Fotoklubbutflykt till Storforsen

Igår deltog jag i en utflykt med Bodens fotoklubb till Storforsen. Fotografering är i första hand en ensamaktivitet för mig, men ibland är det kul att för ovanlighetens skull fotografera tillsammans med andra. Vi gick uppströms längs forsen från hotellet vilket jag aldrig gjort tidigare. Jag brukar istället köra upp till den övre delen av forsen och gå därifrån. Eftersom jag har så många bilder av själva forsen sedan tidigare fokuserade jag mest på att fotografera omgivningen, och på att fotografera de andra fotograferna.

erikagroth-6494erikagroth-6496erikagroth-6497erikagroth-6500erikagroth-6505erikagroth-6507erikagroth-6510erikagroth-6514erikagroth-6515erikagroth-6517erikagroth-6521erikagroth-6527

Vid välbesökta turistmål är det lätt att hitta spår av människor. Och för många är det oemotståndligt att slänga skräp i rinnande vatten.
Vid välbesökta turistmål är det lätt att hitta spår av människor. Och för många är det oemotståndligt att slänga skräp i rinnande vatten.

Björken i augusti, och dess minisläkting

Nu har frukterna börjat mogna på årets honhängen. Nästa säsongs hängen finns redan på plats och kommer snart att behöva börja förbereda sig för den långa, kalla vintern. Vissa blad har redan börjat gulna. Det gör att björken som helhet börjar se lite vissen ut.

Now the fruits on this year’s catkins are ripening. Next season’s catkins are already in place and will soon need to prepare for the long, cold winter. Some leaves have already turned yellow. The entire birch therefore starts to look a bit withered.

ErikaGroth-6408ErikaGroth-6409ErikaGroth-6410ErikaGroth-6416ErikaGroth-6417ErikaGroth-6418Förutom de vanliga två björkarterna i Sverige som finns överallt, vårtbjörk (Betula pendula) och glasbjörk (B. pubescens), har vi även en tredje björkart som växer naturligt i Sverige. Det är den lilla dvärgbjörken (Betula nana) med sina söta, små, runda blad. Dvärgbjörken är snarare en buske än ett träd. Den blir sällan mer än en meter hög. Dvärgbjörken växer främst i fjällen, men förekommer även på myrar längre söderut. I slutet av juli var jag uppe i Jokkmokk där det bland annat finns en fjällbotanisk trädgård. Där passade jag på att ta några bilder av den lilla dvärgbjörken.

Except for the two common native birch species that grow everywhere, Silver Birch (Betula pendula) and Downy Birch (B. pubescens), we also have a third native birch species in Sweden. That’s the little Dwarf Birch (Betula nana) with its cute, little, round leaves. The Dwarf Birch is a bush rather than a tree. Its hight rarely reaches above one metre. The Dwarf Birch mostly grows in the Scandes mountains, but it also occurs on mires further south. At the end of July I was up north in Jokkmokk where there is an alpine garden. There I took some photos of the little Dwarf Birch.

ErikaGroth-6248ErikaGroth-6249ErikaGroth-6244ErikaGroth-6252Skylten är skriven på svenska, samiska och engelska. I vad som idag är Sverige har folk, förutom svenska, även talat finska och olika varianter på västsamiska sedan åtminstone innan själva riket Sverige existerade. Jag kan lite finska men ingen samiska. Eftersom trädgården ligger i Jokkmokk borde det samiska språket på skylten logiskt sett vara lulesamiska, men jag kan inte se skillnad på de olika samiska språken.

The sign is written in Swedish, Sami and English. In addition to Swedish, the people in what is now Sweden have also spoken Finnish and various Western Sami languages since at least before the country first existed (Sweden has existed for about 800-1000 years depending on what you count as the starting point, although the borders have moved around a lot during the centuries). I know a little Finnish but no Sami. Since the garden was in Jokkmokk the Sami language on the sign should logically be Lule Sami, but I can not tell the difference between the various Sami languages.

