Knattrandet sprider sig

Knatter. Knatter. Knatter.

Så låter det när jag sitter på föreläsningen. Knattrandet från i runda slängar 10-15 tangentbord gör att jag måste koncentrera mig ordentligt för att höra vad läraren säger. Så när jag kommer hem efter en dags undervisning är jag väldigt trött.

Detta är nog den enskilt största förändringen som skett sedan jag läste min grundutbildning 1999-2004. Nu, tio år senare, använder fortfarande majoriteten av studenterna penna och papper för att ta anteckningar men andelen som istället skriver på en bärbar dator eller en surfplatta ökar sakta men säkert. Att skriva på en pekskärm låter inte mer än att skriva med penna och papper. Däremot det är mycket få som klarar av att skriva ljudlöst på ett tangentbord. Så knattrandet ökar i volym för varje ny student som överger pennan och pappret för tangentbordet.

Dessutom har studenterna numera tillgång till wifi på universitetet. Då är det lätt att börja titta på annat på sin skärm när man tycker att föreläsningen är tråkig. Tyvärr dras ögonen ofrånkomligen till saker som rör sig. Det är därför distraherande när personen framför en sitter och tittar på filmklipp eller konstant sitter och bläddrar mellan facebook och sina anteckningar under föreläsningen.

Men förutom detta är det faktiskt inte mycket som har förändrats på tio år. Studentvärlden fortsätter att (nästan helt) vara densamma som den alltid har varit.

Fråga om hen är legitimerad

Behandling av psykiska sjukdomar och besvär verkar vara en guldgruva för allehanda mer eller mindre seriösa entreprenörer. Vissa vill säkert sina kunder väl men det betyder inte automatiskt att den behandling de erbjuder är säker och effektiv. Titlar som terapeut och samtalsterapeut låter seriösa men hur vet man vad titlar som dessa betyder?

Det enklaste sättet att öka sannolikheten att få en bra och säker behandling samtidigt som du säkerställer dina rättigheter som patient är och förblir att se till att den som utför behandlingen är legitimerad av socialstyrelsen. Ju allvarligare hälsoproblem du har desto viktigare är det att kolla upp vem som utför behandlingen. Att personen är legitimerad av socialstyrelsen garanterar inte att behandlingen passar dig men det garanterar att personen har en relevant utbildning och det ger dig ett visst skydd om det går snett.

Från registret över legitimerad personal på socialstyrelsens hemsida:

För närvarande finns följande 21 legitimationsyrken: Apotekare, arbetsterapeut, audionom, barnmorska, biomedicinsk analytiker, dietist, fysioterapeut eller sjukgymnast, kiropraktor, läkare, logoped, naprapat, optiker, ortopedingenjör, psykolog, psykoterapeut, röntgensköterska, receptarie, sjukhusfysiker, sjuksköterska, tandhygienist och tandläkare.

En psykiatriker är en legitimerad läkare som är specialiserad på psykiska sjukdomar. När du får behandling av en legitimerad läkare/psykiatriker, psykolog eller psykoterapeut kan du alltså vara säker på att personen har utbildning inom området. Du har även vissa rättigheter som patient och den som behandlar dig har tystnadsplikt. Patienternas rättigheter stärktes dessutom nyligen i och med den nya patientlagen som började gälla den 1 januari 2015.

Alla andra yrkestitlar inom området får vem som helst använda, med eller utan utbildning. Detta inkluderar terapeut, coach och alla sammansättningar med -terapeut som inte finns med på socialstyrelsens lista ovan. Observera att diplomerad och certifierad inte betyder samma sak som legitimerad. Ett diplom eller ett certifikat får vem som helst utfärda på vilka grunder som helst. Om du får behandling av någon som inte är legitimerad av socialstyrelsen bör du tänka på dig själv som kund och inte som patient. Då är det nämligen helt och hållet upp till dig själv att kolla upp vad personen har för utbildning, att personen i fråga är seriös, att behandlingen inte är farlig och i vilken mån det finns några bevis för att behandling har någon positiv effekt alls på just ditt problem. Du har inte automatiskt några rättigheter som patient och den som behandlar dig har inte tystnadsplikt.

Låt då säga att du inte har några allvarliga psykiska problem som kräver behandling men att du ändå upplever en kris och känner att du bara måste prata med någon utomstående om ditt liv och dina problem. Du har inte råd att gå till en legitimerad psykolog och du har inte så allvarliga problem att du har rätt till subventionerad behandling. Då finns det ytterligare ett alternativ du bör överväga innan du börjar googla efter olegitimerade terapeuter. Du kan vända sig till en präst. I vårt sekulariserade samhälle är det många som glömmer att det alternativet finns. Präster behandlar inte sjukdomar men de erbjuder enskilda samtal. Du behöver inte vara medlem i Svenska kyrkan, det kostar ingenting och präster har tystnadsplikt. Och präster är vana vid att möta människor i sorg och kris.

Myten om det farliga dammet

Vi envisas med att blanda ihop begreppen renlighet, hygien och hälsa. Detta har gjort att vi tror oss kunna rädda vår egen och våra barns hälsa genom att fanatiskt jaga dammtussar och genom att nitiskt tvätta och desinfektera våra kroppar. Men det enda som händer är att vi städar oss sjuka. Nu har det till och med gått så långt att vi även städar våra husdjur sjuka.

Överläkaren och professorn Agnes Wolds program i radioserien Vinter 2014 är en både svidande och befriande uppgörelse med några av de hälsomyter som under det senaste århundradet har blivit viktiga grundpelare för vårt samhälle och vår världssyn.

Myter vi alla skulle må bättre av att lämna bakom oss.

Väggen är en mur – och den går hela vägen runt

Var jag än vänder mig möts jag av människor som i full fart rusar huvudstupa in i den så berömda väggen och blir sjukskrivna. Det är tydligt att ingen är immun men att alla ändå tror sig vara det.

Jag tror att en vägg är fel liknelse. Det verkar som att människor uppfattar väggen som något man kan väja för  om man bara är en tillräckligt duktig förare. Alla ser varningstecknen men ingen verkar bli tillräckligt skrämd av dem för att sakta ner i tid. Det är alltid något annat som är viktigare här och nu.

Men det är snarare som att alla människor är omgivna av en ringmur. Och jag är inte säker på att ringmuren har några portar. Att låta bli att försöka bryta igenom muren är kanske det enda sättet att undvika att krascha in i den?

Jag vill hitta en plats innanför muren där jag kan slå mig ner. Kanske har jag till sist blivit tillräckligt gammal för att klara av att inte bara välja utan också att välja bort?

Skillnaden mellan förväntat och verkligt resultat

Jag håller på att förbereda en kort och förhoppningsvis engagerande presentation av min forskning till tävlingen Forskar Grand Prix, som går av stapeln nästa vecka. Ämnet för presentationen är glykosidhydrolaser, vilket är enzymer som bryter ner kolhydrater. Jag tyckte att det kunde vara en bra idé att inleda med att visa ett klassiskt experiment som ofta används i skolundervisningen och som vem som helst kan utföra hemma. Ett experiment som dessutom ger ett färgglatt resultat, vilket alltid brukar vara populärt. Alltså försökte jag utföra detta enkla skolexperiment på labbet, vilket borde ha varit en enkel uppgift…

Det hela går ut på att visa att enzymet amylas (mer specifikt alfa-amylas), som finns i saliven, bryter ner stärkelsen i maten till bl.a. maltsocker (maltos). Stärkelse består av massor av små druvsockermolekyler som sitter ihop, medan maltsocker bara består av två sammanlänkade druvsockermolekyler. Enzymet amylas är ett av de få glykosidhydrolaser som människan själv kan tillverka. De flesta enzymer som bryter ner kolhydraterna i vår mat tillverkas istället av bakterier som bor inne i vår kropp.

Experimentet är mycket enkelt. Blanda stärkelse (t.ex. potatismjöl) med saliv och vatten och håll det hela kroppsvarmt (ca 37°C) i minst 10 minuter. Jag lät röret stå i ett 37-gradigt värmeskåp i en halvtimme. Enligt teorin ska amylasen i saliven under tiden klippa loss maltsocker från stärkelsen.

För att kontrollera om en vätska innehåller reducerande sockerarter som maltsocker eller druvsocker kan man använda Trommers prov. Man börjar med att tillsätta lite kopparsulfatlösning till den vätska man vill testa. Kopparsulfat, som kan köpas i färg- eller byggbutiker, ger en ljusblå lösning när man löser upp pulvret i vatten. Sedan droppar man i lut i lösningen tills den byter färg från ljusblå till mörkt himmelsblå. Därefter doppar man ner röret med vätskan i kokhett vatten så att lösningen värms upp, och låter röret stå där en stund. Om lösningen innehåller minst ett par procent av någon reducerande sockerart bildas röd kopparoxid. Om lösningen innehåller bara lite av någon reducerande sockerart blir den istället grön. Innehåller vätskan inga reducerande sockerarter alls förblir den blå.

Jag använde min egen saliv och gjorde om experimentet flera gånger. Varje gång fick jag samma resultat. Lösningen förblev envist knallblå. Inte ett enda litet korn av röd kopparoxid! Inte ens en skiftning i grönt kunde anas. Om mitt saliv överhuvudtaget innehåller amylas verkar mitt enzym alltså vara för ineffektivt eller för sparsamt förekommande för att det ska ha någon effekt.

Märkligt nog verkar stärkelsen ändå lättare brytas ner i närvaro av saliven. Det är nämligen skillnad på resultatet i röret som innehåller stärkelse och saliv jämfört med röret som innehåller lika mycket stärkelse men som saknar saliv. Förutom amylas kan även värme och syra bryta ner stärkelse, så det kan i och för sig hända att saliven gjorde stärkelsen mer värmekänslig. Jag gjorde inga andra tester för att jämföra t.ex. pH på de olika lösningarna, så detta kan jag tyvärr inte säga något om.

130916 Trommers prov efter några timmar 003_redigerat
Efter att ha utfört Trommers prov på alla tre rören lämnade jag dem sedan i rumstemperatur i några timmar. I maltoslösningen har det bildas en fällning av roströd kopparoxid, men röret med saliv och stärkelse är fortfarande knallblått. I röret med stärkelse, men utan saliv, finns det stärkelsekorn som färgats svarta.

Frågan är varför det inte verkar ha bildats några reducerande sockerarter när saliven fick verka på stärkelsen. Jag hittade en gammal forskningsrapport (se nedan) som tyder på att nivån på amylasaktiviteten i saliven beror på hur stärkelserik mat man äter, och jag äter sedan mer än ett halvår tillbaka en socker- och stärkelsefattig kost. Detta skulle kunna vara en förklaring till den ynkliga nivån på amylasaktiviteten i mitt saliv. Tyvärr testade jag inte enzymaktiviteten innan jag lade om kosten, så det är svårt att veta hur det ligger till med den saken.

Utifrån detta lilla experiment med bara en enda försöksperson kan man egentligen inte dra några vetenskapliga slutsatser, men frågan är intressant. Jag blir faktiskt lite sugen på att göra en mer utförlig vetenskaplig studie av sambandet mellan amylasaktiviteten i saliven och vad man äter. En snabb genomsökning av den vetenskapliga litteraturen visar att detta inte verkar ha studerats särskilt mycket i människor…

Referens: Bernard T. Squires (1953) Human salivary amylase secretion in relation to diet. J. Physiol. vol. 119 sid. 153-156

Ruby Wax om psykisk sjukdom

Hur får man bort stigmat från skambelagda sjukdomar? Man letar reda på en kändis som själv är drabbad av sjukdomen och som vågar prata om den. Om kändisen sedan råkar vara en komiker desto bättre! Detta TED-föredrag är kanske inte den mest vetenskapliga förklaringen på hur stressjukdomar fungerar som jag någonsin hört, men än sen då? Jag kunde inte hålla med mer om poängen: det stigma som människor med psykiska sjukdomar (och deras nära och kära) tvingas stå ut med är förstklassig idioti och måste utrotas. Problemet gäller inte bara människors attityder utan även ekonomi. Det är nämligen inte självklart vem som ska betala för behandlingen av psykiska sjukdomar. Varken vetenskap eller tjat verkar kunna påverka människors attityder i detta fall, så varför inte försöka med humor istället? Får jag därför presentera…Ruby Wax! En både rolig och modig kvinna!

Läkare utan vapen

MRSA är inte nödvändigtvis den farligaste av superbakterierna, men det är absolut den mest kända. Vet du vad förkortningen står för? Multiresistenta stafylokocker? Nästan rätt, men bara nästan. Björn Ramel, författaren till Läkare utan vapen – Ett reportage om antibiotikaresistens, är utbildad läkare men arbetar även som journalist. Han berättar i boken att han svarade fel på denna fråga när han fick den av en journalistkollega.

