Någon som har ett exemplar över av Norstedts finska ordbok (finsk-svensk/svensk-finsk) från 2000-talet och kan tänka sig sälja den? Skicka i sådana fall ett mejl till webb@erikagroth.se. Ordboken tillverkas tyvärr inte längre och jag behöver få tag i den.
Etikett: språk
I centrum av Wikipedia
Jag såg för någon dag sedan ett TED-föredrag som hävdade att om du klickar på den första länken i vilken artikel som helst på engelskspråkiga Wikipedia och sedan fortsätter göra samma sak kommer du nästan alltid till slut att hamna på artikeln Philosophy. Om du sedan fortsätter göra samma sak ska du efter en loop komma tillbaka till Philosophy.
Det är en intressant och rätt kul övning som är unik för uppslagsverk som Wikipedia som skapas på nätet av vem som helst som vill bidra och som saknar egentlig redaktör. Detta system verkar nämligen ha resulterat i att extremt många ord (även vanliga och vardagliga ord) i artiklarna länkar till en annan Wikipediaartikel. Samma övning kan mycket sällan göras för traditionella uppslagsverk. Traditionella uppslagsverk har nämligen redaktörer som tenderar att förutsätta att läsarna själva vet hur de gör för att slå upp ett ord som de hittat i en artikel. Annars hade ju läsarna inte hittat den första artikeln till att börja med.
De äldsta referenserna på nätet till idén att första länken i nästan alla engelskspråkiga Wikipediaartiklar förr eller senare leder till Philosophy verkar vara från i maj 2011 enligt vad jag kan hitta med google (exempel). Det finns så klart en Wikipediaartikel om fenomenet där det anges att det upptäcktes senast i maj 2008. Där anges hur man ska göra:
- Klicka på den första icke-kursiverade länken i artikeltexten som inte står inuti en parentes.
- Ignorera externa länkar, länkar till den sida du är på och röda länkar som leder till sidor som inte existerar.
- Stanna när du når ”Philosophy”, en sida som saknar länkar, en sida som inte existerar eller när du når en loop där du efter några sidor kommer tillbaka till en tidigare sida i kedjan.
Så jag testade att göra övningen med tio slumpmässigt utvalda ord på den engelskspråkiga Wikipedia och bara ett av dem ledde till Philosophy, vilket inte är så övertygande. Däremot hamnade jag för många av orden (inklusive för Philosophy, som alltså inte alls ledde tillbaka till själv själv) i denna loop av artiklar:
Science -> Knowledge -> Fact -> Reality -> Existence -> Universe -> Space -> Physical Body -> Physics -> Natural science -> Branches of science -> Science
Eftersom Wikipedia hela tiden uppdateras ändras länkkedjor över tid, men mitt (inte särskilt vetenskapliga) resultat tyder ändå på att det spontant verkar uppstå någon sorts kärna som har något med människors grundläggande förståelse av den fysiska världen att göra.
För skojs skull testade jag samma övning på svenskspråkiga Wikipedia. Där hamnade jag för fler än hälften av de ord jag testade i loopen:
Kunskap -> Teori -> Kontemplation -> Filosofi -> Intellektuell -> Intelligens -> Tänkande -> Medvetenhet -> Kunskap
Den loopen inkluderar ju faktiskt sidan Filosofi, som dessutom till och med loopar tillbaka till sig själv. Så för närvarande verkar idén att filosofi ligger i centrum för Wikipedia faktiskt fungera bättre på svenska än på engelska. Den svenskspråkiga loopen från kunskap verkar dessutom inte vara lika kopplad till förståelse av den fysiska världen utan handla mer om människors medvetenhet om det egna tänkandet.
Betyder skillnaden något i praktiken? Knappast. Men det är ändå kul att utforska vilka skillnader som uppstår mellan Wikipedia på olika språk.
Björken i januari
Eftersom jag flyttade vid jul har jag fått överge den lönn jag följde i Sandviken innan ett helt år hade gått och istället välja ut ett nytt träd att följa i Älvsbyn. Det har varit lättare sagt än gjort. Inte för att det saknas träd i Älvsbyn. Tvärtom. Det finns snarare lite väl mycket träd. Älvsbyn ligger precis som nästan allt annat i Norrbotten mitt i en vidsträckt skog. Tyvärr det är svårt att ta bra bilder av enskilda träd mitt i en skog så jag har istället valt ut en av björkarna på kyrkogården att följa under 2016.
