I centrum av Wikipedia

Jag såg för någon dag sedan ett TED-föredrag som hävdade att om du klickar på den första länken i vilken artikel som helst på engelskspråkiga Wikipedia och sedan fortsätter göra samma sak kommer du nästan alltid till slut att hamna på artikeln Philosophy. Om du sedan fortsätter göra samma sak ska du efter en loop komma tillbaka till Philosophy.

Det är en intressant och rätt kul övning som är unik för uppslagsverk som Wikipedia som skapas på nätet av vem som helst som vill bidra och som saknar egentlig redaktör. Detta system verkar nämligen ha resulterat i att extremt många ord (även vanliga och vardagliga ord) i artiklarna länkar till en annan Wikipediaartikel. Samma övning kan mycket sällan göras för traditionella uppslagsverk. Traditionella uppslagsverk har nämligen redaktörer som tenderar att förutsätta att läsarna själva vet hur de gör för att slå upp ett ord som de hittat i en artikel. Annars hade ju läsarna inte hittat den första artikeln till att börja med.

De äldsta referenserna på nätet till idén att första länken i nästan alla engelskspråkiga Wikipediaartiklar förr eller senare leder till Philosophy verkar vara från i maj 2011 enligt vad jag kan hitta med google (exempel). Det finns så klart en Wikipediaartikel om fenomenet där det anges att det upptäcktes senast i maj 2008. Där anges hur man ska göra:

  1. Klicka på den första icke-kursiverade länken i artikeltexten som inte står inuti en parentes.
  2. Ignorera externa länkar, länkar till den sida du är på och röda länkar som leder till sidor som inte existerar.
  3. Stanna när du når ”Philosophy”, en sida som saknar länkar, en sida som inte existerar eller när du når en loop där du efter några sidor kommer tillbaka till en tidigare sida i kedjan.

Så jag testade att göra övningen med tio slumpmässigt utvalda ord på den engelskspråkiga Wikipedia och bara ett av dem ledde till Philosophy, vilket inte är så övertygande. Däremot hamnade jag för många av orden (inklusive för Philosophy, som alltså inte alls ledde tillbaka till själv själv) i denna loop av artiklar:

Science -> Knowledge -> Fact -> Reality -> Existence -> Universe -> Space -> Physical Body -> Physics -> Natural science -> Branches of science -> Science

Eftersom Wikipedia hela tiden uppdateras ändras länkkedjor över tid, men mitt (inte särskilt vetenskapliga) resultat tyder ändå på att det spontant verkar uppstå någon sorts kärna som har något med människors grundläggande förståelse av den fysiska världen att göra.

För skojs skull testade jag samma övning på svenskspråkiga Wikipedia. Där hamnade jag för fler än hälften av de ord jag testade i loopen:

Kunskap -> Teori -> Kontemplation -> Filosofi -> Intellektuell -> Intelligens -> Tänkande -> Medvetenhet -> Kunskap

Den loopen inkluderar ju faktiskt sidan Filosofi, som dessutom till och med loopar tillbaka till sig själv. Så för närvarande verkar idén att filosofi ligger i centrum för Wikipedia faktiskt fungera bättre på svenska än på engelska. Den svenskspråkiga loopen från kunskap verkar dessutom inte vara lika kopplad till förståelse av den fysiska världen utan handla mer om människors medvetenhet om det egna tänkandet.

Betyder skillnaden något i praktiken? Knappast. Men det är ändå kul att utforska vilka skillnader som uppstår mellan Wikipedia på olika språk.

Poddar

Numera har jag bara några minuters promenad till jobbet och behöver inte längre pendla. Förutom att jag därmed har oändligt mycket mer fritid än jag hade under pendlaråren betyder det också att jag inte längre lyssnar lika mycket på poddradio som jag gjorde tidigare. Poddarna gjorde pendlandet uthärdligt. Men helt har jag inte övergett poddarna.

För närvarande prenumererar jag på följande poddar i Podkicker-appen i min mobil:

Foot Stompin Free Scottish Music Podcast

Tsp Country Music Radio Show

Irish and Celtic Music Podcast

Språket

Bildningspodden

Juridikpodden

Klimatpodden

Radiokorrespondenterna

Nord & Francke

Oförnuft och Känsla – Sänds bara på sommaren. Trevlig semesterradio.

Sommar & Vinter i P1

The History of RomeDen här podden av Mike Duncan är avslutad sedan flera år tillbaka men den förblir en av världens mest populära poddar. The History of Rome har blivit legendarisk inom poddvärlden och har inspirerat till en lång rad senare poddar. Mike Duncan själv sänder numera en podd som heter Revolutions. Jag är nu på avsnitt 137 av de totalt 179 avsnitten av The History of Rome.

The History of ByzantiumDen här podden tar vid där The History of Rome slutar så jag tänkte fortsätta med den när jag har lyssnat igenom alla avsnitt av The History of Rome.

Russian Rulers History Podcast Jag är på avsnitt 69, mer eller mindre. Jag tappade bort exakt vilket avsnitt jag var på när jag fick installera om appen för att jag bytte telefon.

The History of China Tappade bort vilket avsnitt jag var på för den här också.

The British History PodcastHar inte börjat lyssna på den här än, men den verkar bra.

Irish History Podcast – Har inte börjat lyssna på den här heller än, men den verkar också bra.

The History Chicks

Historiepodden

Vetenskapsradion HistoriaBrukar lyssna på nästan varenda avsnitt, förutom de avsnitt där de ältar världskrigen för femhundrasjuttioelfte gången.

WDR 5 Satire am Morgen

Friday Night Comedy from BBC Radio 4 Showerna växlar. Jag gillar The News Quiz men inte The Now Show eller Dead Ringers.

Lanzkampen

Ångestpodden

Psyket

Psykiatrikerna

De poddar som handlar om ett rikes eller områdes historia lyssnar jag på ett avsnitt i sänder i tur och ordning. De poddarna fungerar som en följetong där avsnitten hänger ihop. Annars är det bara Sveriges Radio-programmen Språket och Oförnuft och Känsla som jag följer systematiskt och lyssnar på alla avsnitt. När det gäller resten av poddarna laddar jag ner och lyssnar på de avsnitt som verkar vara intressanta. Musikpoddar brukar jag ibland lyssna på när jag är ute och promenerar. Har ännu inte hittat några musikpoddar med svensk musik som man kan ladda ner och lyssna på.

Information om poddar
Poddar (också kallat poddradio eller podcasts) är radioprogram som man lyssnar på via internet istället för via radiovågor. Man använder alltså inte radiomottagare för att lyssna. Många poddägare publicerar varje avsnitt som en ljudfil på sin egen hemsida (ofta i form av en blogg). Dessutom sänds många poddar via exempelvis iTunes eller Soundcloud. De flesta poddradioprogram kan man prenumerera på i en poddapp (finns flera olika på Google Play eller Apple App Store) där man kan ladda ner de avsnitt man vill lyssna på i appen. Det gör att man kan lyssna på avsnitten även när man saknar (snabb) internetuppkoppling. Eftersom man inte behöver vara inom räckhåll för radiovågorna för att lyssna på poddar kan man lyssna på radioprogram från hela Sverige och från hela världen.

Att räkna sina steg

Stegräknare verkar vara på väg att bli trendiga igen.

Jag köpte en stegräknare för några år sedan. Första dagarna tyckte jag att det var kul att följa hur många steg jag tog enligt stegräknaren. Men ganska snart började jag bli misstänksam. Det steg som stegräknaren registrerade verkade inte alltid stämma. Räknade verkligen stegräknaren rätt?

Jag bestämde mig för att testa min stegräknare. Det är enkelt, om än något tidskrävande. Jag räknade helt enkelt mina steg själv och jämförde sedan med hur många steg stegräknaren trodde att jag hade tagit. Stegräknaren var inte ens i närheten av det verkliga antalet. Jag upprepade kontrollräkningen några gånger med samma resultat.

Det blev slutet för stegräknare hos mig. Sedan blev stegräknaren liggande och samlade damm ett tag tills den hamnade i soporna vid en flytt.

Rekryteringskonsulter

Det borde väl räknas som någon sorts framgång när rekryteringskonsulter börjar kontakta mig för att ”tipsa” om jobb inom den bransch jag faktiskt jobbar i istället för jobb inom IT-branschen.

I åratal har blockeringsfunktionen på min telefon fått jobba hårt för att blockera mängder av samtal från irriterande rekryteringskonsulter som vill att jag ska jobba som java-programmerare, något som jag lindrigt sagt inte är det minsta intresserad av.

Det märkliga är att alla dessa ”IT-konsulter” som ringer jämt och ständigt uppenbarligen inte kan ett skvatt om IT. Om de bara ides lära sig hur man faktiskt använder grundläggande söktjänster som Google, LinkedIn, Upplysning.se, Eniro.se, Hitta.se och så vidare skulle de på egen hand kunna upptäcka att jag inte alls är programmerare och dessutom ta reda på vilket telefonnummer som går till vilken Erika Groth i det här landet.

De företag som anlitar dessa klantskallar är antingen oseriösa eller grundligt inkompetenta, så varför i hela fridens namn skulle jag vilja arbeta för dem ens om de faktiskt erbjöd mig ett jobb inom mitt område?

Kraftverket som inte ska finnas

”Piteälven är en av Sveriges fyra outbyggda nationalälvar”.

Hmm, tänker jag när jag står och tittar på Sikfors kraftverk. Det kraftverk som inte bara stora delar av allmänheten i Sverige utan även förvånansvärt många politiker, tjänstemän vid myndigheter, akademiker och företrädare för miljöorganisationer envist hävdar inte finns, aldrig har funnits och absolut aldrig kan finnas i framtiden.

Sikfors kraftverk i Piteälven.
Sikfors kraftverk i Piteälven.
ErikaGroth-6337
Ett kraftverk som många hävdar inte finns.

Det stämmer visserligen att Piteälven är en nationalälv och att inga ytterligare vattenkraftverk får byggas i den. I 4 kap. 6 § miljöbalken anges att ”vattenkraftverk samt vattenreglering eller vattenöverledning för kraftändamål får inte utföras i nationalälvarna Torneälven, Kalixälven, Piteälven och Vindelälven med tillhörande vattenområden, källflöden och biflöden”. Dessutom är hela Piteälven med biflöden också skyddat genom att det är ett Natura 2000-område.

Men vad folk av någon anledning inte verkar begripa är att dessa bestämmelser bara omfattar nya kraftverk och inte kraftverk som redan fanns på plats när den nuvarande miljölagstiftningen kom till. Sikfors gamla kraftstation byggdes 1911-1912. Det har alltså funnits ett vattenkraftverk i Piteälven vid Sikfors i mer än 100 år. Det nuvarande kraftverket i Sikfors byggdes 1990 och drivs numera av Skellefteå Kraft.

Kraftverk är utmärkta platser att se hoppade laxfiskar. Som alla andra kraftverk har naturligtvis även Sikfors kraftverk en laxtrappa, men laxfiskar är skapta för att klättra uppför kraftigt forsande vatten och är inte så överdrivet förtjusta i laxtrappor. Nedanför Sikfors kraftstation slår fiskarna volter i det forsade vattnet.

ErikaGroth-6340ErikaGroth-6344ErikaGroth-6345ErikaGroth-6348

Storforsen

Den mest storslagna platsen i Älvsbyns kommun, och faktiskt en av de mest storslagna platserna i Europa, är Storforsen i Piteälven norr om Vidsel. Nu när jag bor i Älvsbyn brukar jag åka dit lite då och då. Ibland tar jag med mig kameran. De här bilderna är tagna för tre veckor sedan.

Eftersom forsen är så känd drar den mycket turister, särskilt på sommaren. Att se det forsande vattnet är visserligen mäktigt, men det är det kraftiga dånet av forsen som verkligen överrumplar en när man står vid vattnet.

ErikaGroth-6208ErikaGroth-6209ErikaGroth-6210ErikaGroth-6213ErikaGroth-6215ErikaGroth-6216ErikaGroth-6222ErikaGroth-6226ErikaGroth-6228Det går en stig, huvudsakligen på spångar, från hotellet som ligger nedanför forsen och nästan hela vägen upp till början av den kraftigt strömmande delen. Hela fallsträckan är 5 kilometer, men 60 av de 82 metrarnas fallhöjd utgörs av de sista 2 kilometerna.

ErikaGroth-6225ErikaGroth-6217En klassisk fotoövning när det gäller vatten är att variera slutartiden. Bilden ovan är tagen med en slutartid på 1/500 sekund. Bilden nedan är tagen med en slutartid på 1/20 sekund.

ErikaGroth-6218Precis som de flesta andra norrlandsälvar användes tidigare Piteälven för flottning av timmer. I samband med det styrde man om forsen för att få en flottbar älvfåra. Den gamla älvfåran kallas ”Döda fallet”. Döda fallet är bara delvis torrlagd och genomkorsas av stigar och rastplatser. Döda fallet är fullt av lugnare vattenflöden och mindre vattensamlingar som ofta lämpar sig utmärkt för fotografering. I Döda fallet kan man se geologiska fenomen som jättegrytor och repor i stenarna som orsakats av kombinationen stenar, vatten och friktion. Där brukar även de äventyrliga bada genom att hoppa ner i en av vattensamlingarna från en hög klippa.

ErikaGroth-6198ErikaGroth-6197ErikaGroth-6236ErikaGroth-6237ErikaGroth-6240Lyckades fånga ett par grodyngel på bild.

ErikaGroth-6219Bilden ovan är tagen med en slutartid på 1/250 sekund och bilden nedan med en slutartid på 1/20 sekund.

ErikaGroth-6220I Döda fallet växer kanelrosor (Rosa majalis). Fotot är taget på långt håll från en spång, så jag hade svårt att få själva blommorna skarpa.

ErikaGroth-6229I Döda fallet finns en utomhusscen. Bilden togs någon dag efter årets sista föreställning med baletten Trolltagen.

ErikaGroth-6242

Automatisk städning

Medan jag skriver detta pågår en automatisk städning av mitt twitterkonto.

På sociala medier som facebook och twitter läser folk inläggen mer eller mindre i tidsordning och inlägg som är äldre än några dagar läses nästan aldrig av någon. Det finns därför ingen mening med att lämna kvar gamla inlägg där.

Mitt facebookkonto har jag hållit noggrant städat ända sedan jag startade kontot. Där finns nästan aldrig mer än maximalt cirka 10 inlägg åt gången. Att ha så få inlägg på facebookkontot innebär dessutom att både jag själv och mina facebookvänner kan se alla inläggen. Har man fler börjar facebooks irriterande algoritm att dölja alla inlägg den inte tycker är tillräckligt populära och den döljer till och med de inläggen för kontoägaren själv.

Mitt twitterkonto som jag startade 2013 har jag däremot aldrig städat. Resultatet är att jag nu hade mellan 7000 och 8000 tweets sparade där, inklusive uppladdade foton som ligger kvar i all evighet om man inte tar bort dem. Att manuellt börja städa bland över 7000 tweets kändes inte särskilt lockande så jag blev glad när jag hittade en gratis tilläggstjänst som gör att alla tweets (med tillhörande foton) äldre än 3 månader raderas automatiskt. Tjänsten kan visserligen bara hantera 3200 tweets åt gången så det tar lite tid innan alla gamla tweets är borta men för en gratistjänst är det ok. Hädanefter kommer mitt twitterkonto att städa sig själv utan att jag behöver anstränga mig.

Test av mitt nya vidvinkelobjektiv

Jag har sedan tidigare ett normalzoomobjektiv, ett makroobjektiv och ett telezoomobjektiv till min systemkamera. Och nu har jag äntligen kompletterat samlingen med ett vidvinkelzoomobjektiv.

