En solig dag på arkeologstigen

Eftersom väderleksrapporten för en gångs skull lovade soligt väder och uppehåll hela dagen idag passade jag på att ge mig ut och vandra längs arkeologstigen. Jag har tänkt gå den ett bra tag, men har inte haft tillfälle till det tidigare.

Stigen börjar vid en skyltad avfart från E4:an (södergående) strax söder om Jävre. Avfarten är av typen vändplats eller halvcirkel för att kunna göra en säker vänstersväng, men istället för att köra över E4:an kör man genom grinden och fortsätter en bit in i skogen till en parkering där det finns torrdass (men toapapper måste man ta med själv). Stigen är väl skyltad och utmärkt med färgmarkeringar med några meters mellanrum längs hela vägen så det är svårt att gå vilse. Observera att även Solanderleden kan nås från samma parkering så se till att du hittar arkeologstigens informationsskylt för att hamna på rätt stig.

Jag gick 2-kilometersrundan över Sandholmsberget, där de flesta av de intressantaste fornlämningarna finns, plus en avstickare upp på Högberget för att se labyrinten som finns på toppen av det berget. Totalt blir det ungefär 3-4 kilometer, det vill säga, ungefär halva den totala arkeologstigen. Labyrinten tros vara från 1200-talet. Ingen vet vad syftet med dessa labyrinter var men det har inte hindrat folk från att komma med alla möjliga mer eller mindre seriösa förslag.

Jag vet inte om det är en effekt av corona-hemester-trenden eller om detta brukar vara en väldigt populär stig även annars, men jag träffade en hel del folk längs stigen, inklusive flera barnfamiljer. Med tanke på att jag mycket sällan träffar på en enda människa överhuvudtaget när jag till vardags promenerar i skogen där jag bor, vilket ligger i en annan del av samma kommun, kändes det lite märkligt faktiskt. Även om jag i teorin tycker att det är jättebra att barn får vara ute i naturen och dessutom får lära sig om Norrbottens forntid på köpet så föredrar jag i praktiken när jag får ha skogen för mig själv.

På Sandholmsberget finns bland annat den berömda så kallade liggande hönan vilket är en stor sten som balanserar på tre mindre stenar. Någon har en gång för länge, länge sedan lyft upp den stora stenbumlingen och skapat det här monumentet, men ingen vet idag varför.Gravrösen finns utspridda på bergen längs arkeologstigen. Dessa stora stenhögar är gravar från brons- och järnåldern. Forntidens norrbottningar verkar inte alls ha varit lika förtjusta i bronsföremål som sörlänningarna för få sådana har hittats i Norrbotten, men de var desto mer förtjusta i järnprylar.Det finns även några gravar i form av stensättningar, vilka inte är lika lätta att urskilja som rösen. I den nedanstående graven hittades enligt informationstavlan resterna av en kremerad kropp.Lite information till den som tänker gå arkeologstigen:
Det finns en broschyr att hämta på Piteå Turistcenter, och troligen även på Jävre Turistinformation, som innehåller en mycket enkel karta över arkeologstigen. Förutom den huvudsakliga startpunkt som jag använde går det även att starta vandringen från andra hållet vid Jävre Turistinformation, men då måste man gå hela sträckan på cirka 7,5 kilometer tur och retur för att få se de intressantaste fornlämningarna. Från Jävre går det även att köra till Högberget som ligger ungefär i mitten av arkeologstigen och utgå därifrån.

Stigen är bitvis lättpromenerad men långa sträckor är mycket steniga, strax innan Högberget går stigen till och med över ett klapperstensfält, stigen lutar en hel del på många ställen och för att komma upp på och ner från Högberget i riktning mot Sandholmsrundan krävs enklare klättring. Så även om man kan gå i gympadojor eller sandaler så rekommenderar jag, precis som Piteå Museum anger på sin webbsida, att hellre gå i ett par stadiga vandrarkängor eller liknande om man har det. Annars är risken att vricka fötterna rätt stor. En vandringsstav kan också vara praktiskt att ta med eftersom det som sagt lutar en hel del. Räkna också med att det tar mycket längre tid att gå än vad motsvarande sträcka skulle ta på en väg eller en lättpromenerad, barrtäckt stogsstig. För mig tog dagens promenad mer än dubbelt så lång tid, snarare uppåt tre gånger längre tid, jämfört med hur länge samma sträcka tar för mig att gå på en väg, visserligen inklusive några kortare pauser men ändå… Dessutom var stigen idag bitvis snarare en bäck än en stig eftersom det har regnat så mycket på sistone. Och glöm inte att ta med myggmedel och dricksvatten.