ErikaGroth-6254ErikaGroth-6257Jag avslutar den här månadens trädföljarinlägg med ett par bilder från vägen mellan Jokkmokk och Älvsbyn.

I end this month’s tree following post with a couple of photos from the road between Jokkmokk and Älvsbyn.

Fotona ovan är tagna 2016-08-03 i Älvsbyn, och 2016-07-29 i Jokkmokk.

Im following a treeKolla även in andra trädföljare på The Squirrelbasket (internationellt).

Åsens flora: Ärtväxter

Kråkvicker (Vicia cracca). Familj: Ärtväxter (Fabaceae)

Den blå-lila kråkvickern kunde jag känna igen redan som barn, men då kallade jag den inte kråkvicker utan tandborste. Jag tyckte nämligen att den såg ut som en tandborste.

ErikaGroth-6288ErikaGroth-6294

Gulvial (Lathyrus pratensis). Familj: Ärtväxter (Fabaceae)

Gulvialen är klängigare än kråkvickern och klättrar på grannväxterna.

ErikaGroth-6300ErikaGroth-6302

Vitklöver (Trifolium repens). Familj: Ärtväxter (Fabaceae)

Vitklövern är ytterligare en växt som ofta dyker upp där människor håller till.

ErikaGroth-6278

Rödklöver (Trifolium incarnatum). Familj: Ärtväxter (Fabaceae)

Rödklöver är lik skogsklöver (Trifolium medium), men skogsklöver ska normalt inte finnas här enligt floran. Skogsklövern har lansettlika blad medan rödklövern har mer avlånga eller äggrundade blad, ofta med en ljus fläck på ovansidan. När jag var liten brukade jag pilla loss de enskilda blommorna på rödklövern och suga ur den söta nektarn.

ErikaGroth-6284

Åsens flora: Ranunkelväxter

Smörblomma (släktet Ranunculus). Familj: Ranunkelväxter (Ranunculaceae)

Smörblommor känns igen på att den gula blomman har en sorts fettglas som gör att den ser ut att vara insmord med smör eller olja. I den här delen av Sverige ska det enligt floran finnas tre sorters smörblomma: revsmörblomma (Ranunculus repens), vanlig smörblomma (R. acris) och majsmörblommor (R. auricomus-gruppen). Eftersom jag inte kommer ihåg hur bladen såg ut på den här, och de inte är med på bilden, kan jag inte avgöra vilken sorts smörblomma detta är.

ErikaGroth-6293

Åsens flora: Rosväxter

Hallon (Rubus idaeus). Familj: Rosväxter (Rosaceae)

Hallon är mitt favoritbär, tillsammans med åkerbär (Rubus arcticus).

ErikaGroth-6303

Femfingerört (Potentilla argentea). Familj: Rosväxter (Rosaceae)

Femfingerörtens blommor har fem gula kronblad och femfingerörtens blad är vanligtvis femfingrade. Blodrot (Potentilla erecta) har liknande blad men bara fyra kronblad. Blodroten har inte heller den silverfärgade behåringen på undersidan av bladen som femfingerörten har. Namnet blodrot kommer av att den inre delen av jordstammen är rödaktig.

ErikaGroth-6289

Rönn (Sorbus aucuparia). (Potentilla argentea). Familj: Rosväxter (Rosaceae)

Rönnens bärklasar brukar hänga mer eller mindre neråt, men den här pekade rakt upp i skyn.

ErikaGroth-6313

Åsens flora: Korgblommiga växter

Gullris (Solidago virgaurea). Familj: Korgblommiga växter (Asteraceae)

Gullris har massor av små, gul-orangea korgar som tillsammans ger ett, tja, risigt intryck. Typiskt för de korgblommiga växterna är att det som ser ut som blommor i själva verket är blomsterkorgar som innehåller mängder av pyttesmå blommor. Man skiljer på diskblommor som sitter i mitten och strålblommor som sitter längs kanten och har en långt, utstickande kronblad.

