Svensk forskare nominerad till stort europeiskt uppfinnarpris

Jag bloggar normalt inte om min arbetsplats och mina kollegor, men idag gör jag ett undantag. På sistone har både svenska och utländska TV-team varit och filmat på vårt laboratorium. Anledningen till uppståndelsen är att Pål Nyrén, en av professorerna i biokemi, har nominerats till det Europeiska patentverkets stora uppfinnarpris (European Inventor Award) för att ha uppfunnit pyrosekvensering. Han är en av tre finalister i kategorin små- och medelstora företag (small and medium-sized enterprises).

Pyrosekvensering är en teknik för att snabbt och billigt sekvensera DNA. Pål är den enda svensken bland finalisterna i hela tävlingen. Hittills har det bara hänt en gång att en svensk vunnit ett av Europeiska patentverkets uppfinnarpriser. Det var när Per-Ingvar Brånemark 2011 vann priset för bästa livstidsprestation.

Utöver själva uppfinnarpriset finns också ett popularitetspris (Popular Prize). Allmänheten kan rösta på sin favorit bland tävlingskandidaterna här. De som röstar kan själva vinna en Apple iPad, Microsoft Surface eller Samsung Galaxy Note 10.1. Rösta gärna på Pål, och i förlängningen på svenska uppfinnare!

Vet inte om SVT har sänt sitt inslag ännu. Annars har Ny teknik har också rapporterat om saken.

Munros noveller. Klassiker? Tydligen. Bra? Nja.

Har läst Kärlek, vänskap, hat som är en novellsamling av Alice Munro. Hon är nog en av de mest hyllade författarna idag, en sådan där som ”alla” verkar förvänta sig ska få nobelpriset. Gemensamt för de flesta recensioner av Alices böcker är att hon påstås vara en fantastisk författare, men väldigt få specificerar vad det egentligen är de tycker är så fantastiskt med hennes böcker. Det är alltid ett varningstecken, om man vill ha böcker som verkligen är bra och inte bara hyllade.

Boken är absolut ingen katastrof. Den är fullt läsbar, och den är onekligen av bättre kvalitet än många andra böcker jag köpt i Pocketshop i väntan på något tåg. Men det finns inget i den som fängslar mig och som får mig att vilja läsa om den. Inte heller väcker den ett begär att läsa något mer av Alice Munro. Det finns i princip tre saker som fängslar mig i skönlitteratur: handlingen, personerna och språket. För att jag ska betrakta en bok som riktigt bra räcker det inte att den är trevlig (d.v.s. markant bättre än uthärdlig) att läsa hela vägen från första till sista ordet. Inte heller räcker det att man lär sig något av den. Det krävs också att boken tvingar fram en sorts omättlig hunger att läsa om den. Hundratals gånger.

Novellerna i Kärlek, vänskap, hat har i de flesta fall inte särskilt mycket till handling. De handlar om vardagslivet och vardagslivets bekymmer, med en stark tonvikt på kvinnor och deras familjeliv. Faktum är att novellerna i mitt tycke är lite för vardagliga. Jag irriterar mig dessutom på flera av kvinnorna i novellerna som är riktiga mähän vars hela liv verkar gå ut på att agera bihang till sina makar.

Den novell jag gillade bäst var nog Tröst, om en kvinna vars sjuke make tar livet av sig för att slippa en utdragen och plågsam död. Hon kan inte förstå varför hans självmord gör henne så upprörd och känslosam, när de ju tidigare sakligt diskuterat saken åtskilliga gånger. Den novellen och ytterligare någon till sticker ut från mängden och fångar läsaren för en stund, men resten är ganska långtråkiga. Språket är det egentligen inget fel på, men det står inte ut från mängden. I och för sig har jag inte läst boken på originalspråk, vilket gör språkbedömningen en aning orättvis, men faktum kvarstår att jag inte skulle kunna peka ut Munros text i ett blindtest med diverse författare till familjeromaner.

Slutsats: Boken är inte direkt dålig, men jag kommer knappast att läsa om den. Jag önskar att jag hade lånat den på biblioteket istället för att köpa den.

