Fladdermöss i sommarnatten

Igår följde jag med på en fladdermusvandring anordnad av Biotopia. Vi tog med oss ultraljudsdetektorer och begav oss ut i Uppsala för att leta fladdermöss. Just denna natt var ovanligt högljudd, för gymnasieeleverna tog studenten och ville naturligtvis fira. I parken vid Biotopia, där vi började utflykten, hittade vi inga fladdermöss. Inte heller i parken vid mitt gamla studenthem. Visserligen hörde vi klickande i ultraljudsdetektorerna, men det var inte från fladdermöss utan från cyklar. Cyklar låter märkligt likt fladdermöss i en ultraljudsdetektor.

Inte förrän vi följt Fyrisån en stund började det åter klicka i detektorerna. Den här gången var det verkligen fladdermöss som klickade. Den första fladdermus min grupp hittade var en vattenfladdermus som cirklade runt, runt över vattnet i Fyrisån. Den såg vi väldigt bra för den flög bara någon meter från oss. Vattenfladdermusens ekopejling lät på frekvensen 45 kHz i detektorerna som ett ganska snabbt knatter. Alldeles i närheten flög även en nordisk fladdermus runt vid en bro över ån. Dess navigationsläte på 30 kHz lät i detektorerna ungefär som när någon hamrar i metall.

Vi hittade ytterligare en nordisk fladdermus en bit därifrån i en liten park nära ån. Dessutom pilade det snabbt förbi något som kan ha varit en dvärgfladdermus högt uppe bland träden. Det smattrade till i detektorerna på 55 kHz när den svischade förbi, men det gick för snabbt för att vi verkligen skulle kunna avgöra vilken art det var. Vattenfladdermus, nordisk fladdermus och kanske en dvärgfladdermus. Det var ett utmärkt resultat för en kort stadspromenad, och alla var nöjda och glada när vi mitt i natten kom tillbaka till museet.

Årets första hemodlade jordgubbe

Årets första hemodlade jordgubbe
Årets första hemodlade jordgubbar

I veckan har jag ätit årets första hemodlade jordgubbe. Mums!

Jordgubben är en hybrid mellan olika sorters smultron. Själva jordgubbarna är, trots sin kulinariska klassificering, inga bär. När jordgubbsblomman befruktas bildas ett hormon, auxin, som får blombotten att svälla upp och bilda själva jordgubben. Frukterna är istället de små gula prickarna på jordgubben.

Auxin är ett av de viktigaste växthormonerna, och det är inblandat i alla möjliga processer i växter. Auxin är inblandat i så mycket att uttrycket ”auxin gör allt” har blivit närmast en klyscha inom växtfysiologin.

Vad är ”naturlig mat” för en människa?

Vilken färg har en naturlig morot? Vad är egentligen broccoli för någonting? Varför finns det inga frön i bananer? När började människor äta spannmål? Är människan egentligen ett rovdjur? Hur mycket sockerrör måste man äta för att få i sig lika mycket socker som en flaska läsk innehåller, och varför är denna kunskap viktig? Vad vet forskarna egentligen om vad verklighetens stenåldersmänniskor åt, och vad kan man lära sig av denna kunskap?

I den här videon förklarar Christina Warinner tålmodigt och engagerat det som otaliga arkeologer, antropologer, evolutionsbiologer och växtbiologer gång på gång försökt påpeka, med varierande framgång. Stenåldersmänniskor åt visst också spannmål långt innan jordbruket uppfanns (vilket jag skrivit om tidigare). Människan har visst också evolverat under de senaste 10 000 åren, vilket inkluderar anpassningar till en neolitisk (jordbruksbaserad) diet. Och så, kanske viktigast av allt  nej, det finns ingen ”naturlig mat” i matvarubutiken, inte heller i frukt- och grönsakshyllan. Och det gäller oavsett hur växterna odlats.

Högsta prioritet: mat, frukt, vin och choklad

När det bestäms vilka växter som ska få sina arvsmassor sekvenserade så befinner sig den vetenskapliga nyttan av resultaten rätt långt ner på prioriteringslistan. Det blir uppenbart om man studerar listan på sekvenserade arter i Phytozome. Visserligen finns några vetenskapliga modellorganismer med, men de flesta är industrins favoritarter snarare än forskarnas.

Här hittar vi bland annat några av världens viktigaste grödor som ris, majs, potatis, sojaböna, cassava, durra, vanlig böna, tomat och gurka. Här finns också frukter som persika, äpple, papaya, apelsin och clementin. Sekvenserade växtarter som används inom andra industrier än matindustrin är lin, bomull och eukalyptus. Och så finns så klart vinranka och nu senast kakao med. De får väl anses representera njutningsindustrin.

Publikationen av kakaogenomet släpptes den 3 juni i Genome Biology. Jag är inte säker på att det verkligen räknas som ett stort framsteg för mänskligheten att vi numera har detaljerad information om vinets och chokladens arvsmassor, men å andra sidan är ju båda onekligen väldigt populära.

P.S. Grangenomet finns inte med i Phytozome. Den forskargruppen envisas istället med att köra en gammaldags stil med en egenhändigt tillverkad databas på en egen hemsida som inte är synkroniserad med något annat. Mycket irriterande!

Svensk forskare vann stort europeiskt uppfinnarpris

Uppföljning av min tidigare bloggpost om det Europeiska patentverkets stora uppfinnarpris:

Pål Nyrén vann priset i kategorin små och medelstora företag (small to medium-sized enterprises) för uppfinningen av pyrosekvensering. Grattis Pål!

Populäritetspriset, där vinnaren röstades fram av allmänheten, vanns av José Luis López Gómez för ett system som förbättrar hur tåghjulen hos höghastighetståg följer spåren i kurvor. Uppfinningen uppges ha gjort tågresande med det spanska tågbolaget Patentes Talgo både bekvämare och säkrare.

Tror du på sjöjungfrur?

”But are mermaids real? No evidence of aquatic humanoids has ever been found. Why, then, do they occupy the collective unconscious of nearly all seafaring peoples? That’s a question best left to historians, philosophers, and anthropologists.”

Detta är den amerikanska statens officiella ståndpunkt på ämnet sjöjungfrur. Ja, det finns en sådan, närmare bestämt från NOAA (National Oceanic and Atmospheric Administration). Tydligen har ett par fejkdokumentärer om sjöjungfrur på Animal Planet fått många av tokstollarna i USA att tro att sjöjungfrur finns på riktigt. Det gäller väl knappast någon större del av befolkningen (hoppas jag), men de troende verkar uppenbarligen vara tillräckligt envisa och högljudda för att den amerikanska staten ska anse att den behöver kommentera saken. Animal Planet gnuggar tydligen händerna av förtjusning över tittarsuccén och funderar på uppföljare. Marinbiologer, vetenskapskommunikatörer och statliga administratörer suckar djupt (när de inte ilsket fräser ifrån). Alla vi andra har väldigt roligt åt det hela…

Får jag presentera det köttätande svampdjuret Harpan

Långt nere i havens djup lever de mest osannolika organismer. Bland annat hittar man här köttätande svampdjur. Svampdjur är en ganska primitiv djurform som normalt brukar sitta still på havsbotten och filtrera vatten. Namnet svampdjur kommer av att de är porösa och bra på att suga upp vätska. Uppfinningen av konstgjorda disk- och tvättsvampar inspirerades av svampdjuren, så de har faktiskt haft viss praktiskt betydelse.

Det flesta svampdjur är som sagt fredliga och harmlösa varelser, men det finns undantag från denna norm. Dessa undantag ser dessutom ofta ganska bisarra ut. ”Harpsvampdjuret” (Chondrocladia lyra, the harp sponge) i videon har fått namnet eftersom upptäckarna tyckte att den ser ut som en harpa. Jag tycker mer att den ser ut som en kam, fast med små kulor längst ut på tänderna.

Chondrocladia gigantea (the giant club sponge)
Chondrocladia gigantea (the giant club sponge)

 

En annan vackert köttätande svampdjur är denna färgglada varelse, Chondrocladia gigantea. Fotot är från SERPENT Media Archive. Där anges att fotot är taget på 928m djup i Atlanten utanför Norge. Själva platsen anges som ”Atlantic>Norwegian>Midnattsol”. Midnattsol?!? Kan det möjligen vara så att någon skämtsam norrman har lurats lite med forskarna?

Deep Sea News har också skrivit om köttätande svampdjur. Där kan man hitta referenser till vetenskapliga artiklar om man vill läsa mer om köttätande svampdjur.

