Sedan en tid tillbaka har SL infört en ny rutin. Tidigare öppnades dörrarna på pendeltåget automatiskt när tåget kom till en station, men numera måste man för det mesta själv öppna dörren genom att trycka på en knapp. Trycker man inte på knappen så kommer man varken in eller ut.
Det är en stor knapp. Det finns en skylt på dörren som förklarar att man ska trycka på knappen. Dessutom finns det ingenting annat än knappen att välja på som skulle kunna öppna dörrarna. Märkligt nog är det trots allt detta ganska många resenärer som inte verkar begripa hur man öppnar dörrarna. De står och stirrar på den stängda dörren. De försöker banka på dörren. De går in i dörren. Hur svårt kan det vara?
SL har på olika sätt försökt förklara för folk hur man öppnar dörrarna. Vet inte riktigt vad denna variant ska föreställa. Ett spöke?
Mitt favoritgennamn är TIME FOR COFFEE. Denna gen är inblandad i att ställa backtravens inre klocka så att växtens dygnsrytm följer det verkliga dygnet. TIME FOR COFFEE påverkar dygnsrytmen under den senare delen av natten. Namnet syftar på att detta är en tid på dygnet då människor vanligen behöver kaffe för att kunna göra någonting överhuvudtaget. När man studerar dygnsrytmer är man ofta tvungen att vara på labbet dygnet runt för att ta prover, så jag misstänker att citatet nedan var baserat på personlig erfarenhet.
”We located TIC function to the mid to late subjective night, a phase at which any human activity often requires coffee”*
Det finns en lång tradition bland växtgenetiker att döpa mutanta växter till något som anspelar på mutantens avvikande utseende. Namnet får gärna vara komiskt eller anspela på något som alla antas känna till. En backtravsmutant vars blommor har extra många ståndare på bekostnad av pistillen (eller snarare karpellerna i pistillen) kallas till exempel superman. Superman är ju det engelska namnet på Stålmannen.
När den molekylära genetiken slog igenom inom växtbiologin för ca 20-25 år sedan kunde forskarna för första gången identifiera de muterade gener som orsakade avvikelserna hos växtmutanterna. Plötsligt hade gener gått från att vara ett abstrakt, statistiskt begrepp till att vara något fysiskt som fanns på riktigt. Något som finns på riktigt behöver ett namn, så dessa gener fick ärva namnet från mutanterna. Mutanten superman har alltså en mutation i genen SUPERMAN.
Det finns vissa komplikationer, men i princip fungerar detta namngivningssystem ganska bra. I alla fall efter att man införde skrivregler för att undvika den förvirring som kan uppstå när olika saker har samma namn. I de flesta (men inte alla) växtarter skrivs numera gennamn med kursiverade stora bokstäver, proteinnamn med icke-kursiverade stora bokstäver och mutantnamn med kursiverade små bokstäver.
Uppsala är i allra högsta grad en cykelstad. Själv föredrar jag faktiskt att gå framför att cykla, men många Uppsalabor ser det som självklart att alltid cykla när de ska någonstans (oavsett väder och väglag). Det är det väl i och för sig inget fel på, men vad jag inte förstår är varför så många Uppsalabor också envisas med att slänga cyklarna i Fyrisån. Vad har cyklarna där att göra? Cyklar är bra på land, men de hör inte hemma i vattnet.
Det är ju inte alla semesterdagar som solen är framme. Idag har regnet öst ner. För att fördriva tiden passade jag på att titta in på Evolutionsmuseets paleontologiavdelning. Jag måste säga att detta museum verkligen har ryckt upp sig på senare år. Här finns väldigt intressanta samlingar, inklusive Nordens största samling äkta dinosaurieskelett och rester av tidiga Homo erectus från Kina, men när jag först kom till Uppsala var utställningarna inte särskilt inspirerande och helt obegripliga utan djupgående förkunskaper i paleontologi. Numera satsar museet mycket mer på pedagogiska utställningar, även om några av de gamla montrarna med uppradade skelett utan någon begriplig förklaring fortfarande finns kvar på övervåningen.