Normalobjektiv är ett sorts allroundobjektiv som fungerar bra för vardaglig fotografering som exempelvis turistfoton och familjefoton. Makroobjektiv används när man vill ta närbilder på till exempel blommor och småkryp. Teleobjektiv används när man vill fotografera detaljer på avstånd och passar utmärkt för fågel- och fjärilsfotografering. Och vidvinkelobjektiv ger just en vid vinkel och används ofta för landskapsbilder.

Hittills har jag bara hunnit pröva att ta några få bilder med mitt nya vidvinkelobjektiv. Dessa bilder är tagna med bländare f /11, ISO 200 och 11 mm brännvidd enligt objektivet (vilket på en Canonkamera motsvarar en verklig brännvidd på 11*1,6 = 17,6 mm). Jag har fotat i RAW-format och använt i princip samma framkallningsinställningar i Lightroom som jag brukar använda för de andra objektiven. Det tar lite tid att lära känna ett nytt objektiv men baserat på dessa första bilder verkar objektivet överlag vara ok.

Himlen verkar dra lite åt det turkosa hållet, men det är svårt att avgöra om detta är en tillfällighet på grund av ljusförhållandena just den dagen. Det kan vara nödvändigt att använda ett polarisationsfilter för att få rätt färg på himlen på sommaren men jag har inget polarisationsfilter till detta objektiv. Bilderna blev också lite mörkare än jag hade föredragit. Jag har ökat bländartalet på dessa foton ca 1 steg i efterhand i Lightroom.

ErikaGroth-5521ErikaGroth-5519ErikaGroth-5524ErikaGroth-5534

Kvinnor med dyra leksaker

Något som jag faktiskt saknar från min tid som forskare är att kunna ägna hela dagar åt att köra mycket tekniskt avancerade och hutlöst dyra maskiner. Det var ofta riktigt kul. Tyvärr har jag inga foton av mig själv i labbet. Inte heller har jag några foton på alla de apparater vi använde. Det enda undantaget jag har hittat bland mina gamla filer är det här (ganska dåliga) fotot av vad som kan kallas för mynningen på den genkanon som vi använde för att skjuta in DNA i granceller. Genkanonen var varken den dyraste eller den mest avancerade apparaten jag använde som forskare men eftersom jag inte har någon bild på de andra så får den duga som exempel. Den var monterad i en sterilbänk som blåste ut steril luft från bakstycket för att minska risken att cellerna blev kontaminerade under processen.

GenkanonNormalt genmodifierar inte forskare växtceller direkt utan låter en jordbakterie som heter Agrobacterium tumefaciens göra jobbet istället. I naturen genmodifierar den växter så att de bildar en tumör. Bakterien tvingar på så sätt växterna att tillverka mat åt den. På labbet byter man ut tumörgenen i bakterien mot den gen man vill stoppa in i växten och låter sedan bakterien göra jobbet. Det är nämligen avsevärt lättare att ändra i bakteriers DNA än i flercelliga organismers. Tyvärr fungerade den tekniken inget vidare med granar. Där fick vi istället köra med brutalare metoder. Vi täckte pyttesmå guldkulor med DNA:t och sköt in det i grancellerna istället. Cellerna placeras, efter en förbehandling, i en öppen petriskål inuti den genomskinliga cylindern på bilden och besköts sedan ovanifrån. Vetenskapligt sett var projektet tyvärr ingen succé, men det var i alla fall kul att få skjuta några omgångar celler med kanonen.

Jag älskar Twittertaggen #girlswithtoys (flickor med leksaker) som drogs igång av Kate Clancy (@KateClancy) i irritation över att forskare i en intervju beskrevs som boys with toys (pojkar med leksaker). Där lägger kvinnliga forskare upp bilder på sig själva med de apparater de använder i sitt jobb. För en gångs skull ser bilder av forskare på nätet verkligen ut som riktiga forskare. Önskar bara att jag hade någon bättre bild att bidra med.