Jag har själv läst medicinsk mikrobiologi. Det var i och för sig tio år sedan, men jag har för mig att vi fick testa oss själva för att se om vi var bärare av MRSA (det var jag inte). Precis som Björn borde jag alltså veta rätt svar, men min första tanke var ändå multiresistenta stafylokocker. Rätt svar är meticillinresistent Staphylococcus aureus.

Antibiotikaresistenta bakterier kan vara väldigt farliga, men trots det har det inte kommit ut särskilt många nya antibiotika på marknaden på många decennier. Detta är egentligen ingen nyhet, men de flesta verkar inte ha funderat särskilt mycket på vad det beror på och vad det betyder i praktiken. Hur påverkar detta problem mig? Kunskaperna om ämnet, även bland medicinare, är ganska skrala. Det är inget prioriterat problem, men det borde det nog vara.

Idag betraktas ofta infektionssjukdomar som ett mindre problem. Käka lite antibiotika så blir du frisk. Inga svårigheter och inga bieffekter. Övertygelsen om att antibiotika är ett mirakelmedel utan bieffekter har lett till en gigantisk överanvändning. Antibiotika används inte bara mot bakterieinfektioner i människor och djur, utan i alla möjliga sammanhang där den egentligen inte hör hemma. Dessutom har denna övertygelse, i kombination med ekonomiska neddragningar och överbeläggningar på sjukhus, lett till att sjukvårdspersonal har blivit mindre noga med hygienen. Resultatet är ett skolexempel på fenomenet naturligt urval. Fördelarna med att bära på och använda resistensgener, vilket kräver lite extra energi, har helt plötsligt blivit gigantiska för alla möjliga bakterier. Både bakterier som vi behöver och bakterier som kan döda oss bär på dem.

Antibiotika är inget mänskligt påhitt. Vi kopierade den från mikroorganismerna. Tyvärr verkar vi har glömt bort ett par saker. Mikroorganismerna har i årmiljarder övat sig på att försvara sig mot antibiotika. De är jäkligt bra på det! Dessutom samarbetar de och delar frikostigt med sig av sina försvar till varandra. Bakterier har nämligen för vana att gratis ge bort sina resistensgener till alla som vill ha dem. Detta kallas horisontell genöverföring. Björn liknar det vid fildelning, vilket är en ganska bra liknelse. Redan penicillinets upptäckare Alexander Fleming varnade för att felaktig användning av antibiotika gör att selektionen för antibiotikaresistenta bakterier förstärks. Och forskare har fortsatt att varna i decennier. Men är det någon som lyssnar?

Dessutom är det där med att antibiotika inte har några bieffekter helt enkelt inte sant. Även milda antibiotika har en hel del bieffekter, både för den enskilda patienten och för samhället som helhet. Människan vill gärna se sig själv som skapelsens härskare, men det är en illusion. Vi är i själva verket snarare vandrande inkubationskammare och matleverantörer för bakterier. En människokropp består av fler bakterieceller än människoceller, och utan dessa bakterier klarar vi oss rätt dåligt. Men antibiotika påverkar inte bara onda bakterier som skadar oss. De påverkar även de bakterier vi behöver för att vara friska. Så det där med att äta antibiotika när det inte verkligen behövs för att rädda ens liv är ingen riktigt lysande idé. Risken är att du gallrar bort de bakterier du behöver till fördel för helt andra bakterier som i värsta fall kan göra dig riktigt allvarligt sjuk. Dessutom har antibiotika inte alltid ens någon effekt mot de mildare infektionssjukdomar den ofta används mot. För att citera Björn Ramels bok:

”En vanlig föreställning är att bakterieinfektioner inte läker utan antibiotika, eller att medicinerna åtminstone påskyndar läkningsförloppet rejält. Det stämmer för allvarliga sjukdomar som blodförgiftning och lunginflammation, men inte för infektioner som öroninflammation, halsfluss och urinvägsinfektion. […] Barn med öroninflammation som får antibiotika blir i genomsnitt smärtfria 0,4 dagar före de som får sockerpiller, enligt en studie. I runda tal måste sexton barn behandlas för att ett av dem ska slippa ha ont i örat efter tre till sju dagar. Omvänt får antibiotikabarnen dubbelt så ofta biverkningar som diarré, illamående och hudutslag.”

