Läkare utan vapen

MRSA är inte nödvändigtvis den farligaste av superbakterierna, men det är absolut den mest kända. Vet du vad förkortningen står för? Multiresistenta stafylokocker? Nästan rätt, men bara nästan. Björn Ramel, författaren till Läkare utan vapen – Ett reportage om antibiotikaresistens, är utbildad läkare men arbetar även som journalist. Han berättar i boken att han svarade fel på denna fråga när han fick den av en journalistkollega.

Jag har själv läst medicinsk mikrobiologi. Det var i och för sig tio år sedan, men jag har för mig att vi fick testa oss själva för att se om vi var bärare av MRSA (det var jag inte). Precis som Björn borde jag alltså veta rätt svar, men min första tanke var ändå multiresistenta stafylokocker. Rätt svar är meticillinresistent Staphylococcus aureus.

Antibiotikaresistenta bakterier kan vara väldigt farliga, men trots det har det inte kommit ut särskilt många nya antibiotika på marknaden på många decennier. Detta är egentligen ingen nyhet, men de flesta verkar inte ha funderat särskilt mycket på vad det beror på och vad det betyder i praktiken. Hur påverkar detta problem mig? Kunskaperna om ämnet, även bland medicinare, är ganska skrala. Det är inget prioriterat problem, men det borde det nog vara.

Idag betraktas ofta infektionssjukdomar som ett mindre problem. Käka lite antibiotika så blir du frisk. Inga svårigheter och inga bieffekter. Övertygelsen om att antibiotika är ett mirakelmedel utan bieffekter har lett till en gigantisk överanvändning. Antibiotika används inte bara mot bakterieinfektioner i människor och djur, utan i alla möjliga sammanhang där den egentligen inte hör hemma. Dessutom har denna övertygelse, i kombination med ekonomiska neddragningar och överbeläggningar på sjukhus, lett till att sjukvårdspersonal har blivit mindre noga med hygienen. Resultatet är ett skolexempel på fenomenet naturligt urval. Fördelarna med att bära på och använda resistensgener, vilket kräver lite extra energi, har helt plötsligt blivit gigantiska för alla möjliga bakterier. Både bakterier som vi behöver och bakterier som kan döda oss bär på dem.

Antibiotika är inget mänskligt påhitt. Vi kopierade den från mikroorganismerna. Tyvärr verkar vi har glömt bort ett par saker. Mikroorganismerna har i årmiljarder övat sig på att försvara sig mot antibiotika. De är jäkligt bra på det! Dessutom samarbetar de och delar frikostigt med sig av sina försvar till varandra. Bakterier har nämligen för vana att gratis ge bort sina resistensgener till alla som vill ha dem. Detta kallas horisontell genöverföring. Björn liknar det vid fildelning, vilket är en ganska bra liknelse. Redan penicillinets upptäckare Alexander Fleming varnade för att felaktig användning av antibiotika gör att selektionen för antibiotikaresistenta bakterier förstärks. Och forskare har fortsatt att varna i decennier. Men är det någon som lyssnar?

Dessutom är det där med att antibiotika inte har några bieffekter helt enkelt inte sant. Även milda antibiotika har en hel del bieffekter, både för den enskilda patienten och för samhället som helhet. Människan vill gärna se sig själv som skapelsens härskare, men det är en illusion. Vi är i själva verket snarare vandrande inkubationskammare och matleverantörer för bakterier. En människokropp består av fler bakterieceller än människoceller, och utan dessa bakterier klarar vi oss rätt dåligt. Men antibiotika påverkar inte bara onda bakterier som skadar oss. De påverkar även de bakterier vi behöver för att vara friska. Så det där med att äta antibiotika när det inte verkligen behövs för att rädda ens liv är ingen riktigt lysande idé. Risken är att du gallrar bort de bakterier du behöver till fördel för helt andra bakterier som i värsta fall kan göra dig riktigt allvarligt sjuk. Dessutom har antibiotika inte alltid ens någon effekt mot de mildare infektionssjukdomar den ofta används mot. För att citera Björn Ramels bok:

”En vanlig föreställning är att bakterieinfektioner inte läker utan antibiotika, eller att medicinerna åtminstone påskyndar läkningsförloppet rejält. Det stämmer för allvarliga sjukdomar som blodförgiftning och lunginflammation, men inte för infektioner som öroninflammation, halsfluss och urinvägsinfektion. […] Barn med öroninflammation som får antibiotika blir i genomsnitt smärtfria 0,4 dagar före de som får sockerpiller, enligt en studie. I runda tal måste sexton barn behandlas för att ett av dem ska slippa ha ont i örat efter tre till sju dagar. Omvänt får antibiotikabarnen dubbelt så ofta biverkningar som diarré, illamående och hudutslag.”

Mycket tyder tyvärr på att antibiotikans tidevarv bara är en parentes i människans historia. Det innebär inte bara att infektionssjukdomar återigen kan bli ett verkligt gissel även för den rikare delen av världens befolkning. Mycket av den tekniskt avancerade moderna sjukvården är helt beroende av antibiotika. Större kirurgiska ingrepp, cancervård med kemoterapi, organtransplantationer och vård av för tidigt födda barn – alla kräver de antibiotika för att patienten ska ha en hygglig chans att överleva.

Men antibiotikaresistens är ett problem som växer långsamt, och de som råkar mest illa ut är som vanligt de fattigaste. Så det är sällan detta räknas som en nyhet i media. Problemet liknar den kommande bristen på fossil olja. Oljan kommer inte att plötsligt ta slut. Inte heller antibiotikan. Snarare sinar de långsamt samtidigt som priset gradvis stiger. Till slut kanske det blir så dyrt att en del av dagens sjukvård inte längre kan finansieras med skatter utan blir en lyx som bara de rikaste har råd med. Men någon plötslig apokalyps är inte att vänta. Och precis som med frågan om klimatet och koldioxidutsläppen verkar detta göra att det är svårt att få politiker att ta problemet riktigt på allvar.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *