Amatör kommer från latinets ”amare” som betyder älska.
Hur titlarna amatörfotograf och professionell fotograf uppfattats har varierat över tid. Det framgår tydligt i boken Amatörfotografernas värld, Nordiska museets och Skansens årsbok Fataburen 2009. Citatet ovan kommer från bokens inledning som är skriven av redaktörerna Christina Westergren och Annette Rosengren. Boken ger en intressant överblick över amatörfotografins historia i Sverige.
Från början, det vill säga på 1800-talet, var amatörfotograferna normalt välbärgade män. Att fotografera var en dyr sysselsättning och att vara amatörfotograf innebar att man inte försörjde sig på fotograferandet utan istället ägnade sig åt konstnärligt fotograferande. Professionella fotografer däremot levde på fotograferandet och producerade de bilder som kunderna beställde. Amatörfotografernas bilder ansågs ha en högre estetisk kvalitet än de professionella fotografernas. Därför är det kanske inte så förvånande att det i början tydligen var rätt vanligt att kvinnor arbetade som professionella fotografer medan kvinnliga amatörfotografer däremot var mycket ovanliga. När det handlade om bilder med konstnärlig aspiration förväntades kvinnorna utgöra motivet, inte själva vara konstnären.
Men kvinnliga amatörfotografer har alltid funnits och sedan flera decennier tillbaka är kvinnorna helt dominerande. Fotohandlarnas branschförbund konstaterade att storkonsumenterna av film och framkallning under slutet av 1900-talet inte var män utan kvinnor, närmare bestämt tvåbarnsmammor som fotograferade sin familj. Men idag har amatörfotografin en låg status och amatörfotografernas bilder anses allmänt hålla en lägre estetiskt kvalitet än de professionella fotografernas. Detta trots att beteckningarna amatörfotograf och professionell fotograf fortfarande bara anger hur personen försörjer sig och inte säger något överhuvudtaget om fotografiernas estetiska kvalitéer.
Om man besöker en fotoklubb eller läser en fototidning är det dock lätt att få intrycket att fotografering är en hobby för män. Detta påverkar vilka kategorier av bilder som anses utgöra bra amatörfoton och vilka som inte gör det. Vanliga motiv för amatörfotograferna har alltid varit resor, natur, familjen och djur. Fotografierna utgör ofta en sorts visuell dagbok men många amatörfotografer har även haft konstnärliga eller dokumentära ambitioner med sitt fotograferande. Det finns ingen motsättning mellan att vara intresserad av konst och att fotografera familjehögtider, men särskilt familjebilder (och på senare år även den gamla klassiska konstnärliga genren självporträtt) anses oftast inte vara ”riktiga” fotografier. Den tid då fototidningarna tilltalade amatörfotograferna med frasen ”Herrar fotografer!” är inte så långt borta som man skulle önska.
För att inte tala om alla automatiker på gott och ont som finns i kamerorna. Känns lite i hjärtat som en ”amatörfotograf” ska kunna hantera de icke automatiska lägena på kameran 🙂
Det hjälper definitivt att ha grundkunskaper om brännvidd, bländaröppning, slutartid och ISO. Och vissa typer av bilder kräver väldigt avancerad teknik för att bli bra. Men min viktigaste slutsats från att ha suttit i timmar och tittat på bildvisningar på fotoklubben är att de fotografer som är väldigt fixerade vid kameratekniken inte är de som tar de bästa bilderna.
Intressant, undrar om mobiltelefonernas kameror har med den enorma bildmängden som produceras här i världen bidragit till att ändra amatörfotografens status i samhället?
Jag tror det är det som är orsaken till det nypåkomna föraktet mot självporträtt – ”selfies”. Plötsligt har alla en kamera i fickan som enkelt kan ta självporträtt. När alla kan göra något förvandlas detta snabbt från att vara ”konst” till att vara ”dålig smak”.