Min fot är liten jämfört med denna dinosauries.Som jag sagt någon gång tidigare så anser forskarna numera att många dinosaurier var fjädertäckta. Har för mig att denna modell skulle föreställa en Velociraptor. Som sig bör i ett paleontologiskt museum finns där massor av skelett av diverse stora men utdöda bjässar.Det pågår för tillfället en utställning om människans ursprung.Jag var väldigt glad att upptäcka att museet numera uppmärksammar även växternas evolution och inte bara djurens. Ungefär så här såg de tidigaste landväxterna som man har hela fossil av ut.Detta ormskelett låg i en monter ute i trapphuset.Som många andra paleontologiska museer har även detta en mineralutställning. Jag var egentligen mer på humör för stenar än för fossil idag. Här ett vackert exempel på det kopparhaltiga mineralet malakit.Sand som förstelnats i en vacker, geometrisk form. Det är ganska vanligt att mineralers yttre form avspeglar kristallstrukturen på atomnivå, vilket ger den här typen av regelbundna, geometriska former. Fast i detta fall är det väl snarare en bergart än ett mineral.Mineralers yttre form påminner rätt ofta om abstrakta konstverk.Samma mineral kan ofta se ut på flera olika sätt, vilket gör att jag tycker de är svåra att lära sig identifiera. Här är till exempel röd turmalin, grönaktig turmalin……och svart turmalin.
Har tillbringat en vecka i Dalarna där jag gått en sommarkurs i folksång. Förutom sångare var folkhögskolan i Malung denna vecka också full med fiolspelare, smeder och utländska studenter gick kurs i svenska. Vår viskurs hade två teman: att tralla danslåtar och att kula.
Att tralla danslåtar är roligt, för det blir bra sväng, men det är kulandet och lockropen som är lite mer originella. Att kula innebär att använda en speciell röstteknik som användes av de herdeflickor som tog hand om djuren på sommarbetet på fäbodarna. Kulandet användes både för att kommunicera med djuren och för att kommunicera med de som jobbade på andra fäbodar i närheten. Det fanns ju inga mobiltelefoner förr i tiden, så ville man ha tag i någon som befann sig några kilometer bort behövdes det andra metoder.
Att kula kräver en rejäl dos självförtroende, för man är inte van vid att man kan göra så starka och så höga ljud. Det tog några dagar, men vid slutet av kursen vågade alla deltagare kula på för full hals inför resten av gruppen. Under kursen övade vi mest kulning på en kulle i skogen nära skolan. Tack och lov verkade grannarna inte bry sig – de var väl vana efter åratal av liknande kurser.
En dag mitt i kursen fick vi åka på utflykt till en riktig fäbod uppe i bergen vid Lima, några mil från skolan. Där hade de fjällkor och getter. Kalvarna var så klart väldigt söta. Getterna svansade runt oss hela dagen, och försökte äta allt inom synhåll (inklusive våra väskor). Jag har alltid trott att en fäbod är ett enkelt litet hus för en person, så jag var lite förvånad över att inse att det snarare är en stor gård med massor av hus. På fäboden fick vi öva kulning bland bergen en hel dag. Fantastiskt eko!
Jag hittade en perfekt plats att kula på när vi besökte fäboden. Här ekade det bra. Jag gillar Dalarna, för naturen påminner mycket om Norrbotten där jag växte upp.Här övas det kulning vid Mosätra fäbod.Kalvar är alltid söta.Alla ville naturligtvis hälsa på korna, som kom hem till gården precis när vi skulle åka därifrån. Getterna däremot följde oss hela dagen.
Lärare på sommarkursen i sång var Carl-Erik Carlsson, och på fäboden var det den välkända folksångerskan Maria Röjås som instruerade. Hon brukar också ha kortare sommarkurser i kulning på själva fäboden. Funderar på att gå en sådan kurs någon gång, om inte annat för att det är ett så rofyllt och vackert område.
Om du vill höra hur kulning låter kan du till exempel lyssna på den här YouTube-videon med Maria Misgeld, som leder den folkmusikkör jag vanligen brukar sjunga i. Varning för starkt ljud!
