldigt populär stig även annars, men jag träffade en hel del folk längs stigen, inklusive flera barnfamiljer. Med tanke på att jag mycket sällan träffar på en enda människa överhuvudtaget när jag till vardags promenerar i skogen där jag bor, vilket ligger i en annan del av samma kommun, kändes det lite märkligt faktiskt. Även om jag i teorin tycker att det är jättebra att barn får vara ute i naturen och dessutom får lära sig om Norrbottens forntid på köpet så föredrar jag i praktiken när jag får ha skogen för mig själv.

På Sandholmsberget finns bland annat den berömda så kallade liggande hönan vilket är en stor sten som balanserar på tre mindre stenar. Någon har en gång för länge, länge sedan lyft upp den stora stenbumlingen och skapat det här monumentet, men ingen vet idag varför.Gravrösen finns utspridda på bergen längs arkeologstigen. Dessa stora stenhögar är gravar från brons- och järnåldern. Forntidens norrbottningar verkar inte alls ha varit lika förtjusta i bronsföremål som sörlänningarna för få sådana har hittats i Norrbotten, men de var desto mer förtjusta i järnprylar.Det finns även några gravar i form av stensättningar, vilka inte är lika lätta att urskilja som rösen. I den nedanstående graven hittades enligt informationstavlan resterna av en kremerad kropp.Lite information till den som tänker gå arkeologstigen:
Det finns en broschyr att hämta på Piteå Turistcenter, och troligen även på Jävre Turistinformation, som innehåller en mycket enkel karta över arkeologstigen. Förutom den huvudsakliga startpunkt som jag använde går det även att starta vandringen från andra hållet vid Jävre Turistinformation, men då måste man gå hela sträckan på cirka 7,5 kilometer tur och retur för att få se de intressantaste fornlämningarna. Från Jävre går det även att köra till Högberget som ligger ungefär i mitten av arkeologstigen och utgå därifrån.

Stigen är bitvis lättpromenerad men långa sträckor är mycket steniga, strax innan Högberget går stigen till och med över ett klapperstensfält, stigen lutar en hel del på många ställen och för att komma upp på och ner från Högberget i riktning mot Sandholmsrundan krävs enklare klättring. Så även om man kan gå i gympadojor eller sandaler så rekommenderar jag, precis som Piteå Museum anger på sin webbsida, att hellre gå i ett par stadiga vandrarkängor eller liknande om man har det. Annars är risken att vricka fötterna rätt stor. En vandringsstav kan också vara praktiskt att ta med eftersom det som sagt lutar en hel del. Räkna också med att det tar mycket längre tid att gå än vad motsvarande sträcka skulle ta på en väg eller en lättpromenerad, barrtäckt stogsstig. För mig tog dagens promenad mer än dubbelt så lång tid, snarare uppåt tre gånger längre tid, jämfört med hur länge samma sträcka tar för mig att gå på en väg, visserligen inklusive några kortare pauser men ändå… Dessutom var stigen idag bitvis snarare en bäck än en stig eftersom det har regnat så mycket på sistone. Och glöm inte att ta med myggmedel och dricksvatten.

Trädet i juli (klotpil)

Idag var sista dagen på jobbet innan semestern. En regnig dag. Eftersom min planerade sommarresa blev inställd p.g.a. covid-19 (jag hade tänkt delta i en arkeologisk utgrävning av den nordligaste medeltida fogdeborgen i dagens Sverige) blir det nog 4 veckor av att bara ta det lugnt. Juni var överlag varm, uppåt +30 °C, och torr. Knappt en droppe regn. Juli däremot har hittills varit mestadels sval och regnig. Men idag på lunchen när jag passade på att gå till parken och fotografera pilträdet kom det bara lite duggregn. Trädkronan gav ett lite silvrigt intryck i vätan. Denna gång testade jag också att ställa mig mellan trädets stammar och fota uppåt längs stammarna vilket ger ett annat perspektiv på trädet. Lite löv har redan gulnat och fallit av, kanske på grund av den långa torkan i början av sommaren. De fallna löven flyter i dammen där de nu halvvuxna andungarna simmar. En svala flög också runt över dammen, men den var för snabb för att jag skulle kunna fånga den på bild. Däremot fick jag med en humla som surrade kring pillöven.

Today was my last workday before my summer vacation. A rainy day. Since my holiday travel plan was cancelled due to covid-19 (I had planned to participate in an archeological excavation of the northernmost medieval bailiff castle located in present-day Sweden) my summer vacation will probably consist of 4 weeks of just relaxing and taking it easy. June was generally hot, around +30 °C, and dry. Hardly a drop of rain. July on the other hand has so far been cool and rainy. But on my lunch break today when I walked to the park to photograph the willow tree it only drizzled slightly. The wet crown had a slightly silvery look. This time I also tested to stand between the stems of the tree photographing upwards along the stems which gives another perspective on the tree. Some leaves had already turned yellow and had dropped from the tree, maybe due to the long and very dry start of the summer. The fallen leaves floated in the pond where the now half-grown wigeons were swimming. A swallow was flying around over the pond but it was too fast for me to be able to photograph it. But I did at least manage to photograph a bumble bee that was buzzing around the willow leaves.

Fotona är tagna den 10 juli 2020.

Im following a treeKolla även in andra trädföljare på The Squirrelbasket (internationellt).