Tur i oturen – en blogg om hur absurd verkligheten är
Idag är första dagen i år som jag kan känna att solen faktiskt värmer när den strålar in genom köksfönstret.
Efter ett plötsligt väderomslag är det nu plusgrader och det droppar från taket.
Det är en överdrift att säga att våren är här, men vårvintern har definitivt kommit efter en lång och mörk vinter. En vinter som dessutom har känts extra lång och mörk av alla pandemiorsakade restriktioner.
Såg några storspovar vid vägen när jag körde hem bilen från verkstaden idag efter en service som drog ut på tiden irriterande länge. Ända sedan barndomen när storspovar häckade på lindan framför mina farföräldrars sommarstuga har storspovens rop varit mer eller mindre synonymt med vår och försommar för mig.
Idag såg och hörde jag tranor för första gången i år. För mig kommer våren med tranorna. Tyvärr var de för långt borta för att det skulle gå att ta bra foton.
Förutom tranor såg jag också svanar, kanadagäss, grågäss, sädgäss och tofsvipor. En klassisk uppsättning vårfåglar alltså.
Någon gång skulle jag vilja besöka Hornborgasjön under trandansen. I år blir det naturligtvis inte av, de har i år av smittskyddsskäl så stängt för besökare som det går att göra en utomhusattraktion, men någon gång ska det väl bli av. Tills dess går det att fågelskåda trandansen på distans:
Jag har inte sett till några tranor här uppe än, men i går hörde jag svanar. Och tofsvipan såg jag spatsera på en åker utanför Piteå förra veckan. Så vårfåglarna har börjat komma hit också.
Det är vårvinter. Snön och isen tinar sakta bort men ännu kan jag inte gå fram till trädet i gympaskor utan att bli blöt om fötterna. Själv är jag numera sällan i Älvsbyn där trädet står eftersom jag enligt Folkhälsomyndighetens riktlinjer för närvarande mest arbetar hemifrån. Det finns så klart både för- och nackdelar med att jobba på distans hemifrån, men för mig överväger fördelarna. Jag trivs på det stora hela riktigt bra med att slippa tvingas tillbringa nästan varje vardag på kontoret. Covid-19 förekommer i Norrbotten men än så länge är antalet svårt sjuka covid-19-patienter som måste vårdas på sjukhus inte fler än vad regionen här klarar av att hantera. Låt oss hoppas att det fortsätter på det sättet.
It’s spring-winter. The snow and ice are slowly melting but I still cannot walk up to the tree in trainers/sneakers without getting my feet wet. Nowadays I’m rarely in Älvsbyn where the tree is located since, following the current rules of The Public Health Agency of Sweden, I mostly work remotely from home. There are of course both pros and cons to working from home but for me the benefits far outweigh the drawbacks. I’m generally quite pleased not to have to spend nearly every work day in the office. Covid-19 occurs in Norrbotten County but so far the number of severely ill patients with covid-19 that need hospital care does not exceed the capacity of the regional hospitals. Let’s hope it remains that way.
Fotot är taget den 8 april 2020.
Kolla även in andra trädföljare på The Squirrelbasket (internationellt).
Besökte ett par vanliga rastställen för flyttfåglar nu under påskhelgen för att ägna mig åt lite fågelskådning. Åkrarna vid Alviksgården i Luleå kommun och Tväråselet i Älvsbyns kommun. Åkrarna var delvis översvämmade så svanar, gäss och änder simmade runt på dem som i en sjö. Mycket få tranor än så länge, såg bara några få på långt håll vid Alviksgården. Där var det däremot en hel flock tofsvipor som spatserade omkring.
Idag var det tofsvipor på så gott som varenda fält längs vägen mot Piteå. Och jag kunde för första gången i år ta en promenad utan att behöva ha jacka på mig. Våren närmar sig med stora steg.
Såg årets första trana idag på vägen hem från jobbet.
Var rätt trött eftersom jag tidigare på dagen hade kört de 18 milen mellan Arjeplog, där jag jobbade i går eftermiddag och kväll, och mitt kontor i Älvsbyn. Men jag piggnade till lite när jag såg en trana stå och beta på den fortfarande ganska snötäckta åkern i Norra byn i utkanten av Älvsbyn.
Det är i sig rätt ironiskt att mitt jobb, som syftar till att minska miljöproblemen och motverka klimatuppvärmningen, involverar en rejäl dos resande. Men verkligheten är ofta väldigt långt från att vara rationell och logisk.
Och i Vistträsk har jag sett svanar varje gång jag har kört förbi den här veckan. Så flyttfåglarna håller definitivt på att anlända här uppe nu. Våren är äntligen på väg.
Nu när snön har börjat smälta bort och stubbarna syns är det tydligt att de saknade träden har blivit nersågade. Och de verkar fortfarande hålla på att fälla träd. Jag hoppas bara att i alla fall några av asparna får stå kvar året ut så att jag kan slutföra det här trädföljarprojektet.
Now that the snow is melting and the tree stumps are visible it’s clear that the missing trees have been cut down. And the cutting seems to be ongoing still. I just hope that at least some of the aspens will be left standing until the end of the year so that I can complete this year’s tree following project.
De kvarvarande asparna har börjat blomma. Jag tycker det verkar vara hanhängen som håller på att slå ut. Aspar är skildkönade, det vill säga, träden är antingen hanträd eller honträd.
The remaining aspens are starting to flower. I think it looks like male flowers that are emerging. Aspens are dioecious, meaning that each tree is either male or female.
De trädstammar som ligger och väntar på att bli borttransporterade är inte resterna av de fällda asparna utan barrträd. Men i snittytan på vissa av dem kan man se fina exempel på hur kvistar och grenar bildas långt inne i stammen och tränger sig ut genom veden. Sådana pedagogiska exempel värmer i hjärtat eftersom de påminner mig om hur jag en gång i tiden undervisade universitetsstudenter i växtanatomi och växtfysiologi.
The stacked tree logs that are waiting to be removed are not the remains of the aspens but conifers. But on some of the cut surfaces you can see nice examples of how twigs and branches start out near the middle of the trunk and work their way out through the wood. Such pedagogical examples warm my heart since they remind me of how, many years ago, I used to teach university students plant anatomy and physiology.
Det märks att vägen vid asparna är skadad av tunga fordon vilket inte direkt förbättrar den redan ganska dåliga vägkvaliteten. En fördel med att de har rensat bland träden är i alla fall att älven syns bättre från vägen. Isen har inte gått än, men det är nog inte så många veckor kvar. Eftersom campingrestaurangen för närvarande håller stängt på helgerna kunde jag inte avsluta mitt trädspanande med en fika. Men kanske nästa gång…
It is clear that the road by the aspens has been damaged by heavy vehicles which doesn’t improve the already rather bad road quality. One good thing about the tree cutting is that at least now you can see the river much better from the road. The ice hasn’t broken yet but I’m guessing it will break in a few more weeks. Since the camping restaurant is currently closed during the weekends I couldn’t end my tree watching with a coffee and cake break. But maybe next time…
Fotona är tagna den 6 april 2019.
Kolla även in andra trädföljare på The Squirrelbasket (internationellt).