Hur jättebläckfisken blev filmstjärna

En av de mest kända händelserna i vetenskapsvärlden under det senaste året är att forskare för första gången lyckats filma jättebläckfisken i sin naturliga miljö. Jättebläckfisken antogs länge vara ett mytologiskt sagomonster snarare än ett riktigt djur, och ännu idag vet forskarna mycket lite om jättebläckfiskar.

TED berättar Edith Widder hur det gick till när de lyckades filma jättebläckfisken. Och ja, jättebläckfisken är med i videon.

Tips: Superhjältinnor som slipper frysa ihjäl när de räddar världen

Konstnären Michael Lee Lunsford har ritat några fullt påklädda kvinnliga superhjältar som faktiskt ser ut som om de kan bekämpa brott och rädda världen utan att behöva frysa ihjäl. Jag tycker deras kläder är riktigt snygga, speciellt Zatzannas. Om serietidningarna såg ut mer så skulle jag nog vara mer intresserad av att läsa dem. Mer påklädda superhjältinnor, tack.

Bokrecension: Ond kemi

Populärvetenskapliga böcker om kemi är inte direkt särskilt vanliga. Tror bara jag har läst en: Ond kemi – berättelser om människor, mord och molekyler av Ulf Ellervik. Jag tycker egentligen att titeln är lite missvisande. Den ger associationer till missbruk av vetenskap, men mycket av boken handlar istället om vardagens kemi.

Ulf skriver en hel del om kemin bakom olika lukter och smaker. Exempelvis tar han upp varför människor ofta uppfattar samma lukt eller smak på väldigt olika sätt. Vad som händer om man dricker för mycket vatten och hur sillinläggningar fungerar är andra exempel på vad som finns med. Lite mer onda aspekter på kemi saknas i och för sig inte. Ulf skriver också om droger, gifter och sprängämnen.

Boken är väl värd att läsa. Jag hoppas det dyker upp fler liknande böcker på svenska. Den enda andra bok jag känner till är En dos stryknin av Olle Matsson om giftmord i litteraturen. Den boken har jag inte läst ännu, har bara hört Olle prata om boken på Kulturnatten.

Bokrecension: Högst tjugo ord

Har varit på biblioteket och kommit hem med en ny liten hög med böcker, utöver den hög som redan ligger utspridd över hela köksbordet. Denna gång blev det mest ganska korta och underhållande historier. Tunna böcker som inte väger så mycket att bära med sig på tåget…

Har redan läst den första i högen. Högst tjugo ord av Håkan Boström. Boken är liten och kort (mindre än hundra sidor), så den går snabbt att läsa. Det är en rätt charmig berättelse om den ordentlige, pålitlige och lite tråkige Nisse Lundh som skickar in en tävlingskupong han hittat i sin matvarubutik. En sådan där tävling där man ska hitta på en varuslogan för något företag. Och vinner en resa till sina drömmars stad – New York!

Efter det blir han fullständigt besatt av denna typ av tävlingar, och med ett rimlexikon till hjälp skickar han in horder av tävlingsbidrag. Och vinsterna ramlar in i drivor. Han lever närmast i ett lyckorus. Tills det en dag börjar ramla in en helt annan typ av brev i brevlådan. Det visar sig att det är en sak han inte har tänkt på…

Boken är kanske inget litterärt mästerverk, men det är den knappast heller avsedd att vara. Som underhållande ”feelgood-bok” är den helt ok.

Får jag be om största möjliga tyssstnad

Annikas bokbloggsjerka frågar denna helg hur den ultimata lässtunden ser ut. Egentligen föredrar jag att läsa någonstans där det är tyst, lugnt, lagom varmt och man kan sitta (eller ligga) bekvämt. I praktiken läser jag ganska mycket böcker på tåg och bussar. Ibland är det tyst på dessa platser, men oftast inte. Att läsa vetenskapliga artiklar kräver koncentration, och på universitetet är det rätt svårt att hitta någonstans där det är tyst. Jag läser naturligtvis mycket hemma också, men min lägenhet är lite för kall och dragig på vintern för att det ska vara riktigt bekvämt att sitta där och läsa.

Kom de brasilianska indianerna från Polynesien?

Den etablerade teorin om hur människan kom till Amerika är att folk vandrade från Sibirien in i nuvarande Alaska under den senaste istiden. Sedan fortsatte de bit för bit längre ner längs kontinenten. Den finns dock de som hävdar att människor även kommit direkt över Stilla havet till Sydamerika, utan att passera genom Nordamerika på vägen. Den senare teorin är betydligt mer kontroversiell.

Jag blev därför väldigt nyfiken när det för några dagar sedan dök upp en ny artikel i PNAS som stolt fastslår att författarna har analyserat DNA från skallar från en utdöd brasiliansk indianstam och hittat en DNA-profil som är typisk för polynesier. Det låter ju spännande. Kom dessa indianer möjligen från Polynesien? Det börjar bra, och den inledande sammanfattningen verkar lovande.

Forskarna har undersökt DNA ur tänder från 14 skallar de hittat på ett museum. Skallarna kom från indianer ur Botocudostammen som bodde i vad som numera är delstaten Minas Gerais i Brasilien. Det ursprungliga syftet med undersökningen var att försöka ta reda på om Botocudoindianerna härstammade från en korsning mellan två olika förhistoriska grupper av indianer som kännetecknades av olika huvudform (av alla saker!). De undersökte dock bara Botocudoindianer. De försökte inte få fram DNA ur skelett från någon av de två tänkta ursprungsbefolkningarna, så det är lite oklart hur de hade tänkt åstadkomma sitt mål. Vad hade de egentligen tänkt jämföra Botocudoindianernas DNA-profiler med? Hur som helt, av de 14 individerna hade 12 en DNA-profil som är typisk för dagens amerikanska indianer i största allmänhet. De var inte särskilt spännande, och forskarna struntade därefter i dem. Två av männen däremot visade sig vara mycket intressanta.

De hade en DNA-profil som man vanligen hittar i nutida polynesier. DNA från två tänder vardera från båda individerna analyserades i ett brasilianskt laboratorium och ytterligare en tand från en av skallarna skickades till ett danskt laboratorium för kontroll av resultatet. Allt verkar vara som det ska. Det skulle vara lätt att här hävda att forskarna nu visat att människor kommit till Sydamerika från Polynesien. Men är det verkligen sant? Forskarna säger själva i slutet av artikeln att de inte vet hur det egentligen kommer sig att de två männen hade en sådan märklig DNA-profil, men att de har en del idéer om saken.

En viktig detalj i sammanhanget är att skallarna kom till museet 1890 och är med största sannolikhet från slutet av 1800-talet. De är alltså inte särskilt gamla! Skallar från 1800-talet kan knappast användas för att dra slutsatser om de sydamerikanska indianernas ursprung. Det framgår ingenstans varför forskarna valde att studera skelett från 1800-talet trots att syftet egentligen var att studera något som ska ha skett långt innan européerna kom till Amerika. Två personers DNA-profil (hur märklig den än är) är dessutom inte tillräckligt för att kunna säga särskilt mycket om indiangruppens ursprung, även om skallarna hade varit mycket äldre. För att göra det hela ännu mer komplicerat så befolkades Polynesien åtskilliga årtusenden efter Sydamerika. Alltså borde inte Sydamerikas indianer kunna komma från Polynesien.

I princip så är det naturligtvis möjligt att människor tagit sig från Polynesien till Brasilien långt senare och att deras ättlingar sedan levt kvar i Brasilien, men varför finns det då inga spår av dem på andra sidan Anderna? Den sidan ligger ju närmare till om man kommer från Polynesien. En grupp polynesier levde faktiskt som slavar i Peru under en period på 1800-talet, men inget tyder på att de någonsin var i Brasilien och de återvände dessutom till Polynesien när slaveriet avskaffades.

Samma DNA-profil som är karaktäristisk för polynesier förekommer dock också hos människor från Madagaskar, även om den är ovanligare där. Tusentals slavar fördes illegalt från Madagaskar till Brasilien under den första halvan av 1800-talet, och några av dessa kom att arbeta tillsammans med indianer från Botocudostammen på plantagerna. DNA:t som forskarna analyserat är mitokontrie-DNA, som bara ärvs från mamman och inte från pappan. Så de två indianernas DNA-profil skulle kunna förklaras med att (åtminstone) en slavkvinna från Madagaskar fått barn med (åtminstone) en man ur Botocudostammen. Forskarna spekulerar i att indianerna kan ha kidnappat slavkvinnor, eller att slavkvinnor kan ha rymt och sökt skydd hos indianerna. Skallarna är troligen från andra halvan av 1800-talet och slavhandeln från Madagaskar ökade kraftigt efter 1809. Det kanske mest sannolika scenariot är alltså att de två brasilianska indianerna var barn, barnbarn eller möjligen barnbarnsbarn till en madagaskisk slavkvinna med denna relativt ovanliga madagaskiska DNA-profil.

Referens: Vanessa Faria Gonçalves m.fl. Identification of Polynesian mtDNA haplogroups in remains of Botocudo Amerindians from Brazil. PNAS, publicerad online (innan tryck) den 1 April 2013. DOI: 10.1073/pnas.1217905110

Växterna frodas när Sverige värms upp

Att jordens klimat i genomsnitt blir allt varmare har väl inte gått någon förbi. Och särskilt snabbt går det längst upp i norr, även om det inte alltid känns så när man väntar på att våren ska komma. Man kan ju tycka att ett varmare klimat borde innebära att fler växter trivs här uppe i Norden, och att de dessutom borde växa bättre. Men har detta hänt i verkligheten eller är det bara önsketänkande?

Forskare från ett flertal länder publicerade nyligen en artikel i Nature Climate Change om detta. De har studerat hur växternas tillväxt och temperaturskillnaden mellan årstiderna har förändrats på de norra delarna av jordklotet över 30 år, från 1982 till 2011. De skiljde på det boreala området (65-45 grader nordlig latitud plus skogen längre norrut) och det arktiska området (från 45 grader nordlig latitud till norra ishavet plus tundra längre söderut). De använde sig dels av mätningar på själva marken och dels av satellitbilder, och förändringarna de fann visade sig vara stora.

Temperaturskillnaden mellan sommar och vinter i de arktiska områdena 2011 liknade de som rådde 4 breddgrader längre söderut 30 år tidigare. För de boreala områdena motsvarade skillnaden 5 breddgrader. För vegetationens tillväxt var motsvarande siffror 7 breddgrader för de arktiska och 6 breddgrader för de boreala områdena. Avståndet mellan min nuvarande hemstad Uppsala och min barndomsstad Boden är 6 breddgrader, vilket ger en uppfattning om hur stora skillnader vi talar om.

733096main_Northern_ndvi_FINALBilden kommer från NASA. Gul färg betyder att växternas tillväxt inte förändrats
över tiden. Grön färg betyder att växternas tillväxt har ökat ca 5% per decennium
och rött anger en lika stor minskning. Blått betyder en ökning med ca 10% per
decennium. Sverige är mest grönt med lite inslag av blått.

 

Årstiderna här i norr har alltså förändrats ganska mycket under de senaste 30 åren. Forskarna har också använt klimatmodeller för att försöka förutsäga vad som kommer att hända i framtiden. De kom fram till att vid slutet på detta sekel kommer temperaturerna att motsvara de som rådde 22 breddgrader längre söderut under 1951-1980. Klimatförutsägelser varierar dock beroende på vem man frågar. Forskarna är visserligen överens om att klimatet på jorden som helhet kommer att bli varmare, men hur mycket varmare det blir och vad som kommer att hända på lokal nivå är oklart. Det är också svårt att förutsäga vad varmare temperaturer betyder för växtligheten. Växterna påverkas ju också av t.ex. vattentillgång, hur ofta det brinner och förekomsten av skadeinsekter.

Referenser:

Xu och Myneni med kollegor. Temperature and vegetation seasonality diminishment over northern lands. Nature Climate Change, publicerad online (innan tryck) 10 mars 2013. DOI: 10.1038/NCLIMATE1836

NASA. Amplified Greenhouse Effect Shifts North’s Growing Seasons

Se också Plants March North av Liz O’Connell på SciLogs