Jag älskar att läsa, och är storkund hos biblioteket. Brukar ofta ta med böcker på tåget för att fördriva tiden. I måndags, medan tåget sakta kröp fram eftersom hastigheten var begränsad till 30 km/h (något fel på spåren tydligen), så hann jag läsa hela ”Det här är inte jag” av Eva F. Dahlgren. Boken uppges vara en dokumentärroman. Jag vet inte riktigt vad som menas med detta, men möjligen betyder det något i stil med en extra realistisk roman.
Boken handlar om Felicia som är frilansande journalist och ensamstående mamma till 14-årige Johannes. Felicia har drabbats av utmattningsdepression, och hon är riktigt illa däran. Hon klarar i princip inte av att göra någonting, och får panikattacker till och med av att försöka gå in i en matvaruaffär och handla. Det enda hon klarar av att göra är att brodera, vilket hon aldrig gjort tidigare men nu blir närmast besatt av. Sonen tvingas därför bli den som får vardagen att fungera.
Trots att hon kan se att sonen mår väldigt dåligt av situationen, klarar hon inte av att erkänna för sig själv att hon är psykiskt sjuk. Och eftersom hon inte kan erkänna det, utan hela tiden försöker hävda att hon ”bara är lite trött”, så blir hon inte heller bättre. Hon ser sig själv som en duktig och lyckad person, och trots att hon länge skrivit om utbrändhet som medicinsk reporter så kan hon inte släppa tanken att det bara är misslyckade och svaga personer som blir psykiskt sjuka. Hon är ju en lyckad och framgångsrik människa! Sådana kan inte bli psykiskt sjuka. Och de äter absolut inte medicin mot psykisk sjukdom, för det är ju ”lyckopiller”.
”-Har bestämt mig för att inte börja med antidepressiva, säger jag hurtigt och slår mig ner vid köksbordet. Känner mig inte ett dugg deprimerad. Bara lite överansträngd. Det kan vem som helst bli, en time-out bara så är jag tillbaka.
Johannes hejdar sin tunna hand som håller i en sked med O’boy. För ett ögonblick hänger den alldeles stilla i luften, långt ifrån mjölkglaset. Han ser på mig.
Sedan vänder han sig bort.”
Sonens reaktion får henne till slut att börja ta medicinen, och den ger viss lindring. Felicia söker också tröst i litteraturen, hos Strindberg, och inser att människor plågats av samma symptom i hundratals år. Som stressade människor tenderar att göra så isolerar hon sig och slutar träffa vänner och kollegor. Efter en tid lär hon känna en hemlös kvinna som hon först hyser visst förakt för, men hon tvingas motvilligt konfrontera sin fördomar och inse att det är hon själv och inte den hemlösa som har psykiska problem. Eftersom hon är egenföretagare vägrar försäkringskassan att betala för rehabilitering. Reglerna kräver nämligen att hon måste bli frisk först, innan någon rehabilitering kan tillåtas. Det blir dock sorgligt nog ett dödsfall som får det att sakta börja vända för Felicia och hon bokar till slut för egna pengar en tid hos en psykolog.
Trots att väldigt, väldigt många människor idag lider av olika typer av stressjukdomar har vi svårt att hantera detta, och vi har väldigt svårt att se på sjukdom i hjärnan som vilken sjukdom som helst. Psykisk sjukdom är på något sätt ”fulare” än andra sjukdomar. Kanske beror det på att psykisk sjukdom påverkar personligheten. Trots att det fortfarande är samma kropp är den person som tidigare fanns i den kroppen borta, och har ersatts med någon annan. Det är ofta så psykisk sjukdom upplevs av anhöriga och vänner, och det finns inget som skrämmer och upprör människor så mycket som just detta.
Den här boken beskriver ganska bra många av de symptom som långvarig stress ger, och även de som bara haft mildare stressymptom kan ofta känna igen sig. Jag hoppas att många läser denna bok, och framför allt hoppas jag att människor vågar börja prata öppet om psykiska sjukdomar på samma sätt som vi pratar om cancer eller hjärtsjukdomar. Då skulle många fler våga ta sina symptom på allvar och våga söka behandling utan att skämmas. Förhoppningsvis skulle vi även få bättre och effektivare behandlingsmetoder när folk börjar ta detta på allvar och ställa krav. Tänk så mycket lidande vi kunde slippa då…
ionen i Philochoros bjuder firade vi nu under helgen den kommande våffeldagen med att åka ut till föreningens stuga och grädda våfflor. Mums! Efter att länge ha irriterat mig på att det alltid är frasvåfflor (som jag tycker smakar sågspån) och inte riktiga (d.v.s. äggbaserade) våfflor som bjuds, så bestämde jag mig i år för att ta med lite egen våffelsmet och grädda istället för att äta av de gemensamma våfflorna. 
