När Suorvadammen brister

Vad händer om Suorvadammen brister? De flesta svenskar har nog inte funderat så mycket på det. I alla fall de flesta som inte bott vid Luleälven. De som bor där brukar å andra sidan var desto mer medvetna om att hotet finns, även om man vanligen ignorerar det. Sannolikheten att Suorva skulle brista är ju, trots allt, mycket liten. Suorvadammen är kronjuvelen bland de många kraftverksdammarna i Luleälven. Den dämmer upp 6 miljarder (!) kubikmeter vatten.

Nyligen kom myndigheterna i Luleå och Boden på att det nog är på tiden att fundera på hur man egentligen ska gå till väga för att utrymma befolkningen om det värsta skulle inträffa. Speciellt eftersom att man, om katastrofen inträffar, bara har ungefär ett dygn på sig innan städerna i praktiken utplånas. Suorvadammen började byggas 1919, och har byggts ut ett antal gånger sedan dess, så man kan ju tycka att dessa städer borde ha kommit på lite tidigare att dammen finns där. Men som sagt, sannolikheten för en katastrof är ju pytteliten. Det hela får mig ofrånkomligen att tänka på Tage Danielssons klassiska monolog…

Informationsbroschyrer i all ära, men ofta tar det bättre skruv när populärkulturen tar sig an ett ämne. Det är precis vad Mikael Niemi har gjort i boken Fallvatten. Jag gillar vanligen inte Niemis böcker, men en bok som uttryckligen handlar om ett av min barndoms stora skräckscenarier kan jag bara inte motstå. Boken handlar om vad som händer när Suorvadammen brister. Den gigantiska vågen av forsande vatten krossar allt som finns längs älvdalen på sin väg mot havet, och dödar skoningslöst de människor som kommer i vägen för den. Dessutom växer vattenmassan för varje ytterligare damm den passerar.

Boken följer ett antal personer som påverkas av katastrofen. Den är en ganska realistisk skildring av hur vansinnigt irrationellt människor beter sig när deras eget liv och deras anhörigas liv verkligen är i fara. Många förstår inte vad som händer, och vägarna korkas naturligtvis igen av trafikstockningar. Vissa blir motvilligt hjältar och räddar till och med människor de avskyr. Hos andra kommer istället den värsta sortens känslor och beteenden fram, och de begår riktigt vidriga handlingar. Många vägrar inse faran, och vägrar att fly. Vissa lyckas mot all sannolikhet hålla sig vid liv genom att uppbåda en uppfinningsrikedom och uthållighet de aldrig skulle ha trott att de ägde. Men väldigt många dödas av de framforsande vattenmassorna. Inte ens alla huvudpersoner i berättelsen överlever.

Boken är en spännande thriller, och man vill verkligen veta hur det går för de olika personerna. Tyvärr är Niemi lite väl förtjust i stereotyper i allmänhet och norrländska stereotyper i synnerhet, vilket är väldigt irriterande. Fast det är ju trevligt att någon överhuvudtaget skriver böcker som utspelar sig i Norrbotten. Det är ju inte direkt något man är bortskämd med. Och jag har fortfarande inga som helst problem med att vistas vid Luleälven utan att vara rädd för att en damm ska brista. Det finns trots allt väldigt många mycket mer sannolika faror att oroa sig för, om man nu ska oroa sig.

2 reaktioner till “När Suorvadammen brister”

  1. Aristoteles lär har sagt att ”det osannolika kommer sannolikt att inträffa”. Om det inte vore sant, skulle vi inte finnas till; evolutionen bygger ju på inte bara en utan en serie osannolika händelser. Total sannolikhet blir produkten av enstaka små sannolikheter – resultatet blir väldigt litet men inte noll.
    Sannolikheten för en svår dammolycka är liten men inte noll. Vi har också empirisk erfarenhet: Banqiau-olyckan i Kina, som krävde totalt upp mot tvåhundratusen liv.
    Tänk så olika vi uppfattar risker. Fram till nu har en av tre kärnkraftsolyckor, den i Tjernobyl, krävt människoliv, betydligt färre än 100. Men vi odlar rädsla för kärnkraft mycket mer än för andra betydligt farligare fenomen.
    Märk världen – se människan!

  2. Men vi vet ju att detta kommer att hända. kanske inte under vår livstid, men under någon annans livstid. Allt gods utmattas, allt som människor har byggt kommer, förr eller senare, att raseras. Jag har också läst boken, tycker den är mycket trovärdig.
    Varje generation människor bygger endast för sitt eget korta liv, varje generation människor tycks leva enligt devisen: ” Efter oss syndafloden”. Tro mig, syndafloden kommer!

Lämna ett svar till Carl Eri Magnusson Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *