En app för att hjälpa skogen

Många människor släpar med sig sina smartphones ut i skogen. Nu har en amerikansk skogsorganisation hittat på ett sätt att utnyttja detta (aningen underliga) fenomen till något användbart. De håller på att utveckla en app vid namn TreeTaggr för att rapportera sjuka träd. Appen är tänkt att vara tillgänglig för alla och annonseras t.ex. i början av vandringsleder och liknande. Tanken är dels att folk ska bli mer engagerade i de skogar de har omkring sig genom att uppmuntras att notera och rapportera sjuka träd (man får poäng i ett sorts spel för sina observationer), och dels naturligtvis att på ett effektivare sätt samla in data för forskning och naturvård. Appen registrerar var du befinner dig någonstans och skickar denna information tillsammans med foton på trädet och dina beskrivningar av symptomen till en databas som är tillgängliga för t.ex. ansvariga myndigheter och andra organisationer som har med skogen att göra. Nu verkar detta huvudsakligen vara tänkt för nordamerikanska skogar, men tanken är inte så tokig. Kanske skulle det fungera här också?

Människor har bakat i över 20 000 år

Man vet egentligen inte så mycket om detaljerna kring vad människor i olika miljöer åt innan de började med jordbruk och boskapsskötsel, vilket dyker upp på flera olika ställen för ungefär 10 000 år sedan och därefter under några tusen år spred sig till de flesta av jordens befolkningar. Det enda man egentligen vet med säkerhet är att människorna naturligtvis inte åt domesticerade arter, eftersom några sådana ännu inte fanns. Många brukar tolka detta som att de tidiga stenåldersmänniskorna åt mycket lite stärkelse i form av gräsfrön och rötter, eftersom dessa visserligen är energirik men också arbetskrävande och ganska smaklös mat. De ska istället huvudsakligen ha levt på animalisk föda kompletterad med lite bär, frukter, nötter och andra lättsmälta växtdelar.

Det är möjligt att gräsfrön inte var någon populär favoritmat under den senaste istiden, men faktum är att folk trots detta verkar ha bearbetat och ätit gräsfrön och rötter i ganska stor skala i 10 000 – 20 000 år innan de började domesticera växter och praktisera jordbruk. Under ganska många år nu har det med spridda mellanrum dykt upp rapporter från arkeologiska studier, där forskare har hittat riktigt gamla redskap som människor har använt för att mala (eller kanske snarare mortla) mjöl. I Australien malde folk frön redan för 30 000 år sedan. I Israel utgjorde gräsfrön, inklusive vilda förfäder till vete och korn, basföda och åts i stora mängder för 23 000 år sedan. Även de tidiga israeliterna verkar ha malt gräsfröna till mjöl, och det finns dessutom lämningar som tyder på att de haft ugnar där de möjligen bakat bröd. Också i Europa malde man mjöl för 30 000 år sedan, men där verkar det ha varit populärare att använda stärkelserika rötter som råvara. Nu har det kommit ytterligare en studie i ämnet, denna gång från Kina. Där malde man diverse växter för drygt 20 000 år sedan. Dessa inkluderade gräsfrön från bl.a. vilda hirsarter, bönor och rotfrukter som jams och andra arter som idag används som medicinalväxter.

Dessa studier bygger oftast på att man studerat växtrester och ibland även karaktäristiska repor och mönster på de stenverktyg som använts för att mala växtdelarna. Att människor faktiskt malde mjöl på växter i flera olika världsdelar tiotusentals år innan de blev bofasta och började med jordbruk är tydligt. Detta bevisar dock strikt sett inte att människorna verkligen använde mjölet till just matlagning. Men det är ju onekligen svårt att förstå varför de annars lade ner så mycket arbete på att samla in, förbereda och mala dessa växter, om de inte tänkte äta dem.

Referenser:

Fullagar & Field. (1997) Pleistocene seed-grinding implements from the Australian arid zone. Antiquity 71(272), s. 300

Weiss m.fl. (2004) The broad spectrum revisited: Evidence from plant remains. PNAS 101(26), s. 9551

Piperno m.fl. (2004) Processing of wild cereal grains in the Upper Palaeolithic revealed by starch grain analysis. Nature 430, s. 670

Revedin m.fl. (2010) Thirty thousand-year-old evidence of plant food processing. PNAS 107(44), s. 18815

Liu m.fl. (2013) Paleolithic human exploitation of plant foods during the last glacial maximum in North China. PNAS. Artikeln är tillgänglig online från 18 mars 2013 i väntan på publicering i själva tidsskriften, DOI: 10.1073/pnas.1217864110 (se kort sammanfattning på vetenskapsradion)

Våffeldag med nytt våffelrecept

Som tradit2013_0324våffelsöndag0001ionen i Philochoros bjuder firade vi nu under helgen den kommande våffeldagen med att åka ut till föreningens stuga och grädda våfflor. Mums! Efter att länge ha irriterat mig på att det alltid är frasvåfflor (som jag tycker smakar sågspån) och inte riktiga (d.v.s. äggbaserade) våfflor som bjuds, så bestämde jag mig i år för att ta med lite egen våffelsmet och grädda istället för att äta av de gemensamma våfflorna. 2013_0324våffelsöndag0004

Passade på att testa ett nytt våffelrecept: 3 bananer och 6 ägg mixas ihop och gräddas i våffeljärn av gjutjärn (inte non-stickbehandlade!) med ordentligt med fett. Detta recept ger ca 4 våfflor, och är baserat på ett recept på bananplättar som jag hittade på bloggen ”Under vårt tak”. Mycket gott, och dessutom blir man rejält och långvarigt mätt. Tips: bananvåfflorna fungerar ihop med vispgrädde, men inte ihop med sylt.

Bokrecension: Det här är inte jag

2013_0322böcker0004

Jag älskar att läsa, och är storkund hos biblioteket. Brukar ofta ta med böcker på tåget för att fördriva tiden. I måndags, medan tåget sakta kröp fram eftersom hastigheten var begränsad till 30 km/h (något fel på spåren tydligen), så hann jag läsa hela ”Det här är inte jag” av Eva F. Dahlgren. Boken uppges vara en dokumentärroman. Jag vet inte riktigt vad som menas med detta, men möjligen betyder det något i stil med en extra realistisk roman.

Boken handlar om Felicia som är frilansande journalist och ensamstående mamma till 14-årige Johannes. Felicia har drabbats av utmattningsdepression, och hon är riktigt illa däran. Hon klarar i princip inte av att göra någonting, och får panikattacker till och med av att försöka gå in i en matvaruaffär och handla. Det enda hon klarar av att göra är att brodera, vilket hon aldrig gjort tidigare men nu blir närmast besatt av. Sonen tvingas därför bli den som får vardagen att fungera.

Trots att hon kan se att sonen mår väldigt dåligt av situationen, klarar hon inte av att erkänna för sig själv att hon är psykiskt sjuk. Och eftersom hon inte kan erkänna det, utan hela tiden försöker hävda att hon ”bara är lite trött”, så blir hon inte heller bättre. Hon ser sig själv som en duktig och lyckad person, och trots att hon länge skrivit om utbrändhet som medicinsk reporter så kan hon inte släppa tanken att det bara är misslyckade och svaga personer som blir psykiskt sjuka. Hon är ju en lyckad och framgångsrik människa! Sådana kan inte bli psykiskt sjuka. Och de äter absolut inte medicin mot psykisk sjukdom, för det är ju ”lyckopiller”.

”-Har bestämt mig för att inte börja med antidepressiva, säger jag hurtigt och slår mig ner vid köksbordet. Känner mig inte ett dugg deprimerad. Bara lite överansträngd. Det kan vem som helst bli, en time-out bara så är jag tillbaka.

Johannes hejdar sin tunna hand som håller i en sked med O’boy. För ett ögonblick hänger den alldeles stilla i luften, långt ifrån mjölkglaset. Han ser på mig.

Sedan vänder han sig bort.”

Sonens reaktion får henne till slut att börja ta medicinen, och den ger viss lindring. Felicia söker också tröst i litteraturen, hos Strindberg, och inser att människor plågats av samma symptom i hundratals år. Som stressade människor tenderar att göra så isolerar hon sig och slutar träffa vänner och kollegor. Efter en tid lär hon känna en hemlös kvinna som hon först hyser visst förakt för, men hon tvingas motvilligt konfrontera sin fördomar och inse att det är hon själv och inte den hemlösa som har psykiska problem. Eftersom hon är egenföretagare vägrar försäkringskassan att betala för rehabilitering. Reglerna kräver nämligen att hon måste bli frisk först, innan någon rehabilitering kan tillåtas. Det blir dock sorgligt nog ett dödsfall som får det att sakta börja vända för Felicia och hon bokar till slut för egna pengar en tid hos en psykolog.

Trots att väldigt, väldigt många människor idag lider av olika typer av stressjukdomar har vi svårt att hantera detta, och vi har väldigt svårt att se på sjukdom i hjärnan som vilken sjukdom som helst. Psykisk sjukdom är på något sätt ”fulare” än andra sjukdomar. Kanske beror det på att psykisk sjukdom påverkar personligheten. Trots att det fortfarande är samma kropp är den person som tidigare fanns i den kroppen borta, och har ersatts med någon annan. Det är ofta så psykisk sjukdom upplevs av anhöriga och vänner, och det finns inget som skrämmer och upprör människor så mycket som just detta.

Den här boken beskriver ganska bra många av de symptom som långvarig stress ger, och även de som bara haft mildare stressymptom kan ofta känna igen sig. Jag hoppas att många läser denna bok, och framför allt hoppas jag att människor vågar börja prata öppet om psykiska sjukdomar på samma sätt som vi pratar om cancer eller hjärtsjukdomar. Då skulle många fler våga ta sina symptom på allvar och våga söka behandling utan att skämmas. Förhoppningsvis skulle vi även få bättre och effektivare behandlingsmetoder när folk börjar ta detta på allvar och ställa krav. Tänk så mycket lidande vi kunde slippa då…

Mykorrhizasvampar ökar skörden

Såg på vetenskapsradions nyhetssida (se också Klotet) att forskare från Schweiz och Colombia tillsammans har kommit fram till att om man preparerar kassavarötterna med extra effektiva mykorrhizasvampar kan man öka skörden med 20% samtidigt som behovet av konstgödsel minskar. Nu kommer detta från en konferenspresentation och inte en publicerad vetenskaplig rapport, så det ska betraktas som preliminära resultat, men det är ändå intressant.

Växter kan med hjälp av fotosyntesen lagra solens energi i form av kolhydrater, som sedan används som byggstenar och energiförråd både av dem själva och av växtätare som djur och svampar. Det behövs dock mer än bara kol, syre och väte för att bygga en kropp. En mycket viktig ingrediens är fosfor, som bland annat ingår i DNA och i de fetter som bygger upp cellernas membran. Växtrötter kan ta upp fosfor själva från jorden i form av oorganiskt fosfat. Problemet är att dessa fosfater har en tendens att fastna i jorden, vilket gör det svårt för rötterna att komma åt dem. Detta är en anledning till att det behövs så mycket konstgödsel för att odla växter.

Majoriteten av alla växter tar dock inte upp särskilt mycket fosfor själva. Istället betalar de en svamp för att göra jobbet åt dem. I den symbios som kallas mykorrhiza tränger svampen in i växtens rot och ger växten näringsämnen (främst fosfor) den tagit upp från jorden. I utbyte får den kolhydrater. Vissa mykorrhizasvampar är till och med så beroende av denna symbios att de bara växer om de har kontakt med rötter, vilket är ganska opraktiskt för forskare som vill studera dem på labbet.

Nästan alla växter har mykorrhizasvampar i sina rötter. Till och med växter som inte har några riktiga rötter utan bara jordstammar (rhizom) eller liknande strukturer samarbetar ändå på detta sätt med mykorrhizasvampar. Faktum är att mykorrhiza verkar vara ett samarbete med extremt gamla anor. Det finns fossila rötter från devonperioden för ungefär 400 miljoner år sedan som innehåller mykorrhizasvampar, och både sporer från tidiga landväxter och från mykorrhizasvampar har hittats från ordovicium. Det senare bevisar i och för sig inte att själva symbiosen verkligen fanns på den tiden, men idén är inte ny. Redan 1975 lanserade Pirozynski och Malloch idén att det krävdes en symbios med en svamp för att växterna skulle kunna ta steget upp på land. Tanken byggde på att när de tidiga växterna flyttade upp på land var jordarna fortfarande för dåligt utvecklade för att växterna skulle kunna ta upp tillräckligt med näring på egen hand. Kanske borde vi inte tänka på växter som individer utan snarare som ett nätverk av sammankopplade växter och svampar…

Hur som helst är det absolut dags att börja tillämpa kunskaperna om mykorrhiza i större skala inom alla sorters växtodling, både i trädgården och på åkern.

För den som vill lära sig om mykorrhiza:

Smith och Read (2008) Mycorrhizal symbiosis, 3:e uppl., Academic Press

Referenser (evolution):

Pirozynski och Malloch (1975) The origin of land plants: a matter of mycotrophism. BioSystems 6, s. 153

Remy m.fl. (1994) Four hundred-million-year old vesicular arbuscular mycorrhizae. PNAS 91, s. 11841

Krings m.fl. (2007) Fungal endophytes in a 400-million-yr-old land plant: infection pathways, spatial distribution, and host responses. New Phytologist 174, s. 648

Redecker m.fl. (2000) Glomalean fungi from the Ordovician. Science 289, s. 1920

Wellman m.fl. (2003) Fragments of the earliest land plants. Nature 425, s. 282

 

Blommor och humlor kommunicerar med elektricitet

Blommor ökar sina chanser att bli pollinerade genom att sända ut signaler som når flera olika sinnen samtidigt hos deras pollinerare. Djuren ser färger och former, de luktar på dofterna och deras känsel ger dem information om ytstrukturen. Nu har forskarna upptäckt att humlor har ytterligare ett sinne som de använder för att kunna känna igen blommor. De kan känna formen på blommornas elektriska fält.

Flygande insekter som t.ex. humlor är normalt positivt laddade medan blommor har negativ elektrisk potential. Det finns därför en elektrisk spänning mellan de två när de befinner sig nära varandra. Det är känt sedan tidigare att elektriska fält hjälper till att överföra pollen, och att blommans elektriska potential förändras när den blivit pollinerad. Vad som inte var tidigare känt är att humlor kan avläsa formen och styrkan på blommors elektriska fält och använda denna information för att hitta blommor som ger bra med mat.

Växer är naturligtvis jordade via kontakten med marken, men det finns ändå tillräcklig potentialskillnad mellan blommorna och atmosfären för att ett elektriskt fält ska uppstå. Formen på detta fält beror på blommans form, och skiljer sig alltså åt mellan olika typer av blommor. Det visade sig att humlor kan lära sig känna igen blommor som ger bra med mat baserat enbart på skillnader i blommornas elektriska fält. Dessutom påverkas blommans elektriska potential när det kommer i kontakt med en humla, vilket skulle kunna tala om för nästa humla som kommer flygande att ”här har nyss någon annan varit och ätit”. Den ändras som sagt också när blomman pollinerats, vilket antagligen betyder ”nu är maten slut”.

Dominic Clarke, Heather Whitney, Gregory Sutton och Daniel Robert. Detection and Learning of Floral Electric Fields by Bumblebees. Science,  21 februari 2013. DOI: 10.1126/science.1230883

Se också vetenskapsradion.

Ironisk majvisa?

Jag gillar att sjunga folkvisor, och denna hobby gör att man ofta kommer i kontakt med dialektala och gammaldags ord som inte längre används i dagens svenska. Den kör jag sjunger i övar för tillfället bland annat på en majvisa. Det finns massor av varianter på denna sång där man sjunger om att ”maj är välkommen”, precis som de otaliga staffansvisorna kring jul. Just denna variant slutar med en vers som låter närmast ironisk:

God natt och tack det ska ni ha.
Maj är välkommen.
För gåvan den var ganska bra.
Sommaren är ljuvlig för oss alla.

Ordet ganska i detta fall får det ju att låta som att gåvan inte var särskilt bra. Men är detta verkligen vad det betyder? I gammal svenska betydde ordet ganska inte samma sak som det gör idag. Det betydde snarare något i stil med totalt, helt, absolut. Ungefär som ordet ganz fortfarande gör i dagens tyska. Vissa dialekter tenderar att behålla äldre betydelser av orden ganska länge. Jag vet inte riktigt när den här betydelseförändringen skedde, men i denna visa verkar det snarare vara den gamla betydelsen av ordet som gäller. Det verkar mer rimligt att tacket gäller en riktigt bra gåva än en som är sisådär.

En fundering i sammanhanget är om tyskarna varit ärligare och hederligare (eller åtminstone mer realistiska) än svenskarna, eftersom ordets betydelse inte verkar ha eroderats ner på samma sätt hos dem? Hmm…

Amborella är sekvenserad

I sydvästra Stilla havet, öster om Australien, finns en ögrupp som har en speciell plats i hjärtat hos alla trädälskare – Nya Kaledonien! Här finns många unika och spännande arter av både växter och djur. En mycket viktig sådan för evolutionsbiologerna är det lilla trädet Amborella trichopoda, vilket är den enda arten i släktet Amborella. Det har visat sig att Amborella utgör en egen gren allra längst nere vid roten av de nutida blomväxternas släktträd. Man kan alltså säga att Amborella är en kusin till alla andra nu levande blomväxter.

Nu har en grupp av amerikanska forskare under ledning av Claude W. dePamphilis släppt en preliminär version av Amborellas sekvenserade arvsmassa (www.amborella.org). Detta ger helt nya möjligheter att studera blomväxternas evolution. Alla blomväxter som tidigare fått sina arvsmassor sekvenserade är nämligen antingen enhjärtbladiga växter (t.ex. ris och majs) eller tvåhjärtbladiga växter (t.ex. poppel, sojaböna och äpple), men Amborella tillhör alltså istället en annan, mycket äldre grupp av blomväxter.

