Skönheten och odjuret

Björkhängen
Björkhängen

Nog är pollensäsongen igång alltid. Det märks genom att ögonen börjar klia och näsan rinna så fort jag kommer utanför dörren. Alltså borde det finnas aspblommor att samla in till mina experiment. Egentligen vore det bättre att använda blommor från amerikansk jättepoppel för experimenten, men det är lite dåligt med jättepopplar här i krokarna så asp får duga.

I vanliga fall växer det asp var man än vänder sig, men när man behöver få tag i en blommande asp finns de plötsligt ingenstans. Speciellt inte själva blommorna. De irriterande björkarna däremot verkar ha hur mycket blommor (och pollen) som helst.

Även om jag inte hittade några aspblommor på dagens promenad, så hittade jag i alla fall andra fina vårblommor. Blåsippor, vitsippor och snödroppar blommade alla längs den rätt slingriga väg jag gick till mataffären.

 

Vitsippor
Vitsippor
Blåsippor

 

 

 

 

Snödroppar
Snödroppar

Mycket vatten är pest för tågpendlare men fest för kajakpaddlare

2013_0420forsande_kanotslalom0029Vårfloden tillsammans med mycket regn har gjort att det är mycket vatten i Uppsalaområdet nu. Väldigt mycket vatten. I flera dagar har speciellt området norr om Knivsta varit översvämmat, men följden att många tåg har varit inställda och de tåg som gått har varit kraftigt försenade. Att ta sig till och från jobbet har på sistone alltså varit något av en utmaning, speciellt för tålamodet. Och enligt SMHI kommer det att fortsätta på samma vis ett tag framöver. Suck…

Fyrisån som brukar rinna ganska stillsamt genom centrala Uppsala är för tillfället en riktig fors. På vissa ställen är det bara några dm kvar av kanten innan centrala Uppsala 2013_0420forsande_kanotslalom0015blir blöta om fötterna, och restaurangen Tsatsikis uteservering ligger redan under vatten. 2013_0420forsande_kanotslalom0021

Men detta är inte en katastrof för alla. Forsarna gjorde att den tävling som kanotklubben anordnade idag i kajakslalom i praktiken blev en publikfriande och spännande tävling i forsränning istället.2013_0420forsande_kanotslalom0022

Visserligen blev Upplandsmuseet av med någon meter av sitt stuprör, som en övergiv2013_0420forsande_kanotslalom0023en kajak på vift slog av efter att paddlaren fått rädda sig upp på en stege. Men några smällar får man ta. Och till publikens förtjusning blev det många dramatiska eskimåvändningar i forsarna. Fast jag tycker att publiken var rätt tystlåten av sig. Folk hade gärna fått applådera och heja lite mer på paddlarna.

På valbor2013_0420forsande_kanotslalom0027gsmässoafton om några veckor är det tänkt att forsränningen ska gå här. Då kastar sig studenter och företagsrepresentanter nerför fyrisån på utsmyckade frigolitflottar inför en stor publikmassa. Men ska det bli någon forsränning i år måste vattenmängden minska. Annars blir det bara de gula plast2013_0420forsande_kanotslalom0011ankorna som får forsränna. Det har hänt förr…

Skinande sol, vårblommor, vårflod och dödsföraktande forsrännare. Äntligen verkar det vara vår på riktigt. En härlig lördagseftermiddag i april!2013_0420forsande_kanotslalom0010

Pollineringens historia

Att blommo2009_08020166rnas och insekternas evolution har följts åt och drivit på varandra är ingen nyhet, men hur uppstod detta samarbete? Darwins klassiska teori om naturligt urval fungerar utmärkt för att förklara varför samarbetet mellan blommor och pollinerare fortsatte och utvecklades vidare när det väl uppstått, men förklarar inte hur och när samarbetet uppstod till att börja med.

Naturligt urval innebär i korthet att de individer som är bäst anpassade till sin livsmiljö är mest sannolika att få barn som i sin tur överlever till vuxen ålder och själva blir föräldrar. Naturligt urval är en konsekvens av två saker. Att resurserna inte är oändliga och att olika individer av samma art inte är helt identiska och därmed inte har samma förutsättningar. Dessa två observationer kan verka självklara, men dessa enkla insikter har ofta ignorerats och förnekats av religiösa och ideologiska skäl.

Ofta förutsätts det att insektspollinering var en innovation som uppstod med blommorna. Det stämmer inte. De nakenfröiga växterna har också pollen som behöver föras till fröämnena i honkottarna. Idag är barrträd och ginkgo undantagslöst vindpollinerade, men både kottepalmer och gnetaler är insektspollinerade.

Gnetaler producerar söta pollineringsdroppar både han- och honkottar, vilket lockar pollinerare. Kottepalmer producerar också pollineringsdroppar, men de är inte lika söta. Deras pollinerare äter istället pollen och andra växtdelar. Möjligen lockas insekterna till kottarna av att pollineringsdropparna luktar gott (om man är en insekt). Även barrträd och ginkgo har pollineringsdroppar. De utsöndras från fröämnena och används för att suga in pollen i själva fröämnet och att för att få pollenkornen att gro.

Den äldsta fossila växten med anpassningar som associeras med insektspollinering var en fröormbunke som levde under karbonperioden. Insektspollinering blev dock aldrig något dominerande mode bland fröormbunkar som generellt föredrog vindpollinering. Även under Mesozoikum var kottepalmer och gnetaler insektspollinerade, och under senare delen av perioden dök ju blomväxterna också upp, men under Mesozoikum fanns dessutom insektspollinerade barrträd (specifikt familjen Cheirolepidiaceae) och bennettiter. Bennettiterna var en utdöd grupp av fröväxter som hade tvåkönade kottar och två integument i fröämnena. Eftersom deras kottar påminde en aning om blommor har de ofta kopplas till blomväxternas evolution, men hur det ligger till med den saken är inte avgjort.

De nakenfröiga växterna använde alltså insektspollinering långt innan det fanns några blommor. De använder dessutom åtminstone delvis samma sorts signaler som blommorna för att locka pollinerare. Den uppenbara slutsatsen är därför att blomväxterna sannolikt helt enkelt övertog sina pollinerare från de nakenfröiga växterna. Blommornas insektspollinering var inte alls någon innovation! Blomväxterna övertog och vidareutvecklade ett samarbete som redan var gammalt och väl inarbetat. Att blomväxterna och insekterna sedan tillsammans tagit detta samarbete till helt nya höjder är en annan historia.

Kommentar: Gnetaler är mitt egenpåhittade namn på växter i ordningen Gnetales, vilken idag består av de tre släktena Gnetum, Ephedra och Welwitschia. Så vitt jag vet finns det inget etablerat svenskt namn på ordningen, vilket behövs om man ska kunna prata om fröväxternas evolution på svenska.

Referens: Labandeira m.fl. (2007) Pollination drops, pollen, and insect pollination in Mesozoic gymnosperms. Taxon 56, s. 663 (tips: googlar du lite kan du hitta denna artikel som gratis pdf)

Bokrecension: Women of Discovery

2013_0330bok_amaryllis0003Påskens bloggtema bokrecensioner avslutas med Women of Discovery – A Celebration of Intrepid Women Who Explored the World av Milbry Polk och Mary Tiegreen. Denna bok köpte jag när jag pluggade i Skottland som utbytesstudent för 10 år sedan. Den är en hyllning till de modiga och egensinniga kvinnor som genom historien har vågat ta för sig i livet och upptäcka världen. I boken får vi möta allt från kvinnliga pilgrimer på 300-talet till 1800- och det tidiga 1900-talets kvinnliga upptäcktsresande och vetenskapliga pionjärer. Även några nu levande kvinnor som t.ex. Jane Goodall finns med. Den här boken passar utmärkt när man står inför en utmaning och känner att självförtroendet behöver en liten extra skjuts. Kunde de så kan minsann jag också! Från denna bok kommer ett av mina favoritcitat:

”It seems to be taken for granted that to go alone into wild places like New Guinea, and encamp as I have done at a long distance from any civilized people, demands courage. Actually it is not so much courage that is called for but endurance. I should place independence first and then endurance, neither of which are virtues but acquired habits. Independence is regarded as an unsociable habit, especially in a woman, and the dictionary defines self-sufficient as haughty, which shows plainly the general trend of opinion.”

Evelyn Cheesman (1881-1969)

Bokrecension: Bokserien om Sookie Stackhouse

2013_0331böcker0002Jag tillhör dem som älskar Charlaine Harris böcker om den telepatiska servitrisen Sookie Stackhouse. Däremot är jag inte lika förtjust i TV-serien True Blood, som är baserad på böckerna. Charlaine har meddelat att nästa bok (Dead Ever After), som kommer ut i inbunden utgåva i maj i år, kommer att bli den sista i serien. Jag tycker att hon har upprätthållit en bra kvalitet genom hela serien, vilket långt ifrån alltid är fallet när det gäller långa bokserier.

