Har vårstädat i garderoben. Resultatet är att en vintagekjol, en klänning och ett par skor nu finns till salu på tradera. Alla dessa köptes ursprungligen för att användas till att dansa i, men visade sig inte riktigt passa mig så bra som jag hade tänkt. De är för bra kvalitet för att slängas, så därför är de nu på jakt efter nya ägare.
Vem vill betala räkningen för forskningen?
Att söka pengar för sin forskning från de officiella forskningsfinansiärerna är en arbetsam, krånglig och framför allt vansinnigt ekonomiskt ineffektiv process. Finns det något mer vettigt sätt att få ihop de pengar som behövs? Och då menar jag inte den metod som Amy i The Big Bang Theory använde när hon finansierade sitt lab genom att förlova sig med en rik saudiarabisk prins.
Faktum är att det finns ett annat alternativ. Huvuddelen av forskningen är skattefinansierad, och skatterna i sin tur kommer ju (på ett eller annat sätt) från folket. Så varför inte skippa mellansteget, som slukar så mycket av pengarna, och gå direkt till källan? Detta, som kallas crowdfounding eller gräsrotsfinansiering, har blivit allt mer populärt bland forskare utomlands, men har ännu inte fått fotfäste i Sverige.
För att finansiera din forskning med gräsrotsfinansiering behöver du en hemsida med någon form av betalningsfunktion, som är upplagd så att du kommer åt att använda pengarna till forskningen. Och så behöver du på ett lättbegripligt, intresseväckande och framför allt engagerade sätt tala om (på sagda hemsida) varför folk ska skänka pengar till just dig och din forskning. Om folk tycker att din presentation är tillräckligt spännande kommer pengarna att börja flöda in. Om du upplevs som tråkig eller orelevant får du inga pengar.
Men en tillräckligt engagerade video kan man bevisligen få in stora summor pengar på det sättet. Det kan också fungera att erbjuda något spännande eller roligt i utbyte mot pengarna, som dessa forskare som erbjuder växter som lyser i mörkret till alla som skänker minst $40 till deras forskning. De har hittills, till och med idag, fått in $288000. Tyvärr får du inte ta emot dessa växter inom EU, så vill du ha självlysande växter hemma måste du flytta utanför EU.
När Suorvadammen brister
Vad händer om Suorvadammen brister? De flesta svenskar har nog inte funderat så mycket på det. I alla fall de flesta som inte bott vid Luleälven. De som bor där brukar å andra sidan var desto mer medvetna om att hotet finns, även om man vanligen ignorerar det. Sannolikheten att Suorva skulle brista är ju, trots allt, mycket liten. Suorvadammen är kronjuvelen bland de många kraftverksdammarna i Luleälven. Den dämmer upp 6 miljarder (!) kubikmeter vatten.
Nyligen kom myndigheterna i Luleå och Boden på att det nog är på tiden att fundera på hur man egentligen ska gå till väga för att utrymma befolkningen om det värsta skulle inträffa. Speciellt eftersom att man, om katastrofen inträffar, bara har ungefär ett dygn på sig innan städerna i praktiken utplånas. Suorvadammen började byggas 1919, och har byggts ut ett antal gånger sedan dess, så man kan ju tycka att dessa städer borde ha kommit på lite tidigare att dammen finns där. Men som sagt, sannolikheten för en katastrof är ju pytteliten. Det hela får mig ofrånkomligen att tänka på Tage Danielssons klassiska monolog…
Informationsbroschyrer i all ära, men ofta tar det bättre skruv när populärkulturen tar sig an ett ämne. Det är precis vad Mikael Niemi har gjort i boken Fallvatten. Jag gillar vanligen inte Niemis böcker, men en bok som uttryckligen handlar om ett av min barndoms stora skräckscenarier kan jag bara inte motstå. Boken handlar om vad som händer när Suorvadammen brister. Den gigantiska vågen av forsande vatten krossar allt som finns längs älvdalen på sin väg mot havet, och dödar skoningslöst de människor som kommer i vägen för den. Dessutom växer vattenmassan för varje ytterligare damm den passerar.
Boken följer ett antal personer som påverkas av katastrofen. Den är en ganska realistisk skildring av hur vansinnigt irrationellt människor beter sig när deras eget liv och deras anhörigas liv verkligen är i fara. Många förstår inte vad som händer, och vägarna korkas naturligtvis igen av trafikstockningar. Vissa blir motvilligt hjältar och räddar till och med människor de avskyr. Hos andra kommer istället den värsta sortens känslor och beteenden fram, och de begår riktigt vidriga handlingar. Många vägrar inse faran, och vägrar att fly. Vissa lyckas mot all sannolikhet hålla sig vid liv genom att uppbåda en uppfinningsrikedom och uthållighet de aldrig skulle ha trott att de ägde. Men väldigt många dödas av de framforsande vattenmassorna. Inte ens alla huvudpersoner i berättelsen överlever.
Boken är en spännande thriller, och man vill verkligen veta hur det går för de olika personerna. Tyvärr är Niemi lite väl förtjust i stereotyper i allmänhet och norrländska stereotyper i synnerhet, vilket är väldigt irriterande. Fast det är ju trevligt att någon överhuvudtaget skriver böcker som utspelar sig i Norrbotten. Det är ju inte direkt något man är bortskämd med. Och jag har fortfarande inga som helst problem med att vistas vid Luleälven utan att vara rädd för att en damm ska brista. Det finns trots allt väldigt många mycket mer sannolika faror att oroa sig för, om man nu ska oroa sig.
My beloved Brontosaurus
Brian Switek är en äkta dinosaurienörd. Hans passion för dinosaurier märks tydligt i hans skrivande, både på hans blogg Laelaps och i boken My beloved Brontosaurus, och gör att ett ämne som skulle kunna vara rätt torrt och tråkigt blir underhållande och spännande. Jag är har onekligen ett stort intresse för det mesta som är gammalt, ju äldre desto bättre, men har aldrig haft samma brinnande intresse som Brian för just dinosaurier. Trots det gillar jag den här boken, och jag håller med Brian om att det kanske viktigaste resultatet av de senaste decenniernas dinosaurieforskning är att dinosaurier nu framstår som betydligt mycket mer intressanta och spännande varelser än de gjort tidigare.
Brians bok handlar både om de dinosaurier som en gång existerade i verkligheten och om de som har blivit ikoner inom populärkulturen. Dessa två grupper är båda fascinerande på sitt sätt, men de har inte så mycket gemensamt. Det är här Brontosaurus kommer in i bilden. Denna stora, klumpiga, dumma, träsklevande best har länge varit en av dinosaurievärldens stora kändisar, och var Brians stora favorit som barn. Han blev därför oerhört besviken när han insåg att Brontosaurus aldrig funnits i verkligheten utan skapades av en felaktig ihopmontering av skelettdelar från olika dinosaurier. Brontosaurus används i boken som en symbol för vår bild av dinosaurier, så som vi ser dem på TV, i museer, som leksaker och i reklamen. Så som vi gärna vill att de ska ha varit också i verkligheten.
Vetenskapens syn på dinosaurier stämmer rätt dåligt med populärkulturens bild av dem. För det första så var långt ifrån alla stora reptiler som levde under trias, jura och krita dinosaurier. Dessutom levde inte alla dinosaurier samtidigt. De dök upp under trias, men i början, under 30 miljoner år eller så, hade de en ganska tillbakadragen roll. Först därefter kom deras storhetstid. Denna varade dubbelt så länge (!) som hela den tid som förflutit sedan det berömda massutdöendet i slutet av krita. Och de var varken dumma eller tröga djur.
Det som finns kvar av dinosaurierna är inte mycket. Fossiliserade ben, fjädrar, fotspår, dynga och, om man har riktigt mycket tur, bon och ägg. Skeletten är sällan hela, utan snarare enstaka ben här och där, vilket gör att det ofta är svårt att veta vilka ben som tillhör vilken sorts dinosaurie (därav Brontosaurus-fiaskot). Trots det lite taskiga utgångsläget har forskarna ändå under de senaste decennierna lyckats lära sig rätt mycket om bland annat dinosauriernas sociala liv, deras fysiologi och till och med deras sjukdomar. Förutom skador så plågades de stackars djuren bland annat av parasiter och cancer, vilket man kan se spår av i skeletten.
Det finns däremot mycket man inte kan utläsa ur dinosaurieskelett. Om dinosaurierna hade läten, och hur de i sådana fall lät, är en sådan sak, vilket naturligtvis inte på något sätt hindrat folk från att försöka (åter)skapa dinosaurieläten. En annan sak som Brian påpekar att man inte kan avgöra från dinosaurieskelett är kön. Enda undantaget är om dinosaurien i fråga var gravid när den dog. Åtminstone vissa dinosaurier tog hand om sina ungar, och det brukar förutsättas att det var honornas uppgift, men det är alltså bara en gissning.
