Universiteten – inte studenterna – är ansvariga för nivån på kurserna

Att det är frestande för universiteten att sänka kraven när universiteten får betalt per student som går kursen och per student som klarar kursen är ingen nyhet.

Ett annat problem som bidrar till frestelsen att sänka kraven är att man vid svenska universitet inte kan få underkänt på universitetskurser, vilket så vitt jag vet är rätt unikt för Sverige. Man kan bara misslyckas med att få godkänt. Ett underkänt betyg innebär alltså inte att kursen registreras som underkänd utan bara att kursen står som oavslutad i registret. Tanken är alltså att studenten ska fortsätta försöka om och om igen tills hen äntligen blir godkänd på kursen. Det är därför vanligt att studenter återkommer både två och tre gånger – i vissa fall väldigt många gånger – innan de blir godkända, ofta flera år efter att de faktiskt gick kursen. Det gör att universitetslärare ibland tvingas examinera studenter i kurser som inte ens längre ges av universitetet.

Jag har läst många universitetskurser i olika ämnen på olika universitet, både i Sverige och i Storbritannien, och kan intyga att nivån varierar väldigt mycket mellan olika kurser. Examinationen är annorlunda utomlands, men annorlunda innebär inte nödvändigtvis bättre. Jag har också som doktorand undervisat på ett antal olika universitetskurser vid Uppsala universitet.

Ofta skylls det på att det egentliga problemet skulle vara att studenterna har blivit sämre på senare år. I en debattartikel i dagens SvD hävdar Christopher Lagerqvist, University of Oxford, och Josefin Holmström, University of Cambridge, att kraven på studenterna i ämnena historia och litteraturvetenskap har sänkts vid universiteten i Uppsala och Lund under de senaste två decennierna men att det inte alls är studenternas fel. När de testar att höja kraven på studenterna i samma ämne på samma universitet så gör det nämligen ingen skillnad för studenternas resultat. Studenterna presterar lika bra oavsett om tentafrågorna nivåmässigt ligger på grundskole- och gymnasienivå eller på universitetsnivå.

Det resultatet stämmer med min egen erfarenhet. Studenterna anpassar sig till de krav som ställs på dem. Om universitetet ställer låga krav presterar de därefter. Om universitetet ställer höga krav presterar de också därefter – men då brukar de vara mer nöjda med sin utbildning.

Universiteten borde sluta skylla på studenterna. Men vill de ställa högre krav på studenterna måste de också undervisa därefter så att studenterna får de verktyg de behöver för att klara kraven. På naturvetenskapliga kurser blandas vanligen teoretisk och praktisk undervisning, vilket tvingar lärarna att vara på plats och faktiskt undervisa så gott som varje dag. Det gör att nivån på kursen per automatik kommer att uppnå åtminstone någon sorts hyfsad miniminivå.

Vissa humaniorakurser som jag gått har däremot nästan helt och hållet bestått av självstudier. Grundkursen i egyptologi som var tänkt att motsvara en termins heltidsstudier är ett bra exempel (varför jag överhuvudtaget gick den kursen är en lång historia som vi tar en annan gång). På varje delkurs på fem veckor fick vi en litteraturlista på en eller några få böcker att läsa och undervisningen bestod av ett par föreläsningar i veckan som mest gick ut på att gå igenom fakta från böckerna utan någon egentlig kritisk diskussion av materialet. En hemuppgift i form av en uppsats eller några faktabaserade instuderingsfrågor per delkurs ingick också, där de inlämnade svaren betygsattes men ingen feedback gavs om varför de olika svaren var rätt eller fel. När en institution väljer att utforma undervisningen på det sättet är det mycket svårt för studenterna att veta vad det är meningen att de ska lära sig och att överhuvudtaget lära sig något om kritiskt tänkande. På en sådan kurs kan man bara ställa de mest basala kraven, och knappt ens det, vid examinationen.

Knattrandet sprider sig

Knatter. Knatter. Knatter.

Så låter det när jag sitter på föreläsningen. Knattrandet från i runda slängar 10-15 tangentbord gör att jag måste koncentrera mig ordentligt för att höra vad läraren säger. Så när jag kommer hem efter en dags undervisning är jag väldigt trött.