Mycket tyder tyvärr på att antibiotikans tidevarv bara är en parentes i människans historia. Det innebär inte bara att infektionssjukdomar återigen kan bli ett verkligt gissel även för den rikare delen av världens befolkning. Mycket av den tekniskt avancerade moderna sjukvården är helt beroende av antibiotika. Större kirurgiska ingrepp, cancervård med kemoterapi, organtransplantationer och vård av för tidigt födda barn – alla kräver de antibiotika för att patienten ska ha en hygglig chans att överleva.

Men antibiotikaresistens är ett problem som växer långsamt, och de som råkar mest illa ut är som vanligt de fattigaste. Så det är sällan detta räknas som en nyhet i media. Problemet liknar den kommande bristen på fossil olja. Oljan kommer inte att plötsligt ta slut. Inte heller antibiotikan. Snarare sinar de långsamt samtidigt som priset gradvis stiger. Till slut kanske det blir så dyrt att en del av dagens sjukvård inte längre kan finansieras med skatter utan blir en lyx som bara de rikaste har råd med. Men någon plötslig apokalyps är inte att vänta. Och precis som med frågan om klimatet och koldioxidutsläppen verkar detta göra att det är svårt att få politiker att ta problemet riktigt på allvar.

Ett sötare blod – kan man fasta bort problemet?

Dokumentären om periodisk fasta som Vetenskapens värld sände för ett tag sedan har tydligen blivit oerhört populär och helt plötsligt är fastande den nya innegrejen. Innan du hänger på trenden rekommenderar jag dock att du läser Ann Fernholm blogginlägg om programmet. Det var nämligen några saker de ”glömde” att ta upp i dokumentären. Du vill väl göra ett välinformerat val, eller hur?

Dessutom rekommenderar jag starkt Ann Fernholms bok Ett sötare blod – om hälsoeffekterna av ett sekel med socker. Denna bok önskar jag verkligen att alla människor skulle läsa! Här förklarar Ann vad vetenskapen egentligen har att säga om effekterna av socker på hälsan, och (kanske viktigare) hur det kommer sig att de kostråd som så gott som alla människor i hela välden fått höra om och om igen i flera decennier inte är baserade på vetenskap utan på politik. Mycket har skrivits om detta ämne på senare år, men denna bok är av betydligt bättre kvalitet än de övriga jag har läst. Det märks att Ann, med sin bakgrund som forskare, har tillräckliga kunskaper för att klara av att utvärdera det vetenskapliga underlag som finns. Något som de flesta andra författare i genren saknar. Och hon lyckas också undvika myten om ”den svältande grottmänniskan” som de övriga envisas med att svälja med hull och hår och som alltid gör mig som evolutionsbiolog vansinnigt irriterad.

Ett annat exempel på en mycket utförlig genomgång av ämnet är Gary Taubes bok som på amerikanska heter Good Calories, Bad Calories och på brittiska heter The Diet Delusion (det är samma bok med olika namn!). Den är en rejäl tegelsten på 600 sidor, inklusive referenser. Orkar man inte med fullt så mycket så har han också skrivit ett par ganska berömda och mycket läsvärda artiklar i The New York Times (se här och här).

Bokrecension: Kroppens tystnad

Lånade Kroppens tystnad av Guido Ceronetti på biblioteket. Boken ingår i en serie av ”europeisk kvalitetslitteratur” och enligt baksidestexten påstås den vara ”ett sammelsurium av lösryckta fragment, aforismer och kortare essäer som alla i någon bemärkelse kretsar kring kroppen”. Med andra ord, en citatsamling på temat kroppen.

Boken verkade ganska lovande, men när jag väl började läsa blev jag besviken. Det här är nog den värsta smörja jag någonsin läst. Jag läste faktiskt igenom hela boken i hopp om att hitta åtminstone något citat som faktiskt har något vettigt att säga om kroppen, men letandet var förgäves. Många av textsnuttarna handlade inte ens om kroppen. Om man är intresserad av att läsa om bisarra fördomar om kvinnor och kvinnokroppen kan man möjligen få ut något ur den här boken. Övriga rekommenderas att hitta något annat att läsa.

Vill man ha en bra citatsamling rekommenderar jag istället Världens elakaste citat av Leif Eriksson och Kristoffer Lind. Den är riktigt rolig.