Ny stad. Igen.

Jag har nu för andra gången på mindre än ett år flyttat till en ny stad. Bland det första jag gör efter en flytt är att ta kameran och börja leta efter stigar där jag kan hitta något att fotografera. Mitt i vintern är egentligen inte rätt tillfälle att flytta. Allt är mörkt nästan hela tiden och ingen stad visar sig egentligen från sin bästa sida den här tiden på året. Men nu är det som det är…

Det är min nya hemstad Älvsbyn som gömmer sig bakom tallarna. Om man tittar på en karta ligger Älvsbyn inte så mycket bredvid som Piteälven, men i själva verket blockeras vyn mellan centrala Älvsbyn och älven av en stor skogsklädd kulle. Den kulle jag tog bilden ifrån.

ErikaGroth-5742På andra sidan kullen ligger som sagt älven. Med lite öar. Och fast det är nästan nyår verkar det fortfarande vara åtminstone delvis öppet vatten.

ErikaGroth-5726ErikaGroth-5741

En av Europas mäktigaste forsar

När jag var och hälsade på familjen i Norrbotten passade vi på att besöka Storforsen. Storforsen ligger i Piteälven några mil uppströms från Älvsbyn, och är enligt länsstyrelsen Nordens största oreglerade fors. Enligt Älvsbyns kommun är det Europas största oreglerade fors. Den totala fallsträckan är 5 km och fallhöjden 82 m. Under de sista två kilometrarna faller vattnet 60 m, vilket gör den sista delen av forsen extra storslagen. Eftersom det regnat så mycket i Norrbotten på sistone var det rejält med vatten i forsen. Den är verkligen otroligt mäktig att både se och höra. Tyvärr kom det några regnskurar när vi var där, men det var trevligt ändå. Det är närmast omöjligt att fånga forsens mäktighet på bild, men här är i alla fall några foton.

Storforsen
Storforsen under regnmolnen.
Lite längre ner längs Storforsen.
Det är mycket vatten i Storforsen efter allt regnande.
Det är mycket vatten i forsen nu.
Dånet från vattenmassorna överröstar det mesta.
Det finns även vackra småfall i området kring Storforsen.
Det finns även ”små”, vackra vattenfall i området kring Storforsen. Vid det s.k. Döda fallet är det populärt att hoppa från klipporna ner i vattnet.
En liten bäck som rann parallellt med den stora forsen.
En liten bäck som rann parallellt med den stora forsen.

Vattnet i själva Storforsen är svårt att fotografera eftersom det forsar så snabbt att det mest består av kritvitt skum. Däremot finns det flera små bäckar och vattendrag runtomkring själva forsen där vattnet rinner saktare. Där går det bättre att experimentera med kamerainställningarna för att få snygga effekter.

På besök i norr

Har varit och hälsat på min familj i Boden i några dagar. Självklart var kameran med i bagaget.

Förutom de vanliga turisterna var staden denna gång full av orienterare som, tillsammans med sina familjer och diverse övriga medhjälpare, kommit för att delta i O-ringen. Enligt tidningarna har det kommit ca 15000 personer till Boden denna vecka p.g.a. orienteringstävlingarna. Det är väldigt många besökare i en stad där det i vanliga fall bor ca 27500 personer.

Boden är en väldigt grön sommarstad.
Boden är en väldigt grön sommarstad.
Skrattmås
Skrattmås
Vattnet i Bodträsket svalkar skönt...
Hittade denna gulliga hund badandes i Bodträsket.
ErikaGroth201307apporterandehund
Bad och lek.

I fjällen för att prata om barrträd. Del 2: Fjällen

Eftersom det är dagsljus dygnet runt tillbringade jag och andra kvällar och ibland nätter med att vandra i fjällen vid hotellet. Fotot är taget vid 11-tiden på kvällen.
Foto av mig taget vid 11-tiden på kvällen. Fotograf: Henrik Aspeborg (med min kamera)

Det var som sagt inget vidare väder när vi var i Björkliden. Jag försökte ta lite snygga bilder på Lapporten, som jag kunde se från hotellrummet, men den var täckt av låga moln nästan hela tiden. Lyckades i alla fall få några hyggliga foton. Eftersom det är midnattssol nu i norra Norrbotten är det dagsljus även på kvällar och nätter. De flesta av konferensdeltagarna tyckte att midnattssolen var spännande, men för vissa svalnade entusiasmen när de fick problem med att sova. Hotellet hade rejält tjocka gardiner i fönstren, vilket gjorde rummen rätt mörka, men det räckte inte för alla.

Lapporten
Lapporten
Smörboll (Trollius europaeus)
Smörboll (Trollius europaeus)

Jag och andra drog fördel av ljuset och tillbringade en del tid sent på kvällarna med att vandra i fjällen. Mycket blommor hade redan slagit ut, och jag såg några fina vattenfall. Tyvärr var de fjällbjörkar som fanns i området huvudsakligen kala, efter att ha fått bladen uppätna av björkmätarlarver. Det är nu andra året i rad som det är utbrott av björkmätarlarver uppe i Björklidenområdet, och det gör att fjällbjörkarna ser kala och döda ut. De kala grenarna utan löv gjorde utsikten mycket tråkigare.

Björkmätarlarver äter upp fjällbjörkarnas blad.
Björkmätarlarver äter upp fjällbjörkarnas blad.
Björkar som attackerats av björkmätarlarver står bredvid de som fortfarande har löv.
Björkar som attackerats av björkmätarlarver står bredvid de som fortfarande har löv.
Vattenfall. Uppe i bergen fanns det fortfarande kvar en del snö.
Vattenfall. Uppe i bergen fanns det fortfarande kvar en del snö.

Sista natten skulle gruppen gå en guidad ”midnattssolsvandring” upp på fjället. Idén var inte så tokig, men solen envisades tyvärr med att gömma sig bakom molnen. Dessutom blåste det rejält kallt när vi kom upp på kullarna, och efter allt regnande var stigen snarare ett träsk på flera ställen. Trots detta dök många av deltagarna upp i kläder (och skor) som hade passat bättre för en shoppingrunda på stan än för att vandra i fjällen. Fjällen är trots allt fjällen, även om detta bara var en kort promenad på några kilometer. Dessa människors reaktioner när de, lite för sent, insåg sitt misstag var nog det roligaste på hela resan (ja, ja, jag vet att det är lite taskigt av mig, men det var verkligen komiskt).

Fjällbäck
Fjällbäck
Visst ser stenen ut lite som en groda?
Visst ser stenarna ut som en groda?

I fjällen för att prata om barrträd. Del 1: Konferensen

Ibland har man helt enkelt otur. Det har varit fantastiskt väder i Björkliden ett bra tag nu och väderleksrapporterna lovar fortsatt fantastiskt väder. Enda undantaget var helgen som var, d.v.s. när jag var där. Vi var drygt 50 forskare av flera olika nationaliteter som hade rest till Björkliden för att diskutera sekvenseringen av barrträdens arvsmassor och hur dessa data kan användas för forskning och för praktiskt skogsbruk. Huvuddelen av deltagarna var på ett eller annat sätt inblandade i antingen det svenska eller det kanadensiska grangenomprojektet. Tanken var att det amerikanska tallgenomprojektet också skulle delta, men med något enstaka undantag så backade de ur i sista stund.

Förutom folk från de två stora grangenomprojekten var också ganska många potentiella användare av informationen där, inklusive jag. Där fanns också representanter från mindre projekt som, med betydligt mindre budgetar, arbetar med att sekvensera och analysera andra barrträds arvsmassor. Några specialister på förädling var också där, men inga representanter från skogsindustrin.

Den främsta slutsatsen från konferensen var ungefär vad vad jag hade förväntat mig, nämligen att kvaliteten på de grangenomversioner som nu släppts är, rent ut sagt, usel. Dessa genomsekvenser kommer att bli viktiga resurser i framtiden, när de hunnit bli mer genomarbetade och kvaliteten har kontrollerats, men detta ligger ännu flera år in i framtiden. Det räcker nämligen inte med att bara läsa av granens DNA. Det kan göras snabbt och enkelt med dagens teknik, även för stora och komplicerade arvsmassor som barrträdens.

Problemet är att när man avläser DNA består resultatet i praktiken av små ”textsnuttar”, där ”texten” ifråga är skriven med ett alfabet som bara innehåller fyra bokstäver: A, T, C och G. Bokstäverna, som kallas för nukleotider eller baser, är förkortningar för molekylerna adenin, tymidin, guanin och cytosin. Man kan likna DNA vid en instruktionsbok som cellerna i en kropp använder för att de ska veta vad de ska göra och hur de ska göra det.

Verkligt exempel på två sekvenser från senaste versionen av poppelgenomet. Kan du hitta skillnaderna? Dessa sekvenser kan vara olika varianter av samma gen eller två olika men närbesläktade gener. Eller så är en (eller båda) helt enkelt fel. Vad tror du?

Med den teknik som genomprojekten använder är dessa ”textsnuttar” för det mesta några hundra nukleotider långa. Arvsmassan hos gran består av ungefär 20 miljarder sådana nukleotider. Småsnuttarna måste alltså pusslas ihop till en sammanhängande sekvens, vilket kallas för en genome assembly (ett sammansatt genom). Detta är ett enormt arbete som kräver en ofantlig datakraft, och för grangenomen har uppgiften hittills visat sig vara omöjlig.

Bioinformatikerna, d.v.s. dataprogrammerarna, som jobbar med detta har hittills lyckats pussla ihop större enheter på några tusen nukleotider, i vissa fall mer än tiotusen. Har man tur lyckas de ibland få med sekvensen för en hel gen i en enda sammanhängande enhet, men det är långt kvar till de miljarder av sammanhängande nukleotider som behövs för att man ska kunna prata om en ”riktig genomsekvens”.

Att pussla ihop genomet är inte ens den svåraste uppgiften. Det är först när man har en sammanhängande sekvens som det verkliga jobbet börjar. Då kan forskarna på allvar börja leta igenom sekvensen, försöka hitta t.ex. gener och markera vad som är vad. Detta, som kallas annotering, är i praktiken ett evighetsarbete, eftersom det alltid går att förbättra annoteringen av en genomsekvens.

Jämförande analyser av barrträdens arvsmassor baserat på dessa tidiga data bör alltså tas med en rejäl nypa salt, vilket inte verkar hindra folk från att kasta sig in i att göra just denna typ av analyser. Det är bättre att vänta på genomsekvenser av bättre kvalitet. Vi blev på konferensen lovade att nästa version av grangenomet kommer redan i höst, och den kommer att vara bättre. Lite oklart hur mycket bättre, men åtminstone bättre än den nuvarande. Så det är värt att leta lite i den nuvarande sekvensen, men man ska akta sig för att dra några slutsatser av vad man hittar där. Som så ofta annars gäller regeln skräp in, skräp ut även i detta fall.

Trots problemen med de nuvarande genomsekvenserna var det riktigt trevligt att tillbringa några dagar med att diskutera barrträd med andra som också är intresserade av dem. Sverige är visserligen ett land där skogsindustrin är väldigt viktig för ekonomin, men det innebär inte att jag brukar träffa särskilt många människor som är intresserade av träd.

Kommer snart: tur och retur till fjällen

Lapporten från Björkliden den 27 maj
Lapporten från Björkliden måndagen den 27 maj. Fotot är taget med webbkameran på www.bjorkliden.com.
Samma sak idag
Samma utsikt fotograferad idag, drygt två veckor senare.

Ska inom kort till Björkliden för att delta i en vetenskaplig konferens om barrträdens arvsmassor. Vid den här tiden på året kan Björkliden innebära allt från vinterväder och skidåkning till sommar, sol och bad. Följer därför med viss spänning vårens inträde där uppe via hotellets webbkamera för att försöka lista ut om jag bör packa sommarkläder, vårkläder eller vinterkläder. För en månad sedan var det fortfarande snö överallt, men sedan dess har snösmältningen gått snabbt. Nu verkar snön huvudsakligen vara borta, och det grönskar för fullt. Ganska lovande alltså…