Grothsmederna dök först upp på Melderstein

Som jag tidigare skrivit om är de hittills tidigaste spåren som jag har kunnat bekräfta av mina förfäder i den rakt manliga linjen smederna Johan Johansson Groth och hans son som också hette Johan Johansson Groth som dök upp i ett husförhör när Meldersteins bruk höll på att byggas 1740. Var de kom ifrån har jag ännu inte kunnat bekräfta, men troligen kom de från något av bruken nere i mellansverige. Deras ättlingar fortsatte att arbeta på de olika bruken här i norr ända in på 1900-talet. De första generationerna manliga ättlingar var smeder men därefter verkar de yrkesmässigt ha sjunkit något i status. Mina mer sentida förfäder verkar nämligen inte ha varit smeder utan verkar mestadels ha varit arbetare utan formell yrkesutbildning. Sedan verkar det ha dröjt till en bit in på 1900-talet innan åtminstone vissa män och även kvinnor i Grothsläkten åter började skaffa sig en kvalificerad yrkesutbildning. Men då inte som smeder utan inom andra yrken.

Eftersom det var någon sorts loppisevenemang längs hela Råneälvdal igår hade Meldersteins herrgård öppet för lunchgäster trots att det var söndag. Så jag passade på att göra lunchpaus i Melderstein och titta lite på den gamla herrgården och bruksruinerna när jag ändå var i farten. Den stora, gula herrgårdsbyggnaden är från brukets tidiga år på 1740-talet så mina förfäder lär ha sett den även om de knappast bodde i själva herrgårdsbyggnaden. Ett par av Groth-smederna, hammarsmed Johan Groth och mästersmed Pehr Groth, finns faktiskt omnämnda i den informationsbroschyr för besökare som man kan bläddra i på herrgården, men det omnämnandet gäller smeder som var aktiva några generationer senare under tidigt 1800-tal. Vid det laget hade mina direkta förfäder hunnit flytta till andra bruk.

Lunchmaten var för övrigt god. Rekommenderas.

Besök i Petter och Verners hemort Töre

Jag har tidigare skrivit om Petter och Verner Groths dramatiska historia (se här och här). Igår, när jag ändå var på väg hem från Kalix, passade jag på att besöka resterna av Törefors bruk. Bruket blev aldrig någon större framgång som järnbruk men levde vidare som sågverk ända in på 1960-talet. Sågverket flyttades med tiden från platsen för gamla Törefors bruk, som ligger inne i dagens Töre, till den plats lite utanför tätorten som idag kallas Törefors, men det är resterna av själva bruket som är öppna för besökare.

Numera finns främst några av husen och ruinen av den gamla masugnen bevarade av det gamla Törefors bruk. Bland annat finns några bostadshus, en gammal skolbyggnad och en gammal kvarnbyggnad kvar. Inga av husen var öppna när jag var där men det gick att promenera runt på området. Som alla gamla bruk i Norrbotten låg Törefors vid ett forsande vattendrag eftersom det rinnande vattnet användes som energikälla vid järnhanteringen.

Rinnande vatten har använts i århundraden för att utföra allt möjligt som människor har velat slippa behöva göra enbart med muskelkraft, enligt samma princip som vi idag använder el för att driva alla möjliga mer eller (oftast) mindre arbetsbesparande maskiner och apparater som ersätter manuellt arbete. Vi använder för övrigt fortfarande rinnande vatten till att generera ungefär 40 procent av den el som används i Sverige (lika stor andel som kärnkraften). Numera gör vattendragen att gamla bruksområden mycket ofta är mycket natursköna områden att besöka.

Petter Groth d.y. gifte sig aldrig och begravdes i broderns familjegrav på kyrkogården i Töre. Där ligger även Petters bror Vilhelm, Vilhelms fru Regina och även Hildur, Vilhelms och Reginas äldsta dotter som dog ogift, begravna. Vilhelm och Regina Groth, som officiellt hette Anders Vilhelm Groth och Regina Rönnbäck, var min farfars farfar och min farfars farmor.

Slåtteräng full med fjärilar

Idag deltog jag i en organiserad utflykt till en slåtteräng i Åträsk utanför Piteå, vilket för övrigt ligger ganska nära den gigantiska vindkraftparken i Markbygden. Ängen har inte varit uppodlad och inte heller varit skogsbeväxt utan kontinuerligt använts för att slå hö i åtminstone flera decennier, ända in i nutid. Paret som bor på gården slår fortfarande ängen varje år, ursprungligen med lie men numera främst med slåtterbalk. Tyvärr är det svårt att hitta någon som vill ha höet som djurfoder. Sammansättningen passar inte så bra för det moderna lantbrukets behov. Resultatet är hur som helst att det finns mängder av både växt- och djurarter som numera är ganska sällsynta på ängen, vilket lockar många besökare. Själv ägnade jag mig mest åt att fotografera fjärilar, plus en och annan gräshoppa och de solitära binas sandiga bon.

Trädet i juli (klotpil)

Idag var sista dagen på jobbet innan semestern. En regnig dag. Eftersom min planerade sommarresa blev inställd p.g.a. covid-19 (jag hade tänkt delta i en arkeologisk utgrävning av den nordligaste medeltida fogdeborgen i dagens Sverige) blir det nog 4 veckor av att bara ta det lugnt. Juni var överlag varm, uppåt +30 °C, och torr. Knappt en droppe regn. Juli däremot har hittills varit mestadels sval och regnig. Men idag på lunchen när jag passade på att gå till parken och fotografera pilträdet kom det bara lite duggregn. Trädkronan gav ett lite silvrigt intryck i vätan. Denna gång testade jag också att ställa mig mellan trädets stammar och fota uppåt längs stammarna vilket ger ett annat perspektiv på trädet. Lite löv har redan gulnat och fallit av, kanske på grund av den långa torkan i början av sommaren. De fallna löven flyter i dammen där de nu halvvuxna andungarna simmar. En svala flög också runt över dammen, men den var för snabb för att jag skulle kunna fånga den på bild. Däremot fick jag med en humla som surrade kring pillöven.

Today was my last workday before my summer vacation. A rainy day. Since my holiday travel plan was cancelled due to covid-19 (I had planned to participate in an archeological excavation of the northernmost medieval bailiff castle located in present-day Sweden) my summer vacation will probably consist of 4 weeks of just relaxing and taking it easy. June was generally hot, around +30 °C, and dry. Hardly a drop of rain. July on the other hand has so far been cool and rainy. But on my lunch break today when I walked to the park to photograph the willow tree it only drizzled slightly. The wet crown had a slightly silvery look. This time I also tested to stand between the stems of the tree photographing upwards along the stems which gives another perspective on the tree. Some leaves had already turned yellow and had dropped from the tree, maybe due to the long and very dry start of the summer. The fallen leaves floated in the pond where the now half-grown wigeons were swimming. A swallow was flying around over the pond but it was too fast for me to be able to photograph it. But I did at least manage to photograph a bumble bee that was buzzing around the willow leaves.

Fotona är tagna den 10 juli 2020.

Im following a treeKolla även in andra trädföljare på The Squirrelbasket (internationellt).

Odlingslotten har redan börjat ge skörd

Min lilla odlingslott för lite drygt en månad sedan när jag fick tillgång till den och kunde börja plantera:

Min odlingslott idag:Det växer så det knakar. Särskilt på senare tid när det äntligen har börjat regna efter flera mycket torra veckor. Jag har redan hunnit börja skörda och äta rädisor, sallad och mangoldblad. Särskilt rädisorna är enorma jämfört med de som man köper i mataffärerna. Bondbönorna blommar och blomkålen har börjat bilda ett litet blomkålshuvud. Även gräslöken, morötterna, sockerärtorna och schalottenlöken har vuxit till sig och broccolin har blivit enorm, även om den hittills bara verkar bestå av blad. Det var lite trögt att få sockerärtorna att gro, men efter andra försöket att plantera ut fröna kom de till slut igång ordentligt.

Trädet i juni (klotpil)

Efter att ha planterat en rad olika grönsaker och rotfrukter på min nya lilla odlingslott vid Älvsby kyrka åkte jag vidare till trädet i parken. Vid det laget var det kväll och solen stod lågt, så fotona av trädet blev lite mörka på grund av skuggor. Men de fungerar ändå. Norrbotten hoppade mer eller mindre över våren i år och gick ännu mer direkt än vanligt från (vår)vinter till sommar. Nu är det försommar och trädet har både blommor och blad. Så vitt jag kan avgöra verkar gissningen att trädet tillhör videsläktet stämma. Jag är inte särskilt bra på att identifiera trädgårdsväxter men min bästa gissning är att trädet är en stor klotpil, också kallad bollpil, (Salix fragilis ’Bullata’). Klotpil är en trädgårds- och parkvariant av knäckepil som ursprungligen antas komma från Finland. Knäckepil växer naturligt i södra halvan av Sverige och i stora delar av Europa, men så här långt norrut förekommer den vanligen bara som planterat träd i parker och trädgårdar.

