Tre män i en båt (för att inte tala om hunden)

”Vi kom till Waterloostationen klockan 11.00 och frågade varifrån tåget kl. 11.05 avgick. Naturligtvis visste ingen det: ingen på Waterloo vet någonsin varifrån ett tåg avgår eller, sedan ett tåg avgått, vart det går eller något annat som har med det tåget att göra. Bäraren som tog hand om våra saker trodde, att det skulle avgå från plattform nr 2 under det att en annan bärare, med vilken han diskuterade frågan, hade hört rykten om att det skulle avgå från nr 1. Stationsinspektören, å andra sidan, var övertygad om att det skulle avgå från lokalperrongen.

För att göra slut på diskussionen gick vi en trappa upp och frågade trafikintendenten som påstod, att han just hade mött en karl, som hade sagt att han hade sett det vid plattform nr 3. Vi gick till plattform 3, men tjänstemännen där påstod, att de snarare trodde att det tåget var Southamptonexpressen eller också Windsorlinjen. Men de var säkra på att det inte var Kingstontåget, även om de inte nöjaktigt kunde förklara varför de var så säkra på det.”

De som åkt en hel del tåg under senare år känner nog igen sig. Det är faktiskt svårt att förstå att boken Tre män i en båt (för att inte tala om hunden) av Jerome K. Jerome är mer än 120 år gammal. Den är en märkligt modern och mycket rolig skildring av tre extremt hypokondriska män (och en icke-hypokondrisk hund) som, trots att de aldrig utför något arbete, bestämmer sig för att alla deras problem orsakats av att de är överansträngda. Detta tillstånd botas lämpligen genom en hälsoresa. Eftersom kurorter bedöms vara alldeles för tråkiga och moraliska för deras smak bestämmer sig herrarna för att istället ro (!) längs Themsen i ett par veckor för att få den nödvändiga vilan och miljöombytet. Lite friluftsliv ska tydligen hjälpa mot det mesta har de förstått.

Tyvärr saknar dessa tre män helt talang för att utföra någon som helst sorts arbete. Att trassla upp ett rep för kunna att dra båten, slå upp ett tält, laga mat på spritkök eller  försöka tvätta sina kläder i floden är ju inte så lätt. Speciellt inte för dessa hopplöst opraktiska viktorianska gentlemän. Och deras försök att hitta en ledig säng på en fullbokad turistort, där de börjar med att snobbigt rata det mesta men snart övergår till att desperat försöka tjata till sig vilket utrymme som helst som ligger under ett tak, är synnerligen underhållande.

Jerome börjar boken med att i ett förord försäkra att det som följer inte är något annat än den enkla sanningen och att boken absolut inte är några fantasier utan endast en uppteckning av sådant som hänt i verkligheten. Vilket följs av drygt 200 sidor av träffande iakttagelser av mänskligt beteende, som levereras i form av roliga och ofta ironiska anekdoter. Mycket av komiken bygger på skillnaden mellan människors uppfattning om sig själva och hur de är i verkligheten. Med andra ord, allt det där som kan få en att ilsket fråga sig ”hur kan människor (förutom jag naturligtvis) vara så förbannat dumma?!”. Detta fenomen har alltid varit och kommer alltid att vara oförändrat, vilket gör att det känns som att boken beskriver dagens människor.

”Jag hade på känn att jag gjorde mer än min rimliga del av arbetet under den här turen och mina känslor började bli ganska envetna på just den punkten. Jag har alltid en känsla av att jag får utföra mer arbete än jag borde. Det är inte alls så att jag har någonting emot att arbeta, tro inte det: jag tycker om arbete, det fascinerar mig. Jag kan sitta och titta på det i timtal. […] Men även om jag kräver arbete vill jag i alla fall vara rättvis. Jag begär inte mer än vad som rimligen kommer på min lott.”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *