Bokrecension: Guide till Gud

Jag tror inte på någon gud. När jag var yngre försökte jag verkligen begripa mig på kristendomen och tro på de kristnas gud, men jag lyckades aldrig. Alltihop framstår för mig bara som absurt och rätt ofta idiotiskt. Det är kanske därför jag är så fascinerad över varför majoriteten av jordens befolkning trots allt är aktivt troende och utövar någon religion. Trots min egen avsaknad av tro så känner jag en hel del människor som är aktivt troende, mest kristna och muslimer men även folk som bekänner sig till andra religioner. Och dessa människor är inte dummare än de ateister jag mött. Många debatter mellan ateister och troende är totalt meningslösa och idiotiska. Båda sidor saknar vanligen intresse av att förstå varandra och båda pratar alltid om helt olika saker. Många officiella förklaringar till varför religion har uppkommit och varför religion fortsätter ha så stor betydelse har dessutom en tendens att missa poängen.

2013_0330bok_amaryllis0015I boken Guide till Gud har Görel Byström Janarv sammanställt korta berättelser från 100 personer. Dessa 100 människor bor alla i Sverige men har olika kulturell bakgrund och tillhör olika religioner (vissa är ateister). Görel har bett var och en att visa och berätta om ett rum, en sak eller en plats som har med deras tro eller livsåskådning a2013_0330bok_amaryllis0024tt göra. Dessa saker och platser har fotograferats av Pål Sommelius. Boken är väldigt trevlig och jag tycker att den gör det tydligt att tro och livsåskådning (och överhuvudtaget vad som är viktigt i livet) för de allra flesta är en fråga om känslor, inte rationalitet eller logik. Bra påskläsning för de som vill ha något som anknyter till religion, utan att vara särskilt bibliskt.

Bokrecension: The Double Helix

I år är det 60 år sedan upptäckten av DNA-molekylens struktur, vilket slutligen besvarade frågan vad gener egentligen består av. Majoriteten av forskarna hade tidigare trott att svaret var proteiner, inte DNA. Det korrekta svaret kom 1953 i form av en kort artikel i Nature, där de unga och okända vetenskapsmännen James Watson (som just skulle fylla 25) och Francis Crick (ca 10 år äldre) presenterade en modell av DNA-molekylen som de skapat genom att använda byggsatser, kompasser och linjaler. Utmaningen hade varit att få byggsatsmodellen att stämma överens med de experimentella data de hade tillgång till. Särskilt viktiga var de röntgenkristallografiska data från Maurice Wilkins och Rosalind Franklin som publicerades samtidigt som Watsons och Cricks artikel och de märkliga proportioner mellan byggstenarna i DNA som tidigare publicerats av Erwin Chargaff. James Watson fick tillsammans med Francis Crick och Maurice Wilkins Nobelpriset i fysiologi eller medicin 1962 för denna upptäckt. Då hade tyvärr redan den fjärde av nyckelpersonerna bakom upptäckten, Rosalind Franklin, avlidit. Hon dog 1958, bara 37 år gammal. Eftersom Nobelpris bara delas ut till levande personer, var det sålunda bara männen bakom upptäckten som blev belönade.

Några år efte2013_0330bok_amaryllis0002r att han fått Nobelpriset skrev James Watson en bok, The Double Helix, om sina minnen av hur det hela gått till. Denna bok har blivit en riktig klassiker inom den populärvetenskapliga litteraturen. Ett av syftena med att skriva boken var att James upplevde att många människor hade en väldigt idealiserad och verklighetsfrämmande bild av hur vetenskap egentligen går till, något som fortfarande är sant. Här försöker han, med ett slagkraftigt och humoristiskt språk, beskriva hur personliga relationer, kulturella fenomen, slump, hämndlystnad och rivalitet ofta har minst lika stor eller till och med större betydelse än logik och den officiella vetenskapliga modellen för hur viktiga vetenskapliga upptäckter egentligen uppstår. Forskare fungerar nämligen, tvärtemot vad många verkar tro, på precis samma sätt som alla andra människor.

James beskrivningar av de personer som var inblandade i det hela är ofta inte särskilt smickrande, speciellt inte av Rosalind Franklin. De tre männen James, Francis och Maurice var alla rädda för Rosalind, som visserligen var exceptionellt duktig på röntgenkristallografi men som de ansåg hade en personlighet som mest påminnde om en folkilsk noshörning. Att Rosalinds dåliga humör orsakades av att hon fick utstå konstant diskriminering p.g.a. sitt kön insåg inte James förrän långt senare. Sin partner, Francis, beskriver han som ett teoretiskt geni som konstant pladdrar men inte producerar särskilt mycket och är något av en besserwisser. Maurice beskrivs som rätt försynt och försiktig. Han är mest upptagen med att försöka hitta något sätt att bli av med Rosalind och han är dessutom rätt ointresserad av byggsatsmodeller.