Utöver blomväxter har också en lummerväxt (Selaginella moellendorffii) och en mossa (Physcomitrella patens) fått sina arvsmassor sekvenserade. Vad som saknas är en ormbunke och en nakenfröig växt, och så skulle naturligtvis en levermossa också vara bra. Ormbunken får vi nog vänta på, men på andra sidan Atlanten har de faktiskt släppt preliminära versioner även av de sekvenserade arvsmassorna av vitgran (Picea glauca) och loblollytall (Pinus taeda). Tyvärr verkar det vara bara i form av stora nedladdningsbara filer, vilket är alltför ohanterligt förutom för de mest fanatiskt intresserade dataprogrammerarna. Dessa data lär dock med tiden dyka upp i mer hanterligt format. Det stora svenska initiativet att sekvensera arvsmassan hos den svenska granen (Picea abies), som det var sådant ståhej om i media under 2010, har hittills inte genererat några allmänt tillgängliga data, men vi får väl se…

Kottar kan också vara hermafroditer!

Blomman är e1107100005n av de största innovationerna i evolutionshistorien. Detta uttalande upprepas i det oändliga när man studerar växtbiologi. Problemet är att man inte vet hur blomman har uppstått, eftersom de äldsta blomfossil som finns redan ser ut som perfekta små blommor! Det råder dock ingen brist på idéer och spekulation om hur det kan ha gått till.

En av de viktigaste skillnaderna (enligt evolutionsbiologerna) mellan blommor och barrträdskottar är att blommor är hermafroditer, d.v.s. de är tvåkönade med både hanliga och honliga reproduktionsorgan i samma struktur. I mitten sitter pistillen (honan) och runt den sitter ståndarna (hanarna). Ordningen med pistillen på toppen och ståndarna runt omkring är mycket stabil. Det finns bara två kända undantag, den mexikanska blomman Lacandonia schismatica och vissa blommor i familjen Hydatellaceae, där ståndarna sitter i mitten omgivna av pistiller.

2010_0515enbär_o_grankottar0057Enkönade blommor bildas genom att pistill eller ståndare aborteras eller så är den ena av dem steril. I barrträden däremot är pollenkottar (hanarna) och frökottar (honorna) helt separerade redan från början. De har till och med olika evolutionära historier bakom sig (lite mer om det finns att läsa under ”Min forskning”). Detsamma gäller de flesta nakenfröiga växter. MEN, det finns undantag! Många barrträd som normalt har enkönade kottar gör ibland istället hermafroditiska kottar, med både pollensäckar och fröfjäll. Hanorganen sitter även här alltid i den nedre delen av kotten och honorganen i den övre delen.

Lluvia Flores-Rentería m.fl. publicerade 2011 en studie i American Journal of Botany där de utförde korsningar för att testa om han- och honorganen i en hermafroditisk tallkotte var fertila. Både pollen och fröämne visade sig fungera som de skulle. Trots att tvåkönade barrträdskottar varit kända åtminstone sedan 1800-talet verkar det inte som att det tidigare slagit någon att testa om dessa kottar verkligen fungerar som de ska när det gäller sex och reproduktion.

Men varför får dessa barrträd plötsligt för sig att göra tvåkönade kottar istället för enkönade? Hur går det egentligen till när det bestäms om det ska bildas pollensäckar eller fröfjäll i det lilla kottanlaget? Man vet sedan tidigare att samma molekyler i både barrträdskottar och blommor bestämmer om de små organanlagen ska bli ett hanorgan eller ett honorgan, så det är åtminstone delvis samma molekylära mekanismer som kontrollerar blommornas och kottarnas utveckling. Men man har fortfarande ingen aning om varför vissa barrträdskottar innehåller både pollensäckar och fröfjäll. Någonting måste vara annorlunda i dessa kottar jämfört med de vanliga kottarna, men vad? På senare år har molekylärbiologerna så smått börjat intressera sig för frågan, men ännu har det inte lett till någon vetenskaplig publikation. Kanske kan denna mystiska mekanism vara en viktig ledtråd till hur det egentligen gick till när blomman bildades?

Vill du veta mer?

Rudall m.fl. (2011). Recurrent abnormalities in conifer cones and the evolutionary origins of flower-like structures. Trends in Plant Science 16(3), s. 151

Flores-Rentería m.fl. (2011) Functional bisporangiate cones in Pinus johannis (Pinaceae): Implications for the evolution of bisexuality in seed plants. American Journal of Botany 98(1), s.130