Naturligtvis tar Brian också upp det här med fjädrarna. Alla fakta tyder på att de flesta dinosaurier var fluffiga. Fluffet bestod inte av päls utan av fjädrar. Även allas favoritrovdjur T. rex var fluffig. Detta är ett faktum som tagits emot med stor irritation bland de traditionalister som föredrar de klassiska fjälliga dinosaurierna, som exempelvis Steven Spielberg i hans Jurassic Park-filmer. Till och med Brian erkänner att han har lite svårt för vissa rekonstruktioner av fluffiga dinosaurier. Vetenskapen har till och med kommit på en metod för att avgöra vilken färg dinosauriefjädrar hade, vilket jag tycker är jättehäftigt! Fjädrarna finns naturligtvis kvar hos den enda grupp av dinosaurier som överlevde massutdöendet vid slutet av krita, nämligen fåglarna, fast deras fjädrar är specialanpassade för flygning.
Som traditionen bjuder i amerikansk populärvetenskap har författaren en tendens att upprepa sig, men boken är ändå av hanterbar längd. Inbunden, i lite större pocketstorlek, är texten drygt 200 sidor. Och omslaget, som är en utvikningsbar dubbelsidig affisch, är helt underbart kitschigt och gulligt. Det enda jag egentligen har svårt för i denna bok är Brians besatthet av att i rätt stor detalj beskriva hur han kör till olika museer och utgrävningar. Vad har dessa upprepade utläggningar om bilar och vägar med saken att göra?
Skönheten och odjuret
Nog är pollensäsongen igång alltid. Det märks genom att ögonen börjar klia och näsan rinna så fort jag kommer utanför dörren. Alltså borde det finnas aspblommor att samla in till mina experiment. Egentligen vore det bättre att använda blommor från amerikansk jättepoppel för experimenten, men det är lite dåligt med jättepopplar här i krokarna så asp får duga.
I vanliga fall växer det asp var man än vänder sig, men när man behöver få tag i en blommande asp finns de plötsligt ingenstans. Speciellt inte själva blommorna. De irriterande björkarna däremot verkar ha hur mycket blommor (och pollen) som helst.
Även om jag inte hittade några aspblommor på dagens promenad, så hittade jag i alla fall andra fina vårblommor. Blåsippor, vitsippor och snödroppar blommade alla längs den rätt slingriga väg jag gick till mataffären.
Pennor
Bestämde mig för att det är dags att rensa bland alla gamla pennor i byrålådan. En hög med bläckpennor och överstrykningspennor hamnade i soporna för att de inte längre fungerar. Men blyertspennor är det bara att vässa så är de färdiga att använda igen. Eller, för de blyertspennor vi har på jobbet, att fylla på med mer stift.
Jag älskar blyertspennor. De fungerar alltid och både text och teckningar blir mycket snyggare med blyerts än med bläck. Med blyerts kan man skriva utomhus, även när det är kallt och regnigt. Man kan till och med skriva upp och ner. Det kan man inte med bläck. Bläck är kladdigt, det måste rinna nedåt, och minsta lilla vattendroppe får alltihop att flyta ut och bli oläsligt. Det är ingen slump att instruktioner till fältkurser ofta inkluderar en skarp tillsägelse att deltagarna ska ta med sig blyertspennor för anteckningar utomhus.
Naturligtvis är det nödvändigt att använda bläckpennor i vissa sammanhang. Vanligen när det är viktigt att det inte går att sudda ut eller ändra det som skrivits. Bland annat så är det, inom vissa typer av forskningsprojekt, obligatoriskt att skriva med bläckpenna i labjournalen. Forskare och administratörer har nämligen ännu inte upptäckt att det finns sudd även för bläckpennor.
Läs gärna också Peter Englunds hyllning till blyertspennan.
Obama tycker inte att forskning ska vara politiskt styrd
”And I will keep working to make sure that our scientific research does not fall victim to political maneuvers or agendas that in some ways would impact on the integrity of the scientific process. That’s what’s going to maintain our standards of scientific excellence for years to come.”
Citatet kommer från Barack Obamas tal vid den amerikanska National Academy of Sciences årliga möte igår. Obama betonade i sitt tal att forskarna själva via deras peer-review system är bäst lämpade för att avgöra vilken forskning som ska finansieras. Det ska inte avgöras av politiker. Politiskt styrd forskning är och har alltid varit ett problem. Hoppas Obama tänker leva upp till sina fina ord, och att våra egna politiker lyssnar noga och tar efter honom.
Var är regngudarna när man behöver dem?
Någon som kan några regndanser? Det är antagligen oansvarigt av mig med tanke på alla problem som har varit på sistone med översvämningar, men jag önskar verkligen att det spöregnar i Uppsala imorgon. Skyfall vill jag ha. I flera timmar. I morgon är det nämligen valborg, och valborg i Uppsala är avgjort en helt unik upplevelse, på gott och ont.
När jag flyttade till Uppsala som student älskade jag Uppsalas studentfestivalversion av valborg, om inte annat för att jag tyckte att det var roligt att titta på folkmassorna. Men efter nästan 15 år i staden är valborg en upplevelse som jag är rejält less på. Inget kan hejda valborgsfirandet, men ett rejält skyfall borde i alla fall jaga in alla utom de mest fanatiska fyllona inomhus där jag slipper dem.
Numera tillhör jag den (ganska stora) del av befolkningen som om möjligt flyr stan, eller i alla fall försöker undvika centrum så mycket som möjligt på Valborg. Det brukar vara en gigantisk majbrasa ute vid gravhögarna i Gamla Uppsala. Stor som ett hus! Jag älskar att se den brinna, trots att den gör mig lite nervös. Jag höll nämligen på att börja brinna själv första gången jag var där. Har fortfarande ett smält hål i min vinterjacka efter att en flygande gnista från elden höll på att sätta fyr på den. Synd bara att jag måste åka igenom centrum för att ta mig till elden.
Nature lovar att skärpa sig
Precis som professionella vetenskapsjournalister hämtar jag mycket av de vetenskapliga nyheterna till bloggen från Nature och Science. De är de två högst rankade vetenskapliga tidskrifterna. Däremot läser jag nästan aldrig dessa tidskrifter i min roll som forskare. Där har jag ärligt talat ingen större nytta av dem.
De delar av Nature och Science som läses av forskare är främst skvallersidorna och jobbannonserna. Både Nature och Science driver förstklassiga arbetsförmedlingar för forskare. Även deras sammanfattningsartiklar (s.k. reviews) över olika forskningsområden är ofta bra och användbara. Men de vetenskapliga originalartiklarna är nästan alltid så kortfattade att de i praktiken är närmast värdelösa ur forskarperspektiv.
Det går inte att utläsa från artiklarna vad forskarna faktiskt har gjort, vilket är ett minimikrav för att en artikel ska ha något vetenskapligt värde. Artiklarna är ofta underhållande läsning på samma sätt som en kvällstidning är underhållande, och kan ge spännande idéer, men de innehåller inte tillräckligt med information för att försöken ska kunna upprepas. Resultaten går därför sällan att tillämpa i den egna forskningen vilket gör att de i praktiken är värdelösa.
Men nu går Nature ut offentligt och lovar att bättra sig. Kanske har de till slut insett att ska de i längden kunna behålla sin ställning räcker det inte med att bara förmedla vad som i princip är extra kompakta och krångligt skrivna populärvetenskapliga sammanfattningar av forskningsprojekt med stort nyhetsvärde. Då måste de också klara av att leverera en seriös vetenskaplig tidskrift som faktiskt är användbar för forskare och inte bara för journalister.
Vi får väl se om det ger någon effekt, men det är bra att Nature erkänner problemet och försöker göra en insats för att reda upp den röra de själva i allra högsta grad deltagit i att skapa. Nature har stort inflytande i den vetenskapliga världen. Det finns därför visst hopp om att deras agerande ska smitta av sig även på andra aktörer, så att vetenskapen åter kan börja följa de grundregler som alla forskare och vetenskapsredaktörer egentligen kan men alltför ofta struntar i att följa.
Nature Special: Challenges in irreproducible research
Jag också!
Jag älskar Susan Cains klassiska TED-tal om The Power of Introverts. Jag är inte blyg utan älskar faktiskt att stå på scen och tala inför publik. Men som person är jag ingen utagerande clown utan snarare en bokmal som gillar stillsamma promenader. Jag behöver sällskap och älskar att diskutera och utbyta idéer, men har också ett stort behov av ensamhet, och framför allt så hatar jag verkligen alla dessa påtvingade, meningslösa och korkade grupparbeten som inte har något med att samarbeta mot ett gemensamt mål att göra utan endast utförs för att det är ”fint” att grupparbeta. Om man hellre ägnar sig åt att läsa, skriva och faktiskt lära sig någonting än åt att grupparbeta är man per automatik ”för tystlåten” för skolans smak. Här är äntligen någon som tar min sida!