Arga biologen ryter till


Nu är det adventstider igen. Jag blev nyligen påmind om Mirja Hagströms vid det här laget ganska många år gamla men ännu oöverträffade filmklipp på temat arga biologen ryter till (eller biogeovetaren för att vara mer exakt i just det här fallet). Jag tänkte att vi kan ta den en gång till. Det där vitgråa som många sätter i adventsljusstaken är alltså en lav, inte vitmossa. Fortfarande. Oavsett vad det står på påsen i affären.

Och om du tänker förbinda ett sår på gammaldags vis, som de försöker göra i den gamla Ronja Röverdotter-filmen, är det vitmossa du ska använda, inte laven. Särskilt inte torr lav! Kom ihåg att förklara det för barnen. Annars kan du råka ut för något synnerligen obehagligt om de försöker hjälpa dig när du gjort dig illa.

Den där vitaktiga laven som fyller adventsljusstaken kallas fönsterlav och tillhör gruppen renlavar. Tidigare lade många den mellan fönsterrutorna för att suga upp fukt. Jag tror att de nog skulle ha fått ännu bättre resultat om de hade använt vitmossa där också.

Mina första poäng i arkeologi

Som litet barn hade jag inget drömyrke. I brist på bättre svarade jag då helt enkelt vad någon av de vuxna i min familj jobbade med när någon frågade vad jag vill bli när jag blev stor. Men som tonåring ville jag bli arkeolog.

Varför jag fastnade för just arkeologi är något oklart. Möjligen berodde det på att min skolklass på 90-talet besökte den dåvarande utställningen ”Vuollerim 6000 år” som handlade om då ganska nyupptäckta stenåldersboplatser i Norrbottens inland. För mig var tanken att det hade funnits en norrbottnisk förhistoria en uppenbarelse. Det stämde inte alls med vad jag hade sett på TV eller lärt mig i skolan om Sveriges förhistoria, som ju uteslutande handlade om södra Sverige (något som tyvärr inte har förändrats nämnvärt sedan dess).

Jag blev inte arkeolog utan naturvetare. Men nu, när coronapandemin har ställt in många av mina fritidsaktiviteter, har jag passat på att ta mina första universitetspoäng i arkeologi (egyptologin som jag läste för att delvis finansiera slutet av min doktorandtid räknas inte). Tyvärr anmälde jag mig för sent för att komma in på distanskursen i nordeuropeisk arkeologi (Arkeologi A) vid Umeå universitet, men jag kom istället in på en kortare distanskurs i musikarkeologi vid Linnéuniversitet. Och dessutom mer eller mindre av misstag samtidigt också på en distanskurs i museologi vid Uppsala universitet, men den är inte avslutad ännu.

Kursen i musikarkeologi är nu avslutad och jag är härmed stolt innehavare av mina första 7,5 hp universitetspoäng i arkeologi. Dessutom med en stor dos musikvetenskap på köpet, vilket är extra trevligt eftersom just utövandet av musik är något som jag saknar särskilt mycket under pandemin. Och jag tycker fortfarande att arkeologi är fascinerande.

Trädet i november (klotpil)

Nästan alla löv har nu fallit. Efter en snöstorm i mitten av oktober levde vi i ett vintrigt vitt sagolandskap ett tag. Men snön har smält bort och det är åter igen en mörk och regnig höst. Den dag jag tog bilderna var ganska kall så det hade bildats lite is på dammen.

Nearly all leaves have fallen now. After a snowstorm in mid-October we were living in a white winter wonderland for a while. But the snow has melted away and it’s once again a dark and rainy autumn. The day that I took the photos was relatively cold so the pond had started to freeze.


Den här tiden på året brukar jag normalt öva julsånger med kören inför den årliga julkonserten. Eftersom spridningen av covid-19 i Norrbotten har vänt uppåt igen med besked under de senaste veckorna lär det inte bli några körövningar eller någon julkonsert i år. Som ersättning lade jag in en video av körarrangemanget av Koppången med en sydsvensk kör. Koppången är en av de jullåtar som vår kör brukar sjunga till jul.


This time of year I normally practice christmas songs with our choir for the annual christmas consert. Since the spread of covid-19 in our region has risen rapidly again from very low levels during the last few weeks, the hope of resuming choir practices or having a christmas consert this year has been ruined once and for all. As replacement I posted a video of the choir version of the Swedish christmas song Koppången sung by a choir in southern Sweden, and an English version sung by classical opera singer Anne Sofie von Otter. Koppången is one of the songs that our choir usually sings every christmas.

Fotona är tagna den 9 november 2020.

Im following a treeKolla även in andra trädföljare på The Squirrelbasket (internationellt).

Norrbottningarna beordras att skärpa sig

Så kom de till slut. De skärpta lokala allmänna råden för Region Norrbotten. De som alla trodde skulle komma redan förra veckan. Med tanke på att antalet bekräftat sjuka i covid-19 i princip har fördubblats varje vecka flera veckor i rad här i länet var det bara en tidsfråga.

Synd bara att det ska vara nödvändigt att gå så långt som till vad som i mångt och mycket påminner om en lockdown. Det är egentligen inte mycket som är tillåtet enligt dessa regler. Man får köpa mat, köpa medicin och söka vård. Man får också arbeta, men det ska helst ske utan att fysiskt träffa någon människa. Och man får ta en promenad utomhus. Men i övrigt får man mest stanna hemma enligt dessa nya, strängare råd. Inte ens biblioteket är det längre ok att besöka.

Själv har jag i och för sig på senare tid oftast jobbat hemifrån, vilket jag trivs riktigt bra med. Hemma är det oftast ingen och inget som stör mig och jag kan till största delen lägga upp arbetsdagarna som det passar mig. För någon med så hyperkänsliga sinnen och så överaktiv hjärna som jag har är det helt fantastiskt. Min hälsa har också överlag förbättrats under den här perioden. Jag behöver bara åka in till kontoret ungefär 1-2 gånger i veckan för uppgifter som inte kan göras hemifrån.

Fast idag sitter jag hemma för att jag är sjuk. Inte i covid-19 utan i helt vanlig, och helt vidrig, migrän. Tänk om det gick att få den också att försvinna med strängare hygienregler…

Trädet i oktober (klotpil)

Nu känner pilträdet att det är höst. Bladen har gulnat. Pilträdets blad har troligen något sorts vaxlager på utsidan för de känns plastiga när jag rör vid dem. Många av bladen har redan fallit av så att det går att se igenom kronan. Där uppe finns ett par fågelbon. Det har varit en väldigt varm höst i år. Fortfarande finns det blommande blommor vilket känns något bisarrt i mitten av oktober i Norrbotten.

The willow tree has finally noticed that it is autumn. The leaves have turned yellow. The leaves of the willow tree seem to be covered by a wax layer or something similar because they feel like plastic when I touch them. Many of the leaves have already fallen so now one can see through the tree crown. Up in the crown there are a couple of bird nests. Autumn has been very warm this year. There are still flowers in bloom which feels rather bizarre in the middle of October this close to the Arctic.

Fotona är tagna den 10 oktober 2020.

Im following a treeKolla även in andra trädföljare på The Squirrelbasket (internationellt).

Trädet i september (klotpil)

Hösten har kommit. Dagarna är fortfarande milda men kvällar, nätter och mornar är det bara några grader över nollpunkten. Idag när solljuset bröts genom fontänen i dammen blev resultatet ett vackert, pulserande och närmast hypnotiserande ljusspel som projicerades på pilträdet. Tyvärr gick det inte att fånga showen på bild med min kamera.

Autumn has arrived. At daytime the temperatures are still mild but during evenings, nights and mornings it’s only a few degrees above freezing. Today when the sunlight passed through the fountain in the pond it resulted in a beautiful, pulsating and almost hypnotising light show that projected onto the willow tree. Unfortunately it proved impossible to capture the light show with my camera.

Fotona är tagna den 12 september 2020.

Im following a treeKolla även in andra trädföljare på The Squirrelbasket (internationellt).

Höstskörd av ärtor och bönor

Min lilla 4 kvm odlingslott i början av juni när jag fick tillgång till den och kunde börja plantera:

Odlingslotten efter en månad:Odlingslotten efter två månaders odling:

Odlingslotten nu, lite drygt tre månader efter starten:Hösten har kommit. Dagarna är fortfarande milda men kvällar, nätter och mornar är det bara några grader över nollpunkten. Idag skördade jag de sista bondbönorna som jag sedan åt till lunch. Sockerärtorna får stå kvar för de ger fortfarande goda ärtskidor. Resten är redan skördat. Förutom mycket av bondbönorna som är förvällda och infrysta så är det också uppätet.

Broccolin och blomkålen blev ingen succé. De bildade aldrig några riktiga, stora huvuden utan gav bara små blomskott (”minihuvuden”) att äta. De flesta av de schalottenlökar som jag satte mellan bondbönorna verkar ha ruttnat bort i jorden för de var försvunna när jag försökte skörda dem. Bara några få schalottenlökar kunde därför skördas och ätas. Men i övrigt så gick det rätt bra. Rädisor, plocksallad, gräslök, mangold, sommarmorötter, sockerärtor och bondbönor gav alla riklig skörd. Sammantaget tycker jag därför att mitt första försök att själv odla grönsaker på friland har varit en framgång.

Jag har tillgång till odlingslotten till och med slutet på september så jag har några veckor till på mig att äta färska, egenodlade sockerärtor innan det är dags att helt städa bort resten av mina odlingsansträngningar denna sommar.

Brödticka är naturens falukorv

Om man smörsteker brödticka ser resultatet i stekpannan ut precis som stekt falukorv. Rätt märkligt faktiskt. Kryddad med lite salt, svartpeppar och lökpulver smakar den faktiskt också rätt likt falukorv även om svampen har något fastare konsistens. Om man använde samma kryddor som i falukorv skulle nog stekt brödticka smaka precis som stekt falukorv. Måste testa det någon gång. Jag hittade en hel hög med brödtickor på en skogsstig här i byn igår.

Jag har nyligen börjat plocka svamp så jag håller mig huvudsakligen till säkra kort som soppar och tickor. Bland dem finns det i alla fall inga giftiga arter härikring. Däremot finns det några som anses oätliga på grund av äcklig smak, obehaglig konsistens eller att de är för vediga. Har också testat att äta någon enstaka kremla, men generellt undviker jag att plocka skivlingar. De kan vara farliga så de är inget för nybörjare i svampskogen.

Ett steg närmare att utrota polio

Idag förklarade Världshälsoorganisationen (WHO) Afrika fritt från polio. Det har gått så många år sedan den senaste människan insjuknade i polio någonstans på den kontinenten att de nu med säkerhet kan säga att polio inte längre sprids i befolkningen i något afrikanskt land. Det är en stor framgång. Nu är det bara i Afghanistan och Pakistan som polio fortfarande sprids.

Fungerande vaccin finns mot många sjukdomar men trots det är det bara en enda sjukdom som mänskligheten någonsin har lyckats utrota genom vaccinering. Den sjukdomen var smittkoppor. Samma år som jag föddes, 1980, förklarade WHO världen fri från smittkoppor.

Polio kommer troligen att bli den andra sjukdomen som mänskligheten lyckas utrota genom vaccinering, men hittills har sjukdomens sista fästen visat sig envist uthålliga.

Så visst vore det välkommet med ett fungerande vaccin mot covid-19, men med tanke på hur vaccinering hittills har fungerat när det gäller alla andra sjukdomar är det ganska konstigt att väldigt många på allvar verkar tro att ett vaccin mot covid-19 genom något sorts mirakel ska göra att allt omedelbart blir som vanligt igen. Det kommer knappast att hända. Denna nya sjukdom lär vi få fortsätta leva med, med eller utan vaccin. Men förhoppningsvis kommer smittsamheten inte att vara lika hög i framtiden när allt fler har någon form av immunitet, antingen genom vaccinering eller genom att ha haft sjukdomen. Förhoppningsvis kommer också både dödligheten och förekomsten av långvariga och allvarliga komplikationer att minska med tiden, om inte annat för att sjukvården med tiden lär sig mer om sjukdomen och om hur man bäst behandlar dessa patienter.