Tur i oturen – en blogg om hur absurd verkligheten är
Förra helgen stannade jag till på friluftsmuseet Hägnan vid Luleå Gammelstad för en fika. Luften kring caféet ljöd av fågelsång.
Där fanns bland annat sädesärlor,
talgoxar,
björktrastar,
rödvingetrastar,
bofinkar, 
och gulsparvar med sitt karakteristiska i-i-i-i-i-i-u.
På stigarna i skogen vid Hägnan låg snön fortfarande kvar men våren är ändå här. Videkissarna hade slagit ut och i en av hagarna gick ett par sömniga grisar och bökade.
Gjorde en utflykt till Storforsen i Piteälven igår och rapporterade in det fenologiska läget till Vårkollen. Det enda som fanns att rapportera var att björkarna ännu inte har börjat få några löv. Förutom björkar förekommer även vårkollsarterna sälg, hägg och tussilago i norra Sverige men inte blåsippor och vitsippor som är sydliga arter. Men vid den övre delen av Storforsen hittade jag bara björkar.
Våren kom igång bra men har tyvärr kommit av sig de senaste veckorna. Mycket av snön ligger fortfarande kvar. Idag på Valborgsmässoafton har dessutom snön vräkt ner hela dagen så nu är allt snötäckt igen. Förra året gick älven innan Valborg men i år ligger isen ännu kvar även om den börjar spricka upp här och var. Själva Storforsen forsar för mycket för att kunna frysa på vintern fast igår verkade det vara ganska lite vatten i forsen för att vara vår och snösmältningstider.
Vårkollen – så här går det till
Vårkollen genomförs under 72 timmar under Valborgshelgen (29 april-1maj). Frågan i Vårkollen är: ”Hur långt har våren kommit hos dig?”.
Gå ut i naturen och kolla
Det är lika viktigt att vi får veta om blomningen/lövsprickningen
Sedan skickar ni in era observationer på www.vårkollen.se.
Klart!
Resultatet presenteras den 2 maj!
Vårkollen genomförs av Svenska Botaniska Föreningen och Svenska fenologinätverket. Målet är att få en ögonblicksbild av vårens utveckling i landet. Dessa data bidrar till den databas och forskning om klimatförändringens effekter som Svenska fenologinätverket stödjer under ledning av Sveriges lantbruksuniversitet.
Informationstexten om Vårkollen ovan är kopierad från ett utskick från Kjell Bolmgren, samordnare för Svenska fenologinätverket.
Den mest storslagna platsen i Älvsbyns kommun, och faktiskt en av de mest storslagna platserna i Europa, är Storforsen i Piteälven norr om Vidsel. Nu när jag bor i Älvsbyn brukar jag åka dit lite då och då. Ibland tar jag med mig kameran. De här bilderna är tagna för tre veckor sedan.
Eftersom forsen är så känd drar den mycket turister, särskilt på sommaren. Att se det forsande vattnet är visserligen mäktigt, men det är det kraftiga dånet av forsen som verkligen överrumplar en när man står vid vattnet.
Det går en stig, huvudsakligen på spångar, från hotellet som ligger nedanför forsen och nästan hela vägen upp till början av den kraftigt strömmande delen. Hela fallsträckan är 5 kilometer, men 60 av de 82 metrarnas fallhöjd utgörs av de sista 2 kilometerna.
En klassisk fotoövning när det gäller vatten är att variera slutartiden. Bilden ovan är tagen med en slutartid på 1/500 sekund. Bilden nedan är tagen med en slutartid på 1/20 sekund.
Precis som de flesta andra norrlandsälvar användes tidigare Piteälven för flottning av timmer. I samband med det styrde man om forsen för att få en flottbar älvfåra. Den gamla älvfåran kallas ”Döda fallet”. Döda fallet är bara delvis torrlagd och genomkorsas av stigar och rastplatser. Döda fallet är fullt av lugnare vattenflöden och mindre vattensamlingar som ofta lämpar sig utmärkt för fotografering. I Döda fallet kan man se geologiska fenomen som jättegrytor och repor i stenarna som orsakats av kombinationen stenar, vatten och friktion. Där brukar även de äventyrliga bada genom att hoppa ner i en av vattensamlingarna från en hög klippa.
Lyckades fånga ett par grodyngel på bild.
Bilden ovan är tagen med en slutartid på 1/250 sekund och bilden nedan med en slutartid på 1/20 sekund.
I Döda fallet växer kanelrosor (Rosa majalis). Fotot är taget på långt håll från en spång, så jag hade svårt att få själva blommorna skarpa.
I Döda fallet finns en utomhusscen. Bilden togs någon dag efter årets sista föreställning med baletten Trolltagen.
Kråkvicker (Vicia cracca). Familj: Ärtväxter (Fabaceae)
Den blå-lila kråkvickern kunde jag känna igen redan som barn, men då kallade jag den inte kråkvicker utan tandborste. Jag tyckte nämligen att den såg ut som en tandborste.