James har också problem med att få betalt för sitt arbete i Cambridge. Han är i Europa på ett amerikanskt postdocstipendium. Problemet är att reglerna för stipendiet säger att han ska studera biokemi i Köpenhamn. James hade på eget bevåg bestämt sig för att flytta till England istället, där han var betydligt mer framgångsrik än i Köpenhamn. Hans framgångar i England kombinerat med argumentet att hans vistelse i Köpenhamn var meningslös (den danske professorns engelska var obegriplig och att han var dessutom totalt ointresserad av att lära ut någon biokemi för tillfället eftersom hans äktenskap just hade kraschat) imponerar dock inte på stipendiekommittén, som istället försöker tvinga James att flytta till Sverige. Hans försök att hitta försörjning leder till alltmer invecklade bedrägerier. James har också problem med att han ständigt fryser i de dåligt uppvärmda lokalerna och han får dessutom problem med magen av den usla engelska maten. Ung som han är ägnar James också rätt mycket tankemöda åt hur han ska bära sig åt för att få träffa de söta, utländska au pair-flickorna som jobbar i professorsfamiljerna och de franska flickorna som är i Cambridge på språkkurs.

Det hjälper nog om man kan lite biokemi för att hänga med i James beskrivningar av deras upp- och nergångar när det gäller att lista ut DNA-molekylens struktur, men intrigerna, rivaliteten och personbeskrivningarna behöver man ingen biokemi för att förstå. För, som James själv säger i det kanske mest kända citatet från boken,

”One could not be a successful scientist without realizing that, in contrast to the popular conception supported by newspapers and mothers of scientists, a goodly number of scientists are not only narrow-minded and dull, but also just stupid.”

Bokrecension: Cocaine Blues

2013_0329bok_amaryllis0018Jag är väldigt förtjust i deckarserien Miss Fisher’s Murder Mysteries som går på lördagskvällarna på kanal 9. Den utspelar sig på 1920-talet och bygger på en bokserie av Kerry Greenwood om den stenrika och eleganta privatdetektiven Phryne Fisher. Jag har försökt få tag i böckerna för att se om de är lika bra som TV-serien, och har nu läst den första boken i serien: Cocaine Blues. Den var ok, men i detta fall måste jag nog säga att jag gillar TV-serien bättre än böckerna.

Phryne föddes urfattig i Australien, men efter första världskriget ärver hennes pappa en förmögenhet och de flyttar till Europa där hon kastas in i ett liv av lyx. Tyvärr visar sig livet som rik ung kvinna på 20-talet vara urtråkigt och för att ha något att göra bestämmer sig Phryne för att återvända till Australien och bli privatdetektiv. Till sin hjälp har hon sin husa Dot, de kommunistiska taxichaufförerna Bert och Cec och den kvinnliga läkaren Dr MacMillian. Detective-Inspector Robinson och de övriga poliserna i Melbourne är måttligt förtjusta i Phryne, men kan inte hindra henne. I den första boken blir hon ombedd att återvända till sin barndomsstad Melbourne av en familj som är oroliga för sin dotter Lydia. Phyrne söker upp Lydia, som onekligen beter sig märkligt, men blir distraherad av en vacker rysk dansare som visar sig vara på jakt efter den kokainkung som gjorde hans mamma beroende av drogen. Phryne bestämmer sig för att hjälpa till med hans undersökningar. Samtidigt blir hon indragen i jakten på en illegal abortör som med sin inkompetens och brutalitet redan dödat flera gravida kvinnor.

Spänningen är det i och för sig inget fel på, men språket passar på något sätt inte riktigt i en deckare. Det känns överdrivet elaborerat, och innehåller dessutom lite för många omotiverade men ytterst noggranna beskrivningar av folks kläder. Språket gör faktiskt att man ibland blir lite osäker på om boken är tänkt att vara en deckare eller en parodi på en deckare. Fast jag gillar att Phyrne beskrivs som en ”adventuress” (äventyrerska eller möjligen äventyrarinna) istället för en ”adventurer” (äventyrare). Slutligen ett citat ur boken från ett avsnitt där Phryne försöker rädda sin ryske älskare Sasha som blivit tillfångatagen och misshandlad av kokainligan.

