fotograferande – Erika Groth

Fotoklubbutflykt till Storforsen

Igår deltog jag i en utflykt med Bodens fotoklubb till Storforsen. Fotografering är i första hand en ensamaktivitet för mig, men ibland är det kul att för ovanlighetens skull fotografera tillsammans med andra. Vi gick uppströms längs forsen från hotellet vilket jag aldrig gjort tidigare. Jag brukar istället köra upp till den övre delen av forsen och gå därifrån. Eftersom jag har så många bilder av själva forsen sedan tidigare fokuserade jag mest på att fotografera omgivningen, och på att fotografera de andra fotograferna.

Vid välbesökta turistmål är det lätt att hitta spår av människor. Och för många är det oemotståndligt att slänga skräp i rinnande vatten.

Storforsen

Den mest storslagna platsen i Älvsbyns kommun, och faktiskt en av de mest storslagna platserna i Europa, är Storforsen i Piteälven norr om Vidsel. Nu när jag bor i Älvsbyn brukar jag åka dit lite då och då. Ibland tar jag med mig kameran. De här bilderna är tagna för tre veckor sedan.

Eftersom forsen är så känd drar den mycket turister, särskilt på sommaren. Att se det forsande vattnet är visserligen mäktigt, men det är det kraftiga dånet av forsen som verkligen överrumplar en när man står vid vattnet.

Det går en stig, huvudsakligen på spångar, från hotellet som ligger nedanför forsen och nästan hela vägen upp till början av den kraftigt strömmande delen. Hela fallsträckan är 5 kilometer, men 60 av de 82 metrarnas fallhöjd utgörs av de sista 2 kilometerna.

En klassisk fotoövning när det gäller vatten är att variera slutartiden. Bilden ovan är tagen med en slutartid på 1/500 sekund. Bilden nedan är tagen med en slutartid på 1/20 sekund.

Precis som de flesta andra norrlandsälvar användes tidigare Piteälven för flottning av timmer. I samband med det styrde man om forsen för att få en flottbar älvfåra. Den gamla älvfåran kallas ”Döda fallet”. Döda fallet är bara delvis torrlagd och genomkorsas av stigar och rastplatser. Döda fallet är fullt av lugnare vattenflöden och mindre vattensamlingar som ofta lämpar sig utmärkt för fotografering. I Döda fallet kan man se geologiska fenomen som jättegrytor och repor i stenarna som orsakats av kombinationen stenar, vatten och friktion. Där brukar även de äventyrliga bada genom att hoppa ner i en av vattensamlingarna från en hög klippa.

Lyckades fånga ett par grodyngel på bild.

Bilden ovan är tagen med en slutartid på 1/250 sekund och bilden nedan med en slutartid på 1/20 sekund.

I Döda fallet växer kanelrosor (Rosa majalis). Fotot är taget på långt håll från en spång, så jag hade svårt att få själva blommorna skarpa.

I Döda fallet finns en utomhusscen. Bilden togs någon dag efter årets sista föreställning med baletten Trolltagen.

Amatörfotografernas värld

Amatör kommer från latinets ”amare” som betyder älska.

Hur titlarna amatörfotograf och professionell fotograf uppfattats har varierat över tid. Det framgår tydligt i boken Amatörfotografernas värld, Nordiska museets och Skansens årsbok Fataburen 2009. Citatet ovan kommer från bokens inledning som är skriven av redaktörerna Christina Westergren och Annette Rosengren. Boken ger en intressant överblick över amatörfotografins historia i Sverige.

Från början, det vill säga på 1800-talet, var amatörfotograferna normalt välbärgade män. Att fotografera var en dyr sysselsättning och att vara amatörfotograf innebar att man inte försörjde sig på fotograferandet utan istället ägnade sig åt konstnärligt fotograferande. Professionella fotografer däremot levde på fotograferandet och producerade de bilder som kunderna beställde. Amatörfotografernas bilder ansågs ha en högre estetisk kvalitet än de professionella fotografernas. Därför är det kanske inte så förvånande att det i början tydligen var rätt vanligt att kvinnor arbetade som professionella fotografer medan kvinnliga amatörfotografer däremot var mycket ovanliga. När det handlade om bilder med konstnärlig aspiration förväntades kvinnorna utgöra motivet, inte själva vara konstnären.

Men kvinnliga amatörfotografer har alltid funnits och sedan flera decennier tillbaka är kvinnorna helt dominerande. Fotohandlarnas branschförbund konstaterade att storkonsumenterna av film och framkallning under slutet av 1900-talet inte var män utan kvinnor, närmare bestämt tvåbarnsmammor som fotograferade sin familj. Men idag har amatörfotografin en låg status och amatörfotografernas bilder anses allmänt hålla en lägre estetiskt kvalitet än de professionella fotografernas. Detta trots att beteckningarna amatörfotograf och professionell fotograf fortfarande bara anger hur personen försörjer sig och inte säger något överhuvudtaget om fotografiernas estetiska kvalitéer.

Om man besöker en fotoklubb eller läser en fototidning är det dock lätt att få intrycket att fotografering är en hobby för män. Detta påverkar vilka kategorier av bilder som anses utgöra bra amatörfoton och vilka som inte gör det. Vanliga motiv för amatörfotograferna har alltid varit resor, natur, familjen och djur. Fotografierna utgör ofta en sorts visuell dagbok men många amatörfotografer har även haft konstnärliga eller dokumentära ambitioner med sitt fotograferande. Det finns ingen motsättning mellan att vara intresserad av konst och att fotografera familjehögtider, men särskilt familjebilder (och på senare år även den gamla klassiska konstnärliga genren självporträtt) anses oftast inte vara ”riktiga” fotografier. Den tid då fototidningarna tilltalade amatörfotograferna med frasen ”Herrar fotografer!” är inte så långt borta som man skulle önska.