Om försoning


Åh vad jag önskar att jag kunde banka in det här i huvudet på alla som jobbar med människor och särskilt alla som jobbar med, eller på annat sätt ansvarar för, barn. Föreläsningen Att försonas med sin barndom av Görel Fred, som även finns på UR Play, handlar om försoning.

Att försonas är inte synonymt med att förlåta. Jag tycker att vi pratar alldeles för lite om försoning och alldeles för mycket om att straffa och att förlåta i vårt samhälle. Och jag tror att det orsakar onödigt mycket lidande. Att försonas betyder att acceptera och hantera något man inte kan förändra. Försoning är vad den populära sinnesrobönen handlar om: Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden. Att försonas är bokstavligen att lägga ner striden. Och varken förekomst av kärlek eller brist på kärlek har ett skvatt med saken att göra. Görel Freds föreläsning handlar om att försonas med att ens egna föräldrar inte klarade av att ta sitt ansvar som föräldrar, men behovet av försoning är inte begränsat till just det problemet utan kan gälla många olika saker.

Jag håller med Görel Fred om att barn som har en dålig barndom inte kan försonas med sin barndom medan de själva är små. Men de vuxna de möter som barn kan göra mycket för att barnen många år senare som vuxna lättare ska kunna försonas med sin barndom. Och därmed minska sitt eget (och troligen också andras) lidande och kunna gå vidare i livet som fungerande vuxna människor.

En kommentar till “Om försoning”

  1. Många gånger är det en kultur i samhället (nuförtiden vs. ”förr i tiden”???) att man ska förlåta och naturligtvis älska den man igår hatade.

    Men samtidigt blir det ju som jag ser det en filosofisk ställningstagande i detta, om det bara får finns kärlek och inget hat i världen, kan då kärlek finnas om inte motsats referensen finns? Vad är vitsen med känslorna till att börja med om inte hela skalan får finnas? Varför får man inte vara mitt emellan kärlek och hat vilket i princip försoning på ett sätt är. Den finns där neutral i mitten men den tar ingen energi längre.

    Detta är en fråga som ofta kommer upp i uppmärksammade brottsmål vid grova våldsbrott. I media ska alltid ett eller flera brottsoffer förlåta gärningsmannen efter en rättegång och allt blir som tidigare igen. Efter rättegången så konstaterar de ofta i media att allt är åt helvete och att de står kvar i samma skit fortfarande. Men jag är starkt misstänkt att väldigt få brottsoffer verkligen förlåter en gärningsman som t.ex. har försökt ta livet av dem ett år innan. Mer troligt försonas de med händelsen och lämnar mentalt gärningsmannen att ruttna bort någonstans på jorden. Men ofta får brottsoffret då kritik för att brottsoffret inte visar kärlek och förlåtelse till gärningsmannen.

    Sedan ska man inte förväxla förlåtelse med förnekelse. Men man kan ALDRIG försona någonting så länge man förnekar någonting. Men så länge man förnekar och förtränger någonting så kan man leva i lycka tills historien kommer ikapp. Men att bara förlåta saker och ting fungerar hur bra som helst hela tiden, testa bara att leva runt missbrukare. De förlåter ju 100-tals gånger per dag om de bara får chansen.

Lämna ett svar till Daniel Groth Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *