Två månader på en isbrytare i vattnet utanför Antarktis komprimerade till knappt fem minuter. Cassandra Brooks monterade en kamera i fören på isbrytaren Nathaniel B. Palmer och skapade denna helt underbara video. Vackra bilder av is av allehanda slag med Cassandra som kommentatorröst. Det är häftigt att se hur isbrytaren tar sats ordentligt för att knuffa sig fram när den kört fast. Och pingviner är supersöta i ultrarapid. Tack till Deep Sea News, en av mina absoluta favoritbloggar, för tipset.
Månad: maj 2013
Äter du normalt?
Vad är egentligen normalt att äta och dricka? Här finns en samling fotografier av en veckas matkonsumtion hos 20 familjer från olika länder. En familj per land ger naturligtvis en väldigt skev bild av det landets matvanor, och familjerna verkar vara utvalda för att uppfylla nationella stereotyper (Afrika = flyktingläger?!), men det är ändå en kul jämförelse. Vilken familjs matinköp liknar mest dina egna (var ärligt nu och glöm inte chokladkakorna på vägen hem från jobbet)? Om inte annat kan man alltid få lite middagsidéer av att studera andras mathållning.
Skogspromenad
Tog en kvällspromenad i vårvärmen. Hela skogen var full av vitsippor.
Till salu
Har vårstädat i garderoben. Resultatet är att en vintagekjol, en klänning och ett par skor nu finns till salu på tradera. Alla dessa köptes ursprungligen för att användas till att dansa i, men visade sig inte riktigt passa mig så bra som jag hade tänkt. De är för bra kvalitet för att slängas, så därför är de nu på jakt efter nya ägare.
Vem vill betala räkningen för forskningen?
Att söka pengar för sin forskning från de officiella forskningsfinansiärerna är en arbetsam, krånglig och framför allt vansinnigt ekonomiskt ineffektiv process. Finns det något mer vettigt sätt att få ihop de pengar som behövs? Och då menar jag inte den metod som Amy i The Big Bang Theory använde när hon finansierade sitt lab genom att förlova sig med en rik saudiarabisk prins.
Faktum är att det finns ett annat alternativ. Huvuddelen av forskningen är skattefinansierad, och skatterna i sin tur kommer ju (på ett eller annat sätt) från folket. Så varför inte skippa mellansteget, som slukar så mycket av pengarna, och gå direkt till källan? Detta, som kallas crowdfounding eller gräsrotsfinansiering, har blivit allt mer populärt bland forskare utomlands, men har ännu inte fått fotfäste i Sverige.
För att finansiera din forskning med gräsrotsfinansiering behöver du en hemsida med någon form av betalningsfunktion, som är upplagd så att du kommer åt att använda pengarna till forskningen. Och så behöver du på ett lättbegripligt, intresseväckande och framför allt engagerade sätt tala om (på sagda hemsida) varför folk ska skänka pengar till just dig och din forskning. Om folk tycker att din presentation är tillräckligt spännande kommer pengarna att börja flöda in. Om du upplevs som tråkig eller orelevant får du inga pengar.
Men en tillräckligt engagerade video kan man bevisligen få in stora summor pengar på det sättet. Det kan också fungera att erbjuda något spännande eller roligt i utbyte mot pengarna, som dessa forskare som erbjuder växter som lyser i mörkret till alla som skänker minst $40 till deras forskning. De har hittills, till och med idag, fått in $288000. Tyvärr får du inte ta emot dessa växter inom EU, så vill du ha självlysande växter hemma måste du flytta utanför EU.
När Suorvadammen brister
Vad händer om Suorvadammen brister? De flesta svenskar har nog inte funderat så mycket på det. I alla fall de flesta som inte bott vid Luleälven. De som bor där brukar å andra sidan var desto mer medvetna om att hotet finns, även om man vanligen ignorerar det. Sannolikheten att Suorva skulle brista är ju, trots allt, mycket liten. Suorvadammen är kronjuvelen bland de många kraftverksdammarna i Luleälven. Den dämmer upp 6 miljarder (!) kubikmeter vatten.
Nyligen kom myndigheterna i Luleå och Boden på att det nog är på tiden att fundera på hur man egentligen ska gå till väga för att utrymma befolkningen om det värsta skulle inträffa. Speciellt eftersom att man, om katastrofen inträffar, bara har ungefär ett dygn på sig innan städerna i praktiken utplånas. Suorvadammen började byggas 1919, och har byggts ut ett antal gånger sedan dess, så man kan ju tycka att dessa städer borde ha kommit på lite tidigare att dammen finns där. Men som sagt, sannolikheten för en katastrof är ju pytteliten. Det hela får mig ofrånkomligen att tänka på Tage Danielssons klassiska monolog…
Informationsbroschyrer i all ära, men ofta tar det bättre skruv när populärkulturen tar sig an ett ämne. Det är precis vad Mikael Niemi har gjort i boken Fallvatten. Jag gillar vanligen inte Niemis böcker, men en bok som uttryckligen handlar om ett av min barndoms stora skräckscenarier kan jag bara inte motstå. Boken handlar om vad som händer när Suorvadammen brister. Den gigantiska vågen av forsande vatten krossar allt som finns längs älvdalen på sin väg mot havet, och dödar skoningslöst de människor som kommer i vägen för den. Dessutom växer vattenmassan för varje ytterligare damm den passerar.
Boken följer ett antal personer som påverkas av katastrofen. Den är en ganska realistisk skildring av hur vansinnigt irrationellt människor beter sig när deras eget liv och deras anhörigas liv verkligen är i fara. Många förstår inte vad som händer, och vägarna korkas naturligtvis igen av trafikstockningar. Vissa blir motvilligt hjältar och räddar till och med människor de avskyr. Hos andra kommer istället den värsta sortens känslor och beteenden fram, och de begår riktigt vidriga handlingar. Många vägrar inse faran, och vägrar att fly. Vissa lyckas mot all sannolikhet hålla sig vid liv genom att uppbåda en uppfinningsrikedom och uthållighet de aldrig skulle ha trott att de ägde. Men väldigt många dödas av de framforsande vattenmassorna. Inte ens alla huvudpersoner i berättelsen överlever.
Boken är en spännande thriller, och man vill verkligen veta hur det går för de olika personerna. Tyvärr är Niemi lite väl förtjust i stereotyper i allmänhet och norrländska stereotyper i synnerhet, vilket är väldigt irriterande. Fast det är ju trevligt att någon överhuvudtaget skriver böcker som utspelar sig i Norrbotten. Det är ju inte direkt något man är bortskämd med. Och jag har fortfarande inga som helst problem med att vistas vid Luleälven utan att vara rädd för att en damm ska brista. Det finns trots allt väldigt många mycket mer sannolika faror att oroa sig för, om man nu ska oroa sig.
My beloved Brontosaurus
Brian Switek är en äkta dinosaurienörd. Hans passion för dinosaurier märks tydligt i hans skrivande, både på hans blogg Laelaps och i boken My beloved Brontosaurus, och gör att ett ämne som skulle kunna vara rätt torrt och tråkigt blir underhållande och spännande. Jag är har onekligen ett stort intresse för det mesta som är gammalt, ju äldre desto bättre, men har aldrig haft samma brinnande intresse som Brian för just dinosaurier. Trots det gillar jag den här boken, och jag håller med Brian om att det kanske viktigaste resultatet av de senaste decenniernas dinosaurieforskning är att dinosaurier nu framstår som betydligt mycket mer intressanta och spännande varelser än de gjort tidigare.
Brians bok handlar både om de dinosaurier som en gång existerade i verkligheten och om de som har blivit ikoner inom populärkulturen. Dessa två grupper är båda fascinerande på sitt sätt, men de har inte så mycket gemensamt. Det är här Brontosaurus kommer in i bilden. Denna stora, klumpiga, dumma, träsklevande best har länge varit en av dinosaurievärldens stora kändisar, och var Brians stora favorit som barn. Han blev därför oerhört besviken när han insåg att Brontosaurus aldrig funnits i verkligheten utan skapades av en felaktig ihopmontering av skelettdelar från olika dinosaurier. Brontosaurus används i boken som en symbol för vår bild av dinosaurier, så som vi ser dem på TV, i museer, som leksaker och i reklamen. Så som vi gärna vill att de ska ha varit också i verkligheten.
Vetenskapens syn på dinosaurier stämmer rätt dåligt med populärkulturens bild av dem. För det första så var långt ifrån alla stora reptiler som levde under trias, jura och krita dinosaurier. Dessutom levde inte alla dinosaurier samtidigt. De dök upp under trias, men i början, under 30 miljoner år eller så, hade de en ganska tillbakadragen roll. Först därefter kom deras storhetstid. Denna varade dubbelt så länge (!) som hela den tid som förflutit sedan det berömda massutdöendet i slutet av krita. Och de var varken dumma eller tröga djur.
Det som finns kvar av dinosaurierna är inte mycket. Fossiliserade ben, fjädrar, fotspår, dynga och, om man har riktigt mycket tur, bon och ägg. Skeletten är sällan hela, utan snarare enstaka ben här och där, vilket gör att det ofta är svårt att veta vilka ben som tillhör vilken sorts dinosaurie (därav Brontosaurus-fiaskot). Trots det lite taskiga utgångsläget har forskarna ändå under de senaste decennierna lyckats lära sig rätt mycket om bland annat dinosauriernas sociala liv, deras fysiologi och till och med deras sjukdomar. Förutom skador så plågades de stackars djuren bland annat av parasiter och cancer, vilket man kan se spår av i skeletten.