Böckerna tillhör kategorin urban fantasy, vilket i detta fall innebär att de utspelar sig i en småstad i den amerikanska södern där det utöver vanliga människor även förekommer sagovarelser som vampyrer, varulvar, häxor, älvor, demoner och som sagt telepater. Trots detta så är böckerna i grunden deckare. I varje bok blir Sookie eller någon i hennes närhet utsatt för något brott som hon känner sig tvungen att försöka lösa. Vanligast är att någon mördas eller kidnappas. I en bok bombas hotellet hon bor på. Mordbrännare försöker i olika böcker bränna ner såväl hennes hus som puben där hon jobbar. Dessutom har hon otur med killar. Som telepat kan hon höra vad människor tänker, så en mänsklig pojkvän är uteslutet. Hon har vid det här laget hunnit beta av ett antal pojkvänner av olika övernaturliga kategorier. Alltid är det något som går snett och förstör hennes förhållanden.

Något som gör att jag gillar böckerna är att det, trots att de är fantasyböcker, finns en sorts socialrealism i dem. Även om Sookie har ett jobb så är hon nämligen ganska fattig. Hon har inte har råd med sjukförsäkring. Hon har ingen dator eller internet innan hon ärver en dator från en avliden kusin. Hon är storkund hos stadens lilla bibliotek. Hon oroar sig en hel del för hur hon ska ha råd med elräkningarna och de nödvändiga reparationerna på det hus hon ärvt av sin farmor. Inget tanklöst shoppande här inte! Det känns på något sätt väldigt uppfriskande med moderna amerikanska romaner där huvudpersonen inte försöker lösa alla problem med att shoppa och istället tvingas anpassa sitt spenderande till en realistisk hushållsekonomi.

Vårpromenad

2013_0331håga_änder0007Älskar ljudet av porlande vatten på våren. Ännu är det för kallt för att växterna ska vakna till liv, men fåglarna är i alla fall igång. På dagens promenad såg jag bland annat ett par gräsänder som simmade i en vak i Hågaån. När jag kom hem igen kutade en ekorre upp och ner för träden precis framför mig, men den var lite för snabb för att jag skulle hinna ta ett bra foto av den. Så lite djur finns det i alla fall att titta på när man är ute och går.

Bokrecension: I döda språks sällskap & Ett träd med vida grenar

2013_0330bok_amaryllis0006Ännu en bok som jag läst om hur många gånger som helst. Jag gillar språk och I döda språks sällskap – En bok om väldigt gamla språk av Ola Wikander passar mig perfekt. Det är en populärvetenskaplig bok om utdöda språk. Sumeriska, akkadiska, hebreiska, koptiska, hettitiska, sanskrit, fornpersiska, oskiska, etruskiska, gotiska och anglosaxiska får alla var sitt kapitel där Ola först ger en introduktion till språkets historia och berättar lite om dess speciella egenheter för att sedan avsluta med ett textexempel på orginalspråk (med översättning). Boken är avsedd att underhålla och väcka nyfikenhet och den är inte någon lärobok i vanlig bemärkelse, men trots det kan man lära sig en hel del om språkhistoria genom att läsa den.

2013_0331bok_amaryllis0002Ola Wikander har också skrivit Ett träd med vida grenar – De indoeuropeiska språkens historia som är en sorts uppföljare till I döda språks sällskap. Boken handlar, som undertiteln anger, om de indoeuropeiska språkens historia. Eftersom svenskan tillhör den indoeuropeiska språkfamiljen så är detta på samma gång en bok om vårt eget språks historia, vilket naturligtvis gör den extra intressant. Här försöker Ola också beskriva i mer detalj hur jämförande språkforskning går till, vilket gör att den här boken inte är lika lättsmält som I döda språks sällskap, utan bitvis påminner om en grundläggande lärobok i språkvetenskap. För mig gör det inget, men jag misstänker att det kanske kan skrämma bort en del läsare som avskydde att traggla med grammatik i skolan.

Nu väntar jag bara på en populärvetenskaplig bok på svenska om de finsk-ugriska språkens historia. I denna familj ingår finskan, samiskan och estniskan, och genom hela Sveriges historia har detta därför varit den andra stora språkfamiljen i vårt land. Speciellt eftersom Sverige ända från början och fram till för drygt 200 år sedan inkluderade dagens Finland. Någon som vet om det finns någon bra sådan bok?

