Tur i oturen – en blogg om hur absurd verkligheten är
Det vandrar alltid myror på ormbunkarna vid skogsstigen. De är väldigt bra fotomodeller.
Har tagit dessa bilder med ett 90mm makroobjektiv med en avbildningsskala på 1:1, en närgräns på 29cm och ett mycket kort skärpedjup när kameran är inställd på det minsta bländartal som objektivet klarar (f/2,8). Makroobjektiv ger bra närbilder, men med ett så kort skärpedjup är det inte alltid så lätt att få precis rätt del av bilden skarp. Vi pratar millimeterprecision!
Blommor är vackra, men jag tenderar att favorisera de växter som inte är blomväxter. Det har en gång i tiden funnits massor av sådana växtgrupper, men tyvärr har bara några få överlevt till idag. De grupper som fortfarande finns kvar är levermossorna, nålfruktsmossorna, mossorna, lummerväxterna, fräkenväxterna, ormbunkarna, barrträden, kottepalmerna, ginkgoväxterna (som bara har en enda levande art kvar) och så de udda gnetalerna Gnetum, Ephedra och Welwitschia som inte riktigt passar in någonstans. Hur fröväxterna är släkt med varandra, och hur de egentligen ska grupperas, kommer nog forskarna aldrig att riktigt komma överens om. Alltför mycket av bevismaterialet har helt enkelt gått förlorat under de hundratals miljoner år som passerat sedan deras sista gemensamma förfader levde.
De finns också forskare som anser att fräkenväxterna ska räknas som ormbunkar. I den frågan tycker jag personligen att paleontologernas argument stämmer bättre än molekylärbiologernas med de bevis som faktiskt finns, så jag håller fast vid att fräkenväxterna är en egen grupp med en evolutionär historia som sträcker sig flera hundra miljoner år tillbaka i tiden. Faktiska fossil väger i mitt tycke helt enkelt tyngre som bevis än molekylära släktskapsstudier, speciellt eftersom de molekylära studierna inte inkluderar de utdöda växtgrupperna. Men denna fråga är knappast avgjord, utan lär debatteras i många år.
Jag måste säga att jag är speciellt förtjust i fräken. Kanske beror det på att jag gillar det engelska namnet – horsetails. Hästsvansar vore väl ett mycket roligare svenskt namn än fräken! Här är några hästsvansar och ormbunkar fotograferade i kvällssolens sken. Jag älskar verkligen att bo alldeles intill en skog!
Nu börjas det igen… Upptäckte igår kväll, när jag var på väg hem från en utomhuskonsert med Väsen, att fågelflockarna åter har börjat samlas. Än är flockarna ganska små, men längre framåt hösten brukar himlen i centrala Uppsala täckas av gigantiska fågelflockar. Oftast är det kajor som är i farten. För några år sedan uppskattade kommunen att det finns 45 000-60 000 kajor i Uppsala. Kajan har blivit något av en symbol för staden, men eftersom de skitar ner väldigt mycket, och dessutom äter upp säden på åkrarna, är de i praktiken inte särskilt omtyckta. Uppsala har försökt alla möjliga metoder för att minska antalet kajor, men trots alla ansträngningar förmörkas himlen varje höst av de stora fågelflockarna.
När jag var och hälsade på familjen i Norrbotten passade vi på att besöka Storforsen. Storforsen ligger i Piteälven några mil uppströms från Älvsbyn, och är enligt länsstyrelsen Nordens största oreglerade fors. Enligt Älvsbyns kommun är det Europas största oreglerade fors. Den totala fallsträckan är 5 km och fallhöjden 82 m. Under de sista två kilometrarna faller vattnet 60 m, vilket gör den sista delen av forsen extra storslagen. Eftersom det regnat så mycket i Norrbotten på sistone var det rejält med vatten i forsen. Den är verkligen otroligt mäktig att både se och höra. Tyvärr kom det några regnskurar när vi var där, men det var trevligt ändå. Det är närmast omöjligt att fånga forsens mäktighet på bild, men här är i alla fall några foton.
Vattnet i själva Storforsen är svårt att fotografera eftersom det forsar så snabbt att det mest består av kritvitt skum. Däremot finns det flera små bäckar och vattendrag runtomkring själva forsen där vattnet rinner saktare. Där går det bättre att experimentera med kamerainställningarna för att få snygga effekter.
Tillbaka i Gamla Uppsala, men denna gång på kvällen. Under juli är det dans på Disagården varje onsdag. Disagården är ett friluftsmuseum som består av en komplett lantgård från slutet av 1800-talet. Dessutom finns där en utedansbana och ett enkelt café. Det är väldigt vackert att sitta vid Disagården i kvällssolen med svalorna som flyger omkring bland de gamla husen.
Köpte ett begagnat makroobjektiv samtidigt som jag köpte kameran. Jag visste att det skulle bli ett favoritobjektiv. Tog med kameran med makroobjektivet till Botaniska trädgården idag. När jag kom dit började det tyvärr att spöregna. Eftersom det var nästan en timme kvar tills både växthuset och caféet skulle öppna tog jag skydd under parasollerna på den stängda uteserveringen och väntade. Medan jag väntade på att tropiska växthuset skulle öppna roade jag mig med att fotografera regndroppar som slog ner på stolsryggarna så att vattnet stänkte åt alla håll.
När växthuset till sist öppnade var jag i paradiset. Ett makroobjektiv är perfekt för att fotografera växter. När jag till slut kom ut igen hade det äntligen slutat regna, så jag passade på att fotografera några av växterna i nytto- och köksväxtlandet också. Där kröp det omkring små djur på flera av växterna, som naturligtvis fick agera fotomodeller.
Äntligen semester! Har precis skaffat min första egna systemkamera, så denna semester kommer det att bli mycket fotograferande. Det krävs mycket övning för att lära sig hantera inställningarna på en ny kamera, så de första bilderna blir lite sisådär. Fotograferade igår kväll i Hågadalen, och mitt på dagen i centrala Uppsala idag. Det har varit gassande sol hela dagen, vilket egentligen inte är optimalt för fotografering då bilderna tenderar att bli både för ljusa och för mörka samtidigt. Några bilder blev i alla fall ok…