Det finns däremot mycket man inte kan utläsa ur dinosaurieskelett. Om dinosaurierna hade läten, och hur de i sådana fall lät, är en sådan sak, vilket naturligtvis inte på något sätt hindrat folk från att försöka (åter)skapa dinosaurieläten. En annan sak som Brian påpekar att man inte kan avgöra från dinosaurieskelett är kön. Enda undantaget är om dinosaurien i fråga var gravid när den dog. Åtminstone vissa dinosaurier tog hand om sina ungar, och det brukar förutsättas att det var honornas uppgift, men det är alltså bara en gissning.
Naturligtvis tar Brian också upp det här med fjädrarna. Alla fakta tyder på att de flesta dinosaurier var fluffiga. Fluffet bestod inte av päls utan av fjädrar. Även allas favoritrovdjur T. rex var fluffig. Detta är ett faktum som tagits emot med stor irritation bland de traditionalister som föredrar de klassiska fjälliga dinosaurierna, som exempelvis Steven Spielberg i hans Jurassic Park-filmer. Till och med Brian erkänner att han har lite svårt för vissa rekonstruktioner av fluffiga dinosaurier. Vetenskapen har till och med kommit på en metod för att avgöra vilken färg dinosauriefjädrar hade, vilket jag tycker är jättehäftigt! Fjädrarna finns naturligtvis kvar hos den enda grupp av dinosaurier som överlevde massutdöendet vid slutet av krita, nämligen fåglarna, fast deras fjädrar är specialanpassade för flygning.
Som traditionen bjuder i amerikansk populärvetenskap har författaren en tendens att upprepa sig, men boken är ändå av hanterbar längd. Inbunden, i lite större pocketstorlek, är texten drygt 200 sidor. Och omslaget, som är en utvikningsbar dubbelsidig affisch, är helt underbart kitschigt och gulligt. Det enda jag egentligen har svårt för i denna bok är Brians besatthet av att i rätt stor detalj beskriva hur han kör till olika museer och utgrävningar. Vad har dessa upprepade utläggningar om bilar och vägar med saken att göra?
Skönheten och odjuret
Nog är pollensäsongen igång alltid. Det märks genom att ögonen börjar klia och näsan rinna så fort jag kommer utanför dörren. Alltså borde det finnas aspblommor att samla in till mina experiment. Egentligen vore det bättre att använda blommor från amerikansk jättepoppel för experimenten, men det är lite dåligt med jättepopplar här i krokarna så asp får duga.
I vanliga fall växer det asp var man än vänder sig, men när man behöver få tag i en blommande asp finns de plötsligt ingenstans. Speciellt inte själva blommorna. De irriterande björkarna däremot verkar ha hur mycket blommor (och pollen) som helst.
Även om jag inte hittade några aspblommor på dagens promenad, så hittade jag i alla fall andra fina vårblommor. Blåsippor, vitsippor och snödroppar blommade alla längs den rätt slingriga väg jag gick till mataffären.
Pennor
Bestämde mig för att det är dags att rensa bland alla gamla pennor i byrålådan. En hög med bläckpennor och överstrykningspennor hamnade i soporna för att de inte längre fungerar. Men blyertspennor är det bara att vässa så är de färdiga att använda igen. Eller, för de blyertspennor vi har på jobbet, att fylla på med mer stift.
Jag älskar blyertspennor. De fungerar alltid och både text och teckningar blir mycket snyggare med blyerts än med bläck. Med blyerts kan man skriva utomhus, även när det är kallt och regnigt. Man kan till och med skriva upp och ner. Det kan man inte med bläck. Bläck är kladdigt, det måste rinna nedåt, och minsta lilla vattendroppe får alltihop att flyta ut och bli oläsligt. Det är ingen slump att instruktioner till fältkurser ofta inkluderar en skarp tillsägelse att deltagarna ska ta med sig blyertspennor för anteckningar utomhus.
Naturligtvis är det nödvändigt att använda bläckpennor i vissa sammanhang. Vanligen när det är viktigt att det inte går att sudda ut eller ändra det som skrivits. Bland annat så är det, inom vissa typer av forskningsprojekt, obligatoriskt att skriva med bläckpenna i labjournalen. Forskare och administratörer har nämligen ännu inte upptäckt att det finns sudd även för bläckpennor.
Läs gärna också Peter Englunds hyllning till blyertspennan.