Bokrecension: Microserfs

2013_0330bok_amaryllis0019Jag läste först boken Microserfs av Douglas Coupland, som nog är mest känd för Generation X, i svensk översättning när jag var tonåring. På svenska heter den Mikroslavar. Boken handlar om några unga dataingenjörer som jobbar på Microsoft under första halvan av 90-talet. Microserfs är skriven i dagboksform, och dagboksskrivaren i detta fall är bugtestaren Dan. Hans jobb är att hitta eventuella fel i den kod som andra dataprogrammerare har skrivit. Det är inget särskilt roligt eller spännande jobb, men den kult som finns kring företagets grundare Bill Gates gör ändå att han tycker det är coolt att jobba på Microsoft. Dan delar ett hus med fyra andra Microsoftanställda; Susan, Abe, Todd, Bug och Michael. Alla har de gemensamt att de är unga, högutbildade och deras liv består av arbete och inte särskilt mycket annat. Men saker och ting förändras och sakta men säkert börjar de, en efter en, att ifrågasätta denna ganska meningslösa livsstil.

För Dan börjar det med att hans pappa, som jobbat på IBM, får sparken. Pappan dyker spontant upp hos Dan, och placeras i Michaels rum då Michael är bortrest. Ungefär i samma veva börjar Dan dejta Karla som också jobbar dataingenjör på Microsoft. Nästa gång gänget hör av Michael visar det sig att han har sagt upp sig från Microsoft och tillsammans med en entreprenör vid namn Ethan startat upp ett litet teknologiföretag som är baserat på en kod som de kallar Oop!. Oop! påminner lite om lego (fast i datorn) och de har en massa idéer om hur Oop! skulle kunna användas. Michael erbjuder dem alla jobb i det nya företaget, och efter viss tvekan accepterar alla utom Abe erbjudandet och Susan investerar till och med egna pengar i företaget.

I likhet med många andra högteknologiska start-up-företag har de dock glömt en liten detalj. Företaget har inga kunder och därmed ingen omsättning. Och för Ethan, vars jobb huvudsakligen går ut på att skaffa sponsorer, går det inget vidare. Det visar sig också, i efterhand, att Michael bränt stora summor pengar på att anställa Dans pappa för att bygga en hel värld i lego i företagets nya kontor. Trots pengaproblemen börjar livet ändå förbättras för de unga ingenjörerna. Flera av dem börjar dejta, och skaffar pojk- respektive flickvänner. Todd blir till och med, till sin glädje och förskräckelse, pappa. Men när Dans mamma får en stroke så rasar hans liv samman. Då får de dock äntligen möjligheten att använda sina datakunskaper till något verkligt viktigt.

2013_0330bok_amaryllis0021Douglas Coupland har onekligen ett mycket säreget sätt att skriva. Man får inte låta sig skrämmas av att texten vid första anblicken totalt verkar sakna sammanhang och framstår som ett virrvarr av slumpmässiga enskilda ord, märkliga listor och faktisk text. När man väl börjar läsa upplever man märkligt nog att alltihop hänger ihop på ett begripligt sätt. Och berättelsen, som till att börja med verkar ytlig, visar sig vara mer djupgående än man trodde.

Bokrecension: Guide till Gud

Jag tror inte på någon gud. När jag var yngre försökte jag verkligen begripa mig på kristendomen och tro på de kristnas gud, men jag lyckades aldrig. Alltihop framstår för mig bara som absurt och rätt ofta idiotiskt. Det är kanske därför jag är så fascinerad över varför majoriteten av jordens befolkning trots allt är aktivt troende och utövar någon religion. Trots min egen avsaknad av tro så känner jag en hel del människor som är aktivt troende, mest kristna och muslimer men även folk som bekänner sig till andra religioner. Och dessa människor är inte dummare än de ateister jag mött. Många debatter mellan ateister och troende är totalt meningslösa och idiotiska. Båda sidor saknar vanligen intresse av att förstå varandra och båda pratar alltid om helt olika saker. Många officiella förklaringar till varför religion har uppkommit och varför religion fortsätter ha så stor betydelse har dessutom en tendens att missa poängen.

2013_0330bok_amaryllis0015I boken Guide till Gud har Görel Byström Janarv sammanställt korta berättelser från 100 personer. Dessa 100 människor bor alla i Sverige men har olika kulturell bakgrund och tillhör olika religioner (vissa är ateister). Görel har bett var och en att visa och berätta om ett rum, en sak eller en plats som har med deras tro eller livsåskådning a2013_0330bok_amaryllis0024tt göra. Dessa saker och platser har fotograferats av Pål Sommelius. Boken är väldigt trevlig och jag tycker att den gör det tydligt att tro och livsåskådning (och överhuvudtaget vad som är viktigt i livet) för de allra flesta är en fråga om känslor, inte rationalitet eller logik. Bra påskläsning för de som vill ha något som anknyter till religion, utan att vara särskilt bibliskt.

Bokrecension: The Double Helix

I år är det 60 år sedan upptäckten av DNA-molekylens struktur, vilket slutligen besvarade frågan vad gener egentligen består av. Majoriteten av forskarna hade tidigare trott att svaret var proteiner, inte DNA. Det korrekta svaret kom 1953 i form av en kort artikel i Nature, där de unga och okända vetenskapsmännen James Watson (som just skulle fylla 25) och Francis Crick (ca 10 år äldre) presenterade en modell av DNA-molekylen som de skapat genom att använda byggsatser, kompasser och linjaler. Utmaningen hade varit att få byggsatsmodellen att stämma överens med de experimentella data de hade tillgång till. Särskilt viktiga var de röntgenkristallografiska data från Maurice Wilkins och Rosalind Franklin som publicerades samtidigt som Watsons och Cricks artikel och de märkliga proportioner mellan byggstenarna i DNA som tidigare publicerats av Erwin Chargaff. James Watson fick tillsammans med Francis Crick och Maurice Wilkins Nobelpriset i fysiologi eller medicin 1962 för denna upptäckt. Då hade tyvärr redan den fjärde av nyckelpersonerna bakom upptäckten, Rosalind Franklin, avlidit. Hon dog 1958, bara 37 år gammal. Eftersom Nobelpris bara delas ut till levande personer, var det sålunda bara männen bakom upptäckten som blev belönade.

Några år efte2013_0330bok_amaryllis0002r att han fått Nobelpriset skrev James Watson en bok, The Double Helix, om sina minnen av hur det hela gått till. Denna bok har blivit en riktig klassiker inom den populärvetenskapliga litteraturen. Ett av syftena med att skriva boken var att James upplevde att många människor hade en väldigt idealiserad och verklighetsfrämmande bild av hur vetenskap egentligen går till, något som fortfarande är sant. Här försöker han, med ett slagkraftigt och humoristiskt språk, beskriva hur personliga relationer, kulturella fenomen, slump, hämndlystnad och rivalitet ofta har minst lika stor eller till och med större betydelse än logik och den officiella vetenskapliga modellen för hur viktiga vetenskapliga upptäckter egentligen uppstår. Forskare fungerar nämligen, tvärtemot vad många verkar tro, på precis samma sätt som alla andra människor.

James beskrivningar av de personer som var inblandade i det hela är ofta inte särskilt smickrande, speciellt inte av Rosalind Franklin. De tre männen James, Francis och Maurice var alla rädda för Rosalind, som visserligen var exceptionellt duktig på röntgenkristallografi men som de ansåg hade en personlighet som mest påminnde om en folkilsk noshörning. Att Rosalinds dåliga humör orsakades av att hon fick utstå konstant diskriminering p.g.a. sitt kön insåg inte James förrän långt senare. Sin partner, Francis, beskriver han som ett teoretiskt geni som konstant pladdrar men inte producerar särskilt mycket och är något av en besserwisser. Maurice beskrivs som rätt försynt och försiktig. Han är mest upptagen med att försöka hitta något sätt att bli av med Rosalind och han är dessutom rätt ointresserad av byggsatsmodeller.

James har också problem med att få betalt för sitt arbete i Cambridge. Han är i Europa på ett amerikanskt postdocstipendium. Problemet är att reglerna för stipendiet säger att han ska studera biokemi i Köpenhamn. James hade på eget bevåg bestämt sig för att flytta till England istället, där han var betydligt mer framgångsrik än i Köpenhamn. Hans framgångar i England kombinerat med argumentet att hans vistelse i Köpenhamn var meningslös (den danske professorns engelska var obegriplig och att han var dessutom totalt ointresserad av att lära ut någon biokemi för tillfället eftersom hans äktenskap just hade kraschat) imponerar dock inte på stipendiekommittén, som istället försöker tvinga James att flytta till Sverige. Hans försök att hitta försörjning leder till alltmer invecklade bedrägerier. James har också problem med att han ständigt fryser i de dåligt uppvärmda lokalerna och han får dessutom problem med magen av den usla engelska maten. Ung som han är ägnar James också rätt mycket tankemöda åt hur han ska bära sig åt för att få träffa de söta, utländska au pair-flickorna som jobbar i professorsfamiljerna och de franska flickorna som är i Cambridge på språkkurs.

Det hjälper nog om man kan lite biokemi för att hänga med i James beskrivningar av deras upp- och nergångar när det gäller att lista ut DNA-molekylens struktur, men intrigerna, rivaliteten och personbeskrivningarna behöver man ingen biokemi för att förstå. För, som James själv säger i det kanske mest kända citatet från boken,

”One could not be a successful scientist without realizing that, in contrast to the popular conception supported by newspapers and mothers of scientists, a goodly number of scientists are not only narrow-minded and dull, but also just stupid.”