En molekylärbiolog i fält

Har denna vecka samlat in växtmaterial från barrträd för kommande experiment. Det är inte så ofta man som molekylärbiolog jobbar utomhus, så det gäller att ta vara på de chanser man får. Strålande försommarväder med skinande sol passar utmärkt.

Växtmaterialet ska jag sedan använda för att klona gener och studera deras aktivitet, men först måste det samlas in och frysas ner (i flytande kväve!). Eftersom t.ex. unga kottar bara finns en gång per år, i bästa fall, kan man inte vänta tills man ska göra experimenten, utan det är växterna som bestämmer när insamlingsperioden är. Sedan får materialet ligga i -80°C i frysen tills jag ska använda det.

Jag ville egentligen ha tag i unga grankottar, men jag har inte hittat en enda ung grankotte i Stockholm i år. Varken honor (frökottar) eller hanar (pollenkottar). Granar gör ofta kottar med några års mellanrum, och detta år är uppenbarligen inget kottår.  Tallarna däremot har massor av kottar, så det fick bli tallkottar istället.

Hos både gran och tall är de unga kottarna vackert knallröda. Hankottarna vissnar efter pollineringen, eftersom de inte längre behövs. Honkottarna byter istället färg och blir bruna. De är inte färdigutvecklade förrän fröna släpps. Stark färg precis vid pollineringen brukar vara kännetecknande för djurpollinerade växter. Problemet är att alla är helt överens om att både tall och gran är vindpollinerade. Inga djur är inblandade! Visserligen finns det andra nakenfröiga växter som är insektspollinerade, men inte just dessa. Så varför knallröda kottar? Ingen verkar ha någon bra förklaring.

Unga honkottar (tall)
Unga honkottar (tall)
Hankottar som släpper pollen (tall)
Hankottar som släpper pollen (tall)
Unga hankottar (tall)
Unga hankottar (tall)

Det är inte bara barrträden som har kommit igång. Här blommar det för fullt. Jag hittade bland annat blommande liljekonvaljer nära jobbet.

I Stockholm blommar liljekonvaljerna.
I Stockholm blommar liljekonvaljerna.

 

Svenskar är inte särskilt normala, men vem vill vara normal?

Som forskare, speciellt i naturvetenskapliga ämnen, förväntas man vara villig att arbeta utomlands. Även i Sverige arbetar man oftast tillsammans med kollegor från alla möjliga länder. Själv gillar jag att diskutera skillnader och likheter mellan olika språk, politiska system och kulturer, så jag tycker att detta är en av de stora fördelarna med mitt jobb. Visst uppstår det ibland tålamodsprövande kulturkrockar och språkproblem, men dessa har aldrig varit några större problem. En bieffekt av denna internationella arbetskultur är att man får en mer nyanserad bild av sitt eget land och sin egen kultur.

Mot slutet av min doktorandtid gick jag en kurs som handlade om karriärvägar för disputerade. Eftersom lärarna på den kursen mer eller mindre tog för givet att vi tänkte arbeta utomlands i några år så betonade de rätt hårt hur mycket Sverige skiljer sig från de flesta andra länder vad gäller kultur och värderingar. Poängen i deras fall var att markera att svenskar kan ha extra svårt att anpassa sig till att leva och arbeta i andra kulturer. Jag är inte så säker på att det verkligen är sant, men det stämmer att Sverige är ett ganska säreget land jämfört med andra. Bland annat visade de en variant av denna graf över hur värderingar varierar mellan befolkningar. Svenskarna klassificeras här som extremt sekulära individualister, vilket stämmer ganska bra med min erfarenhet. Inte ens jämfört med de andra nordeuropéerna är vi riktigt normalt funtade!

The World Value Survey Map av Ronald Inglehart och Christian Welzel
The World Value Survey Cultural Map 2005-2008 av Ronald Inglehart och Christian Welzel

Afrikas storlek

Angående kartläggningen av Afrikas jordar, som jag skrev om nyligen, så är den här bilden bra för att ge en uppfattning om hur stor kontinenten verkligen är. Många har säkert sett den förr. Den är gjord av Kai Krause, och fick en del uppmärksamhet för några år sedan. Andra använder andra sorters kartprojektioner, och pusslar ihop länderna lite annorlunda, men resultatet är i grunden alltid det samma: Afrika är en gigantisk kontinent.

The True Size of Africa by Kai Krause
”The True Size of Africa” av Kai Krause