järnsmide – Erika Groth

Grothsmederna dök först upp på Melderstein

Som jag tidigare skrivit om är de hittills tidigaste spåren som jag har kunnat bekräfta av mina förfäder i den rakt manliga linjen smederna Johan Johansson Groth och hans son som också hette Johan Johansson Groth som dök upp i ett husförhör när Meldersteins bruk höll på att byggas 1740. Var de kom ifrån har jag ännu inte kunnat bekräfta, men troligen kom de från något av bruken nere i mellansverige. Deras ättlingar fortsatte att arbeta på de olika bruken här i norr ända in på 1900-talet. De första generationerna manliga ättlingar var smeder men därefter verkar de yrkesmässigt ha sjunkit något i status. Mina mer sentida förfäder verkar nämligen inte ha varit smeder utan verkar mestadels ha varit arbetare utan formell yrkesutbildning. Sedan verkar det ha dröjt till en bit in på 1900-talet innan åtminstone vissa män och även kvinnor i Grothsläkten åter började skaffa sig en kvalificerad yrkesutbildning. Men då inte som smeder utan inom andra yrken.

Eftersom det var någon sorts loppisevenemang längs hela Råneälvdal igår hade Meldersteins herrgård öppet för lunchgäster trots att det var söndag. Så jag passade på att göra lunchpaus i Melderstein och titta lite på den gamla herrgården och bruksruinerna när jag ändå var i farten. Den stora, gula herrgårdsbyggnaden är från brukets tidiga år på 1740-talet så mina förfäder lär ha sett den även om de knappast bodde i själva herrgårdsbyggnaden. Ett par av Groth-smederna, hammarsmed Johan Groth och mästersmed Pehr Groth, finns faktiskt omnämnda i den informationsbroschyr för besökare som man kan bläddra i på herrgården, men det omnämnandet gäller smeder som var aktiva några generationer senare under tidigt 1800-tal. Vid det laget hade mina direkta förfäder hunnit flytta till andra bruk.

Lunchmaten var för övrigt god. Rekommenderas.

Besök i Petter och Verners hemort Töre

Jag har tidigare skrivit om Petter och Verner Groths dramatiska historia (se här och här). Igår, när jag ändå var på väg hem från Kalix, passade jag på att besöka resterna av Törefors bruk. Bruket blev aldrig någon större framgång som järnbruk men levde vidare som sågverk ända in på 1960-talet. Sågverket flyttades med tiden från platsen för gamla Törefors bruk, som ligger inne i dagens Töre, till den plats lite utanför tätorten som idag kallas Törefors, men det är resterna av själva bruket som är öppna för besökare.

Numera finns främst några av husen och ruinen av den gamla masugnen bevarade av det gamla Törefors bruk. Bland annat finns några bostadshus, en gammal skolbyggnad och en gammal kvarnbyggnad kvar. Inga av husen var öppna när jag var där men det gick att promenera runt på området. Som alla gamla bruk i Norrbotten låg Törefors vid ett forsande vattendrag eftersom det rinnande vattnet användes som energikälla vid järnhanteringen.

Rinnande vatten har använts i århundraden för att utföra allt möjligt som människor har velat slippa behöva göra enbart med muskelkraft, enligt samma princip som vi idag använder el för att driva alla möjliga mer eller (oftast) mindre arbetsbesparande maskiner och apparater som ersätter manuellt arbete. Vi använder för övrigt fortfarande rinnande vatten till att generera ungefär 40 procent av den el som används i Sverige (lika stor andel som kärnkraften). Numera gör vattendragen att gamla bruksområden mycket ofta är mycket natursköna områden att besöka.

Petter Groth d.y. gifte sig aldrig och begravdes i broderns familjegrav på kyrkogården i Töre. Där ligger även Petters bror Vilhelm, Vilhelms fru Regina och även Hildur, Vilhelms och Reginas äldsta dotter som dog ogift, begravna. Vilhelm och Regina Groth, som officiellt hette Anders Vilhelm Groth och Regina Rönnbäck, var min farfars farfar och min farfars farmor.

Pröva på mina förfäders liv i en smedja (hett, hett, hett)

På pappas sida av familjen härstammar jag från en smedssläkt, Groth-släkten, som troligen kom till Sverige från någonstans i dagens Tyskland för (gissningsvis) cirka 500 år sedan. Den släkthistorien inspirerade mig till att för några dagar prova på mina förfäders liv som smed. Och vi kan nog konstatera att någon mästersmed lär jag aldrig bli. Men varför låta sig hindras av sådana detaljer?

Det finns många myter om den Groth-släktens ursprung i både mer och mindre seriösa släktforskarsammanhang, men tyvärr är det skralt med pålitliga källor där det verkligen går att följa familjen tillbaka längre än tidigt 1700-tal. Det går utan problem att följa den raka manslinjen tillbaka i kyrkböckerna till Johan Johansson Groth som dog 1779 på Meldersteins bruk och vidare till den man som sannolikt var hans far, som också hette Johan Johansson Groth. Fadern dog 1764 vid Strömsunds masugn (bruk). Han verkar ha varit född i Avesta 1701. Den yngre Johan Johansson Groth var enligt Råneås kyrkböcker (där både Meldersteins och Strömsunds bruk finns) född 1720, men det står inte var han föddes. En Jean Groth deltar med sonen Johan i husförhör på Meldersteins bruk 1740, precis när bruket först höll på att anläggas. De står listade direkt under dir. Abraham Steinholz i husförhörslängden. Det är rimligt att anta att dessa två är samma personer som de båda Johan Johansson Groth ovan.

I det släktträd som Björn Pilström publicerade i Rötter 1998, som verkar vara den källa som alla andra internetpublicerade släktträd hänvisar till, står det att den yngre Johan Johansson Groth troligen var född i Åmots bruk i Ockelbo, och att han var son till en Johan Johansson Groth som föddes 1701 i Avesta och dog 1764 på Strömsunds bruk, men som källa anges endast att uppgifterna kommer från Stefan Sundbäck i Kalix och Nils Joëlsson i Malmö samt en oidentifierad ”RE”. Någon skriftlig originalkälla från den tid då dessa personer levde anges inte vilket tyvärr gör att uppgifterna måste tas med en nypa salt.

Tyvärr har kyrkböckerna från 1700-talet i Ockelbo brunnit upp, och jag har inte tillgång till några kyrkböcker eller andra källor från Avesta från innan år 1746. En Johan Groth var mantalskriven i Valbo socken 1721, och Valbo ligger precis som Ockelbo i Gästrikland så det är åtminstone i ungefär rätt del av landet, men jag har inte kunnat fastställa att han är samma person som Johan Johansson Groth den äldre ovan.

Det både fanns och finns fler än en Groth-släkt i Sverige så det räcker inte med att hitta någon som hette Groth i ett dokument eller på en gravsten någonstans för att kunna säga att den personen tillhörde denna släkt. Det är en detalj som överdrivet entusiastiska släktforskare tyvärr har en tendens att glömma bort, vilket gör att det fortfarande finns många publicerade, men felaktiga, släktträd ute på nätet för den här släkten.

Intressant nog har jag fått en del träffar på personer som enligt sina släktträd är släkt med en annan Groth-släkt i DNA-testet som jag gjorde hos Family Tree DNA, men det är ännu så länge oklart om släktskapet har något med de två Groth-släkterna att göra eller om länken eller länkarna finns någon annanstans i släktträden. DNA-testet visar att någon form av biologiskt släktskap finns och anger ungefär hur nära släkt man är med de olika personer som dyker upp i träfflistan men säger inget om hur man är släkt. Det måste man reda ut själv genom att jämföra sina respektive släktträd.

Hur som helst, eftersom jag härstammar från järnsmeder så tyckte jag att det skulle vara kul att prova på järnsmide och i somras fick jag möjlighet att tillbringa några dagar i en järnsmedja. Sammanfattningsvis kan jag konstatera att det var kreativt och kul att ”leka järnsmed” men också fysiskt jobbigt, smutsigt och riktigt djävulskt varmt. Temperaturen inne i smedjan låg på cirka 45-50°C, och ännu varmare vid själva eldarna. Och utomhus låg temperaturen stadigt över 30°C. Jag, som inte alls tål värme särskilt bra, fick migrän och mådde illa av värmen, men envisades ändå med att kämpa på. Och jag är riktigt stolt över att jag trots allt lyckades åstadkomma några hyfsat lyckade saker. Ett par väggkrokar, en ring och ett ”G” (för Groth) blev det. Med tanke på att det var mitt första försök att smida någonting alls, och jag dessutom inte mådde särskilt bra, blev resultatet inte så tokigt ändå.

På vägen mot smedjan tog jag den här bilden. En påminnelse om vackra sommarkvällar nu när världen ännu en gång är inbäddad i snö, is och slask.