Tur i oturen – en blogg om hur absurd verkligheten är
Uppsala är i allra högsta grad en cykelstad. Själv föredrar jag faktiskt att gå framför att cykla, men många Uppsalabor ser det som självklart att alltid cykla när de ska någonstans (oavsett väder och väglag). Det är det väl i och för sig inget fel på, men vad jag inte förstår är varför så många Uppsalabor också envisas med att slänga cyklarna i Fyrisån. Vad har cyklarna där att göra? Cyklar är bra på land, men de hör inte hemma i vattnet.
Det är ju inte alla semesterdagar som solen är framme. Idag har regnet öst ner. För att fördriva tiden passade jag på att titta in på Evolutionsmuseets paleontologiavdelning. Jag måste säga att detta museum verkligen har ryckt upp sig på senare år. Här finns väldigt intressanta samlingar, inklusive Nordens största samling äkta dinosaurieskelett och rester av tidiga Homo erectus från Kina, men när jag först kom till Uppsala var utställningarna inte särskilt inspirerande och helt obegripliga utan djupgående förkunskaper i paleontologi. Numera satsar museet mycket mer på pedagogiska utställningar, även om några av de gamla montrarna med uppradade skelett utan någon begriplig förklaring fortfarande finns kvar på övervåningen.
Nu börjas det igen… Upptäckte igår kväll, när jag var på väg hem från en utomhuskonsert med Väsen, att fågelflockarna åter har börjat samlas. Än är flockarna ganska små, men längre framåt hösten brukar himlen i centrala Uppsala täckas av gigantiska fågelflockar. Oftast är det kajor som är i farten. För några år sedan uppskattade kommunen att det finns 45 000-60 000 kajor i Uppsala. Kajan har blivit något av en symbol för staden, men eftersom de skitar ner väldigt mycket, och dessutom äter upp säden på åkrarna, är de i praktiken inte särskilt omtyckta. Uppsala har försökt alla möjliga metoder för att minska antalet kajor, men trots alla ansträngningar förmörkas himlen varje höst av de stora fågelflockarna.
När jag var och hälsade på familjen i Norrbotten passade vi på att besöka Storforsen. Storforsen ligger i Piteälven några mil uppströms från Älvsbyn, och är enligt länsstyrelsen Nordens största oreglerade fors. Enligt Älvsbyns kommun är det Europas största oreglerade fors. Den totala fallsträckan är 5 km och fallhöjden 82 m. Under de sista två kilometrarna faller vattnet 60 m, vilket gör den sista delen av forsen extra storslagen. Eftersom det regnat så mycket i Norrbotten på sistone var det rejält med vatten i forsen. Den är verkligen otroligt mäktig att både se och höra. Tyvärr kom det några regnskurar när vi var där, men det var trevligt ändå. Det är närmast omöjligt att fånga forsens mäktighet på bild, men här är i alla fall några foton.
Vattnet i själva Storforsen är svårt att fotografera eftersom det forsar så snabbt att det mest består av kritvitt skum. Däremot finns det flera små bäckar och vattendrag runtomkring själva forsen där vattnet rinner saktare. Där går det bättre att experimentera med kamerainställningarna för att få snygga effekter.
Har varit och hälsat på min familj i Boden i några dagar. Självklart var kameran med i bagaget.
Förutom de vanliga turisterna var staden denna gång full av orienterare som, tillsammans med sina familjer och diverse övriga medhjälpare, kommit för att delta i O-ringen. Enligt tidningarna har det kommit ca 15000 personer till Boden denna vecka p.g.a. orienteringstävlingarna. Det är väldigt många besökare i en stad där det i vanliga fall bor ca 27500 personer.
Tillbaka i Gamla Uppsala, men denna gång på kvällen. Under juli är det dans på Disagården varje onsdag. Disagården är ett friluftsmuseum som består av en komplett lantgård från slutet av 1800-talet. Dessutom finns där en utedansbana och ett enkelt café. Det är väldigt vackert att sitta vid Disagården i kvällssolen med svalorna som flyger omkring bland de gamla husen.
Dagens utflykt gick till Gamla Uppsala, där de s.k. kungshögarna finns. De är gigantiska gravhögar från 500-talet. Tidigare fick man inte gå på kungshögarna då generationer av turister hade eroderat djupa spår i högarna. Nu har de åtminstone delvis restaurerats och man får åter gå på alla högar, fast det står plakat överallt att man ska gå på gräset och inte på stigarna. Det är lättare sagt än gjort, för lutningen är riktigt brant och det blåser ordentligt när man kommit upp på toppen av de större högarna.
Kyrkan i Gamla Uppsala var Sveriges (eller snarare det blivande Sveriges) första domkyrka, fast en stor del av den ursprungliga domkyrkan förstördes i en brand på 1200-talet. I samband med det flyttade ärkebiskopen från dåtidens Uppsala (dagens Gamla Uppsala) till Östra Aros (dagens Uppsala). Dagens kyrka i Gamla Uppsala består av ungefär halva den ursprungliga domkyrkan, och den används fortfarande som kyrka. Delar av väggarna är murade med vanligt tegel, men speciellt på nederdelen av väggarna sitter diverse typer av stenar inmurade. Bland annat sitter där en ca 1000 år gammal runsten. Vissa av stenarna ser, med lite fantasi, rätt roliga ut.
Det pågår sedan något år tillbaka en stor arkeologisk utgrävning i Gamla Uppsala i det område där de nya järnvägsspåren ska byggas. Mycket av det område som nu grävs ut har varit ”det vanliga folkets” by från järnåldern och in i medeltiden. Under sommaren ger arkeologerna en kort guidad tur varje vardag. Jag var förra året och tittade på när de grävde ut några grophus och ett gravfält. Idag fick vi se spår av en enorm stolprad som verkar ha lett fram till Gamla Uppsala och dessutom rester av bostäder i närheten av det gravfält som grävdes ut förra året. Förra året visade guiden några fynd från gravfältet, men i år fanns det inte så mycket mer än stolphål i marken att titta på. Husen som de gräver ut nu kommer från en period då folk inte verkar ha lämnat så mycket material efter sig, åtminstone inte av den typ som bevaras i jorden.
När jag senare satt och åt på uteserveringen på Odinsborg kom denna talgoxe och slog sig ner på mitt bord.
Makroobjektiv ger bra närbilder, men vill man ha riktigt ordentlig förstoring behöver man koppla kameran till ett mikroskop istället för ett objektiv. Här är ett par exempel på mikroskopfoton av genaktivitet i en ung grankotte som jag tog när jag var doktorand. Dessa foton är tagna med en Hamamatsukamera monterad på ett Leica Leitz DMRXE-mikroskop.
Kotten är uppskuren i 7 mikrometer tjocka snitt och märkt med en radioaktiv sond som anger var just denna gen är aktiv (det är det som lyser gyllengult på den undre bilden). Radioaktiviteten från sonden fångas på fotografisk emulsion, som sedan framkallas på sedvanligt sätt, så jag tillbringade rätt mycket tid i mörkrum som doktorand…
Som doktorand använde jag ibland även elektronmikroskop för att avbilda riktigt små detaljer av växters yta. Jag har letat igenom mina gamla filer för att försöka hitta några bilder av kottar tagna med elektronmikroskopet, men jag verkar tyvärr inte ha kvar några sådana bilder.