Etikett: djur

Namiböknens älvringar avslöjade

De flesta artiklar som publiceras i Nature och Science är väldigt avancerade och berör ofta något politiskt aktuellt eller medialt gångbart ämne, men fortfarande dyker det ibland upp lite mer udda historier. Norbert Juergens publicerade en artikel i veckans nummer av Science (vol. 339, s. 1618) med titeln The Biological Underpinnings of Namib Desert Fairy Circles, d.v.s. den biologiska orsaken till Namiböknens älvringar.

Älvringarna i fråga är cirkelformade hål i vegetationen, där mitten av hålet helt saknar växter. Fenomenet påminner en aning om de häxringar som förekommer i svenska trädgårdar och orsakas av svampar, men i häxringar är inte mitten av ringen tom. Vad som orsakat de namibiska älvringarna har tydligen hittills varit ett mysterium. Norbert noterade att älvringarna enbart förekommer på sandiga jordar och verkar fungera som vattenreservoarer under torrperioderna. Vattnet sugs upp av de perenner som växer i en ring runt den bara jorden i mitten.

Norbert misstänkte att fenomenet måste orsakas av något levande och han började noggrant notera vilka djurarter som förekommer i älvringarna. En sandtermit (Psammotermes allocerus) visar sig vara den enda som alltid är närvarande, och den finns dessutom även i älvringar som precis börjat bildas. Sandtermiten gräver sig ner i jorden och äter växtrötterna inne i älvringen, vilket dödar alla växter som försöker växa där. Den fortsätter även att med tiden utöka storleken på älvringen genom att äta av rötterna på växterna längst in. Resultatet av termitens ätande är inga ettåriga växter kan etablera sig på den bara jorden när regnen kommer, och perennerna längs ringkanten skyddas därmed från konkurrens. Gångarna den gräver gör också att vatten lättare tränger ner i jorden när det regnar.

Vad Norbert inte testade var att som ett experiment tillsätta sandtermiten på ett nytt ställe med rätt sorts jord och se om detta får älvringar att bildas även där, vilket skulle ha stärkt hans bevisföring i ämnet. Norberts teori är alltså att termiten är en liten jordbrukare som odlar och försvarar sitt matförråd, eller som Norbert kallar det, den utövar ”active ecosystem engineering”. Kombinationen vatten, frodig växtlighet och småkryp drar även till sig andra arter, så dessa älvringar är närmast små oaser i öknen.

Vårpromenad

2013_0331håga_änder0007Älskar ljudet av porlande vatten på våren. Ännu är det för kallt för att växterna ska vakna till liv, men fåglarna är i alla fall igång. På dagens promenad såg jag bland annat ett par gräsänder som simmade i en vak i Hågaån. När jag kom hem igen kutade en ekorre upp och ner för träden precis framför mig, men den var lite för snabb för att jag skulle hinna ta ett bra foto av den. Så lite djur finns det i alla fall att titta på när man är ute och går.

Blommor och humlor kommunicerar med elektricitet

Blommor ökar sina chanser att bli pollinerade genom att sända ut signaler som når flera olika sinnen samtidigt hos deras pollinerare. Djuren ser färger och former, de luktar på dofterna och deras känsel ger dem information om ytstrukturen. Nu har forskarna upptäckt att humlor har ytterligare ett sinne som de använder för att kunna känna igen blommor. De kan känna formen på blommornas elektriska fält.

Flygande insekter som t.ex. humlor är normalt positivt laddade medan blommor har negativ elektrisk potential. Det finns därför en elektrisk spänning mellan de två när de befinner sig nära varandra. Det är känt sedan tidigare att elektriska fält hjälper till att överföra pollen, och att blommans elektriska potential förändras när den blivit pollinerad. Vad som inte var tidigare känt är att humlor kan avläsa formen och styrkan på blommors elektriska fält och använda denna information för att hitta blommor som ger bra med mat.

Växer är naturligtvis jordade via kontakten med marken, men det finns ändå tillräcklig potentialskillnad mellan blommorna och atmosfären för att ett elektriskt fält ska uppstå. Formen på detta fält beror på blommans form, och skiljer sig alltså åt mellan olika typer av blommor. Det visade sig att humlor kan lära sig känna igen blommor som ger bra med mat baserat enbart på skillnader i blommornas elektriska fält. Dessutom påverkas blommans elektriska potential när det kommer i kontakt med en humla, vilket skulle kunna tala om för nästa humla som kommer flygande att ”här har nyss någon annan varit och ätit”. Den ändras som sagt också när blomman pollinerats, vilket antagligen betyder ”nu är maten slut”.

Dominic Clarke, Heather Whitney, Gregory Sutton och Daniel Robert. Detection and Learning of Floral Electric Fields by Bumblebees. Science,  21 februari 2013. DOI: 10.1126/science.1230883

Se också vetenskapsradion.