”Well, he ain’t dead,’ said Bert. They both looked at her. Phryne was galvanized by that scream. Sasha was undoubtely an idiot and one who would take the prize at any competition of morons of the Western World, but Phryne had lain next to him and had concieved a deep affection for that flesh now being maltreated behind the high brick wall.”

Bokrecension: En underbar torsdag

2013_0322böcker0001Temat under påsken får bli bokrecensioner. Vi börjar med en gammal favorit som jag läst många, många gånger: En underbar torsdag av John Steinbeck. Orginalet publicerades 1955 med titeln Sweet Thursday, och är en fristående uppföljare till boken Det stora kalaset (Cannery Row). Bokens grundhistoria är egentligen ganska enkel. Det är den gamla klassikern om det omaka kärleksparet och huruvida de ska bli ihop eller inte. De flesta böcker i denna genre är skräp, men någon gång emellanåt tar sig en riktigt bra författare an ämnet och lyckas åstadkomma storverk. Steinbeck ger här ett intryck av att han haft lekstuga och experimenterat med upplägg och språk, men boken är egentligen mycket professionellt skriven och suger effektivt in läsaren i historien. Det är det underbara språket och de galna, men samtidigt fascinerande, karaktärerna som gör att jag fortsätter läsa denna bok om och om igen. Dessutom är det ett stort plus för mig att Steinbeck placerat en naturvetare (som varken är en superhjälte eller en ärkeskurk) i en huvudroll.

En underbar torsdag är en underhållande skröna om befolkningen längs Cannery Row i staden Monterey i USA. De viktigaste av de många karaktärerna i boken utgörs av den disputerade marinbiologen Doktorn som driver den Västra Biologiska anstalten, hororna och den excentriska ägarinnan Fauna (döpt till Flora) på horhuset Björnflaggan, en hög luffare i ett skjul med det ståtliga namnet Palace Hotell Lusasken, ärkeskurken Josef och Maria som tagit över Lee Chongs speceriaffär, Tjocka Ida och Eddie på Café La Ida och den slutkörda Ella som driver den enkla restaurangen den Gyllene Vallmon. Och så Suzy, den obildade och fattiga unga kvinna som kommer till stan och får jobb som prostituerad på horhuset. Även om Fauna redan från början inser att Suzy aldrig kommer att bli en bra hora (hon har alldeles för mycket åsikter) så driver hon på fritiden en sidorörelse som går ut på att gifta bort hororna med framgångsrika män. Fauna bestämmer sig för att Doktorn och Suzy skulle bli ett utomordentligt par, och hon sätter genast igång att försöka para ihop dem.

Historien utspelar sig några år efter andra världskriget. Cannery Row är numera ganska öde efter att konservfabrikerna som gett gatan dess namn lagts ner i brist på fisk. Första kapitlet börjar:

”När kriget kom till Monterey och till Cannery Row måste alla kämpa med mer eller mindre, på ett eller annat vis. När fientligheterna upphörde hade var och en sina sår.

Konservfabrikerna gjorde sin insats genom att se till att bestämmelsen om minimimått avskaffades och fånga rubb och stubb. Syftet var hur patriotiskt som helst, men fisken kom inte tillbaka för det.”

Doktorn kommer tillbaka till stan efter att ha varit inkallad, men kan inte riktigt finna sig till ro. Han blir besatt av idén att skriva en vetenskaplig uppsats om bläckfiskars känsloliv, men har svårt att koncentrera sig. Han och Suzy träffas, genom Faunas försorg, och hamnar genast i gräl. Utan att själva inse det faller de också för varandra. Doktorns vänner känner att han inte är sitt vanliga sorglösa jag och vill hjälpa honom, men deras försök att muntra upp honom går inte som planerat. När Fauna dessutom bestämmer sig för att förlova Doktorn och Suzy, utan att bekymra sig om att fråga dem först, blir resultatet en fullständigt katastrof. Faunas astrologi har dock fått den tanklöse lille luffaren Hazel att tro att det är hans öde att bli USAs president. Hazel känner därför att han måste ingripa i situationen med Doktorn för att upprätthålla landets och ämbetets stolthet. Och han lyckas, med hjälp av ett rejält sällträ och lite bedrägeri, åstadkomma något som ingen annan klarar av.

Våffeldag med nytt våffelrecept

Som tradit2013_0324våffelsöndag0001ionen i Philochoros bjuder firade vi nu under helgen den kommande våffeldagen med att åka ut till föreningens stuga och grädda våfflor. Mums! Efter att länge ha irriterat mig på att det alltid är frasvåfflor (som jag tycker smakar sågspån) och inte riktiga (d.v.s. äggbaserade) våfflor som bjuds, så bestämde jag mig i år för att ta med lite egen våffelsmet och grädda istället för att äta av de gemensamma våfflorna. 2013_0324våffelsöndag0004

Passade på att testa ett nytt våffelrecept: 3 bananer och 6 ägg mixas ihop och gräddas i våffeljärn av gjutjärn (inte non-stickbehandlade!) med ordentligt med fett. Detta recept ger ca 4 våfflor, och är baserat på ett recept på bananplättar som jag hittade på bloggen ”Under vårt tak”. Mycket gott, och dessutom blir man rejält och långvarigt mätt. Tips: bananvåfflorna fungerar ihop med vispgrädde, men inte ihop med sylt.

Bokrecension: Det här är inte jag

2013_0322böcker0004

Jag älskar att läsa, och är storkund hos biblioteket. Brukar ofta ta med böcker på tåget för att fördriva tiden. I måndags, medan tåget sakta kröp fram eftersom hastigheten var begränsad till 30 km/h (något fel på spåren tydligen), så hann jag läsa hela ”Det här är inte jag” av Eva F. Dahlgren. Boken uppges vara en dokumentärroman. Jag vet inte riktigt vad som menas med detta, men möjligen betyder det något i stil med en extra realistisk roman.

Boken handlar om Felicia som är frilansande journalist och ensamstående mamma till 14-årige Johannes. Felicia har drabbats av utmattningsdepression, och hon är riktigt illa däran. Hon klarar i princip inte av att göra någonting, och får panikattacker till och med av att försöka gå in i en matvaruaffär och handla. Det enda hon klarar av att göra är att brodera, vilket hon aldrig gjort tidigare men nu blir närmast besatt av. Sonen tvingas därför bli den som får vardagen att fungera.

Trots att hon kan se att sonen mår väldigt dåligt av situationen, klarar hon inte av att erkänna för sig själv att hon är psykiskt sjuk. Och eftersom hon inte kan erkänna det, utan hela tiden försöker hävda att hon ”bara är lite trött”, så blir hon inte heller bättre. Hon ser sig själv som en duktig och lyckad person, och trots att hon länge skrivit om utbrändhet som medicinsk reporter så kan hon inte släppa tanken att det bara är misslyckade och svaga personer som blir psykiskt sjuka. Hon är ju en lyckad och framgångsrik människa! Sådana kan inte bli psykiskt sjuka. Och de äter absolut inte medicin mot psykisk sjukdom, för det är ju ”lyckopiller”.

”-Har bestämt mig för att inte börja med antidepressiva, säger jag hurtigt och slår mig ner vid köksbordet. Känner mig inte ett dugg deprimerad. Bara lite överansträngd. Det kan vem som helst bli, en time-out bara så är jag tillbaka.

Johannes hejdar sin tunna hand som håller i en sked med O’boy. För ett ögonblick hänger den alldeles stilla i luften, långt ifrån mjölkglaset. Han ser på mig.

Sedan vänder han sig bort.”

Sonens reaktion får henne till slut att börja ta medicinen, och den ger viss lindring. Felicia söker också tröst i litteraturen, hos Strindberg, och inser att människor plågats av samma symptom i hundratals år. Som stressade människor tenderar att göra så isolerar hon sig och slutar träffa vänner och kollegor. Efter en tid lär hon känna en hemlös kvinna som hon först hyser visst förakt för, men hon tvingas motvilligt konfrontera sin fördomar och inse att det är hon själv och inte den hemlösa som har psykiska problem. Eftersom hon är egenföretagare vägrar försäkringskassan att betala för rehabilitering. Reglerna kräver nämligen att hon måste bli frisk först, innan någon rehabilitering kan tillåtas. Det blir dock sorgligt nog ett dödsfall som får det att sakta börja vända för Felicia och hon bokar till slut för egna pengar en tid hos en psykolog.

Trots att väldigt, väldigt många människor idag lider av olika typer av stressjukdomar har vi svårt att hantera detta, och vi har väldigt svårt att se på sjukdom i hjärnan som vilken sjukdom som helst. Psykisk sjukdom är på något sätt ”fulare” än andra sjukdomar. Kanske beror det på att psykisk sjukdom påverkar personligheten. Trots att det fortfarande är samma kropp är den person som tidigare fanns i den kroppen borta, och har ersatts med någon annan. Det är ofta så psykisk sjukdom upplevs av anhöriga och vänner, och det finns inget som skrämmer och upprör människor så mycket som just detta.

Den här boken beskriver ganska bra många av de symptom som långvarig stress ger, och även de som bara haft mildare stressymptom kan ofta känna igen sig. Jag hoppas att många läser denna bok, och framför allt hoppas jag att människor vågar börja prata öppet om psykiska sjukdomar på samma sätt som vi pratar om cancer eller hjärtsjukdomar. Då skulle många fler våga ta sina symptom på allvar och våga söka behandling utan att skämmas. Förhoppningsvis skulle vi även få bättre och effektivare behandlingsmetoder när folk börjar ta detta på allvar och ställa krav. Tänk så mycket lidande vi kunde slippa då…

Kottar kan också vara hermafroditer!

Blomman är e1107100005n av de största innovationerna i evolutionshistorien. Detta uttalande upprepas i det oändliga när man studerar växtbiologi. Problemet är att man inte vet hur blomman har uppstått, eftersom de äldsta blomfossil som finns redan ser ut som perfekta små blommor! Det råder dock ingen brist på idéer och spekulation om hur det kan ha gått till.

En av de viktigaste skillnaderna (enligt evolutionsbiologerna) mellan blommor och barrträdskottar är att blommor är hermafroditer, d.v.s. de är tvåkönade med både hanliga och honliga reproduktionsorgan i samma struktur. I mitten sitter pistillen (honan) och runt den sitter ståndarna (hanarna). Ordningen med pistillen på toppen och ståndarna runt omkring är mycket stabil. Det finns bara två kända undantag, den mexikanska blomman Lacandonia schismatica och vissa blommor i familjen Hydatellaceae, där ståndarna sitter i mitten omgivna av pistiller.

2010_0515enbär_o_grankottar0057Enkönade blommor bildas genom att pistill eller ståndare aborteras eller så är den ena av dem steril. I barrträden däremot är pollenkottar (hanarna) och frökottar (honorna) helt separerade redan från början. De har till och med olika evolutionära historier bakom sig (lite mer om det finns att läsa under ”Min forskning”). Detsamma gäller de flesta nakenfröiga växter. MEN, det finns undantag! Många barrträd som normalt har enkönade kottar gör ibland istället hermafroditiska kottar, med både pollensäckar och fröfjäll. Hanorganen sitter även här alltid i den nedre delen av kotten och honorganen i den övre delen.

Lluvia Flores-Rentería m.fl. publicerade 2011 en studie i American Journal of Botany där de utförde korsningar för att testa om han- och honorganen i en hermafroditisk tallkotte var fertila. Både pollen och fröämne visade sig fungera som de skulle. Trots att tvåkönade barrträdskottar varit kända åtminstone sedan 1800-talet verkar det inte som att det tidigare slagit någon att testa om dessa kottar verkligen fungerar som de ska när det gäller sex och reproduktion.

Men varför får dessa barrträd plötsligt för sig att göra tvåkönade kottar istället för enkönade? Hur går det egentligen till när det bestäms om det ska bildas pollensäckar eller fröfjäll i det lilla kottanlaget? Man vet sedan tidigare att samma molekyler i både barrträdskottar och blommor bestämmer om de små organanlagen ska bli ett hanorgan eller ett honorgan, så det är åtminstone delvis samma molekylära mekanismer som kontrollerar blommornas och kottarnas utveckling. Men man har fortfarande ingen aning om varför vissa barrträdskottar innehåller både pollensäckar och fröfjäll. Någonting måste vara annorlunda i dessa kottar jämfört med de vanliga kottarna, men vad? På senare år har molekylärbiologerna så smått börjat intressera sig för frågan, men ännu har det inte lett till någon vetenskaplig publikation. Kanske kan denna mystiska mekanism vara en viktig ledtråd till hur det egentligen gick till när blomman bildades?

Vill du veta mer?

Rudall m.fl. (2011). Recurrent abnormalities in conifer cones and the evolutionary origins of flower-like structures. Trends in Plant Science 16(3), s. 151

Flores-Rentería m.fl. (2011) Functional bisporangiate cones in Pinus johannis (Pinaceae): Implications for the evolution of bisexuality in seed plants. American Journal of Botany 98(1), s.130