ErikaGroth-6292

Röllika (Achillea millefolium). Familj: Korgblommiga växter (Asteraceae)

Röllika är en växt som finns i princip överallt. Den tenderar att trivas på mark som är starkt påverkad av människor och är därför välbekant för många.

ErikaGroth-6287

Prästkrage (Leucanthemum vulgare). Familj: Korgblommiga växter (Asteraceae)

Prästkragen är också en välkänd växt som trivs på mark som påverkats av människor. Den vita och gula korgen är mycket lik baldersbrå (Tripleurospermum perforatum) men prästkragen har avlånga, tandade själkblad medan baldersbråns själkblad liknar dill. Även åkerkulla (Anthemis arvensis) har en liknande korg, men åkerkulla ska inte finnas i Norrbotten och dess själkblad är en sorts mellanting mellan prästkragens och baldersbråns.

ErikaGroth-6304

Någon sorts fibbla (troligen av släktet Hieracium). Familj: Korgblommiga växter (Asteraceae)

Det finns massor av olika sorters fibblor som ofta ser väldigt lika ut. Jag tror att den här tillhör släktet hökfibblor (Hieracium). Det finns tusentals arter av hökfibblor som delas upp i flera olika undergrupper (sektioner). Det här skulle möjligen kunna vara en flockfibbla (Hieracium umbellatum).

ErikaGroth-6310ErikaGroth-6311

Åsens flora: Dunörtsväxter

Mjölkört/Mjölke/Rallarros (Epilobium angustifolium). Familj: Dunörtsväxter (Onagraceae)

Den gigantiska rallarrosen finns i hela landet men är för mig norrlandsväxten framför alla andra. Det officiella svenska namnet på arten är mjölkört, eller möjligen mjölke, vilket i princip bara används av professionella botaniker. Och då vanligen bara på jobbet. Denna praktfulla växt har massor av olika lokala namn, men det absolut vanligaste namnet är rallarros. Rallarrosorna är nu högre än vad jag är lång och deras rosavioletta blommor ger färg åt skogar och vägkanter.

ErikaGroth-6299

Åsens flora: Lejongapsväxter

Gulsporre (Linaria vulgaris). Familj: Lejongapsväxter (Scrophulariaceae)

Gulsporren har lätt igenkännbara, vitgula blommor med en bullig, orange buckla på underläppen och en lång, smal, gul sporre. De här blommorna är fotograferade i starkt solljus vilket gör att de ser ut att lysa.

ErikaGroth-6286ErikaGroth-6285

Ögontröst (Euphrasia stricta). Familj: Lejongapsväxter (Scrophulariaceae)

Det finns mängder av olika arter och underarter av ögontröst som alla är väldigt lika varandra och dessutom hybridiserar. De flesta av dem växer dock inte här uppe i norr. Den enda ögontröstart som enligt floran ska vara vanlig i den här delen av Norrbotten är vanlig ögontröst (Euphrasia stricta). Andra ögontröstarter i länet är fjällögontröst (Euphrasia frigida) som finns i fjällen och strandögontröst (Euphrasia bottnica) som finns vid Bottenviken.

ErikaGroth-6261

Ängskovall (Melampyrum pratense). Familj: Lejongapsväxter (Scrophulariaceae)

Både skogskovall (Melampyrum sylvaticum) och ängskovall (M. pratense) finns i så gott som hela landet. De bästa sättet att försöka skilja på dem är att titta på blommorna. Ängskovallen har större blommor än skogskovallen. Enligt Ursings Fältflora (1999) är skogskovallens blommor dubbelt så långa som fordret medan ängskovallens blommor är 4-5 gånger så långa som fordret. Ängskovallens blommor är också oftast vita och gula medan skogskovallens är helt gula, men färgen kan variera. Både skogskovall och ängskovall växer på Åsen. Just det här exemplaret tror jag är en ängskovall.

ErikaGroth-6272

Ängsskallra (Rhinanthus minor). Familj: Lejongapsväxter (Scrophulariaceae)

Ängsskallran har gula blommor med blåvioletta sidotänder på överläppen. Namnet skallra kommer av de runda, platta kapslarna som ser ut som just skallror. Kapslarna blir bruna när de mognar.

ErikaGroth-6298

Åsens flora: Ljungväxter

Ljung (Calluna vulgaris). Familj: Ljungväxter (Ericaceae)

Ljungen håller på att blomma över och ljungblommorna sluter sig till kapslar.

ErikaGroth-6263ErikaGroth-6262

Skvattram (Rhododendron tomentosum). Familj: Ljungväxter (Ericaceae)

Skvattram är ett av de där ganska anonyma, mörkgröna risen på marken i skogen som jag hela tiden glömmer namnet på. Skvattram är högre och sticker därför upp ur den annars ganska jämnhöga mattan av lingon- och blåbärsris.

ErikaGroth-6265ErikaGroth-6267

Blåbär (Vaccinium myrtillus). Familj: Ljungväxter (Ericaceae)

Jag älskar blåbär och passar på att äta färska blåbär varje gång jag är ute i skogen på sommaren och hösten. Själva blåbären är mörkblå eller svarta och riset är ljusgrönt, inklusive de kantiga grenarna. Blåbär heter förresten bilberry på engelska. Namnet blueberry används för en nordamerikansk undergrupp av Vaccinium-släktet som kallas Cyanococcus och som innehåller flera olika arterBlåbär och blueberry är alltså inte samma växt, och bären har olika smak. Blueberries odlas kommersiellt i Europa och säljs ofta under namnet ”amerikanska blåbär”, men växer inte vilt här.

ErikaGroth-6260

Odon (Vaccinium uliginosum). Familj: Ljungväxter (Ericaceae)

Odon är ganska lika blåbär, men bären är mer avlånga och har en ljusare blå färg. För att skilja odon från blåbär är det dock lättare att titta på bladen och grenarna. Odonbladen är mörkgröna, har en annan form än blåbärsbladen och har helbräddade kanter till skillnad från blåbärsbladens sågade kanter. Grenarna är bruna till skillnad från blåbärsrisets gröna grenar. Odonriset är också i genomsnitt lite högre än blåbärsriset.

ErikaGroth-6282

Lingon (Vaccinium vitis-idaea). Familj: Ljungväxter (Ericaceae)

Lingonen med sina tjocka, glänsande, mörkgröna blad och bär som är klarröda när de är mogna är närmast en svensk nationalväxt. Bären kan förväxlas med mjölon, men mjölon har annorlunda blad där nerverna bildar ett nätliknande mönster.

ErikaGroth-6276

Kråkbär (Empetrum nigrum). Familj: Ljungväxter (Ericaceae)

Kråkbär har svarta bär och små, barrlika, mörkgröna blad. Kråkbär äts sällan numera men var förr i tiden en vanlig del av kosten här uppe i norr. Fast min familj plockade mycket bär när jag var liten plockade vi aldrig kråkbär eftersom att de ansågs vara äckliga. När jag var liten förväxlade jag ibland blåbär och kråkbär eftersom även blåbär kan vara svarta. Resten av plantorna är dock inte alls lika varandra. Kråkbär smakar ganska udda, men numera tycker jag att kråkbärsdryck kan vara gott till maten även om jag fortfarande inte brukar plocka kråkbär själv. Floran skiljer på en nordlig och en sydlig underart av kråkbär där den nordliga påstås vara mer välsmakande. Jag har dock inte personligen smakat de olika varianterna så vilken som är godast kan jag inte uttala mig om.

ErikaGroth-6277