Detta är nog den enskilt största förändringen som skett sedan jag läste min grundutbildning 1999-2004. Nu, tio år senare, använder fortfarande majoriteten av studenterna penna och papper för att ta anteckningar men andelen som istället skriver på en bärbar dator eller en surfplatta ökar sakta men säkert. Att skriva på en pekskärm låter inte mer än att skriva med penna och papper. Däremot det är mycket få som klarar av att skriva ljudlöst på ett tangentbord. Så knattrandet ökar i volym för varje ny student som överger pennan och pappret för tangentbordet.

Dessutom har studenterna numera tillgång till wifi på universitetet. Då är det lätt att börja titta på annat på sin skärm när man tycker att föreläsningen är tråkig. Tyvärr dras ögonen ofrånkomligen till saker som rör sig. Det är därför distraherande när personen framför en sitter och tittar på filmklipp eller konstant sitter och bläddrar mellan facebook och sina anteckningar under föreläsningen.

Men förutom detta är det faktiskt inte mycket som har förändrats på tio år. Studentvärlden fortsätter att (nästan helt) vara densamma som den alltid har varit.

Studenter råkade upptäcka ny supernova

I förrgår stod en lektion i praktisk astronomi på schemat för studenterna Ben Cooke, Tom Wright, Matthew Wilde och Guy Pollack vid University College London (UCL), men lektionen gick inte som planerat. Just när de skulle sätta igång började himlen över observatoriet täckas av moln. Läraren Steve Fossey bestämde sig för att göra det bästa av situationen och lektionen fick kortas ner till ett 10-minuters workshop i astronomisk fotografering.

Studenterna valde galaxen Messier 82 som fotoobjekt eftersom det råkade vara en lucka i molntäcket precis där Messier 82 låg på himlen. När Fossey ställde in teleskopet på galaxen lade han märke till en starkt lysande punkt som han inte kände igen. En snabb titt på gamla foton visade att den inte fanns med där.

Eftersom himlen höll på att täckas av moln gällde det att snabbt försöka samla så mycket data som möjligt om denna ”nya stjärna” medan den fortfarande gick att se. Lektionen hade helt plötsligt blivit allvar och studenterna fick hastigt förvandlas till aktiva forskare.

Fossey rapporterade snabbt fyndet och dagen efter kunde det bekräftas att han och hans studenter hade upptäckt en ny supernova. Den lysande pricken var alltså en exploderande stjärna. Anledningen till explosionen uppges vara att stjärnan blivit instabil efter att en närliggande vit dvärgstjärna sugit åt sig en alltför stor del av dess massa. Den nya supernovan har döpts till SN 2014J.

Supernovan i M 82 Foto: UCL/University of London Observatory/Steve Fossey/Ben Cooke/Guy Pollack/Matthew Wilde/Thomas Wright
Supernovan i Messier 82.
Foto: UCL/University of London Observatory/Steve Fossey/Ben Cooke/Guy Pollack/Matthew Wilde/Thomas Wright

Källa: Supernova in Messier 82 discovered by UCL students. News from UCL Faculty of Mathematical and Physical Sciences. Publicerad 22 januari 2014 (uppdaterad 23 januari 2014).

Svenskar är (trots allt) rätt bra på att läsa och räkna

OECD har jämfört läskunnigheten och de matematiska kunskaperna hos vuxna, vilket i det här fallet betyder personer som är 16 år eller äldre, i de olika OECD-länderna. Ovan kan du själv se en sammanfattning av resultatet för de olika länderna. Klicka på ”Compare countries” och sedan på ”Sweden” (plus eventuellt ytterligare ett land som du vill jämföra med). Förutom den totala rankningen görs även en grov uppdelning av resultatet baserat på åldergrupper, yrkeskategorier, utbildningsnivå och om personerna är invandrare eller infödda (klicka på ”expand/collapse” för olika rubrikerna för att se graferna).

Bäst läskunnighet och matematisk förmåga hade japanerna, och näst bäst presterade finländarna. Svenskarna hamnade på femte plats i båda kategorierna. Det resultatet är väl inte så tokigt ändå?