Gulvial (Lathyrus pratensis). Familj: Ärtväxter (Fabaceae)
Gulvialen är klängigare än kråkvickern och klättrar på grannväxterna.
Vitklöver (Trifolium repens). Familj: Ärtväxter (Fabaceae)
Vitklövern är ytterligare en växt som ofta dyker upp där människor håller till.
Rödklöver (Trifolium incarnatum). Familj: Ärtväxter (Fabaceae)
Rödklöver är lik skogsklöver (Trifolium medium), men skogsklöver ska normalt inte finnas här enligt floran. Skogsklövern har lansettlika blad medan rödklövern har mer avlånga eller äggrundade blad, ofta med en ljus fläck på ovansidan. När jag var liten brukade jag pilla loss de enskilda blommorna på rödklövern och suga ur den söta nektarn.
Smörblomma (släktet Ranunculus). Familj: Ranunkelväxter (Ranunculaceae)
Smörblommor känns igen på att den gula blomman har en sorts fettglas som gör att den ser ut att vara insmord med smör eller olja. I den här delen av Sverige ska det enligt floran finnas tre sorters smörblomma: revsmörblomma (Ranunculus repens), vanlig smörblomma (R. acris) och majsmörblommor (R. auricomus-gruppen). Eftersom jag inte kommer ihåg hur bladen såg ut på den här, och de inte är med på bilden, kan jag inte avgöra vilken sorts smörblomma detta är.
Hallon (Rubus idaeus). Familj: Rosväxter (Rosaceae)
Hallon är mitt favoritbär, tillsammans med åkerbär (Rubus arcticus).
Femfingerört (Potentilla argentea). Familj: Rosväxter (Rosaceae)
Femfingerörtens blommor har fem gula kronblad och femfingerörtens blad är vanligtvis femfingrade. Blodrot (Potentilla erecta) har liknande blad men bara fyra kronblad. Blodroten har inte heller den silverfärgade behåringen på undersidan av bladen som femfingerörten har. Namnet blodrot kommer av att den inre delen av jordstammen är rödaktig.
Rönn (Sorbus aucuparia). (Potentilla argentea). Familj: Rosväxter (Rosaceae)
Rönnens bärklasar brukar hänga mer eller mindre neråt, men den här pekade rakt upp i skyn.
Gullris (Solidago virgaurea). Familj: Korgblommiga växter (Asteraceae)
Gullris har massor av små, gul-orangea korgar som tillsammans ger ett, tja, risigt intryck. Typiskt för de korgblommiga växterna är att det som ser ut som blommor i själva verket är blomsterkorgar som innehåller mängder av pyttesmå blommor. Man skiljer på diskblommor som sitter i mitten och strålblommor som sitter längs kanten och har en långt, utstickande kronblad.
Röllika (Achillea millefolium). Familj: Korgblommiga växter (Asteraceae)
Röllika är en växt som finns i princip överallt. Den tenderar att trivas på mark som är starkt påverkad av människor och är därför välbekant för många.
Prästkrage (Leucanthemum vulgare). Familj: Korgblommiga växter (Asteraceae)
Prästkragen är också en välkänd växt som trivs på mark som påverkats av människor. Den vita och gula korgen är mycket lik baldersbrå (Tripleurospermum perforatum) men prästkragen har avlånga, tandade själkblad medan baldersbråns själkblad liknar dill. Även åkerkulla (Anthemis arvensis) har en liknande korg, men åkerkulla ska inte finnas i Norrbotten och dess själkblad är en sorts mellanting mellan prästkragens och baldersbråns.
Någon sorts fibbla (troligen av släktet Hieracium). Familj: Korgblommiga växter (Asteraceae)
Det finns massor av olika sorters fibblor som ofta ser väldigt lika ut. Jag tror att den här tillhör släktet hökfibblor (Hieracium). Det finns tusentals arter av hökfibblor som delas upp i flera olika undergrupper (sektioner). Det här skulle möjligen kunna vara en flockfibbla (Hieracium umbellatum).
Mjölkört/Mjölke/Rallarros (Epilobium angustifolium). Familj: Dunörtsväxter (Onagraceae)
Den gigantiska rallarrosen finns i hela landet men är för mig norrlandsväxten framför alla andra. Det officiella svenska namnet på arten är mjölkört, eller möjligen mjölke, vilket i princip bara används av professionella botaniker. Och då vanligen bara på jobbet. Denna praktfulla växt har massor av olika lokala namn, men det absolut vanligaste namnet är rallarros. Rallarrosorna är nu högre än vad jag är lång och deras rosavioletta blommor ger färg åt skogar och vägkanter.
Gulsporre (Linaria vulgaris). Familj: Lejongapsväxter (Scrophulariaceae)
Gulsporren har lätt igenkännbara, vitgula blommor med en bullig, orange buckla på underläppen och en lång, smal, gul sporre. De här blommorna är fotograferade i starkt solljus vilket gör att de ser ut att lysa.
Ögontröst (Euphrasia stricta). Familj: Lejongapsväxter (Scrophulariaceae)
Det finns mängder av olika arter och underarter av ögontröst som alla är väldigt lika varandra och dessutom hybridiserar. De flesta av dem växer dock inte här uppe i norr. Den enda ögontröstart som enligt floran ska vara vanlig i den här delen av Norrbotten är vanlig ögontröst (Euphrasia stricta). Andra ögontröstarter i länet är fjällögontröst (Euphrasia frigida) som finns i fjällen och strandögontröst (Euphrasia bottnica) som finns vid Bottenviken.
Ängskovall (Melampyrum pratense). Familj: Lejongapsväxter (Scrophulariaceae)
Både skogskovall (Melampyrum sylvaticum) och ängskovall (M. pratense) finns i så gott som hela landet. De bästa sättet att försöka skilja på dem är att titta på blommorna. Ängskovallen har större blommor än skogskovallen. Enligt Ursings Fältflora (1999) är skogskovallens blommor dubbelt så långa som fordret medan ängskovallens blommor är 4-5 gånger så långa som fordret. Ängskovallens blommor är också oftast vita och gula medan skogskovallens är helt gula, men färgen kan variera. Både skogskovall och ängskovall växer på Åsen. Just det här exemplaret tror jag är en ängskovall.
Ängsskallra (Rhinanthus minor). Familj: Lejongapsväxter (Scrophulariaceae)
Ängsskallran har gula blommor med blåvioletta sidotänder på överläppen. Namnet skallra kommer av de runda, platta kapslarna som ser ut som just skallror. Kapslarna blir bruna när de mognar.
Ljung (Calluna vulgaris). Familj: Ljungväxter (Ericaceae)
Ljungen håller på att blomma över och ljungblommorna sluter sig till kapslar.
Skvattram (Rhododendron tomentosum). Familj: Ljungväxter (Ericaceae)
Skvattram är ett av de där ganska anonyma, mörkgröna risen på marken i skogen som jag hela tiden glömmer namnet på. Skvattram är högre och sticker därför upp ur den annars ganska jämnhöga mattan av lingon- och blåbärsris.
Blåbär (Vaccinium myrtillus). Familj: Ljungväxter (Ericaceae)
Jag älskar blåbär och passar på att äta färska blåbär varje gång jag är ute i skogen på sommaren och hösten. Själva blåbären är mörkblå eller svarta och riset är ljusgrönt, inklusive de kantiga grenarna. Blåbär heter förresten bilberry på engelska. Namnet blueberry används för en nordamerikansk undergrupp av Vaccinium-släktet som kallas Cyanococcus och som innehåller flera olika arter. Blåbär och blueberry är alltså inte samma växt, och bären har olika smak. Blueberries odlas kommersiellt i Europa och säljs ofta under namnet ”amerikanska blåbär”, men växer inte vilt här.
Odon (Vaccinium uliginosum). Familj: Ljungväxter (Ericaceae)
Odon är ganska lika blåbär, men bären är mer avlånga och har en ljusare blå färg. För att skilja odon från blåbär är det dock lättare att titta på bladen och grenarna. Odonbladen är mörkgröna, har en annan form än blåbärsbladen och har helbräddade kanter till skillnad från blåbärsbladens sågade kanter. Grenarna är bruna till skillnad från blåbärsrisets gröna grenar. Odonriset är också i genomsnitt lite högre än blåbärsriset.
Lingon (Vaccinium vitis-idaea). Familj: Ljungväxter (Ericaceae)
Lingonen med sina tjocka, glänsande, mörkgröna blad och bär som är klarröda när de är mogna är närmast en svensk nationalväxt. Bären kan förväxlas med mjölon, men mjölon har annorlunda blad där nerverna bildar ett nätliknande mönster.
Kråkbär (Empetrum nigrum). Familj: Ljungväxter (Ericaceae)
Kråkbär har svarta bär och små, barrlika, mörkgröna blad. Kråkbär äts sällan numera men var förr i tiden en vanlig del av kosten här uppe i norr. Fast min familj plockade mycket bär när jag var liten plockade vi aldrig kråkbär eftersom att de ansågs vara äckliga. När jag var liten förväxlade jag ibland blåbär och kråkbär eftersom även blåbär kan vara svarta. Resten av plantorna är dock inte alls lika varandra. Kråkbär smakar ganska udda, men numera tycker jag att kråkbärsdryck kan vara gott till maten även om jag fortfarande inte brukar plocka kråkbär själv. Floran skiljer på en nordlig och en sydlig underart av kråkbär där den nordliga påstås vara mer välsmakande. Jag har dock inte personligen smakat de olika varianterna så vilken som är godast kan jag inte uttala mig om.
