Foton – Sida 6 – Erika Groth

Trädet i augusti (klotpil)

Juni var het och torr. Juli var kall och regnig. Men idag var det varmt och soligt igen så det var ganska mycket folk i Lomtjärnsparken när jag besökte trädet. Att mata änderna genom att kasta brödbitar till dem är rätt populärt bland både stora och små. Nu i slutet av högsommaren är pilträdet som mest storslaget.

June was hot and dry. July was cold and rainy. But today it was warm and sunny again so there were quite a lot of people in Lomtjärn park when I visited the willow tree. Both children and adults seem to enjoy feeding the wigeons by throwing bread pieces. Now at the end of high summer the willow tree is at its most magnificent stage.

Fotona är tagna den 8 augusti 2020.

Kolla även in andra trädföljare på The Squirrelbasket (internationellt).

Odlingslotten ger riklig skörd

Min lilla 4 kvm odlingslott för två månader sedan när jag fick tillgång till den och kunde börja plantera:

Odlingslotten efter en månad:Odlingslotten nu, efter två månaders odling:Redan för en månad sedan hade jag börjat skörda och under den senaste månaden har odlingslotten gett riklig skörd av rädisor, plocksallad, mangold, sockerärtor, gräslök och nu på sistone även de första sommarmorötterna. Morötterna är ännu ganska små men genom gallringsskördandet lär de kvarvarande bli större. Broccolin har dessutom äntligen börjat bilda små broccolihuvuden. Jag har provsmakat ett litet broccolihuvud men ännu är det inte dags att skörda. Även bondbönorna behöver mer tid på sig att mogna men det verkar som att de kommer att ge en stor skörd. De schalottenlökar som jag planterade mellan bondbönorna ser också ut att ha utvecklas bra, i den mån det alls går att se dem längre under den frodiga växtligheten på odlingslotten. Blomkålens första försök att bilda ett blomkålshuvud hade blivit totalt förstört och jag var på väg att helt ge upp på blomkålsplantan och rycka upp den men nu har den plötsligt börjat om och bildat ett nytt, vitt, blomkålshuvud så den får stå kvar med förhoppningen att det ändå ska bli en liten men ätbar skörd av blomkål.

Som ersättning för en rad med rädisor som jag tidigt skördade färdigt planterade jag i efterhand en lavendel som var tänkt att hjälpa till dra dit lite extra insekter som kan pollinera mina ärtväxter. Tyvärr blommade lavendeln över ganska snabbt, men kyrkan har planterat en hel blomrabatt med sent blommande insektspollinerade blommor längs kanten på odlingsområdet och där är det fortfarande fullt med främst humlor.

Jag har under semestern oftast besökt odlingslotten några gånger i veckan för att skörda. Eftersom det har regnat så mycket under de senaste veckorna har jag inte behövt åka dit för att vattna utan regnet har skött vattnandet åt mig. Dagens skörd bestod av sockerärtor (varav jag åt upp de flesta direkt på plats), mangoldblad, salladsblad, lite gräslök och rädisor i flera olika färger.Hela området med odlingslotter framför kyrkan, med blomrabatten med alla humlorna längst till höger:

Flera månaders egenhändigt plockad frukost på väg in i frysen

Idag var första gången på många år som jag plockade blåbär för att ta hem. Jag brukar äta blåbär när jag är ute i skogen, men sällan plocka hem dem. Men på sistone har jag börjat äta blåbärsgröt, vilket till vardags oftast helt enkelt betyder havregrynsgröt kokat med några blåbär i kastrullen, till frukost och det känns fånigt att köpa blåbären den här tiden på året när det går snabbt att gratis plocka ihop nästan 600 g (rensat) inom en kilometer från min lägenhet. Det är ungefär 1 liter blåbär och motsvarar ca 2,5 förpackningar med frysta svenska blåbär i affären. Så jag är riktigt stolt över mig själv för att jag äntligen har kommit mig för att ta med mig hinken ut i skogen och plocka bär. Nu håller jag på att, en bricka i taget, styckfrysa bären för att kunna slänga ner några åt gången i grötkastrullen.

En solig dag på arkeologstigen

Eftersom väderleksrapporten för en gångs skull lovade soligt väder och uppehåll hela dagen idag passade jag på att ge mig ut och vandra längs arkeologstigen. Jag har tänkt gå den ett bra tag, men har inte haft tillfälle till det tidigare.

Stigen börjar vid en skyltad avfart från E4:an (södergående) strax söder om Jävre. Avfarten är av typen vändplats eller halvcirkel för att kunna göra en säker vänstersväng, men istället för att köra över E4:an kör man genom grinden och fortsätter en bit in i skogen till en parkering där det finns torrdass (men toapapper måste man ta med själv). Stigen är väl skyltad och utmärkt med färgmarkeringar med några meters mellanrum längs hela vägen så det är svårt att gå vilse. Observera att även Solanderleden kan nås från samma parkering så se till att du hittar arkeologstigens informationsskylt för att hamna på rätt stig.

Jag gick 2-kilometersrundan över Sandholmsberget, där de flesta av de intressantaste fornlämningarna finns, plus en avstickare upp på Högberget för att se labyrinten som finns på toppen av det berget. Totalt blir det ungefär 3-4 kilometer, det vill säga, ungefär halva den totala arkeologstigen. Labyrinten tros vara från 1200-talet. Ingen vet vad syftet med dessa labyrinter var men det har inte hindrat folk från att komma med alla möjliga mer eller mindre seriösa förslag.

Jag vet inte om det är en effekt av corona-hemester-trenden eller om detta brukar vara en väldigt populär stig även annars, men jag träffade en hel del folk längs stigen, inklusive flera barnfamiljer. Med tanke på att jag mycket sällan träffar på en enda människa överhuvudtaget när jag till vardags promenerar i skogen där jag bor, vilket ligger i en annan del av samma kommun, kändes det lite märkligt faktiskt. Även om jag i teorin tycker att det är jättebra att barn får vara ute i naturen och dessutom får lära sig om Norrbottens forntid på köpet så föredrar jag i praktiken när jag får ha skogen för mig själv.

På Sandholmsberget finns bland annat den berömda så kallade liggande hönan vilket är en stor sten som balanserar på tre mindre stenar. Någon har en gång för länge, länge sedan lyft upp den stora stenbumlingen och skapat det här monumentet, men ingen vet idag varför.Gravrösen finns utspridda på bergen längs arkeologstigen. Dessa stora stenhögar är gravar från brons- och järnåldern. Forntidens norrbottningar verkar inte alls ha varit lika förtjusta i bronsföremål som sörlänningarna för få sådana har hittats i Norrbotten, men de var desto mer förtjusta i järnprylar.Det finns även några gravar i form av stensättningar, vilka inte är lika lätta att urskilja som rösen. I den nedanstående graven hittades enligt informationstavlan resterna av en kremerad kropp.Lite information till den som tänker gå arkeologstigen:
Det finns en broschyr att hämta på Piteå Turistcenter, och troligen även på Jävre Turistinformation, som innehåller en mycket enkel karta över arkeologstigen. Förutom den huvudsakliga startpunkt som jag använde går det även att starta vandringen från andra hållet vid Jävre Turistinformation, men då måste man gå hela sträckan på cirka 7,5 kilometer tur och retur för att få se de intressantaste fornlämningarna. Från Jävre går det även att köra till Högberget som ligger ungefär i mitten av arkeologstigen och utgå därifrån.

Stigen är bitvis lättpromenerad men långa sträckor är mycket steniga, strax innan Högberget går stigen till och med över ett klapperstensfält, stigen lutar en hel del på många ställen och för att komma upp på och ner från Högberget i riktning mot Sandholmsrundan krävs enklare klättring. Så även om man kan gå i gympadojor eller sandaler så rekommenderar jag, precis som Piteå Museum anger på sin webbsida, att hellre gå i ett par stadiga vandrarkängor eller liknande om man har det. Annars är risken att vricka fötterna rätt stor. En vandringsstav kan också vara praktiskt att ta med eftersom det som sagt lutar en hel del. Räkna också med att det tar mycket längre tid att gå än vad motsvarande sträcka skulle ta på en väg eller en lättpromenerad, barrtäckt stogsstig. För mig tog dagens promenad mer än dubbelt så lång tid, snarare uppåt tre gånger längre tid, jämfört med hur länge samma sträcka tar för mig att gå på en väg, visserligen inklusive några kortare pauser men ändå… Dessutom var stigen idag bitvis snarare en bäck än en stig eftersom det har regnat så mycket på sistone. Och glöm inte att ta med myggmedel och dricksvatten.

Vad är skillnaden på flytande tvål och schampo?

Vad är egentligen skillnaden på flytande tvål/duschtvål och schampo? Läs ingredienslistorna på de två produkterna ovan och se om du kan hitta skillnaden.

Eftersom jag har känslig hud föredrar jag att använda produkter som inte innehåller det ämne som i ingredienslistan anges som sodium lauryl sulfate (i enlighet med den internationella lagstiftning som är orsaken till de svårbegripliga ingredienslistorna på kosmetiska produkter). Det liknande ämnet sodium laureth sulfate är inte särskilt mycket bättre. Sodium lauryl sulfate, också känt som SLS, används ofta inom hudforskning för att framkalla hudirritation vilket borde ge en vink om att det inte är ett bra ämne att dagligen utsätta sin hud för om man har känslig hud. Tyvärr är det ett ämne som är nära nog universellt i allehanda typer av flytande kosmetiska och rengörande produkter som exempelvis tvål, duschtvål, schampo och tandkräm. Utbudet blir därför ganska litet, och nästan helt begränsat till produkter som på mer eller mindre goda grunder påstås vara ekologiska och därmed dyrare. Om man som jag dessutom är överkänslig mot stark parfymdoft blir utbudet dessutom ännu mindre.

Nyligen testade jag att köpa Urtekram parfymfri duschtvål och schampo eftersom de finns att köpa i stora förpackningar vilket blir något billigare än de flesta andra liknande produkter. Då noterade jag något märkligt. Ingredienslistorna för parfymfri duschtvål och parfymfritt schampo är identiska!

Urtekrams produkter säljs i Sverige av Midsona Sverige. Jag skrev ett mejl till den svenska kundkontakten för Urtekram för en månad sedan och frågade om det finns någon skillnad mellan duschtvålen och schampot och vad den skillnaden i sådana fall är. Det kom en automatisk bekräftelse på att mejlet hade kommit fram men sedan dess har jag inte hört av dem. Så jag antar att Midsona inte heller vet vad skillnaden är.

Jag testade för övrigt att använda duschtvålen som schampo och det fungerade alldeles utmärkt. Så i framtiden behöver jag bara köpa en produkt som kan användas både som duschtvål och som schampo. En onödig utgift mindre alltså.

Grothsmederna dök först upp på Melderstein

Som jag tidigare skrivit om är de hittills tidigaste spåren som jag har kunnat bekräfta av mina förfäder i den rakt manliga linjen smederna Johan Johansson Groth och hans son som också hette Johan Johansson Groth som dök upp i ett husförhör när Meldersteins bruk höll på att byggas 1740. Var de kom ifrån har jag ännu inte kunnat bekräfta, men troligen kom de från något av bruken nere i mellansverige. Deras ättlingar fortsatte att arbeta på de olika bruken här i norr ända in på 1900-talet. De första generationerna manliga ättlingar var smeder men därefter verkar de yrkesmässigt ha sjunkit något i status. Mina mer sentida förfäder verkar nämligen inte ha varit smeder utan verkar mestadels ha varit arbetare utan formell yrkesutbildning. Sedan verkar det ha dröjt till en bit in på 1900-talet innan åtminstone vissa män och även kvinnor i Grothsläkten åter började skaffa sig en kvalificerad yrkesutbildning. Men då inte som smeder utan inom andra yrken.

Eftersom det var någon sorts loppisevenemang längs hela Råneälvdal igår hade Meldersteins herrgård öppet för lunchgäster trots att det var söndag. Så jag passade på att göra lunchpaus i Melderstein och titta lite på den gamla herrgården och bruksruinerna när jag ändå var i farten. Den stora, gula herrgårdsbyggnaden är från brukets tidiga år på 1740-talet så mina förfäder lär ha sett den även om de knappast bodde i själva herrgårdsbyggnaden. Ett par av Groth-smederna, hammarsmed Johan Groth och mästersmed Pehr Groth, finns faktiskt omnämnda i den informationsbroschyr för besökare som man kan bläddra i på herrgården, men det omnämnandet gäller smeder som var aktiva några generationer senare under tidigt 1800-tal. Vid det laget hade mina direkta förfäder hunnit flytta till andra bruk.

Lunchmaten var för övrigt god. Rekommenderas.

Besök i Petter och Verners hemort Töre

Jag har tidigare skrivit om Petter och Verner Groths dramatiska historia (se här och här). Igår, när jag ändå var på väg hem från Kalix, passade jag på att besöka resterna av Törefors bruk. Bruket blev aldrig någon större framgång som järnbruk men levde vidare som sågverk ända in på 1960-talet. Sågverket flyttades med tiden från platsen för gamla Törefors bruk, som ligger inne i dagens Töre, till den plats lite utanför tätorten som idag kallas Törefors, men det är resterna av själva bruket som är öppna för besökare.

Numera finns främst några av husen och ruinen av den gamla masugnen bevarade av det gamla Törefors bruk. Bland annat finns några bostadshus, en gammal skolbyggnad och en gammal kvarnbyggnad kvar. Inga av husen var öppna när jag var där men det gick att promenera runt på området. Som alla gamla bruk i Norrbotten låg Törefors vid ett forsande vattendrag eftersom det rinnande vattnet användes som energikälla vid järnhanteringen.

Rinnande vatten har använts i århundraden för att utföra allt möjligt som människor har velat slippa behöva göra enbart med muskelkraft, enligt samma princip som vi idag använder el för att driva alla möjliga mer eller (oftast) mindre arbetsbesparande maskiner och apparater som ersätter manuellt arbete. Vi använder för övrigt fortfarande rinnande vatten till att generera ungefär 40 procent av den el som används i Sverige (lika stor andel som kärnkraften). Numera gör vattendragen att gamla bruksområden mycket ofta är mycket natursköna områden att besöka.

Petter Groth d.y. gifte sig aldrig och begravdes i broderns familjegrav på kyrkogården i Töre. Där ligger även Petters bror Vilhelm, Vilhelms fru Regina och även Hildur, Vilhelms och Reginas äldsta dotter som dog ogift, begravna. Vilhelm och Regina Groth, som officiellt hette Anders Vilhelm Groth och Regina Rönnbäck, var min farfars farfar och min farfars farmor.

Slåtteräng full med fjärilar

Idag deltog jag i en organiserad utflykt till en slåtteräng i Åträsk utanför Piteå, vilket för övrigt ligger ganska nära den gigantiska vindkraftparken i Markbygden. Ängen har inte varit uppodlad och inte heller varit skogsbeväxt utan kontinuerligt använts för att slå hö i åtminstone flera decennier, ända in i nutid. Paret som bor på gården slår fortfarande ängen varje år, ursprungligen med lie men numera främst med slåtterbalk. Tyvärr är det svårt att hitta någon som vill ha höet som djurfoder. Sammansättningen passar inte så bra för det moderna lantbrukets behov. Resultatet är hur som helst att det finns mängder av både växt- och djurarter som numera är ganska sällsynta på ängen, vilket lockar många besökare. Själv ägnade jag mig mest åt att fotografera fjärilar, plus en och annan gräshoppa och de solitära binas sandiga bon.

Trädet i juli (klotpil)

Idag var sista dagen på jobbet innan semestern. En regnig dag. Eftersom min planerade sommarresa blev inställd p.g.a. covid-19 (jag hade tänkt delta i en arkeologisk utgrävning av den nordligaste medeltida fogdeborgen i dagens Sverige) blir det nog 4 veckor av att bara ta det lugnt. Juni var överlag varm, uppåt +30 °C, och torr. Knappt en droppe regn. Juli däremot har hittills varit mestadels sval och regnig. Men idag på lunchen när jag passade på att gå till parken och fotografera pilträdet kom det bara lite duggregn. Trädkronan gav ett lite silvrigt intryck i vätan. Denna gång testade jag också att ställa mig mellan trädets stammar och fota uppåt längs stammarna vilket ger ett annat perspektiv på trädet. Lite löv har redan gulnat och fallit av, kanske på grund av den långa torkan i början av sommaren. De fallna löven flyter i dammen där de nu halvvuxna andungarna simmar. En svala flög också runt över dammen, men den var för snabb för att jag skulle kunna fånga den på bild. Däremot fick jag med en humla som surrade kring pillöven.

Today was my last workday before my summer vacation. A rainy day. Since my holiday travel plan was cancelled due to covid-19 (I had planned to participate in an archeological excavation of the northernmost medieval bailiff castle located in present-day Sweden) my summer vacation will probably consist of 4 weeks of just relaxing and taking it easy. June was generally hot, around +30 °C, and dry. Hardly a drop of rain. July on the other hand has so far been cool and rainy. But on my lunch break today when I walked to the park to photograph the willow tree it only drizzled slightly. The wet crown had a slightly silvery look. This time I also tested to stand between the stems of the tree photographing upwards along the stems which gives another perspective on the tree. Some leaves had already turned yellow and had dropped from the tree, maybe due to the long and very dry start of the summer. The fallen leaves floated in the pond where the now half-grown wigeons were swimming. A swallow was flying around over the pond but it was too fast for me to be able to photograph it. But I did at least manage to photograph a bumble bee that was buzzing around the willow leaves.

Fotona är tagna den 10 juli 2020.

Kolla även in andra trädföljare på The Squirrelbasket (internationellt).

Odlingslotten har redan börjat ge skörd

Min lilla odlingslott för lite drygt en månad sedan när jag fick tillgång till den och kunde börja plantera:

Min odlingslott idag:Det växer så det knakar. Särskilt på senare tid när det äntligen har börjat regna efter flera mycket torra veckor. Jag har redan hunnit börja skörda och äta rädisor, sallad och mangoldblad. Särskilt rädisorna är enorma jämfört med de som man köper i mataffärerna. Bondbönorna blommar och blomkålen har börjat bilda ett litet blomkålshuvud. Även gräslöken, morötterna, sockerärtorna och schalottenlöken har vuxit till sig och broccolin har blivit enorm, även om den hittills bara verkar bestå av blad. Det var lite trögt att få sockerärtorna att gro, men efter andra försöket att plantera ut fröna kom de till slut igång ordentligt.