Munros noveller. Klassiker? Tydligen. Bra? Nja.

Har läst Kärlek, vänskap, hat som är en novellsamling av Alice Munro. Hon är nog en av de mest hyllade författarna idag, en sådan där som ”alla” verkar förvänta sig ska få nobelpriset. Gemensamt för de flesta recensioner av Alices böcker är att hon påstås vara en fantastisk författare, men väldigt få specificerar vad det egentligen är de tycker är så fantastiskt med hennes böcker. Det är alltid ett varningstecken, om man vill ha böcker som verkligen är bra och inte bara hyllade.

Boken är absolut ingen katastrof. Den är fullt läsbar, och den är onekligen av bättre kvalitet än många andra böcker jag köpt i Pocketshop i väntan på något tåg. Men det finns inget i den som fängslar mig och som får mig att vilja läsa om den. Inte heller väcker den ett begär att läsa något mer av Alice Munro. Det finns i princip tre saker som fängslar mig i skönlitteratur: handlingen, personerna och språket. För att jag ska betrakta en bok som riktigt bra räcker det inte att den är trevlig (d.v.s. markant bättre än uthärdlig) att läsa hela vägen från första till sista ordet. Inte heller räcker det att man lär sig något av den. Det krävs också att boken tvingar fram en sorts omättlig hunger att läsa om den. Hundratals gånger.

Novellerna i Kärlek, vänskap, hat har i de flesta fall inte särskilt mycket till handling. De handlar om vardagslivet och vardagslivets bekymmer, med en stark tonvikt på kvinnor och deras familjeliv. Faktum är att novellerna i mitt tycke är lite för vardagliga. Jag irriterar mig dessutom på flera av kvinnorna i novellerna som är riktiga mähän vars hela liv verkar gå ut på att agera bihang till sina makar.

Den novell jag gillade bäst var nog Tröst, om en kvinna vars sjuke make tar livet av sig för att slippa en utdragen och plågsam död. Hon kan inte förstå varför hans självmord gör henne så upprörd och känslosam, när de ju tidigare sakligt diskuterat saken åtskilliga gånger. Den novellen och ytterligare någon till sticker ut från mängden och fångar läsaren för en stund, men resten är ganska långtråkiga. Språket är det egentligen inget fel på, men det står inte ut från mängden. I och för sig har jag inte läst boken på originalspråk, vilket gör språkbedömningen en aning orättvis, men faktum kvarstår att jag inte skulle kunna peka ut Munros text i ett blindtest med diverse författare till familjeromaner.

Slutsats: Boken är inte direkt dålig, men jag kommer knappast att läsa om den. Jag önskar att jag hade lånat den på biblioteket istället för att köpa den.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *