Om försoning


Åh vad jag önskar att jag kunde banka in det här i huvudet på alla som jobbar med människor och särskilt alla som jobbar med, eller på annat sätt ansvarar för, barn. Föreläsningen Att försonas med sin barndom av Görel Fred, som även finns på UR Play, handlar om försoning.

Att försonas är inte synonymt med att förlåta. Jag tycker att vi pratar alldeles för lite om försoning och alldeles för mycket om att straffa och att förlåta i vårt samhälle. Och jag tror att det orsakar onödigt mycket lidande. Att försonas betyder att acceptera och hantera något man inte kan förändra. Försoning är vad den populära sinnesrobönen handlar om: Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden. Att försonas är bokstavligen att lägga ner striden. Och varken förekomst av kärlek eller brist på kärlek har ett skvatt med saken att göra. Görel Freds föreläsning handlar om att försonas med att ens egna föräldrar inte klarade av att ta sitt ansvar som föräldrar, men behovet av försoning är inte begränsat till just det problemet utan kan gälla många olika saker.

Jag håller med Görel Fred om att barn som har en dålig barndom inte kan försonas med sin barndom medan de själva är små. Men de vuxna de möter som barn kan göra mycket för att barnen många år senare som vuxna lättare ska kunna försonas med sin barndom. Och därmed minska sitt eget (och troligen också andras) lidande och kunna gå vidare i livet som fungerande vuxna människor.

Knattrandet sprider sig

Knatter. Knatter. Knatter.

Så låter det när jag sitter på föreläsningen. Knattrandet från i runda slängar 10-15 tangentbord gör att jag måste koncentrera mig ordentligt för att höra vad läraren säger. Så när jag kommer hem efter en dags undervisning är jag väldigt trött.

Detta är nog den enskilt största förändringen som skett sedan jag läste min grundutbildning 1999-2004. Nu, tio år senare, använder fortfarande majoriteten av studenterna penna och papper för att ta anteckningar men andelen som istället skriver på en bärbar dator eller en surfplatta ökar sakta men säkert. Att skriva på en pekskärm låter inte mer än att skriva med penna och papper. Däremot det är mycket få som klarar av att skriva ljudlöst på ett tangentbord. Så knattrandet ökar i volym för varje ny student som överger pennan och pappret för tangentbordet.

Dessutom har studenterna numera tillgång till wifi på universitetet. Då är det lätt att börja titta på annat på sin skärm när man tycker att föreläsningen är tråkig. Tyvärr dras ögonen ofrånkomligen till saker som rör sig. Det är därför distraherande när personen framför en sitter och tittar på filmklipp eller konstant sitter och bläddrar mellan facebook och sina anteckningar under föreläsningen.

Men förutom detta är det faktiskt inte mycket som har förändrats på tio år. Studentvärlden fortsätter att (nästan helt) vara densamma som den alltid har varit.

Fråga om hen är legitimerad

Behandling av psykiska sjukdomar och besvär verkar vara en guldgruva för allehanda mer eller mindre seriösa entreprenörer. Vissa vill säkert sina kunder väl men det betyder inte automatiskt att den behandling de erbjuder är säker och effektiv. Titlar som terapeut och samtalsterapeut låter seriösa men hur vet man vad titlar som dessa betyder?

Det enklaste sättet att öka sannolikheten att få en bra och säker behandling samtidigt som du säkerställer dina rättigheter som patient är och förblir att se till att den som utför behandlingen är legitimerad av socialstyrelsen. Ju allvarligare hälsoproblem du har desto viktigare är det att kolla upp vem som utför behandlingen. Att personen är legitimerad av socialstyrelsen garanterar inte att behandlingen passar dig men det garanterar att personen har en relevant utbildning och det ger dig ett visst skydd om det går snett.

Från registret över legitimerad personal på socialstyrelsens hemsida:

För närvarande finns följande 21 legitimationsyrken: Apotekare, arbetsterapeut, audionom, barnmorska, biomedicinsk analytiker, dietist, fysioterapeut eller sjukgymnast, kiropraktor, läkare, logoped, naprapat, optiker, ortopedingenjör, psykolog, psykoterapeut, röntgensköterska, receptarie, sjukhusfysiker, sjuksköterska, tandhygienist och tandläkare.

En psykiatriker är en legitimerad läkare som är specialiserad på psykiska sjukdomar. När du får behandling av en legitimerad läkare/psykiatriker, psykolog eller psykoterapeut kan du alltså vara säker på att personen har utbildning inom området. Du har även vissa rättigheter som patient och den som behandlar dig har tystnadsplikt. Patienternas rättigheter stärktes dessutom nyligen i och med den nya patientlagen som började gälla den 1 januari 2015.

Alla andra yrkestitlar inom området får vem som helst använda, med eller utan utbildning. Detta inkluderar terapeut, coach och alla sammansättningar med -terapeut som inte finns med på socialstyrelsens lista ovan. Observera att diplomerad och certifierad inte betyder samma sak som legitimerad. Ett diplom eller ett certifikat får vem som helst utfärda på vilka grunder som helst. Om du får behandling av någon som inte är legitimerad av socialstyrelsen bör du tänka på dig själv som kund och inte som patient. Då är det nämligen helt och hållet upp till dig själv att kolla upp vad personen har för utbildning, att personen i fråga är seriös, att behandlingen inte är farlig och i vilken mån det finns några bevis för att behandling har någon positiv effekt alls på just ditt problem. Du har inte automatiskt några rättigheter som patient och den som behandlar dig har inte tystnadsplikt.

Låt då säga att du inte har några allvarliga psykiska problem som kräver behandling men att du ändå upplever en kris och känner att du bara måste prata med någon utomstående om ditt liv och dina problem. Du har inte råd att gå till en legitimerad psykolog och du har inte så allvarliga problem att du har rätt till subventionerad behandling. Då finns det ytterligare ett alternativ du bör överväga innan du börjar googla efter olegitimerade terapeuter. Du kan vända sig till en präst. I vårt sekulariserade samhälle är det många som glömmer att det alternativet finns. Präster behandlar inte sjukdomar men de erbjuder enskilda samtal. Du behöver inte vara medlem i Svenska kyrkan, det kostar ingenting och präster har tystnadsplikt. Och präster är vana vid att möta människor i sorg och kris.

Väggen är en mur – och den går hela vägen runt

Var jag än vänder mig möts jag av människor som i full fart rusar huvudstupa in i den så berömda väggen och blir sjukskrivna. Det är tydligt att ingen är immun men att alla ändå tror sig vara det.

Jag tror att en vägg är fel liknelse. Det verkar som att människor uppfattar väggen som något man kan väja för  om man bara är en tillräckligt duktig förare. Alla ser varningstecknen men ingen verkar bli tillräckligt skrämd av dem för att sakta ner i tid. Det är alltid något annat som är viktigare här och nu.

Men det är snarare som att alla människor är omgivna av en ringmur. Och jag är inte säker på att ringmuren har några portar. Att låta bli att försöka bryta igenom muren är kanske det enda sättet att undvika att krascha in i den?

Jag vill hitta en plats innanför muren där jag kan slå mig ner. Kanske har jag till sist blivit tillräckligt gammal för att klara av att inte bara välja utan också att välja bort?

Ruby Wax om psykisk sjukdom

Hur får man bort stigmat från skambelagda sjukdomar? Man letar reda på en kändis som själv är drabbad av sjukdomen och som vågar prata om den. Om kändisen sedan råkar vara en komiker desto bättre! Detta TED-föredrag är kanske inte den mest vetenskapliga förklaringen på hur stressjukdomar fungerar som jag någonsin hört, men än sen då? Jag kunde inte hålla med mer om poängen: det stigma som människor med psykiska sjukdomar (och deras nära och kära) tvingas stå ut med är förstklassig idioti och måste utrotas. Problemet gäller inte bara människors attityder utan även ekonomi. Det är nämligen inte självklart vem som ska betala för behandlingen av psykiska sjukdomar. Varken vetenskap eller tjat verkar kunna påverka människors attityder i detta fall, så varför inte försöka med humor istället? Får jag därför presentera…Ruby Wax! En både rolig och modig kvinna!

Bokrecension: Det här är inte jag

2013_0322böcker0004

Jag älskar att läsa, och är storkund hos biblioteket. Brukar ofta ta med böcker på tåget för att fördriva tiden. I måndags, medan tåget sakta kröp fram eftersom hastigheten var begränsad till 30 km/h (något fel på spåren tydligen), så hann jag läsa hela ”Det här är inte jag” av Eva F. Dahlgren. Boken uppges vara en dokumentärroman. Jag vet inte riktigt vad som menas med detta, men möjligen betyder det något i stil med en extra realistisk roman.

Boken handlar om Felicia som är frilansande journalist och ensamstående mamma till 14-årige Johannes. Felicia har drabbats av utmattningsdepression, och hon är riktigt illa däran. Hon klarar i princip inte av att göra någonting, och får panikattacker till och med av att försöka gå in i en matvaruaffär och handla. Det enda hon klarar av att göra är att brodera, vilket hon aldrig gjort tidigare men nu blir närmast besatt av. Sonen tvingas därför bli den som får vardagen att fungera.

Trots att hon kan se att sonen mår väldigt dåligt av situationen, klarar hon inte av att erkänna för sig själv att hon är psykiskt sjuk. Och eftersom hon inte kan erkänna det, utan hela tiden försöker hävda att hon ”bara är lite trött”, så blir hon inte heller bättre. Hon ser sig själv som en duktig och lyckad person, och trots att hon länge skrivit om utbrändhet som medicinsk reporter så kan hon inte släppa tanken att det bara är misslyckade och svaga personer som blir psykiskt sjuka. Hon är ju en lyckad och framgångsrik människa! Sådana kan inte bli psykiskt sjuka. Och de äter absolut inte medicin mot psykisk sjukdom, för det är ju ”lyckopiller”.

”-Har bestämt mig för att inte börja med antidepressiva, säger jag hurtigt och slår mig ner vid köksbordet. Känner mig inte ett dugg deprimerad. Bara lite överansträngd. Det kan vem som helst bli, en time-out bara så är jag tillbaka.

Johannes hejdar sin tunna hand som håller i en sked med O’boy. För ett ögonblick hänger den alldeles stilla i luften, långt ifrån mjölkglaset. Han ser på mig.

Sedan vänder han sig bort.”

Sonens reaktion får henne till slut att börja ta medicinen, och den ger viss lindring. Felicia söker också tröst i litteraturen, hos Strindberg, och inser att människor plågats av samma symptom i hundratals år. Som stressade människor tenderar att göra så isolerar hon sig och slutar träffa vänner och kollegor. Efter en tid lär hon känna en hemlös kvinna som hon först hyser visst förakt för, men hon tvingas motvilligt konfrontera sin fördomar och inse att det är hon själv och inte den hemlösa som har psykiska problem. Eftersom hon är egenföretagare vägrar försäkringskassan att betala för rehabilitering. Reglerna kräver nämligen att hon måste bli frisk först, innan någon rehabilitering kan tillåtas. Det blir dock sorgligt nog ett dödsfall som får det att sakta börja vända för Felicia och hon bokar till slut för egna pengar en tid hos en psykolog.

Trots att väldigt, väldigt många människor idag lider av olika typer av stressjukdomar har vi svårt att hantera detta, och vi har väldigt svårt att se på sjukdom i hjärnan som vilken sjukdom som helst. Psykisk sjukdom är på något sätt ”fulare” än andra sjukdomar. Kanske beror det på att psykisk sjukdom påverkar personligheten. Trots att det fortfarande är samma kropp är den person som tidigare fanns i den kroppen borta, och har ersatts med någon annan. Det är ofta så psykisk sjukdom upplevs av anhöriga och vänner, och det finns inget som skrämmer och upprör människor så mycket som just detta.

Den här boken beskriver ganska bra många av de symptom som långvarig stress ger, och även de som bara haft mildare stressymptom kan ofta känna igen sig. Jag hoppas att många läser denna bok, och framför allt hoppas jag att människor vågar börja prata öppet om psykiska sjukdomar på samma sätt som vi pratar om cancer eller hjärtsjukdomar. Då skulle många fler våga ta sina symptom på allvar och våga söka behandling utan att skämmas. Förhoppningsvis skulle vi även få bättre och effektivare behandlingsmetoder när folk börjar ta detta på allvar och ställa krav. Tänk så mycket lidande vi kunde slippa då…