Piteälven – Sida 3 – Erika Groth

Val av nästa års träd att följa

Idag har det varit kallt och klart ute. Temperaturen låg runt -20 °C när jag körde till Storforsen i Piteälven för att välja ut ett träd att följa inför nästa år. Jag hade siktet inställt på en rönn, men att försöka avgöra vilket träd som tillhör vilken art visade sig vara lättare sagt än gjort när de flesta träden är helt täckta av snö och is.

Today it’s been cold and clear outside. The temperature was around -20 °C when I drove to Storforsen (The Grand Rapid) in Pite River to pick out a new tree to follow for next year. I wanted to find a rowan (Sorbus aucuparia), but trying to determine which tree that belonged to which species was easier said than done when most of them were completely covered in snow and ice.

På sommaren brukar jag parkera några kilometer uppströms inne i själva naturreservatet, men på vintern är det mer praktiskt att parkera nere vid hotellet där det finns motorvärmaruttag. Utsikten är fin från bron över Varjisån som går från hotellet och in i naturreservatet vid forsen. Storforsen strömmar så snabbt att vattnet i själva forsen aldrig fryser, oavsett hur kallt det blir. Men resten av Piteälven och dess biflöde Varjisån är till största delen frusna nu.

In summer I usually park my car at the parking lot a few kilometers upstream in the actual nature reserve, but in winter it’s more practical to park down by the hotel where you can plug in the engine preheater in the parking lot. It’s a nice view from the bridge over Varjis stream that goes from the hotel into the nature reserve by the rapid. The water in the actual rapid flows so fast that it never freezes, no matter how cold it gets. But the rest of Pite River and its small tributary the Varjis stream are mostly frozen by now. Över forsen står ett konstant dimmoln i den kalla, torra vinterluften. Det knirrar högt under skorna när jag går på den torra, frusna snön. Ute på bron snider det kallt och ögonfransarna vill hela tiden frysa fast tills jag kommer in i skogen på andra sidan.

There is a constant cloud of fog hanging over the rapid in the cold, dry winter air. My steps make a loud knirr, knirr, knirr sound when I walk on the dry, frozen snow. Out on the bridge there is a cold breeze that causes my eye lashes to freeze to ice and stick together until I enter the forest on the other side.Sådär ja. Inne i skogen till sist där det är lä. Nu gäller det bara att hitta en rönn som står bra till för att kunna fotograferas.

Finally. Inside the forest at last where there is no wind. Now I just need to find a rowan that grows in a nice, photogenic spot.

Det finns så klart massor av granar och tallar, men de passar inte lika bra som lövträd i det här sammanhanget för deras utseende förändras väldigt lite över året. Det finns även mängder av björkar, men eftersom jag har följt en björk i år vill jag ha ett annat träd till nästa år.

There are of course plenty of Norway Spruces and Scots Pines, but they are less suitable than deciduous trees for this purpose because their appearance change very little over the year. There are also plenty of birches, but since I followed a birch this year I want a different tree for next year.

Även om det inte är förhållandevis lite vatten i älven under vintern forsar vattnet ändå på rätt bra. På sommarn är det trevligt att sitta och grilla här, men just nu är det inte riktigt grillväder.

Although there is not much water in the river during winter the rapid is still impressive. In summer this is a nice place to have a barbecue, but it’s not really barbecue weather right now.

Jag tror att någon av dessa träd är en rönn, men vilken? Omöjligt att avgöra. Det enda jag ser är vitt, vitt, vitt.

I think one of these trees is a rowan, but which one? Impossible to tell. All I can see is white, white, white.

Hittade ett par alar som stod fint till. En al kanske skulle vara ett bra alternativ?

Found a few alders that grew in a nice spot. Maybe an alder would be a nice option?Jag letade dock vidare lite till, och till sist fick jag faktiskt se ett träd som verkade ha kvar hängen med frusna rönnbär. Alldeles intill forsen. Det trädet blir bra.

But I kept on looking, and finally I found a tree that seemed to still have frozen rowan berries hanging from the branches. Right next to the rapid. That tree will do.

Men nu närmade sig klockan halv tre på eftermiddagen och det blev allt mörkare ute. Jag insåg dessutom att jag inte hade på mig tillräckligt mycket varma kläder på benen som började bli rejält frusna. Dags att gå tillbaka till bilen och åka hem till värmen igen.

But by now it was nearly half past two in the afternoon and it was getting dark. I also realized that my leg wear wasn’t warm enough and my legs were getting very cold. Time to go back to the car and drive back home again.

Tillbaka på ”rätt” sida om älven vid det lilla kapellet efter ett väl utfört uppdrag.

Back on the ”right” side of the river by the little chapel after a job well done.

Fotona är tagna 2016-12-11 i Storforsen, Bredsel.

Kolla även in andra trädföljare på The Squirrelbasket (internationellt).