Björkliden ligger vid den enda väg som finns i denna del av Sverige. Vägen följer i princip den mycket äldre malmbanan mellan Kiruna och Narvik. Senast jag besökte Björkliden var för nio år sedan när jag tillbringade en extremt regnig sommar med att studera botanik i Abisko. Då fastnade jag i området när en vägbro mellan Abisko och Kiruna spolades bort av det forsande vattnet. Eftersom de flesta i Abisko hade bil, och varken ville överge bilen eller köra en gigantisk omväg via Norge, så var det ganska mycket folk som blev kvar betydligt längre än de hade tänkt sig på fjällstationen i Abisko i väntan på att bron skulle byggas upp igen. Omständigheterna gjorde faktiskt att folk var öppnare och trevligare mot varandra än vad turister brukar vara, men vi får ändå hoppas att det går bättre denna gång.

När Suorvadammen brister

Vad händer om Suorvadammen brister? De flesta svenskar har nog inte funderat så mycket på det. I alla fall de flesta som inte bott vid Luleälven. De som bor där brukar å andra sidan var desto mer medvetna om att hotet finns, även om man vanligen ignorerar det. Sannolikheten att Suorva skulle brista är ju, trots allt, mycket liten. Suorvadammen är kronjuvelen bland de många kraftverksdammarna i Luleälven. Den dämmer upp 6 miljarder (!) kubikmeter vatten.

Nyligen kom myndigheterna i Luleå och Boden på att det nog är på tiden att fundera på hur man egentligen ska gå till väga för att utrymma befolkningen om det värsta skulle inträffa. Speciellt eftersom att man, om katastrofen inträffar, bara har ungefär ett dygn på sig innan städerna i praktiken utplånas. Suorvadammen började byggas 1919, och har byggts ut ett antal gånger sedan dess, så man kan ju tycka att dessa städer borde ha kommit på lite tidigare att dammen finns där. Men som sagt, sannolikheten för en katastrof är ju pytteliten. Det hela får mig ofrånkomligen att tänka på Tage Danielssons klassiska monolog…

Informationsbroschyrer i all ära, men ofta tar det bättre skruv när populärkulturen tar sig an ett ämne. Det är precis vad Mikael Niemi har gjort i boken Fallvatten. Jag gillar vanligen inte Niemis böcker, men en bok som uttryckligen handlar om ett av min barndoms stora skräckscenarier kan jag bara inte motstå. Boken handlar om vad som händer när Suorvadammen brister. Den gigantiska vågen av forsande vatten krossar allt som finns längs älvdalen på sin väg mot havet, och dödar skoningslöst de människor som kommer i vägen för den. Dessutom växer vattenmassan för varje ytterligare damm den passerar.

Boken följer ett antal personer som påverkas av katastrofen. Den är en ganska realistisk skildring av hur vansinnigt irrationellt människor beter sig när deras eget liv och deras anhörigas liv verkligen är i fara. Många förstår inte vad som händer, och vägarna korkas naturligtvis igen av trafikstockningar. Vissa blir motvilligt hjältar och räddar till och med människor de avskyr. Hos andra kommer istället den värsta sortens känslor och beteenden fram, och de begår riktigt vidriga handlingar. Många vägrar inse faran, och vägrar att fly. Vissa lyckas mot all sannolikhet hålla sig vid liv genom att uppbåda en uppfinningsrikedom och uthållighet de aldrig skulle ha trott att de ägde. Men väldigt många dödas av de framforsande vattenmassorna. Inte ens alla huvudpersoner i berättelsen överlever.

Boken är en spännande thriller, och man vill verkligen veta hur det går för de olika personerna. Tyvärr är Niemi lite väl förtjust i stereotyper i allmänhet och norrländska stereotyper i synnerhet, vilket är väldigt irriterande. Fast det är ju trevligt att någon överhuvudtaget skriver böcker som utspelar sig i Norrbotten. Det är ju inte direkt något man är bortskämd med. Och jag har fortfarande inga som helst problem med att vistas vid Luleälven utan att vara rädd för att en damm ska brista. Det finns trots allt väldigt många mycket mer sannolika faror att oroa sig för, om man nu ska oroa sig.