Hittade ett blogginlägg av en forskare vid Linnéuniversitetet (officiellt grundat 2010 genom en sammanslagning av två lärosäten som båda grundades på 1970-talet) som skriver att han hållit ett föredrag om sin forskning för personalen på lokal- och serviceavdelningen på Linnéuniversitetet. Han verkar ha uppfattat det som en visserligen ovanlig men inte särskilt extrem handling att hålla ett sådant föredrag, och min erfarenhet är att samma sak antagligen skulle gälla vid de flesta av de ”nya” universiteten och högskolorna (ny = grundad efter 1960).
Jag har forskat vid två olika universitet: Uppsala universitet (grundad 1477) och KTH (grundad 1827). Båda betraktar sig som gamla anrika elituniversitet. Båda universiteten uppmuntrar lydigt men inte särskilt entusiastiskt sina forskare att kommunicera med allmänheten och speciellt med allmänhetens barn om sin forskning. Frågan är vem som egentligen avses med ”allmänheten”?
Att ett svenskt ”elituniversitet” skulle uppmuntra forskarna att föreläsa om sin forskning för universitetets lokalvårdare och vaktmästare vore en mycket radikal idé! Jag misstänker att idén avgjort inte skulle uppskattas av universiteten och ännu mindre av deras olika forskningsavdelningar. Om någon forskare vid t.ex. Uppsala universitet eller KTH har inbjudits av universitetet att hålla denna typ av föredrag så får ni väl rätta mig, men jag misstänker att så inte är fallet.
Speciellt forskare och lokalvårdare förväntas helt undvika att prata med varandra. Har aldrig förstått varför. Vad är det alla är så rädda för? Jag jobbar med forskning för att jag älskar vetenskap, men jag har inga illusioner om yrkets betydelse. Om du undrar över vilken kategori av arbeten som egentligen är viktigast, eller överhuvudtaget behöver utföras – fundera över vad som skulle hända vid en strejk.