Spår i snön

Fotoklubbutflykt till Storforsen

Igår deltog jag i en utflykt med Bodens fotoklubb till Storforsen. Fotografering är i första hand en ensamaktivitet för mig, men ibland är det kul att för ovanlighetens skull fotografera tillsammans med andra. Vi gick uppströms längs forsen från hotellet vilket jag aldrig gjort tidigare. Jag brukar istället köra upp till den övre delen av forsen och gå därifrån. Eftersom jag har så många bilder av själva forsen sedan tidigare fokuserade jag mest på att fotografera omgivningen, och på att fotografera de andra fotograferna.

Vid välbesökta turistmål är det lätt att hitta spår av människor. Och för många är det oemotståndligt att slänga skräp i rinnande vatten.

Kraftverket som inte ska finnas

”Piteälven är en av Sveriges fyra outbyggda nationalälvar”.

Hmm, tänker jag när jag står och tittar på Sikfors kraftverk. Det kraftverk som inte bara stora delar av allmänheten i Sverige utan även förvånansvärt många politiker, tjänstemän vid myndigheter, akademiker och företrädare för miljöorganisationer envist hävdar inte finns, aldrig har funnits och absolut aldrig kan finnas i framtiden.

ErikaGroth-6337 — Ett kraftverk som många hävdar inte finns.

Det stämmer visserligen att Piteälven är en nationalälv och att inga ytterligare vattenkraftverk får byggas i den. I 4 kap. 6 § miljöbalken anges att ”vattenkraftverk samt vattenreglering eller vattenöverledning för kraftändamål får inte utföras i nationalälvarna Torneälven, Kalixälven, Piteälven och Vindelälven med tillhörande vattenområden, källflöden och biflöden”. Dessutom är hela Piteälven med biflöden också skyddat genom att det är ett Natura 2000-område.

Men vad folk av någon anledning inte verkar begripa är att dessa bestämmelser bara omfattar nya kraftverk och inte kraftverk som redan fanns på plats när den nuvarande miljölagstiftningen kom till. Sikfors gamla kraftstation byggdes 1911-1912. Det har alltså funnits ett vattenkraftverk i Piteälven vid Sikfors i mer än 100 år. Det nuvarande kraftverket i Sikfors byggdes 1990 och drivs numera av Skellefteå Kraft.

Kraftverk är utmärkta platser att se hoppade laxfiskar. Som alla andra kraftverk har naturligtvis även Sikfors kraftverk en laxtrappa, men laxfiskar är skapta för att klättra uppför kraftigt forsande vatten och är inte så överdrivet förtjusta i laxtrappor. Nedanför Sikfors kraftstation slår fiskarna volter i det forsade vattnet.

Storforsen

Den mest storslagna platsen i Älvsbyns kommun, och faktiskt en av de mest storslagna platserna i Europa, är Storforsen i Piteälven norr om Vidsel. Nu när jag bor i Älvsbyn brukar jag åka dit lite då och då. Ibland tar jag med mig kameran. De här bilderna är tagna för tre veckor sedan.

Eftersom forsen är så känd drar den mycket turister, särskilt på sommaren. Att se det forsande vattnet är visserligen mäktigt, men det är det kraftiga dånet av forsen som verkligen överrumplar en när man står vid vattnet.

Det går en stig, huvudsakligen på spångar, från hotellet som ligger nedanför forsen och nästan hela vägen upp till början av den kraftigt strömmande delen. Hela fallsträckan är 5 kilometer, men 60 av de 82 metrarnas fallhöjd utgörs av de sista 2 kilometerna.

En klassisk fotoövning när det gäller vatten är att variera slutartiden. Bilden ovan är tagen med en slutartid på 1/500 sekund. Bilden nedan är tagen med en slutartid på 1/20 sekund.

Precis som de flesta andra norrlandsälvar användes tidigare Piteälven för flottning av timmer. I samband med det styrde man om forsen för att få en flottbar älvfåra. Den gamla älvfåran kallas ”Döda fallet”. Döda fallet är bara delvis torrlagd och genomkorsas av stigar och rastplatser. Döda fallet är fullt av lugnare vattenflöden och mindre vattensamlingar som ofta lämpar sig utmärkt för fotografering. I Döda fallet kan man se geologiska fenomen som jättegrytor och repor i stenarna som orsakats av kombinationen stenar, vatten och friktion. Där brukar även de äventyrliga bada genom att hoppa ner i en av vattensamlingarna från en hög klippa.

Lyckades fånga ett par grodyngel på bild.

Bilden ovan är tagen med en slutartid på 1/250 sekund och bilden nedan med en slutartid på 1/20 sekund.

I Döda fallet växer kanelrosor (Rosa majalis). Fotot är taget på långt håll från en spång, så jag hade svårt att få själva blommorna skarpa.

I Döda fallet finns en utomhusscen. Bilden togs någon dag efter årets sista föreställning med baletten Trolltagen.

Hoppande laxar

Idag inledde jag officiellt min sommarsemester (helgen räknas inte). Jag har inga långväga resor inplanerade men funderar däremot på att bila runt lite här uppe i norr med kameran. Vi får se.

Semestern inleddes med en bilutflykt. Jag tillbringade eftermiddagen idag med att köra runt på några av småvägarna i kommunen för att leta efter bra naturfotoplatser. En av de guldkorn jag hittade var Fällforsen, som ligger ungefär halvvägs mellan Älvsbyn och Vidsel. En annan besökare på platsen tipsade om att laxarna hoppade i forsen. Eftersom jag inte hade med mig systemkameran testade jag istället att filma med mobilen. Jag fick med ett par hoppande laxar på filmen (som är klippt i iMovie för att få ner längden så att filmen går att ladda upp här). Det finns en laxtrappa bredvid forsen, men laxarna verkar helt ointresserade av att använda den. De kastar sig uppför själva forsen istället.

Detta är mitt första försök att lägga upp en egenhändigt tillverkad video här på bloggen. Filmredigeringen är väl kanske inte helt optimal, men för att vara ett första försök tycker jag att den är ok.

Utflykten avslutades i Laver, den gamla koppargruvan med tillhörande gruvsamhälle, som numera är en hög ruiner ute i skogen. Där lyckades jag följa fel stig vilket ledde till en mycket längre promenad än jag hade tänkt mig, dessutom utan min bricanyl som jag hade glömt i bilen. Innan jag hann tillbaka började det naturligtvis ösa ner regn, så när jag väl hittade bilen igen var jag blöt, kall och andfådd och ville bara hem. Resten av Laverområdet får jag titta på någon annan gång…

En av informationstavlorna vid Lavergruvan.

Verksbyggnaden vid Lavergruvan. — Resterna av verksbyggnaden vid Lavergruvan.

Nere vid vattnet

Nu när snön har smält bort och det har börjat torka upp ute i markerna har jag börjat gå ut i skogen igen. Och jag har hittat ett sätt att komma ner till själva älven, som annars är svår att nå i Älvsbyn, på ön Selholmen. Tog ett par mobilbilder därifrån idag. Vattnet i Piteälven är rejält strömt nu.

Älven gick vid valborg

De som hade tänkt ha sin majbrasa på isen i år måste ha blivit besvikna. De här bilderna av Piteälven tog jag nämligen på valborgsmässoafton.

Ny stad. Igen.

Jag har nu för andra gången på mindre än ett år flyttat till en ny stad. Bland det första jag gör efter en flytt är att ta kameran och börja leta efter stigar där jag kan hitta något att fotografera. Mitt i vintern är egentligen inte rätt tillfälle att flytta. Allt är mörkt nästan hela tiden och ingen stad visar sig egentligen från sin bästa sida den här tiden på året. Men nu är det som det är…

Det är min nya hemstad Älvsbyn som gömmer sig bakom tallarna. Om man tittar på en karta ligger Älvsbyn inte så mycket bredvid som på Piteälven, men i själva verket blockeras vyn mellan centrala Älvsbyn och älven av en stor skogsklädd kulle. Den kulle jag tog bilden ifrån.

På andra sidan kullen ligger som sagt älven. Med lite öar. Och fast det är nästan nyår verkar det fortfarande vara åtminstone delvis öppet vatten.

En av Europas mäktigaste forsar

När jag var och hälsade på familjen i Norrbotten passade vi på att besöka Storforsen. Storforsen ligger i Piteälven några mil uppströms från Älvsbyn, och är enligt länsstyrelsen Nordens största oreglerade fors. Enligt Älvsbyns kommun är det Europas största oreglerade fors. Den totala fallsträckan är 5 km och fallhöjden 82 m. Under de sista två kilometrarna faller vattnet 60 m, vilket gör den sista delen av forsen extra storslagen. Eftersom det regnat så mycket i Norrbotten på sistone var det rejält med vatten i forsen. Den är verkligen otroligt mäktig att både se och höra. Tyvärr kom det några regnskurar när vi var där, men det var trevligt ändå. Det är närmast omöjligt att fånga forsens mäktighet på bild, men här är i alla fall några foton.

Lite längre ner längs Storforsen. — Det är mycket vatten i Storforsen efter allt regnande.

Det är mycket vatten i forsen nu. — Dånet från vattenmassorna överröstar det mesta.

Det finns även vackra småfall i området kring Storforsen. — Det finns även ”små”, vackra vattenfall i området kring Storforsen. Vid det s.k. Döda fallet är det populärt att hoppa från klipporna ner i vattnet.

En liten bäck som rann parallellt med den stora forsen.

Vattnet i själva Storforsen är svårt att fotografera eftersom det forsar så snabbt att det mest består av kritvitt skum. Däremot finns det flera små bäckar och vattendrag runtomkring själva forsen där vattnet rinner saktare. Där går det bättre att experimentera med kamerainställningarna för att få snygga effekter.