jobb – Erika Groth

Rönnen i februari

Nu i februari har solen så smått börjat återvända. Jag hade hoppats att väderprognosen om klart väder under helgen skulle infrias så att solen skulle lysa på rönnen, men jag väntade förgäves. Molnen skingrades visserligen till slut, men då var det eftermiddag. Solen hade hunnit sjunka ner bakom vårt hus så rönnen stod ändå i skugga.

Vi hade några rejäla snöstormar i januari. Då hade vi snö över knäna på mig varje gång. Det var till och med jobbigt att öppna ytterdörren efter en av de värsta stormarna då ungefär en halvmeter snö hade tryckts upp mot dörren av vinden. Jag har även fått skotta fram min bil några gånger, vilket jag börjar bli ganska less på. En av mina grannar kan för närvarande inte köra bil av hälsoskäl så hans bil har inte skottats fram den här vintern. Gör man inte det i de här trakterna förvandlas bilen till den snöhög som syns på nedre bilden.

För mig händer det rätt mycket på jobbet just nu. Jag har fått delvis nya arbetsuppgifter, vilket jag är nöjd med. Men det är samtidigt något rörigt på jobbet just nu för vår avdelning har delvis omorganiserats, vår tidigare avdelningschef har gått i pension så vi har precis fått en ny chef och dessutom har kommunchefen på den kommun jag jobbar på precis sagt upp sig. Allt detta mitt i en pandemi, vilket gör allt ännu mer oförutsägbart.

******************************************************
IN ENGLISH:

Now in February the sun has, little by little, started to return again. I had hoped that the the weather forecast promising clear weather during the weekend would be fulfilled so that the sun would shine on the rowan, but I waited in vain. The clouds did finally disperse, but by then it was afternoon. The sun had descended too low behind our house for the sunshine to reach the tree.

We had some heavy snowstoms during January. The snow reached above my knee every time. It was even hard to open the front door of our house after one of the worst snowstorms when the wind had pushed about half a metre of snow against the door. I’ve had to dig out my car from under the snow a few times, and I’m getting rather tired of it. One of my neighbours cannot drive at the moment for health reasons so he hasn’t dug out his car this winter. When you don’t do that in this part of the world the car will transform into the snow pile in the lower photo.

For me several things are changing at the same time at work right now. I have partly new job tasks, which I’m quite pleased with. But things are also somewhat confused at the moment because our department has just been partly reorganized, our previous department manager has just retired so we have a new manager and on top of that the municipal manager of the municipality where I work has just resigned. All of this in the middle of a pandemic, which adds to the general confusion.

******************************************************

Fotona är tagna den 7 februari 2021.

Kolla även in andra trädföljare på The Squirrelbasket (internationellt).

Kukkulaforsen

Jag har varit på resande fot i en vecka nu. Först på en studieresa med jobbet i Tornedalen och sedan en körresa till Prag.

På jobbresan övernattade vi vid Kukkulaforsen. På den svenska sidan av forsen har de byggt upp en populär turist- och konferensanläggning. Förutom att bada bastu – vilket jag skippade eftersom bastubad var det sista jag kände för efter en lång och varm dag – och att besöka fiskemuséet är den stora måste-göra-grejen i Kukkulaforsen att fiska sik med håv och sedan äta halstrad sik. Några kollegor testade att håva sik med den 6 meter långa håven från en brygga som såg misstänkt ranglig ut. Ingen lyckades dra upp någon fisk men halstra sik gjorde vi ändå.

I Kukkula halstrar de sik genom att trä upp fisken på pinnar och halstra den över öppen eld i en liten stuga som blir väldigt, väldigt varm av elden. Tanken var att vi skulle sitta i stugan och titta på när fisken halstrades och sedan även äta fisken i stugan, men det var för varmt för mig där inne så jag flydde ut. Fisken smakade dock jättegott, i alla fall när jag väl tog ut den i kvällsluften utomhus. Jag älskar halstrad, salt fisk.

Här vill jag förresten passa på att påpeka att halstra fisk betyder just att tillaga fisken över öppen eld. Att steka fisken i en het stekpanna eller att grilla den över glöd är inte att halstra den, även om resultatet naturligtvis kan smaka gott ändå.

En av mina kollegor försökte håva sik med hjälp av guiden. — Några av mina kollegor vågade sig ut på bryggan för att försöka håva sik med hjälp av guiden.

Bryggan såg väldigt ranglig ut. Den var en miniversion av de pator som de bygger i Kukkulaforsen när sikfisket kommer igång på allvar. — Bryggan såg väldigt ranglig ut. Den var en miniversion av de pator som de bygger i Kukkulaforsen att håva sik från när sikfisket kommer igång på allvar lite senare under sommaren. Patorna kan sträcka sig över 100 meter ut i Torneälven.

Forsen på eftermiddagen. — Forsen i eftermiddagsljus.

Kukkulaforsen har inte mycket till sandstränder men några meter sand finns det trots allt.

Förutom bastubad fanns även vedeldade badtunnor. De lockade inte heller mig särskilt mycket efter en varm dag, men andra verkade uppskatta dem desto mer. — Förutom en mängd olika sorters bastu fanns även vedeldade badtunnor. Jag var inte det minsta lockad av att bada i en varm badtunna efter en lång och varm dag, men andra verkade uppskatta badtunnorna desto mer.

Väs

En av de trevligare sidorna av mitt nuvarande jobb är att jag ibland får möjlighet att tillbringa någon timme med att promenera i skogen på arbetstid. I bra väder dessutom. Så tillbringade jag eftermiddagen idag. På vägen tillbaka höll jag på att trampa på den här. En ganska liten huggorm.

Detta är faktiskt en av de få gånger jag har sett en levande orm i det vilda.

Bilden är tagen med min jobbkamera, det vill säga min jobbtelefon, och beskuren.