Skillnaden mellan förväntat och verkligt resultat

Jag håller på att förbereda en kort och förhoppningsvis engagerande presentation av min forskning till tävlingen Forskar Grand Prix, som går av stapeln nästa vecka. Ämnet för presentationen är glykosidhydrolaser, vilket är enzymer som bryter ner kolhydrater. Jag tyckte att det kunde vara en bra idé att inleda med att visa ett klassiskt experiment som ofta används i skolundervisningen och som vem som helst kan utföra hemma. Ett experiment som dessutom ger ett färgglatt resultat, vilket alltid brukar vara populärt. Alltså försökte jag utföra detta enkla skolexperiment på labbet, vilket borde ha varit en enkel uppgift…

Det hela går ut på att visa att enzymet amylas (mer specifikt alfa-amylas), som finns i saliven, bryter ner stärkelsen i maten till bl.a. maltsocker (maltos). Stärkelse består av massor av små druvsockermolekyler som sitter ihop, medan maltsocker bara består av två sammanlänkade druvsockermolekyler. Enzymet amylas är ett av de få glykosidhydrolaser som människan själv kan tillverka. De flesta enzymer som bryter ner kolhydraterna i vår mat tillverkas istället av bakterier som bor inne i vår kropp.

Experimentet är mycket enkelt. Blanda stärkelse (t.ex. potatismjöl) med saliv och vatten och håll det hela kroppsvarmt (ca 37°C) i minst 10 minuter. Jag lät röret stå i ett 37-gradigt värmeskåp i en halvtimme. Enligt teorin ska amylasen i saliven under tiden klippa loss maltsocker från stärkelsen.

För att kontrollera om en vätska innehåller reducerande sockerarter som maltsocker eller druvsocker kan man använda Trommers prov. Man börjar med att tillsätta lite kopparsulfatlösning till den vätska man vill testa. Kopparsulfat, som kan köpas i färg- eller byggbutiker, ger en ljusblå lösning när man löser upp pulvret i vatten. Sedan droppar man i lut i lösningen tills den byter färg från ljusblå till mörkt himmelsblå. Därefter doppar man ner röret med vätskan i kokhett vatten så att lösningen värms upp, och låter röret stå där en stund. Om lösningen innehåller minst ett par procent av någon reducerande sockerart bildas röd kopparoxid. Om lösningen innehåller bara lite av någon reducerande sockerart blir den istället grön. Innehåller vätskan inga reducerande sockerarter alls förblir den blå.

Jag använde min egen saliv och gjorde om experimentet flera gånger. Varje gång fick jag samma resultat. Lösningen förblev envist knallblå. Inte ett enda litet korn av röd kopparoxid! Inte ens en skiftning i grönt kunde anas. Om mitt saliv överhuvudtaget innehåller amylas verkar mitt enzym alltså vara för ineffektivt eller för sparsamt förekommande för att det ska ha någon effekt.

Märkligt nog verkar stärkelsen ändå lättare brytas ner i närvaro av saliven. Det är nämligen skillnad på resultatet i röret som innehåller stärkelse och saliv jämfört med röret som innehåller lika mycket stärkelse men som saknar saliv. Förutom amylas kan även värme och syra bryta ner stärkelse, så det kan i och för sig hända att saliven gjorde stärkelsen mer värmekänslig. Jag gjorde inga andra tester för att jämföra t.ex. pH på de olika lösningarna, så detta kan jag tyvärr inte säga något om.

130916 Trommers prov efter några timmar 003_redigerat
Efter att ha utfört Trommers prov på alla tre rören lämnade jag dem sedan i rumstemperatur i några timmar. I maltoslösningen har det bildas en fällning av roströd kopparoxid, men röret med saliv och stärkelse är fortfarande knallblått. I röret med stärkelse, men utan saliv, finns det stärkelsekorn som färgats svarta.

Frågan är varför det inte verkar ha bildats några reducerande sockerarter när saliven fick verka på stärkelsen. Jag hittade en gammal forskningsrapport (se nedan) som tyder på att nivån på amylasaktiviteten i saliven beror på hur stärkelserik mat man äter, och jag äter sedan mer än ett halvår tillbaka en socker- och stärkelsefattig kost. Detta skulle kunna vara en förklaring till den ynkliga nivån på amylasaktiviteten i mitt saliv. Tyvärr testade jag inte enzymaktiviteten innan jag lade om kosten, så det är svårt att veta hur det ligger till med den saken.

Utifrån detta lilla experiment med bara en enda försöksperson kan man egentligen inte dra några vetenskapliga slutsatser, men frågan är intressant. Jag blir faktiskt lite sugen på att göra en mer utförlig vetenskaplig studie av sambandet mellan amylasaktiviteten i saliven och vad man äter. En snabb genomsökning av den vetenskapliga litteraturen visar att detta inte verkar ha studerats särskilt mycket i människor…

Referens: Bernard T. Squires (1953) Human salivary amylase secretion in relation to diet. J. Physiol. vol. 119 sid. 153-156