After planting plenty of different kinds of vegetables and root crops on my new small allotment next to Älvsby church I went to visit the tree in the park. By then it was evening and the sun was low on the sky so the photos are slightly dark due to shading. But they are still ok. Norrbotten county more or less skipped spring this year and went even more directly than usual from winter to summer. Now it’s early summer and the tree has both flowers and leaves. As far as I can tell the guess that the tree belongs to the willow genus (Salix) seems correct. I’m not very good at identifying garden plants but my best guess is that the tree in a large Crack Willow (Salix fragilis) variant ’Bullata’. ’Bullata’ is a park and garden variety of Crack Willow which is believed to originate from Finland. Crack Willow grows naturally in Southern Sweden and large parts of Europe, but this far north it usually only occurs as planted trees in parks och gardens.

I dammen i Lomtjärnsparken häckar i vanlig ordning bläsänder.

Wigeons are as usual breeding in the pond in the Lomtjärn park.

Fotona är tagna den 8 juni 2020.

Im following a treeKolla även in andra trädföljare på The Squirrelbasket (internationellt).

Äntligen får jag börja odla på min nya odlingslott

Eftersom mina planer för den kommande sommarsemestern redan har gått i stöpet på grund av coronapandemin blev jag glad när ett alternativ dök upp. Svenska kyrkan i Älvsbyn har i samarbete med Älvsby folkhögskola och Vän i Älvsbyn den här sommaren startat ett nytt socialt projekt som går ut på att frivilliga, helst både svenskfödda och invandrare, får använda en liten odlingslott på 4 kvm framför kyrkan att odla på. Jag ansökte direkt om en odlingslott och förrgår fick vi äntligen börja odla på våra lotter. Eftersom jag inte vet vad som växer bra just där har jag blandat allt möjligt ätbart på min lott. På mina 4 kvm har jag lyckats få plats med bondbönor, schalottenlök, broccoli, blomkål, mangold, sockerärtor, gräslök, morötter, rädisor och plocksallat. Det ska bli spännande att se hur det går, om jag får någon skörd framåt hösten.

Trädet i maj

Nu är det vår. Det mesta av snön och isen har tinat bort. Silltrutarna på dammens smältande is ser nästan ut som en målning. Och löven har börjat kika fram ur knopparna. På marken under trädet ligger resterna av förra årets löv, som uppenbarligen är av den långsmala typen. Barken är väldigt skrovlig med djupa sprickor.

Now spring has arrived. Most of the snow and ice have melted. The lesser black-backed gulls on the melting ice of the pond look almost like a painting. And the leaves are starting to peek out of the buds. The ground below the tree is covered with last year’s leaves, which obviously are of the long narrow type. The bark is really rough with deep grooves.

Jag saknar att sjunga i kör. Både övningar och konserter har varit inställda i veckor på grund av covid-19-situationen. Min kör har tyvärr inte gett sig in i den digitala världen men särskilt att de traditionella valborgsfirandena med dess traditionella vårsånger inte var tillåtna i år har inspirerat åtminstone vissa andra att testa nya digitala alternativ. Som dessa körsångare och musiker i Örebro som sjöng in våren hemifrån i en digital körkonsert.

I miss choir singing. Both practice sessions and conserts have been cancelled for weeks due to the covid-19 situation. My choir has unfortunately not gone digital but especially the fact that the usual public celebrations and festivals to welcome spring on Walpurgis Night (April 30th), which traditionally include choir singing, were not allowed this year has really inspired some others to try new digital alternatives. Like these choir singers and musicians in Örebro in southern Sweden that perform a couple of traditional Walpurgis spring songs in a digital choir concert from home.
P.S. The white and black hats are graduation caps which show that the person wearing it has graduated from upper secondary school (senior high school). In university towns it’s a tradition to wear your white graduation cap on Walpurgis Night.

Så låt oss välkomna våren med sång!
So let’s welcome spring with singing!

Fotona är tagna den 6 maj 2020.

Im following a treeKolla även in andra trädföljare på The Squirrelbasket (internationellt).

Storspoven är här

Såg några storspovar vid vägen när jag körde hem bilen från verkstaden idag efter en service som drog ut på tiden irriterande länge. Ända sedan barndomen när storspovar häckade på lindan framför mina farföräldrars sommarstuga har storspovens rop varit mer eller mindre synonymt med vår och försommar för mig.