Det finns tre björkarter i Sverige. Vårtbjörk (Betula pendula) och glasbjörk (Betula pubescens) finns så gott som överallt. Dvärgbjörk (Betula nana) är snarare en buske än ett träd och växer i fjällen och på myrar. De hängande grenarna, den mörka, spruckna barken och den kantiga formen på de få björklöv som klamrar sig fast vid grenarna tyder på att trädet på kyrkogården är en vårtbjörk. Eller i alla fall huvudsakligen vårtbjörk. De olika björkarterna kan hybridisera med varandra så det skulle krävas ett genetiskt test för att ta reda på om det är en ”äkta” vårtbjörk eller en hybrid. Vårtbjörk förekommer dessutom i massor av olika varianter som exempelvis ornäsbjörk och masurbjörk. Ornäsbjörken med sina djupt flikiga löv är uppkallad efter en berömd björk som hittades på 1700-talet på gården Lilla Ornäs i Dalarna. Framför kyrkan i Älvsbyn växer en hel rad med ornäsbjörkar. Masurbjörkarnas ved med sina vackra flammor är mycket uppskattad av möbeltillverkare och slöjdare.
Vårtbjörkar som denna med tydligt hängande grenar brukar kallas för hängbjörkar. Enligt Wikipedia ska tydligen hängbjörkar vara vanliga just på kyrkogårdar eftersom de anses ge ett sorgset intryck. På denna björk växer det dessutom skägglav (Usnea sp.).
Eftersom Älvsbyn ligger så långt norrut (latitud 65.67 N) har vi bara dagsljus några timmar om dagen nu och även då stiger solen inte särskilt högt upp på himlen. På vintern tenderar dagsljuset att vara blått i norra Sverige. Speciellt när det är molnigt, vilket det har varit konstant sedan jag flyttade hit. Det är därför fotona är blåaktiga.
Since I moved around Christmas time I had to abandon the maple tree I was following in Sandviken before a whole year had passed and instead pick a new tree to follow in Älvsbyn. That has been easier said than done. Not because Älvsbyn lacks trees. Quite the opposite. The problem is rather that Älvsbyn has too many trees. Like pretty much everything else in Norrbotten Älvsbyn is located in the middle of a vast forest. Unfortunately it’s hard to take good photos of individual trees in the middle of a forest so instead I have chosen one of the birches in the cemetery to follow during 2016.
There are three species of birch in Sweden. Silver Birch (Betula pendula) and Downy Birch (Betula pubescens) grow nearly everywhere. Dwarf Birch (Betula nana) is a bush rather than a tree and grows in the northern mountains and in mires. The hanging branches, the dark, fragmented bark and the angular form of the few birch leaves that are still clinging to the branches suggest that the tree in the cemetery is a Silver Birch. Or at least mostly a Silver Birch. The different birch species can hybridize so it would require a genetic test to determine if this is a ”true” Silver Birch or a hybrid. There are also many varieties of Silver Birch such as Ornäs Birch and Masur Birch. The Ornäs Birch with its deeply lobed leaves is named after a famous birch that was found in the 18th century on the farm Little Ornäs in the Dalarna region in Sweden. There are a whole row of Ornäs Birches growing in front of the church in Älvsbyn. The pretty, flaming wood of the Masur Birches are highly appreciated by furniture carpenters and by crafts people that make handmade, traditional wooden objects.
Silver Birches like this one with clearly hanging branches are often called Hanging Birches. According to Swedish Wikipedia they are supposed to be common in graveyards because of their sad look. On this birch there is also Usnea lichen growing which looks like an old man’s beard.
Since Älvsbyn is so far north (latitude 65.67 N) we only have a few hours of daylight now and even then the sun does not rise very high above the horizon. Daylight in winter tends to be blue in northern Sweden. Especially when it’s cloudy which it has been constantly since I moved here. That’s why the photos are bluish.
Fotona ovan är tagna 2016-01-03 i Älvsbyn.
Kolla även in andra trädföljare på The Squirrelbasket (internationellt).
P.S. to non-Swedish readers:
Note that Ä (pronounced [ɛ:], [ɛ], [æ:] or [æ] depending on the word) and A ([ɑ:] or [a]) are different letters that represent two different vowels in Swedish. Ä is pronounced similar to the Swedish letter E ([e:] or [ɛ]) but not similar to the Swedish letter A. Ä and E are both soft vowels which are articulated in the front part of the mouth but A is a hard vowel that is articulated in the back part of the mouth. People from southern Sweden often pronounce E and Ä the same in almost all kinds of words whereas E and Ä are usually more clearly distinct in northern dialects. Ä and A should also not be mixed up with the Swedish letter Å (pronounced [o:] or [ɔ]) which is pronounced similar to O ([u:], [Ʊ], [o:] or [ɔ]) but not similar to Ö ([ø:], [œ], [ɶ:] or [ɶ]). In this You Tube video you can learn to pronounce the four Swedish hard vowels A, O, U, Å and the five Swedish soft vowels E, I, Y, Ä, Ö (in a kind of non-dialect style):
Bokrecension: I döda språks sällskap & Ett träd med vida grenar
Ännu en bok som jag läst om hur många gånger som helst. Jag gillar språk och I döda språks sällskap – En bok om väldigt gamla språk av Ola Wikander passar mig perfekt. Det är en populärvetenskaplig bok om utdöda språk. Sumeriska, akkadiska, hebreiska, koptiska, hettitiska, sanskrit, fornpersiska, oskiska, etruskiska, gotiska och anglosaxiska får alla var sitt kapitel där Ola först ger en introduktion till språkets historia och berättar lite om dess speciella egenheter för att sedan avsluta med ett textexempel på orginalspråk (med översättning). Boken är avsedd att underhålla och väcka nyfikenhet och den är inte någon lärobok i vanlig bemärkelse, men trots det kan man lära sig en hel del om språkhistoria genom att läsa den.
Ola Wikander har också skrivit Ett träd med vida grenar – De indoeuropeiska språkens historia som är en sorts uppföljare till I döda språks sällskap. Boken handlar, som undertiteln anger, om de indoeuropeiska språkens historia. Eftersom svenskan tillhör den indoeuropeiska språkfamiljen så är detta på samma gång en bok om vårt eget språks historia, vilket naturligtvis gör den extra intressant. Här försöker Ola också beskriva i mer detalj hur jämförande språkforskning går till, vilket gör att den här boken inte är lika lättsmält som I döda språks sällskap, utan bitvis påminner om en grundläggande lärobok i språkvetenskap. För mig gör det inget, men jag misstänker att det kanske kan skrämma bort en del läsare som avskydde att traggla med grammatik i skolan.
Nu väntar jag bara på en populärvetenskaplig bok på svenska om de finsk-ugriska språkens historia. I denna familj ingår finskan, samiskan och estniskan, och genom hela Sveriges historia har detta därför varit den andra stora språkfamiljen i vårt land. Speciellt eftersom Sverige ända från början och fram till för drygt 200 år sedan inkluderade dagens Finland. Någon som vet om det finns någon bra sådan bok?
Bokrecension: Tecknens rike
Jag brukar göra sporadiska försök att lära mig kinesiska. Det finns numera så många kinesiska forskare och studenter på de svenska universiteten att jag tycker det vore värt mödan att lära sig lite mandarin. Hittills har mina ansträngningar inte gett särskilt mycket användbara resultat, men det har i alla fall lett till att jag har läst en underbar bok som heter Tecknens rike av Cecilia Lindqvist. Det är en bok skriven på svenska om de kinesiska skrivtecknens historia. Cecilia går, tecken för tecken, igenom hur de har förändrats över årtusendena. Många tecken började som
mer eller mindre igenkännbara bilder av ett öga, en hand o.s.v., och har med tiden blivit mer och mer stiliserade. Tecknens historia vävs smidigt ihop med Kinas historia och de saker och upplevelser som utgjort vardagen för Kinas befolkning i årtusenden. Det är en mycket lärd bok som samtidigt är omotståndligt charmig, och det är nog en av de bästa språkböcker jag någonsin läst.
Ironisk majvisa?
Jag gillar att sjunga folkvisor, och denna hobby gör att man ofta kommer i kontakt med dialektala och gammaldags ord som inte längre används i dagens svenska. Den kör jag sjunger i övar för tillfället bland annat på en majvisa. Det finns massor av varianter på denna sång där man sjunger om att ”maj är välkommen”, precis som de otaliga staffansvisorna kring jul. Just denna variant slutar med en vers som låter närmast ironisk:
God natt och tack det ska ni ha.
Maj är välkommen.
För gåvan den var ganska bra.
Sommaren är ljuvlig för oss alla.
Ordet ganska i detta fall får det ju att låta som att gåvan inte var särskilt bra. Men är detta verkligen vad det betyder? I gammal svenska betydde ordet ganska inte samma sak som det gör idag. Det betydde snarare något i stil med totalt, helt, absolut. Ungefär som ordet ganz fortfarande gör i dagens tyska. Vissa dialekter tenderar att behålla äldre betydelser av orden ganska länge. Jag vet inte riktigt när den här betydelseförändringen skedde, men i denna visa verkar det snarare vara den gamla betydelsen av ordet som gäller. Det verkar mer rimligt att tacket gäller en riktigt bra gåva än en som är sisådär.
En fundering i sammanhanget är om tyskarna varit ärligare och hederligare (eller åtminstone mer realistiska) än svenskarna, eftersom ordets betydelse inte verkar ha eroderats ner på samma sätt hos dem? Hmm…
Vardagens små irritationsmoment
Jag tågpendlar mellan Uppsala och Stockholm varje dag. När tåget närmar sig Arlanda dyker alltid samma automatiska meddelande upp, vilket inkluderar följande:
”Keep your ticket until you have exit the station”.
Det heter ”have exited”! Inte ”have exit”.
Jag är tydligen inte den enda språkpolisen som uppmärksammat detta. Att dessa fåniga småsaker kan vara så irriterande…
Avstavning
Trots att den ska vara anpassad till svenska, så envisas WordPress-sidan med att ändra all text man skriver in så att orden avstavas enligt engelsk modell. Mycket irriterande! Har dock inte hittat något sätt att slå av den funktionen ännu, så ni får tyvärr ha lite överseende.